söndag, december 31, 2006

De sex första viktiga åren

Foto: Lisa Brewster FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Han är fyra år och älskar My little pony. "My little pony, my little pony, min lilla ponnyhäst, sjunger han glatt och borstar försiktigt manen på plasthästarna han fått.

Men när han leker ute i parken med kompisarna som går i förskolan har han börjat förstå den hårda verkligheten - han leker med tjejleksaker. Därför åker hästarna ofta undan när killkompisarna som går i förskolan kommer hem. Då blir det vilda leker och pang och tjong. Men när kompisarna från förskolan kläcker ur sig "att killarna är bäst och ingen protest" då säger han lillgammalt; "jag tycker att tjejer och killar är lika bra".  Förskolebarnen brukar stanna upp och stirra förvånat på honom men allt som oftast så säger ingen emot.

Han är en aktiv unge - superaktiv. Vid sex månader började han ställa sig upp och vid sju månaders ålder kröp, gick och klättrade han. Nu vid fyra års ålder kallas han "för lilla professorn" av många vuxna i närheten för han är ovanligt "med". Trots sina unga år är han enormt allmänbildad, försigkommen och självgående.

Därför var föräldrarna lite oroliga när lillebror skulle gå på treårskontroll. Som föräldrar gör så jämfördes han förstås med storebror - och han var ju inte alls som storebror. Mamman våndades inför kontrollen på BVC - samhället påtalar ju hela tiden hemmabarnens tillkortakommanden och lillebror, ja inte var han säker på färgerna ännu och det kunde ju storebror som tvååring. Hon jämförde och jämförde.

Treårskontrollen gick dock som en dans. Hon fick mycket beröm för att lillebror var så försigkommen och pratade så bra. Han svarade rätt på alla frågor, hade ett stort ordförråd (och kunde färgerna) och verkade tidigt ha fått grepp om det mesta i livet.

Hemmaföräldrar är naturligtvis mer oroade än andra - de har ju faktiskt fostrat och väglett sina barn själva och bär alltså det fulla ansvaret. Många får också ständigt höra att de vägleder sina barn utan att ha en pedagogisk utbildning - och det får dem att känna att det inte duger att "bara" använda sitt sunda förnuft, ge barnen tid och låta dem vara med i vardagssysslorna och gå till parken, öppna förskolan eller låta barnen ta hem kompisar. Problemet är att inte alla tänker på att allt föräldrar gör med barnen ÄR pedagogik, som att lära barnen hur man tar på sig mössan, beter sig när man kommer hem till andra eller befinner sig i en offentlig miljö samt hur man är mot andra vuxna och barn. All denna vägledning är ju faktiskt ingenting annat än ren och skär pedagogik - gammal, hederlig vardagspedagogik - den som mänskligheten använt i tusentals år innan förskolan var det som började framhållas som ett bättre alternativ.

Barn är olika och jämförelser är inte bra eftersom varje barn bör få en chans att utvecklas i sin takt. Men i landet Sverige så matas föräldrar hela tiden med en massa myter - som att "ju tidigare ett barn börjar i förskola desto bättre blir det i matematik". Det är ett argument som ofta används som ett slagträ i debatten varför alla måste välja ett och samma alternativ till sina barn - förskola från ett års ålder.

Men...
... hur rimmar det med undersökningar som säger att det är mammans utbildningsnivå som avgör hur bra barnen blir i matematik (och andra ämnen i skolan).... och hur rimmar det med en undersökning som säger att när mamman i familjen blir arbetslös så blir barnen bättre i skolan (får hon som hemmamamma kanske mer tid att hjälpa sina barn med skolarbetet).

Sanningen är den att barn är olika och utvecklas olika och till syvende och sist så är det ändå så att det är barnets första år och den närhet, kärlek, omsorg och anknytning barnet får som lägger grunden. Sedan är det skolan, läraren och föräldraengagemanget som avgör hur barnen lyckas i skolan - inte vid vilken ålder de började i förskolan. Och barn är olika och olika bra på olika saker. Det viktiga är att varje barn får en chans att utvecklas och lära sig efter sin potential.

Föräldrarna till hemmabarnen är väl medvetna om att de aldrig kommer att få en eloge för det arbete de lagt ned på sina barn, däremot kommer de att få höra både ett och annat om något skulle gå snett. Men de är ändå helt övertygade om att de valt rätt för sina barn av den enkla anledningen att de har fattat ett aktivt beslut att välja hemmaalternativet - eftersom de anser sig känna det egna barnet bättre än "farbror staten".

Som mamman med den aktiva fyraåringen sa om sin äldste son: "så aktiv som han varit, vad hade hänt om jag placerat honom i förskola från ett års ålder i en stor barngrupp med få personal? Vi har haft några jätteintensiva år med honom men nu börjar allting att sätta sig. Om han gått i förskola hade han säkert utvecklat någon diagnos som ADHD eller något annat. Hans hjärna hade inte klarat att utsättas för all stress och så många intryck."

Något att tänka på för alla de som tycker att samhället bara ska erbjuda ett enda barnomsorgsalternativ -  och för människor som argumenterar med myter istället för sanningar.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Allt fler elever diagnosticeras med ADHD

Barn som börjar senare i skolan presterar bättre

Förskolan förstärker könsroller

Att uppfinna hjulet på nytt

I Sverige vill vi vara så oberoende av varandra. Ensam är stark och familjen anses "ute". Små barn ska få växa upp med andra små barn, där den enda gemensamma nämnaren är att de från ett års ålder, varje dag, placeras i samma lokal under ett antal timmar för att få gå i "skola" och lära sig vad livet går ut på genom "pedagogiska lekar och övningar".

De i arbetsför ålder går till sina arbetsplatser. Nio av tio som arbetar inom vård och omsorg är kvinnor och det tycker samhället är bra - då hörs det inte några rop om jämställdhet eller kvotering för att lika många män som kvinnor ska arbeta just där.

De gamla lever sina liv på sitt håll. En del har turen att få komma till ett hem när de inte klarar sig själva längre - andra får bo kvar hemma med ett litet larm som de ska trycka på om de ramlar eller behöver hjälp. Har de tur så kommer det kanske någon om de larmar. Maten får de i en låda. Ensamma är de hur som helst för barnbarnen är på dagis och de egna barnen arbetar.

Skotten mellan de olika generationerna är ganska vattentäta och träffas gör man bara ibland. På sätt går vi miste om mycket av de äldres kunskap, livserfarenhet och visdom. Vi lever inte längre tillsammans över generationsgränserna och får en massa erfarenheter gratis genom att iaktta och se hur andra gör.

Istället tvingas varje generation att "uppfinna hjulet på nytt" och den kunskap de kunde ha fått får de nu kanske försöka läsa sig till via internet - när de redan har problem.

Vi är måna om att vara produktiva och vi har ett samhälle som tjatar om arbetslinjen utan att egentligen precisera vad som är ett arbete. Det enda som egentligen framgår tydligt är att det inte är ett arbete att fostra små barn så att de växer upp till välfungerande fysisk och psykiskt starka vuxna - så länge det är mamman eller pappan som utför detta arbete själva.

Varför?

Är det tanken med stordriftsfördelar - tror man att det är bättre ekonomi i att låta 20-30 ettåringar med två personal, vistas i en lokal på två-tre rum som de ska äta, sova och leka i fram till sexårsålder då de förflyttas till skolan?

Personligen så tror jag att det här "produktiva" sättet att se på oss människor har stora risker. Jag har aldrig behövt andra människor så mycket som när jag själv fick barn och jag har heller aldrig plockat fram så mycket av mina egna livserfarenheter som just då. Utan att tänka nämnvärt på det så upprepade jag bara mycket av det som jag själv varit med om.

Ta som exempel potträning - enligt "experterna" idag behöver inte barn pottränas - de börjar gå på toa själva när de är "mogna".

Det där lyssnade jag inte på.

Mamma sa att syrran och jag var torra när vi var två och då borde mina barn kunna vara det också tyckte jag.

Och så blev det, utan någon större dramatik.

Jag visste att potträning fungerar eftersom jag hade en dialog med de äldre i min generation som gått igenom detta och jag tyckte att de som "uppfann hjulet på nytt" och lät barnen bestämma själva, gjorde det omständigt för sig.

Visst kan man vänta på att barnet själv tar initiativet till att sluta med blöjor men nackdelen är att vissa barn då går i blöjor till fyraårsåldern. En del får också problem så att de inte kan klara att tömma tarmen på toalettten utan jag har sett exempel på barn som fortsätter att bajsa i blöja tills de är fem år. De har blåvägrat att gå på toa och istället krävt att få på en blöja för att kunna bajsa. Ett annat följdproblem med den långa blöjanvändningen är att en del barn får problem att kontrollera sin blåsa och därför ständigt kissar på sig eller att de får problem med ständiga urinvägsinfektioner.

Amningen är ett annat område. Jag tillhör en generation som matats med att brösten är till för så mycket annat och att det är viktigt med en fin byst och att amning är förödande för brösten. Men när jag satt där med en liten för tidigt född unge så hade jag bara en tanke i huvudet och det var hennes överlevnad. Jag var snittad (det sägs försvåra amningen), jag var först bland mina vänner med att få barn och allt var kaos till en början eftersom min dotter låg på neonatalen och jag på specialistmödravården - men jag kämpade och jag fick igång amningen. Det fanns inte något annat alternativ för mig, jag funderade inte utan handlade bara rent instinktivt.

Det måste bero på hur jag fostrats. Trots att jag är född på 60-talet när amningen inte ansågs viktig, så ammade min mamma mig i fyra månader. Min mormor ammade min mamma i åtta månader och på de frekventa släktmiddagarna under hela min uppväxt var ammande kvinnor ett naturligt inslag.

Jag ammade båda mina barn länge och ofta. Cirka ett år efter att jag fått mitt första barn så fick mina två närmaste vänner sina. De hade sett mig amma jämt och ständigt och ingen av dem fick några som helst problem med amningen. De ammade också sina barn länge och ofta, utan att jag påverkat dem. För jag är väl medveten om att även om amningen gick lätt för mig - så kan det se annorlunda ut för andra - så jag har aldrig velat påverka någon eller säga att det ena är bättre eller sämre. Men indirekt så tror jag att jag påverkat genom att visa att det går lätt att amma och att det är bekvämt att alltid ha mat och tröst med sig.

Barn i Sverige har det materiellt mycket bra och därför finns det en tendens att inte se de problem som finns. Vi har en galopperande ökning av den psykiska och fysiska ohälsan hos barn men vi vet inte riktigt vad det beror på eftersom inte någon regering tycks våga göra en grundlig undersökning och studera detta närmare.

Barnen är också tämligen skyddslösa eftersom förskolebarn och fritidsbarn inte omfattas av arbetsmiljölagen eller en Lex Sarah lag. En annan negativ trend är att allt färre föräldrar tar ut sina föräldradagar, vilket förmodligen är en sidoeffekt av att vi skapat ett samhälle som inte tycker att barn behöver sina föräldrar.

Min förhoppning är att 2007 blir det år då vi inte bara fokuserar på det som är bra utan att vi på allvar tar itu med de svåra problem som finns i vårt samhälle och som drabbar alla.

Låt 2007 bli det år då alla de människor som la sin röst på alliansen för en förändring - också bli det år då alliansen uppfyller sitt löfte till folket istället för att de upprepar samma misstag som den förra regeringen. Låt det bli det år då den nya regeringen får bevisa att löftet om en ny familjepolitik inte bara var ett sätt att vinna makten, utan ett seriöst mål att ge människor en bättre vardag där familj och arbete blir lättare att kombinera.

Madeleine Lidman

lördag, december 16, 2006

Familjepolitiken måste utgå från barnen

I vårt samhälle känner inte människor att de har tid eller råd att vara hemma med sjuka barn. Dagispersonalen protesterar säkert i den mån de kan utan att riskera repressalier.

Som en modig förskollärare skrev i Dagens Nyheter i januari 2006:

"Föräldrar måste lära sig att respektera förskolan regler.

Nu får det vara nog! Nu har jag tröttnat på föräldrar som fullkomligt struntar i förskolans uppdrag, regler och rutiner. Vi är så trötta på er föräldrar som tror att förskolan är en sjukstuga där man kan lämna sina sjuka barn.

Barn med gröngult tjockt snor hängande från näsan ner i munnen, barn som hostar så hela kroppen skakar, barn som kommer likbleka i ansiktet och bara "kräkts lite" under natten eller barn som är lite lösa (läs diarré) i magen "men det är nog tänderna" etcetera.

Varför denna respektlöshet? Framför allt mot de egna barnen. Det finns föräldrar som proppar i sina ungar febernedsättande medel för att ungarna i varje fall ska kunna gå på förskolan på förmiddagen (så att föräldrarna kan jobba).

Det förekommer till och med föräldrar som vill att en personal skall vara inne - när de andra är ute - med deras barn bara för att det är "lite sjukt". Att det sedan finns minst 19 barn andra barn på avdelningen ser föräldern inte. Då har man som förälder inte förstått förskolans uppdrag.

Vi har också börjat undra varför inte heller läkare tycks respektera att barnet är sjukt utan svarar en tårögd förälder, som frågat om dess barn gå på "förskola" nu när det är "lite sjukt", att visst kan barnet vara på dagis om det orkar för smittat har det ju redan gjort.

Föräldern konstaterar snabbt att barnet "faktiskt orkar", barnet "springer till och med runt lite". Så det är klart att barnet kan gå på dagis i morgon. Föräldern blir sedan både förvånad och arg när personalen på förskolan ringer och ber föräldern hämta barnet för att det är för sjukt för att orka vara med på förskolans alla aktiviteter. "För läkaren sa faktiskt..." Vad föräldern inte har förstått är att hem och förskola är två skilda världar.

Föräldrar, tänk efter och respektera både era egna och andras barn. Ta reda på vad förskolans uppdrag är. Respektera förskolans personal, regler och rutiner.

Annars bör ni välja en annan form av barnomsorg".

_________________________________________

I Sverige har vi skapat ett samhälle som inte utgår från små barns behov.

Allt i jämställdhetens namn.

Fortfarande är tron hos proffstyckarna stark att om vi offrar de små barnen och struntar i låta dem få tid med föräldrarna under framförallt de tre första viktiga åren - så kommer vi att bli mer jämställda. Problemet är bara att man med barnen som murbräcka för jämställdhet glömmer alla andra viktiga områden där det fortfarande finns mycket att göra. (Läs mer i Hemmaföräldrars tankesmedja).

Nu börjar vi också se en annan negativ konsekvens av dagens familjepolitik; föräldrar tar ut allt färre föräldradagar. Det är naturligtvis något som kommer som ett brev på posten när vi har ett samhälle som inte erkänner att omsorg om de egna barnen är ett viktigt arbete.

När föräldrar tar ut allt färre dagar, när små sjuka barn lämnas in på dagis dagligen så visar det i mina ögon på ett mycket inhumant samhälle där något gått väldigt snett.

Är det inte både mer mänskligt och ekonomiskt att låta föräldrarna få en barnomsorgspeng så att de kan välja hur de vill lösa barnomsorgen under de första tre åren? Dagissubventionerna omvandlas till en barnomsorgspeng och varje familj får själv välja vilken barnomsorg de vill ha.

Då skapar vi ett samhälle som accepterar att valfrihet är ok eftersom barn är olika och familjer är olika. När det blir en självklarhet så blir det också självklart att anpassa arbetslivet efter hur verkligheten ser ut.

Madeleine Lidman

Läs också:

Håll familjen frisk i höst

Hillevi Wahl: Skicka inte era barn till dagis i "vab-panik"

söndag, november 12, 2006

Fler och fler barn hamnar i särskola

För några veckor sedan satt jag och höll min lilla systerdotter - då 6 veckor gammal. Hon tittade intensivt på mig när jag pratade, när jag pausade en stund såg jag hur hon kämpade för att försöka få fram ett "svar". Först tittade hon lite åt sidan, tillbaka och så kom det ett litet gurglande ljud och stort leende. Så fortsatte vi vår lilla konversation och då slog det mig hur lång tid det tar för en sådan liten att få till en dialog.

Tid ja.

Små barn tar tid, att lära dem de mänskliga grunderna för dialog och social samvaro tar tid. Ibland undrar jag om inte det här "gullandet" ses som meningslöst i vårt samhälle, där allt istället ska handla om att lära barn teoretiska saker från så tidig ålder som möjligt. Enligt myten att de blir så himla bra i matte om de sätts i "skola" - helst före ett års ålder.

Om jag istället för att sitta och "gulla och prata" med min lilla systerdotter skulle försöka bli lite mer "pedagogisk", enligt svenska principer - vad skulle vi hitta på då?

Kanske ta fram kort med olika figurer, fyyyrkant, ciiiirkel, rööööd fyyrkant, blååå cirkel. Då skulle vi vara pedagogiska minsann. Lika bra att börja i god tid för enligt svensk modell så vet ju alla att när en barn fyller ett då är det hög tid att börja med "skolpedagogiken" och så behöver barnen kompisar och leka i grupp eller hur?

Har ni gått förbi ett dagis och sett ettåringar leka i grupp någon gång?

Jag går förbi ett dagis varje dag och där tultar ettåringarna omkring på egen hand alldeles ensamma. Många går helt utom synhåll för personalen och det meterhöga hönsnätet håller säkert barnen kvar inne men för en vuxen med onda avsikter är det en lätt match att luta sig fram och ta ett av barnen.

Ibland stannar en liten och sträcker ut handen och pekar mot min hund. Då blir det extra tydligt vad det lilla barnet behöver - en vuxen som finns bredvid och säger "titta vovve" och som kanske låter barnet gå fram och hälsa på "vovven". Barn behöver en förälder (eller en annan engagerad vuxen) i den åldern som har tid och som bekräftar och berättar vad barnet ser - där och just då.

Ett vanligt problem i förskolan är att barn bits, speciellt vanligt är det bland ettåringar. Beror det då på att förskolan skapar elaka barn? Nej, jag tror att det beror på att även här behöver en ettåring kärleksfull vägledning in i det som gör oss socialt välfungerande och mänskliga. En ettåring behöver en vuxen som finns där och precis när själva bitandet sker, vänligt men bestämt säger;

- Nej, inte bitas.

Och så lyfter man bort barnet därifrån. Så måste man göra ända tills den lilla ettåringen har förstått att man inte får bitas.

Frågan är om två personal på 20 barn klarar att se varje gång ett barn bits för att sätta stopp och fostra barnet in i "rätt beteende?"

En intressant länk om bitproblem; http://www.familjeliv.se/Forum-3-26/m14183974.html

En förälder som är hemma med sitt barn utför faktiskt ett arbete - man fostrar sitt barn att bli en välfungerande liten individ. Det är ett arbete som det är svårt att sätta ord på men som sker varje dag och hela tiden i de nya situationer barnet ställs inför. Det är ett arbete som inte är högt värderat men det är ett krävande arbete och om det blir eftersatt så får samhället på ett eller annat sätt känna av det i form att stökiga barn i skolan och utagerande tonåringar.

Jag tror att var sak har sin tid. I Sverige har vi en övertro på pedagogiken - det är kanske dags att vi tar och flyttar fokus lite grann och börjar värdera också själva fostran av barnen. Var sak har sin tid och frågan är om all världens expertis (ja, det finns en massa forskning på området men det talas det tyst om i Sverige) verkligen kan ha fel när de säger att de tre första åren är de viktigaste och att barnet med fördel då kan vara kvar i omsorg i hemmet?

Madeleine Lidman

Läs också: Särskoleeleverna blir allt fler

torsdag, november 09, 2006

När media går över gränsen

Skärmdump
Hemmaföräldrar får ofta förfrågningar från journalister som vill skriva lite om hemmaföräldrarnas arbete. En positiv trend som visar att det finns ett stort intresse i den här frågan.

Nu kan det vara lite känsligt att hitta familjer som vill ställa upp. Hemmaföräldrar är en grupp som tidigare ofta fått löpa gatlopp i media och som av vissa proffstyckare och vänsterjournalister hånats och förlöjligats. Mitt råd är därför att de som ställer upp i ett reportage alltid ska se till att få läsa igenom artikeln i förväg.

För en tid sedan blev jag kontaktad av en Karin Olsson på Expressens kulturredaktion som ville skriva en liten artikel om hemmaföräldrar, med anledning av vårdnadsbidraget och så ”hade hennes egen mamma varit hemma”. Det lät ju trevligt.

Karin Olsson blev hembjuden till Veronica som är fyrabarnsmamma och inledde med att berätta om att hon själv var hemmabarn och haft en lycklig barndom. Samtalet flöt lätt och Karin Olsson verkade genuint intresserad och verkade enligt Veronica ha en positiv inställning till hemmaföräldrar.

Igår publicerades artikeln i Expressen - utan att Veronica fått läsa igenom den som de kommit överens om.

Och tyvärr så blev det ännu en ”dussinartikel” där hemmaföräldern framställdes i ett löjets skimmer. Här handlade det inte om att föräldrar väljer att vara hemma längre för att barn är olika och en del barn behöver ha en längre period i hemmiljö, utan det handlade bara om ”förspilld kvinnokraft”. Samma gamla skåpmat. Och så kan man ju skriva, men då kanske man ska vara tydlig med vinkeln innan.

Sedan får man som journalist inte lura människor. Man får inte lura sig in i någons hem genom att ge intryck av att man ska göra ett seriöst reportage om den personens arbete - lova att personen ifråga att de ska få se artikeln i förväg, för att sedan publicera en artikel där det lilla som handlar om hemmamman Veronica framställs i löjets skimmer i en ”hemmafruinramning a là bakåtsträvare och noll viktigt arbete”. Dessutom får man inte skriva ut saker som personen inte sagt även om det nu råkar vara för att försöka ge bränsle åt det gamla ”skyttegravskriget” mellan föräldrar som gör olika val.

Det är fult.

Föräldrar idag vet att barn är olika, de tycker att det är ok med många baromsorgsalternativ. 64 procent kan tänka sig någon form av vårdnadsbidrag och svenska folket har röstat på Alliansen som står för valfrihet.

Jag är jätteledsen å Veronicas vägnar. Hon har blivit grymt sviken och på ett ohederligt sätt lurats att släppa en journalist in på livet som inte hade ett ärligt uppsåt. Och jag känner mig dum som lämnade ut hennes namn och förmedlade kontakten. Det hade varit ok om det varit jag själv som fått mig en näsbränna och lärt mig att alla inte är att lita på - men nu blev någon annan drabbad och just ”den lilla människan” vars röst jag har som mitt ansvar att göra hörd.

I artikeln får också jag flera kängor och hånas för mitt engagemang för den lilla människan - och det må vara hänt, men det är ett rakt angrepp på mig och allt jag står för, här i skrift förlöjligat och med små inlindade pikar att en omodern människa som jag bor i en modern stad som Solna. Karin har aldrig intervjuat mig eller pratat med mig och så brukar tyvärr proffstyckare göra, vilket jag skrivit om tidigare. Läs mer >>

Jag hoppas också att den här typen av vinklingar i artiklar snart är över. För de som verkligen vill ha jämställdhet borde veta att barnen inte ska användas som murbräcka för att nå dit. Som jag sagt tidigare - det är dags att titta på de orättvisor som finns och vad vi kan göra åt det. Men att till exempel hjärtsjuka kvinnor får sämre mediciner och sämre vård är inte något vi kommer tillrätta med genom att obligatoriskt separera alla barn från föräldrarna vid ett års ålder. Därför har vi på Hemmaföräldrar vår tankesmedja där vi försöker vidga vyerna.

Min förhoppning är att de journalister som är mest rabiata i sin inställning mot en förändring av familjepolitiken mot större valfrihet, åtminstone ska köra fair play och ta en riktig dialog med oss hemmaföräldrar, istället för att förlöjliga och håna oss för våra livsval. 

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk




fredag, oktober 20, 2006

En hemmaförälder arbetar för två

Som många andra kände jag en stor förväntan över maktskiftet i landet. Nya fräscha idéer och lite nytt friskt blod vid makten. Min förhoppning bestod förstås i att en ny regering betyder större valfrihet och mer inflytande och makt till gräsrötterna.

Men jag glömde vänstermedia.....

Naturligtvis var det aldrig tal om att ge alliansen en chans att presentera sin politik - nu skulle skandaler nosas upp till varje pris. Missförstå mig inte, jag tycker det är bra att syna politikerna. Men det måste ske med sans och vett. Och som Niklas Ekdal skriver så är det lite skrämmande när hetsjakten främst drabbar kvinnliga ministrar.

En intressant sak som framkommit ur skriverierna om moderaten Maria Borelius är hur myten om den framgångrika familjen, där båda arbetar heltid utanför hemmet och "gör rätt för sig" (inga trista "tärande" hemmaföräldrar där inte) krackelerat. Det där "värdelösa" arbetet som alla hemmaföräldrar gör när de är hemma, behöver den framgångrika familjen två anställda för att klara av - en som tar hand om barnen och en som städar. Hemmaföräldern gör både och - alltså två personers arbete.

Det visar hur löjligt det blir att prata om "arbetslinjen" - det är ett arbete att ta hand om barn i hemmet - ett intensivt, utvecklande och krävande arbete. Men några barnomsorgssubventioner har vi ännu inte sett röken av.

"Man måste jobba för att få rätt till barnomsorgssubventionerna" säger då proffstyckarna i en mun - "jobba så att man blir jämställd".

Och vart tog barnperspektivet vägen? Vad finns det för rim och reson i att det lilla infektionskänsliga barnet måste gå på dagis för annars är det "orättvist". (Läs Liza Marklunds krönika: Vårdnadsbidraget är inte rättvist).

Men varför får då den som är sjukskriven, förtidspensionär, studerande, arbetslös eller föräldraledig ta del av barnomsorgssubventionerna då (om de väljer dagis eller dagmamma förstås).

Och stackars, stackars alla föräldrar som försöker leva upp till myten om att det går att jobba heltid och sköta barnen lite vid sidan av efter arbetstid - utan att ha hjälp av en barnflicka eller städerska. Det är en kvinnofälla som heter duga och som tydligt avspeglar sig i främst kvinnors stigade ohälsotal.

Sedan kommer vi aldrig ifrån att alla barn är olika, till fysik och till psyke. Det går inte att tro att det finns en universal lösning för hur man ska leva som passar alla familjer. När en förälder väljer att inte sätta barnet i förskola från ett års ålder så ska den föräldern inte straffas. Men Liza Marklund tvekar inte att i krönika efter krönika bedriva hetsjakt på hemmaföräldrar och är hemmaföräldern en kvinna så är hon extra fritt villebråd. Ändå har Lisa Marklund skrivit en bok tillsammans med Lotta Snickare som heter: "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra". (Fast hjälpa varandra ska man kanske bara göra om "den andra" lever precis som man själv).

Kvinnor eller män - det handlar ändå om människor - som måste hjälpa varandra och stötta varandra, särskilt i det livslånga åtagandet som föräldraskapet innebär.

Återigen så känns tiden väldigt mogen för ett samhälle som är anpassat för många olika livsval - ett samhälle som utgår från det viktigaste vi har - barnen.

Madeleine Lidman

lördag, september 16, 2006

Staten fostrar barnen bäst

Idag tog jag en sväng till Solna Centrum för att informera lite om Föräldraupproret. Det var givande och trevligt som vanligt. Det var bara en person som kom fram och läste lagen för mig när jag sa att vi vill ha fler barnomsorgsalternativ än förskolan - en äldre herre som tyckte att "det behövs inga dagmammor, familjenätverk eller hemmaföräldrar, vi ska bara ha förskolor från ett år för";

"staten tar mycket bättre hand om barnen än föräldrarna".

När jag förklarade att alla barn är olika och att ett infektionskänsligt barn kanske inte mår bra av att gå på dagis från ett års ålder, utan man vill kanske vänta då tills barnet är två eller tre år, så avbröt han mig bara genom att hotfullt krypa tätt intill mitt ansikte och säga "att så är det inte alls - alla barn passar bäst på dagis från ett år! Och förresten så visar alla statliga undersökningar på att det är det bästa och så blir barnen bättre i skolan".

Det var omöjligt att få en syl i vädret och när denne aggressive man var klar så spatserade han stolt iväg till socialdemokraternas valstuga. Där stod han sedan lite malligt och pratade och skrattade med deras valarbetare och nickade hånfullt åt mitt håll. Han tyckte säkert att han gjort en stor insats som läxat upp mig efter noter, utan att ge mig en chans att förklara hur vi gräsrötter i Föräldraupproret ser på saken.

Men vad hade han åstadkommit egentligen?

I en demokrati så har man en dialog med människor, alla människor har rätt till en egen åsikt som ska respekteras. Men om man går fram och "läxar upp" oliktänkande och vägrar låta dem komma till tals så visar det på ett "härskarbeteende" som i alla fall jag inte tycker hör hemma i en riktig demokrati.

Innan jag begav mig av hemåt så besökte jag alla valstugor utom (v) och (s) och berättade lite om Föräldraupproret. Alla tyckte att det var intressant och ställde frågor (även miljöpartiet) - men för att slippa aggressiva påhopp så gick jag inte till vänsterpartiet och socialdemokraterna. Tyvärr är det inte första gången (s) går till frontalangrepp när de möter människor med en annan syn på familjepolitiken än deras egen. Lena Hallengren ville inte heller besvara mina "oproffesionella, insinuanta och direkt felaktiga frågor" när jag mejlade lite frågor kring familjepolitiken. Betongmakten visar hela tiden hur totalt ointresserade de är av att ha en dialog med

"dessa små gräsrötter som inte fattar vad som är bäst för dem".

För de som tror på demokrati och alla människors lika värde, så tror jag att det är väldigt viktigt att se hur de politiska partierna behandlar "den lilla människan" och hur de ser på begreppet demokrati. Parollen för betongmakten heter

"alla ska med"

och det verkar vara

"alla ska med vare sig de vill eller inte"

- jag hade gärna sett en större ödmjukhet för att låta människor bestämma själva om de vill vara med på en viss politik eller inte.

Madeleine Lidman
En dag innan valet

tisdag, september 12, 2006

Valets välregisserade skandaler

Nu närmar sig valet med stormsteg och många små gräsrötter ser med spänning fram emot att få veta vad de olika partierna ska erbjuda för politik. Eftersom jag själv tillhör skaran med åsikter som inte är riktigt comme-il-faut - jag tycker ju att hemmaförälder ska vara ett barnomsorgsalternativ - så vet jag hur tröstlöst det är att få en chans att framföra en åsikt i det här landet.

Jag och många med mig har upplevt hur våra insändare, debattartiklar, frågor till debattprogram i tv ständigt refuseras. Vi får inte en chans att berätta vad vi vill och varför och då finns vi inte heller. Som Mona Sahlin spydigt sa när vi från Föräldraupproret skulle överlämna våra 40.000 namnunderskrifter för valfrihet; "föräldrar som vill vara hemma längre med sina barn, det har jag aldrig hört talas om att det finns några".

Vi är så väl bekanta med vilka mekansismer som styr vår så kallade demokrati och har ofta känt vanmakt när vi märkt hur svårt det varit att få komma till tals. Men så finns då tack och lov nätet. Utan nätet hade svenska folket fortfarande levt med myten "att det inte finns några föräldrar som vill vara hemma längre än ett år med sina barn".

Sedan har vi problemet med pengar. Vad har en litet ideellt nätverk som Hemmaföräldrar att komma med jämfört med betongmaktens enorma penningaresurser. Där inhämtas pengar från fackföreningar, spel, medlemsavgifter. Det blir extra tydligt så här i valtider.

I Solna vill vi ha valfrihet och här pågår också en namninsamling i frågan. Vi vet att 64 procent av Sveriges befolkning vill att föräldrar ska kunna stanna hemma med någon form av ersättning tills barnet är fyra år. Men vi saknar pengar för att nå ut med information inför valet.

Orättvisan blir extra tydlig när jag i dagarna nu fick ännu en fyrfärgsbroschyr från socialdemokraternas Johanna Graf där hon nöter sina valslogans som verkligen skulle behöva bemötas.

Ibland blir det nästan löjeväckande - Johanna Graf "vill minska segregationen och de sociala klyftorna" - men bor själv i en fyramiljoners villa (Robban Brobergs gamla villa i Råsunda). Samtidigt motarbetar hon att hyresgästerna i Signalistens bostäder i Hagalund (med hög andel invandrare) ska få köpa ut sina lägenheter. Trots att de då har en möjlighet att också få äga sin bostad. De får likaså en chans att kunna byta bostadsområde om de önskar - och segregationen bryts. Varför vill inte Johanna Graf låta alla människor få samma möjligheter?

Och sedan detta ständiga tjat om skattehöjningar. Finns det några undersökningar som visar att skattehöjningar per automatik ger bättre kvalitet inom skola, vård och omsorg? Nej, det handlar om hur skattepengarna används. Istället för att höja skatten så borde Johanna Graf se till att hennes parti slutar plundra Solnaborna på deras intjänade skattepengar - ta bort Robin Hood skatten - och låt det stödet till kommunerna komma från staten istället. Varför ska en kommun med välskött ekonomi straffas?

Jag försökte skriva en insändare till lokaltidningen om vanvettet med att höja skatterna ytterligare istället för att låta oss behålla de pengar vi tjänat in i Solna.

Den refuserades.

Många läser lokaltidningen Mitt i Solna och då vill vi Solnabor förstås vara säkra på att vi får objektiv information och att tidningen inte bara är ytterligare en del i ett stort imperium som syftar till att delge oss en och samma "sanningar". Men jag har en hel del frågetecken;

Eftersom det är valår i år så har alla partier haft olika platser i Solna Centrum där de stått för att informera om sin politik. När Anders Gustâv, en av Solnas välkända politiska ansikten, gick bort så ville naturligtvis de valarbetare som stod i centrum hedra honom på något sätt. Därför ställde de ut ett fotografi med ett ljus framför. Som ett brev på posten kom en stor artikel i lokaltidnigen Mitt i där två "upprörda medborgare" klagade på att moderaterna "värvade röster" med hjälp av Gustâvs bortgång. För den som luskade lite mer så visade sig att "de upprörda medborgarna" var två politiskt aktiva socialdemokrater.......

Sådant känns inte bra. Faktum är att det känns riktigt obehagligt.

När Göran Hägglund pratade i "oberoende Sveriges Television" så skulle en "vanlig pappa" från publiken få ställa en fråga; "Varför vill du ha vårdnadsbidrag Göran, tycker inte du att barnen ska få tillgång till sina pappor". Frågan i sig är väl klassisk problemet är bara att mannen i publiken var Tommy Jensen (s) som propagerar (s) familjepolitik på sin pappablogg, som han fick göra reklam för i programmet.

Varför inte köra med öppna kort och berätta om var Tommy stod politiskt och att han driver dessa frågor väldigt hårt?

Tommy fick vara med i Debatt också och skriva en liten artikel (som en vanlig liten pappa) och berätta om vilken kvinnofälla vårdnadsbidraget är......

Var är länkarna till Föräldraupproret på "oberoende Sveriges Televisions" hemsida?

Och så alla dessa skandaler som inleddes med (s) högkvarterets frekventa mejlutskick till alla tidningsredaktioner där Fredrik Reinfeldt smutskastades med en massa lögner. För att nu i valrörelsens sista dagar (trots att det varit känt länge) avslutas med Folkpartiets spionage på socialdemokraternas valstrategi. Det finns ingen ursäkt för Folkpartiets intrång, det var fel, men i en demokrati som ibland inte känns och fungerar som en riktig demokrati finns det förstås en risk att ett beteende, där betongmakten satt ramarna för hur en valkampanj ska gå till, smittar av sig.

Inför förra valet hotade Göran Persson chefen på tv 4, Jan Scherman. (Jag har skrivit till Jan och ställt frågor kring detta som jag, liksom alla andra som försökt, inte fått något svar på), gamla lurades att rösta på socialdemokraterna och två valarbetare dömdes (men det kan knappast ha varit en engångsföreteelse), det visade sig att ssu skaffade medlemmar på ett ohederligt sätt och fifflade med antalet medlemmar och på så sätt fick mer pengar. Det senaste nu är att en person på "oberoende Sveriges television" mobbade Lars Leijonborg inför utfrågningen i tv genom att skicka hånfulla mejl.

Ska vi få en riktig demokrati så måste vi också förstå de mekanismer som styr det här årets valkampanbeteende. Det finns en stor orättvisa idag där betongmakten har för stor möjlighet både penningamässigt och genom att dra i osynliga trådar - att kunna få fram just sitt budskap.

Med några dagar kvar till valet så vill nog de små gräsröttena helst av allt få ta del av vad de olika partierna har för politik istället för att tvingas se det ena efter det andra av välregisserade skandaler som mest verkar syfta till att dölja avsaknaden av egen politik. Vi vill också få objektiv information och har rätt att kräva att den statliga televisionen liksom olika tidningar faktiskt redovisar saker och ting så ett så objektivt sätt som möjligt.

Madeleine Lidman

Läs också debattartikel i Svenska Dagbladet:

Varför tiger "den tysta majoriteten"
Den elaka misstanken infinner sig helt naturligt: Den är tyst därför att den inte har något vettigt att säga. Eller har jag fel?

Min kommentar:
Det är just den här typen av artiklar som känns så orättvisa. I Föräldraupproret så kämpar mammor och pappor tillsammans. Till fots vandrar dessa människor och samlar in namn efter namn för att få ökad valfrihet och rättvis barnomsorg. Men vilka tidningar rapporterar om den här folkrörelsen? "Det skrivs inte om oss alltså finns vi inte" - och nu blir vi dessutom idiotförklarade....... tro mig vi har väldigt mycket att säga - för den tidning som vågar låta oss komma till tals så kan vi kanske överlåta till läsarna att bedöma om vi har något vettigt att säga eller inte.

fredag, september 01, 2006

Alla barn är olika

Nu när vårdnadsbidraget äntligen införs så ropar vänstern i unison kör "att alliansen svikit arbetslinjen". För vänstern anser nämligen att omsorg om barn är arbete bara när det utförs av någon annan än barnets föräldrar.

Sedan skriker vänstern förstås om att ”jämställdheten nu tar ett stort kliv tillbaka”, för om flest kvinnor väljer barnomsorgsalternativet hemmaförälder så är det helt fel för jämställdheten. Och så vänsterns favoritslogan (ofta framförd med det tårdrypande tillägget - det ska ni väl inte förvägra dessa små barn); ”barn behöver sina pappor”.

Säg den kvinna - som efter att ha varit hemma med ett spädbarn hela dagen - som inte per omgående överlämnar barnet i pappans vård (och det kan nog bli åtskilliga timmar varje kväll). Men då syns pappans tid med barnet inte i statistiken någonstans och då räknas de timmarna som barnet tillbringar i pappans vård naturligtvis inte i vänsterns värld.

Pappa, mamma – det är du hela livet och inte bara under första året. Någon som sett några engagerade pappor i skolan?

- Ja, det har i alla fall jag och säkert många med mig. Det handlar inte bara om hur du tar ut föräldraförsäkringen – det handlar om hur närvarande du är som förälder under barnets hela uppväxt.

Men enligt vänstern syn på jämställdhet är det helt ok att 96 procent av alla förskollärare är kvinnor. Då är det inte någon kvinnofälla att så många kvinnor väljer att jobba med omsorg om barn – för då vårdar de ju i alla fall inte sina egna barn.

Som en förskollärare sa till mig i samband med namninsamlingen för fler barnomsorgsalternativ (hon skrev naturligtvis på):

- Jag är ensamstående och kämpade för att vara hemma i två år med min son, sedan hade jag inte råd att vara hemma längre. Det kändes väldigt konstigt för mig att lämna bort mitt barn till någon annan för att själv gå och vårda andras barn.

Det är den lilla människans perspektiv och knappast något som intresserar en regering som vet så mycket bättre än oss andra vilka val som är ”rätt” och ”fel” när det handlar om våra egna barn.

Eftersom jämställdhetsperspektivet hela tiden kommer upp och där vänstern ständigt vill använda barnen som en murbräcka för jämställdheten (en politik vi prövat i över 30 år nu och jämställdheten har ändå inte blivit bättre) så frågade vi på Hemmaföräldrar förskoleminister Lena Hallengren varför hon är så starkt negativ till att en majoritet av kvinnor väljer alternativet Nackamodellen samtidigt som hon inte tycker att det är fel att nio av tio som arbetar i barnomsorgen är kvinnor? På det svarade förskoleministern:

- Det är inte en majoritet av varken män eller kvinnor som arbetar i förskolan, det är utbildade pedagoger och barnskötare.

Jaha, så i förskolan är det inte viktig om det är en majoritet av kvinnor som arbetar där. Då borde det inte heller spela någon roll om det är en majoritet av kvinnor som väljer att Nackamodellen eller vårdnadsbidrag

för det är inte en övervägande majoritet av män eller kvinnor som väljer att vara hemma – det är föräldrar som känner sitt barn bäst.

I vänsterns värld ska allt bevisas med statistik – men som alla vet har statistik sina brister och föräldrar känner sina barn bättre än staten. Dessutom är alla barn är olika. Undersökningar som visar att en och samma lösning – dagis från ett år och två heltidsarbetande föräldrar – inte alltid är det bästa för det enskilda barnet, avfärdas alltid av vänstern ”som oseriösa”. Magnus Kihlbom, barnpsykiater, har i sin kunskapsöversikt (pdf dokument):

Om små barn behov och utveckling
- Nyare utvecklingspsykologiska och neurobiologiska rön

visat att det finns ett starkt stöd för att vi måste ta hänsyn till att alla barn är olika.

Vårdnadsbidraget är ett steg i rätt riktning mot att skapa ett samhälle som tar hänsyn till att barn är olika – men det finns mycket kvar att göra vad gäller attityder. I Sverige har vi styrt in oss så hårt på att tycka att omsorg om barn inte är något värt (vilket syns inte minst i lönestatistiken för förskolelärare och barnskötare samt i vänsterns attityd mot hemmaföräldrar) nedvärderingen av hemmaföräldrarna drabbar säkert även dagispersonalens yrkesval - och här finns det mycket kvar att göra.

Små barn behöver en bra omsorg för att överleva och bli trygga stabila vuxna. Hur den omsorgen ska se ut – om den ska ske hemma eller i förskolan – ska varje familj få bestämma själva. Och samhället ska inte stämpla ett val som varken sämre eller bättre.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

tisdag, augusti 29, 2006

Den lilla människans klokskap

Jag har uppnått den intressanta 40-års åldern. Det känns som en brytpunkt, äldre släktingar som alltid funnits där vandrar vidare och deras röster tystnar. Det betyder också att de tagit med sig en bit av mitt liv, nu försvinner de som känner ”hela” mig från barndomen fram till nu. Med dessa äldre släktingar försvinner för mig en stor trygghet och ett viktigt ”bollplank”.

I min familj har man alltid tagit barn på allvar. På skoj skämtades det ofta ”att barn ska synas men inte höras” men när det kom till kritan så fick vi ta plats. Vi fick sitta med de vuxna vid bordet och vi fick vara med i diskussionerna senare på kvällen. På släktmiddagarna så samlades alla åldrar. Det jag minns mest är nog att det fanns så många vuxna som lyssnade.

Min röst och mina åsikter hade ett värde.

Det har naturligtvis kommit att prägla min människosyn – alla människor har rätt att få göra sin röst hörd – även barnen. Och tro mig de har mycket klokt att säga.

Mina föräldrar har lärt mig att det är bättre att ställa ”korkade” frågor än inga alls och att fråga tills man förstår. Jag uppfattas säkert som lindrigt begåvad emellanåt och en viss förskoleminister har avfärdat frågor jag ställt som ”oprofessionella, insinuanta och felaktiga” – men jag frågade och jag fick svar till slut (även om svaren inte gick till mig) och lite mer förstod jag av ”maktens” språk och förutsättningar. Hela mitt liv har nog präglats av att jag ställt frågor. Poängen har inte varit att glänsa med briljanta frågor, mitt mål har varit att lära mig mer och det har jag gjort. Kunskaper som aldrig kommer att synas i något betyg men som följer mig på livets väg.

Varje människa är unik och min viktigaste lärdom i vuxen ålder har varit att det är hos den lilla människa som aldrig vågat göra sin röst hörd, som inte tror att just han eller hon har något att säga, som de viktigaste svaren över livets lärdomar finns. För deras ambition har bara varit att dela med sig av vad livet lärt dem – de har aldrig försökt göra sig märkvärdiga eller skapa sig ett namn, eller kändisskap.

I arbetet med att öka valfriheten för småbarnsföräldrar och i arbetet med att uppvärdera det arbete som hemmaföräldern faktiskt gör – ja i arbetet med att uppvärdera föräldraskapet över huvud taget – så har jag haft förmånen att få ta del av så många kloka tankar från människor (som jag också försökt förmedla på Hemmaföräldrar - www.hemmaforaldrar.se).

Det som gör mig allra gladast är att jag nu ser hur hemmaföräldrar och dagisföräldrar arbetar sida vid sida för att skapa en familjepolitik som är bättre anpassad efter den unika individ som varje barn är. Föräldrar har insett det som proffstyckarna och vänsterpolitiker totalt missat – barn är olika och det går inte att ha en och samma lösning för alla – barn mår bra av att deras föräldrar kan välja mellan många olika barnomsorgsalternativ. Större dramatik än så är det inte.

Under 2005 och 2006 har jag förlorat två viktiga personer som varit med och hjälpt mig på "livets väg" så dessa rader tillägnar jag speciellt Faster Mary som gick bort i juni 2005 och Inga-Maj som gick bort nu i augusti 2006.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

fredag, augusti 25, 2006

Aggressiva påhopp på Hemmaföräldrar

Petra Ulmanen på Ordfront är riktigt arg på hemmaföräldrar. När Elise Claessons skriver i sin artikel ”Mammor kan avgöra valet” - om vikten av valfrihet för föräldrar, så blir Petras kommentar; "jag inbillade mig att vi var klara med den här diskussionen".

Nej vi är inte klara. Hittills har proffstyckare, media och vänsterpolitiker haft ensamrätt på att diskutera frågan om vi ska ha valfrihet eller inte. Dialogen har totalt saknats - till stor del därför att de allra flesta valfrihetsförespråkare aldrig får sina debattartiklar eller insändare publicerade.

Därför startades Föräldraupproret. En stark folkrörelse där över 50 000 människor har skrivit på för valfrihet och där 135 kommuner har anslutit sig och gjort uppror på olika sätt.

Barn är olika och det går inte att ha en familjepolitik som utgår från att alla barn klarar en separation från föräldrarna och hemmet vid just ett års ålder. En del barn är helt enkel inte mogna och andra är mer infektionskänsliga. Om föräldrar då känner att de vill ha en möjlighet att stanna hemma lite längre ska de ha de ekonomiska förutsättningarna att göra det. Ensamstående föräldrar ska naturligtvis ha samma möjlighet att genom ett extra tillskott av pengar i form av barnomsorgssubventioner eller lägre skatt - kunna dra ut på föräldraledigheten. Det ska inte bara vara höginkomsttagare (eller välbetalda politiker och proffstyckare) som ska kunna göra detta val.

Föräldraupproret anser inte, ”att budskapet att just mammor ska vara hemma ska hamras in”. Naturligtvis passar det precis lika bra om en pappa gör detta val. Det resonemang vi allt som oftast vänder oss emot är att om mamman stannar hemma anses det vara en katastrof och skadligt för barnet - men om pappan gör samma val så är det, det bästa som kan hända. Vi tycker att om man i en familj kommit fram till att man har ett barn som behöver vara hemma lite längre, så ska man få bestämma själva vilken lösning som passar bäst.

Och någonstans stinker det dubbelmoral lång väg när det blir ett ramaskri om det är övervägande kvinnor som väljer att vara hemma längre, eller som väljer nackamodellen samtidigt som samma människor säger noll och nix om att nio av tio som arbetar inom vård och barnomsorg är kvinnor.

Vi i Föräldraupproret vill ha ett samhälle som utgår från barnen. Vi anser att kvotering och tvång, där familjepolitiken bestäms ovanifrån, är fel väg att gå och vi kan inte se att det skapar jämställdhet. Finns det ett seriöst intresse för att uppnå jämställdhet och rättvisa mellan könen, så finns det många andra vägar att gå än att använda barnen som murbräcka.

Idag har vi 1,2 miljoner människor (sjukskrivna, förtidspensionärer och arbetslösa) som inte går till jobbet varje dag utan som får sin försörjning via skattepengar. Många av dessa kan och vill väldigt gärna arbeta. Därför borde det inte vara en omöjlighet att låta dem göra det och samtidigt låta de föräldrar som vill, få vara hemma lite längre.

Petra vet helt säkert att: "vi alla mår bra av att jobba och att våra barn mår bra av att gå på dagis och fritids” och avfärdar konsekvent alla undersökningar som visar på motsatsen som oseriösa när de inte stämmer överens med hennes egna åsikter. Men om hon tagit dig tid att prata med den lilla människan som springer där i sitt ekorrhjul, så skulle hon veta att framförallt väldigt många kvinnor med små barn mår dåligt och är extremt stressade som följd av dagens familjepolitik. Den psykiska och fysiska ohälsan hos både barn och kvinnor bara ökar. Något måste göras här och nu.

Den bästa lösningen, som vi i Föräldraupproret ser det, är att se till att vi får fler barnomsorgsalternativ - där också hemmaförälder blir ett lika självklart alternativ som förskolan. Då har småbarnsföräldrar fler möjligheter att sy ihop den bästa lösningen för sig och sina barn under de tuffa och krävande småbarnsåren.

Barn är glädje och kärlek – låt oss sluta upp med att se dem som ett problem.

Madeleine Lidman
För Hemmaföräldrars nätverk
som ingår i Föräldraupproret

Läs också: Barnen måste gå före arbetet

söndag, juli 23, 2006

Gräsrötterna vill ha en ärlig valrörelse

Hot om repressalier
Jan Scherman chef på TV 4 säger sig också ha blivit hotad av statsminister Göran Persson, några dagar före valet 2002. Allt för att få en mer gynnsam bevakning av socialdemokraterna. Ordagrant ska Person ha sagt till Jan Scherman:

"du investerar tungt i en borgerlig valseger. Tänk om det blir en socialdemokratisk valseger? Då får du hela kanslihuset emot dig, har du tänkt på det?"

En sådan kommentar borde väcka en kamplusta hos Scherman för demokratin. Nu är det valår och vad gör då Jan Scherman, jo han utser två vänstersympatisörer som ska fråga ut partiledarna om deras politik. En utfrågning som många osäkra väljare tittar på och bestämmer sig efter att ha sett - och som de förväntar sig få en objektiv information ifrån........

Nu är jag bara en vanlig gräsrot, som är starkt engagerad i familjepolitiken och därför vill ha superkoll på att det här valet blir rättvist för alla partier och alla åsikter. men jag förstår faktiskt ingenting.

Varför är (s) så rädda för en objektiv debatt?

Socialdemokraterna vill inte ha en dialog med människorna de styr över. Men den lilla människan vill ha en dialog med makten. Jag blev själv upprörd i våras över en osedvanligt subjektiv artikel i Vi Föräldrar som var ren och skär propaganda för Hallengrens barnomsorgspolitik och skrev med anledning av det några frågor till Hallengren. Hon lät hälsa via sin sekreterare att hon inte ville svara på mina frågor eftersom de inte var professionellt formulerade, de var insinuanta och direkt felaktiga.

Hur jag än vrider och vänder på det hela så kan jag inte se annat än att alla människor i vårt samhälle i längden förlorar på att socialdemokraterna stryper åsikter och tillrättalägger verkligheten, eller vägrar nedlåta sig till att prata med den lilla människan. Dessutom tycker jag inte att förra valet vanns hederligt, det fanns mycket att anmärka på, vilket jag skrivit om här.

Sveriges trovärdighet som demokrati står på spel - och det borde bli ett himla rabalder.

Var Rosenberg står i frågan om familjepolitiken hittade jag på följande länk: http://www.rosenberg.se/kolumnfamiljekonflikt.htm han följer de klassiska vänsteridéerna. Hur kommer det att påverka frågeställningen för hans del. Och Guillou som också är vänster vilka frågor ställer han?

Det här är inte acceptabelt och som en av representanterna för Föräldraupproret ställer jag mig starkt kritisk till att utfrågningen inte blir objektiv.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk (ingår i Föräldraupproret)

Läs också: Svara på frågorna Hallengren

Hallengren pressad på svar om barnomsorgen

Expressen: "Någon måste bort Scherman"

söndag, juli 09, 2006

Regeringen sviker förskolebarnen

Många företrädare, med Barnombudsmannen i spetsen, tycker att förskolebarn och fritidsbarn ska omfattas av arbetsmiljölagen. Det tycker inte S-regeringen som avslog det hela den 4 maj.

Flera instanser har under utredningsarbetets gång fått lämna sina synpunkter - dock inte de som borde ha det största inflytandet över barnens vardag - föräldrarna. På Svenska Dagbladet Brännpunkt fick jag den 27 juni följande debattartikel publicerad i ämnet:

Förskolebarn saknar skydd

Lena Hallengren var inte sen med att anklaga mig för att sprida skräckpropaganda.

Då sprider regeringen själv skräckpropaganda, för det mesta i artikeln är hämtat från deras eget utredningsmaterial........

Jag berättar bara i artikeln varför flera tunga instanser anser att förskolebarnen ska ha ett utökat skydd eftersom de inte heller har skydd i form av en lex sarah lag.

En annan allvarlig larmsignal som jag hittade i regeringens utredningsmaterial är den att de "icke-lindriga" skadorna på dagis (som frakturer och hjärnskakningar) fördubblats sedan 80-talet enligt en studie gjord vid Norrlands universitetsjukhus.

Fördubblats!

Och som en tänkbar orsak anges färre personal och större barngrupper.

Det tyckte Hallengren inte heller var särskilt upprörande för "de flesta olycksfallen sker i hemmet". Ja men har de fördubblats i hemmen sedan 80-talet för då finns det all anledning att titta på det också? Näe, inte särskilt troligt. Attityden talar sitt tydliga språk. Var finns empatin för alla de barn som skadar sig? Om det skett en fördubbling av mer allvarliga skador så måste naturligtvis något göras NU.

Den 4 juli svarade jag på Hallengrens replik:

Låt föräldrarna säga sin mening

Enligt ett svar från förskoleminister Lena Hallengren (30/6) på min debattartikel om förskolan är det ”bara” BO som stödjer att förskolebarnen ska omfattas av arbetsmiljölagen. Men för den som läst regeringens utredningsmaterial
(http://www.regeringen.se/sb/d/108/a/63279) framgår det tydligt att även Barndelegationen, Skolverket, Arbetarskyddsstyrelsen och Socialstyrelsen stödjer att förskolebarnen ska omfattas av arbetsmiljölagen.

Istället för att prata om skräckpropaganda när det handlar om fakta (till största delen hämtad från regeringens eget utredningsmaterial) så borde Lena Hallengren ta larmsignalerna om situationen i förskolan på allvar. Och varför har inte föräldrarna fått säga sitt i utredningen? När kommer en utredning som visar om det finns ett samband mellan den ökande psykiska och fysiska ohälsan hos barn och tidig dagisstart med stora barngrupper och lite personal?

Hallengren säger sig vara villig att debattera om varför förskola är bättre än vårdnadsbidrag. Om Hallengren lyssnat på vad svenska folket vill, så hade hon också känt till att 64 procent är för någon form av ersättning för omsorg av eget barn till dess barnet är fyra år.

Det handlar inte om antingen eller – det handlar om att respektera att människor vill ha fler barnomsorgsalternativ. Och sist men inte minst det handlar om att erbjuda en familjepolitik som bygger på fakta – inte på myter.

MADELEINE LIDMAN
Hemmaföräldrars nätverk
en del av Föräldraupproret

En hammare i huvudet på alliansen

När jag gick med mina barn i Visby under Almedalsveckan, så reagerade de starkt på att de såg några ssu:are gå runt och slå med en stor hammare på bilder av alliansens företrädare.

- Mamma, varför går de där människorna runt och slår på bilder av andra människor?

Ja, varför? Vad ska man svara?

Hur ska jag kunna säga att vi lever i en demokrati samtidigt som vissa tar sig friheten att använda våld mot människor som har andra åsikter än dem själva - om än symboliskt våld. Det är ändå obehagligt.

När vi lyssnade på Göran Hägglund, så fick barnen också känna på de mörkerkrafter som har svårt för att det i vårt land bor människor med en massa olika politiska åsikter. Då tog sig någon friheten att skrika "borgarsvin", han avvek sedan snabbt från platsen.

Sådant skrämmer.

Barnen blir tvungna att tidigt lära sig att det finns människor som brinner av hat mot de som inte delar betongmaktens åsikter. Kommer människor att våga stå upp för en åsikt i framtiden om vi låter sådant här beteende fortgå och accelerera?

Vi har alla ett ansvar att sätta stopp för det här. Protestera när sådant här händer och låt oss tillsammans kämpa för att återerövra demokratin och alla människors rätt att ha en egen politisk åsikt.

LO hotar alliansens väljare

Om alliansen vinner valet hotar LO med att ställa till problem. Det är det där gamla tjatet om att strejka. Per Winbergt transportordförande säger till Svenska Dagbladet:

- Det blir strid nästa år om det blir en borgerlig regering. Det kan bli konflikt och om man kallar på Transport så kommer vi att gå ut.

Handels ordförande Lars-Anders Häggström uppmanar de borgerliga att "tänka sig för väldigt noga".

Varför känns det så 70-tal, 80-tal, 90-tal? Nu lever vi faktiskt i det tjugonde århundradet. Är det inte dags att ta ordet demokrati på allvar och försöka leva efter det?

Istället för att hota alliansen och dess väljare så borde LO ställa frågan:

Jaha, om alliansen vinner valet - hur hittar vi den bästa samarbetsformen för att tillsammans lösa de problem som vi har idag? Tänk tanken att med nya samarbetspartners så väntar nya fräscha idéer och en ny intressant dialog.

Vi som arbetar inom Föräldraupproret vet att det fungerar att samarbeta trots olika politiska åsikter. Vi möter dagligen människor från hela den politiska skalan, vi är olika, vi har olika levnadsbakgrund men vi kämpar för ett gemensamt mål: att förändra familjepolitiken till något bättre, till mer valfrihet och fler barnomsorgsalternativ.

I bröderna Lejonhjärta så får de som ansluter sig till härskaren Tengil ett brännmärke som för alltid ska visa vart de hör. Men så fungerar det inte i den verkliga världen. Bara för att du röstat med ett parti, är medlem eller tillhör ett fackförbund så är du inte livegen.

En hel del av de människor som vill förändra familjepolitiken (76 procent av LO kvinnorna vill ha någon form av vårdnadsbidrag) må tillhöra ett parti som inte lyssnar på gräsrötterna och som inte vill förändra familjepolitiken. Men då de är fria individer så har de också sin fria vilja att i nästa demokatiska val välja att lägga sin röst på ett parti med en bättre familjepolitik - även om det partiet inte tillhör vänsterblocket!

Jag är övertygad om att LO:s medlemmar (lika lite som alla andra) vill känna sig hotade när de ska göra sitt fria val. Därför hoppas jag innerligt att det nu är dags för LO att lägga sina gamla förlegade hot åt sidan och istället fundera över hur de bäst ska kunna dra nytta av att vi lever i en demokrati. Det viktigaste i en demokrati är dialog - inte hot!

fredag, juli 07, 2006

Skattepengar ska inte bekosta lyxliv

När Lars Ohly pratade i Almedalen var han upprörd över att alliansen vill ta bort fastighetsskatten. Han ser varje krona i minskad skatt som gör att människor har råd att bo kvar i sina hus, som en krona mindre till vården, en krona mindre till skolan och så vidare.

Men han tänkte inte på att man också kan se det som en krona mindre till Göran Persson och hans stora 12,5 miljoners herrgård, en krona mindre till Lars Danielsson dyra flygresor kort och tvärs över jordklotet, en krona mindre till regeringsmedlemmarnas löner (Danielsson tjänar 978.000 kr om året eller 81.500 kr i månaden, Göran Persson tjänar över 100.000 kr i månaden). Och så dessa krognotor..... s-toppars lyxkväll kostade skattebetalarna 30.000 kr.

Det viktigaste är hur skattepengarna används!!!

Trots världens högsta skatter har vi inte världens bästa vård, skola och omsorg. Nio av tio som arbetar inom vård och omsorg är kvinnor. Fastlåsta i en gigantisk kvinnofälla där de arbetar till låga löner med lite inflytande.

Landstinget är en gigantisk koloss som slukar mängder av pengar. Men det är inte pengar som kommer den lilla hårt arbetande människan till del - det är pengar som slukas i admininstrationskostander och löner till allehanda chefer.

Jag tror att om politikerna tog sig i kragen och började lyssna på människorna som sliter där ute i vård och omsorg, så skulle de få många vettiga tips på hur skattepengarna kan användas mer kostnadseffektivt. Men det betyder att regerande politiker måste öppna upp för en dialog med den lilla människan - vilket ärligt talat kanske inte är deras starkaste sida.

En följdeffekt av att den lilla människan skulle kunna få mer inflytande över sin arbetssituation är att trivseln skulle öka och då minskar automatiskt det fysiska och psykiska arbetsskadorna!

Och så denna dubbelmoral som vänsterblocket och facket ägnar sig åt. När Stokab skulle sänka lönerna för några år sedan så blev det ramaskri. När nu COOP ska göra samma sak är det helt tyst. Läs artikeln

Jag tror att vänsterblockets väljare börjar tröttna, de vill ha raka rör, ärliga politiker och de vill få en chans att göra sin röst hörd. Det är något som vänsterblocket tydligt har visat att man inte kan erbjuda. Istället ägnar man all tid åt att med skrämselpropaganda försöka få dem som tröttnat på vänstern att inte rösta på alliansen. Men tyvärr för de som vill ha en förändring (framförallt av familjepolitiken), för de som vill ha tillbaka makten över sina liv är det dags att rösta på den sida som kan berätta vad som kommer att hända efter valet. Som kan berätta vilken politik de kan erbjuda människor. När det gäller vänsterblocket så vet vi inte mer än att de inte ens har något regeringsalternativ än så länge.

Madeleine Lidman från Almedalen 7 juli

torsdag, juli 06, 2006

Hallengren vägrar se problemen med ensidig svensk familjepolitik

Den 5 juli hade Lärarförbundet bjudit in till seminarium/debatt med tema förskolan. Uppställningen var Lena Hallengren mot moderaten Pålsson och kristdemokraten Stefan Attefall. Erik Blix var moderator och med sina ledande, pinsamt ställningstagande frågor försökte han pressa alliansens parter och framhäva Hallengrens barnomsorgspolitik som "den bästa".

Eva-Lis Preisz ordförande i Lärarförbundet (som organiserar över 200.000 lärare från hela utbildningsväsendet) talade både inledningsvis och avslutningsvis om "alla barns rätt till förskola - de ska inte behöva nöja sig med dagmamma". Nöja sig med dagmamma, snacka om att göra ner en hel yrkeskår i en mening. (Jag hoppas att alla dagmammor som planerar att vara kvar i sitt yrke tänker noga på vilket parti de ger sin röst i höstens val). Den kommentaren gick helt i linje med det vi på Hemmaföräldrars märkt:

att S-regeringen vill att familjedaghemmen ska försvinna - de erbjuder ju inte "en tillräckligt pedagogisk verksamhet". Inte heller ett ord sas om att det finns ett stort önskemål hos föräldrar att faktiskt göra ett annat val än förskolan (av en mängd skäl som kan vara att barnet är infektionskänsligt eller helt enkelt inte moget att börja i förskolan). Eva-Lis var inte heller sen att berätta "att föräldrar uppskattar förskolan och enligt en sifoundersökning har förskolan de mest nöjda brukarna, jämfört med andra offentliga verksamheter".

Jämfört med.

Det nämns liksom i förbigående att det handlar om jämfört med. Tänk 89 procent är nöjda med förskolan är en myt som ofta omnämns i olika sammanhang - men sanningen är att det handlar om jämfört med.

Sedan kom den gamla skåpmaten (som till stor del bygger på Bengt-Erik Anderssons gamla och av de flesta avfärdade undersökning från 80-talet på 119 barn, varav hälften gick hos dagmamma) om att "barn som gått i förskola blir sådana ess per automatik i skolan, speciellt om de börjat på dagis före ett års ålder".

Hallengren, Preisz och Blix sa också att barn är som mest läraktiga upp till tre års ålder. "De bara suger i sig information" och därför är det viktigt att alla barn i Sverige får tillgång till förskolan så tidigt som möjligt.

Den psykiska och fysiska ohälsan hos Sveriges barn bara ökar och det finns inte någon undersökning gjord (efter mer än 30 år med samma familjepolitik) som undersöker om det kan ha ett samband med stora barngrupper och lite personal. Det var något som Hallengren och Preisz helt utelämnade när de drog upp riktlinjerna för framtidens förskola. Fast vad är hälsa? Preisz vet ju bestämt att barn som börjat tidigt i förskola är bättre i matematik.

Preisz "glömde" också att kommentera det faktum att Sverige halkar ned på listan för varje år i den undersökning av skolresultaten som OECD gör och presenterar i sin Pisa rapport. Men som Attefall påpekade - Finland som inte alls har samma familjepolitik, de har faktiskt vårdnadsbidrag, de ligger i topp i Pisa rapporten - år efter år.

Och hur ser då framtidens förskola ut. Jo, som Hallengren påpekade så var maxtaxan bara första steget mot en allmän avgiftsfri förskola som blir nästa sak att införa. Hallengren tycker inte att föräldrar ska behöva betala något för barnens vistelse i förskolan, "för avgiftsfri förskola ska vara en del av den generella välfärden". (Ett förslag som Annika Billström nyligen framförde och sa att Stockholm skulle införa. Men det blev ett ramaskri bland föräldrar med barn i förskolan, de vill hellre ha mindre barngrupper och mer personal och Billström fick dra tillbaka förslaget).

Blir det avgiftsfri allmän förskola om (s) vinner valet hade varit en motiverad fråga från moderatorn eller publiken om den tillåtits ställa frågor efter debatten/seminariet.

Besvikelsen var stor hos de seminariedeltagare som ägnat en timme åt att lyssna på ren och skär propaganda men som sedan inte fick ställa frågor. Varför är Hallengren så ointresserad av att prata med gräsrötterna?

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk
Almedalen den 6 juli

Familjepolitiken en valvinnare

Enligt en undersökning som Synove Temo gjort blir familjepolitiken en av frågorna som avgör valet. Den hamnar bland de fem viktigaste frågorna. Tillsammans med andra problemområden som sjukvården, arbetslösheten/sysselsättningen, utbildning/skola, äldreomsorgen/pensionärer hamnar alltså familjepolitiken/barnomsorgen.

Helt i linje med vad vi på Hemmaföräldrar känt och vad Föräldraupproret visat!

Regeringen har totalt missat att människor är missnöjda med familjepolitiken - eller snarare de har valt att inte lyssna eftersom "de vet bäst vad människor behöver". Och eftersom vi i Sverige "har världens bästa förskola" och "världens bästa föräldraförsäkring" - då behöver man ju inte lyssna på att gräsrötterna vill ha rättvis barnomsorg och många olika barnomsorgsalternativ där också hemmaförälder ska ingå. De har också missat att deras egna väljare är missnöjda med familjepolitiken. 76 procent av LO kvinnorna vill faktiskt ha någon form av ersättning för omsorg om egna barn upp till fyra års ålder. (Mot 64 procent av övriga befolkningen enligt sifo).
Hemmaföräldrar är ute och träffar gräsrötterna, vi vet vad människor önskar och har sett den här trenden länge. Vi är megafonen som skriker ut den lilla människans önskan.

Även inom de egna politiker leden börjar det anas att vissa politiker börjar förstå vilken pressad situation småbarnsföräldrar lever under. På DN Debatt den 26 juni skriver två (s) politiker följande:

"För oss handlar inte debatten om hushållsnära tjänster i första hand om städning. Det rör ett brett urval av tjänster i hemmet som också skulle underlätta för till exempel småbarnsföräldrar. Det är en grupp som lider av konstant brist på tid."

"Det är många som försöker kombinera yrkesarbete med att vara småbarnsförälder. Det är ingen enkel uppgift. Det är många som inte orkar och hinner med att vara såväl förälder, kompetent yrkesperson, initierad samhällsmedborgare och samtidigt ta ett hundraprocentigt ansvar över sitt hem med städning, disk, tvätt med mera".

"Konjunkturinstitutet bedömer i en utredning att ett hushållsavdrag skulle skapa 10.000 nya jobb. Siffran baseras på den finska modellen som tillåter avdrag för städning, reparationer, trädgårdsarbete och hemtjänst upp till cirka 20.000 kronor".

Modigt av dessa två (s) politiker att gå ut och säga detta. Speciellt som det gör varken till eller ifrån. Betongmakten avvisar alla krav som innebär att människor ska få valfrihet att fatta egna beslut. En röst på socialdemokraterna betyder en fortsatt pressad situation för föräldrar och barn med fortsatt brist på valfrihet och hänsyn till att människor är olika.

Tyvärr kan nog dessa två politiker se framtida utnämningar och toppjobb inom olika statliga institutioner gå upp i rök. Men helt meningslöst är deras inlägg ändå inte, deras lilla uppror visar återigen att betongmakten inte bara är i otakt med sina väljare utan också med sina egna medlemmar och det visar att alla (s) väljare som vill ha en annan familjepolitik måste välja att taktikrösta på ett parti som tar familjepolitiken på allvar.

Media legat väldigt lågt med att rapportera om det missnöje som finns med familjepolitiken. Ta bara det faktum att Svenska Dagbladet var den enda av de stora dagstidningarna som publicerade den sifoundersökning som visade att 64 procent vill vara hemma med någon form av ersättning tills barnet är fyra år.

Dagens Nyheter, Expressen och Aftonbladet har fortfarande inte med ett ord nämnt denna undersökning!

Trots detta har alltså familjepolitiken seglat upp som en av de fem viktigaste frågorna. Det visar återigen hur stark frågan är ute bland gräsrötterna och vilken grov miss de tidningar och tv nyheter begått som underlåtit att berätta om Föräldraupproret. Det visar att det i längden är det lönlöst att försöka styra uppifrån vad människor ska tycka och vilka livsval de ska göra. För rapporterar inte tidningar och tv i frågan så söker människor informationen ute på nätet.

Madeleine Lidman från Almedalen 2006

måndag, juli 03, 2006

(s) sviker de mest värnlösa

I socialdemokraternas Sverige (med 550.000 förtidspensionärer) är det ingen sjukdom att vara gravid. Där ifrågasätter Försäkringskassan varje gravid kvinnas sjukskrivning.

Idag hade jag ett samtal med en förtvivlad, hysteriskt gråtande kvinna som väntar sitt fjärde barn. Hon har redan tre små barn hemma och har nu drabbats av bäckenuppluckring som gör att hon knappt kan gå och har ytterst svårt att resa sig. Dessutom har hon med det fjärde barnet drabbats av komplikationer - hon har läckt fostervatten och det finns en risk att livmodern inte klarar att behålla barnet om hon inte får vila.

Hon är i sjätte månaden......

Därför har hon nu blivit sjukskriven. Men i Göran Perssons Sverige är som sagt graviditet ingen sjukdom, så därför godtar inte Försäkringskassan hennes sjukskrivning. Om hennes man ska vara hemma så får han ta ut föräldrapenning. (Den där "världens bästa" föräldrapenning ni vet som bara höginkomsttagare har råd att dra ut på). Försäkringskassan som avslagit sjukskrivningen (trots att hon kan förlora sitt barn - vad är en unge mer eller mindre....) ska i alla fall låta en läkare se på den här kvinnans papper för att se om han kan godta den sjukskrivning som ansvarig läkare som också träffat den här kvinnan har skrivit.

Går det att avgöra ett sjukdomstillstånd utan att träffa personen ifråga?

Sedan är det semestertider ni vet - kanske får hon svar den här veckan, kanske inte. Den läkare hos Försäkringskassan som vägrat godta hennes sjukskrivning är på semester just nu.

Samma Försäkringskassa (Solna - Sundbyberg) har nyligen lurat av den här barnfamiljen 6.000 kronor. När den gravida kvinnan drabbades av en kraftig influensa och barnen också var sjuka, behövde hon makens hjälp. De ringde till Försäkringskassan och frågade hur de skulle göra, var det bara att ta ut vab?

Javisst sa de på Försäkringskassan. Men det var fel.

Hon skulle ha sjukskrivit sig också. Ooops Försäkringskassan sa fel. Visst kunde de på Försäkringskassan se att hon ringt och frågat och de höll med om att de givit fel uppgifter men i (s)verige har Försäkringskassan fått vissa instruktioner och det är att spara pengar, så en sådan miss måste tas tillvara och familjen får stå för kostnaden. Inga pengar kommer att betalas ut för de dagar pappan var hemma och vårdade sjuka barn. Att bli bestulen på 6.000 kronor är en smärre katastrof för en trebarnsfamilj med låga inkomster.

Så ser en gravid gräsrots vardag ut i socialdemokraternas Sverige idag. Fast det är en verklighet som Göran Persson inte berättar om i sitt tal i Almedalen.

Madeleine Lidman från Almedalen

tisdag, maj 23, 2006

Störst går först

Söndagen den 21 maj var det fest nere på Pampas Marina i Solna. Föräldrar och barn var inbjudna och dagens stora attraktion var att få åka någon av stridsbåtarna. Kön var lång och vi stod där och väntade på på den guppande flytbryggan.

Vi väntade länge och efter ett tag fylldes kön på bakom oss och bredvid oss.

- Ingen fara tänkte jag alla vet att det är barn med och håller säkert sina platser.

När "vår" båt kom in, så stannade den inte på samma plats som tidigare. Svårigheter att navigera gjorde att den hamnade en bit bort från oss. Då ser jag hur två pappor med barn tränger sig fram i kön och hoppar ombord innan alla de tidigare passagerna gått av.

- Ursäkta men det är kö och ni kom precis, vi och flera andra har väntat ganska länge, kläckte jag ur mig ganska upprört.

Jag fick ett hånleende till svar. Inget kunde rubba de här papporna med sina söner i 8-10 års åldern det förstod jag direkt. De skulle med och de skulle med först! (Tänk på dig själv och skit i andra var deras budskap till sina barn tydligen).

Vi var de enda andra som fick plats. Och jag var den enda som sa något.

- Mamma du svärde, sa dottern

- Näe, det gjorde jag väl inte, sa jag.

- Joo, när vi klev ombord sa du till de där papporna - det där var jävligt fräckt gjort, så där gör man bara inte.

Hmmm, jag blev ganska svarslös men kände att det nog stämde. Och jag var inte ett dugg "nice" när jag sa det heller, stirrandes dessa trisnissar rakt i ansiktet. Och vi som kämpar hemma för att bli av med svordomarna, tänkte jag i mitt stilla sinne och såg "svärburken" framför mig , där den som svär får lägga en krona för varje svordom.

Det enda jag vet är att jag var arg så att jag kokade, arg för att de betedde sig som de ägde världen och arg för att flera föräldrar med barn fick vänta ytterligare 20 minuer på sin tur.

Efteråt muttrade jag min gamla vanliga visa till maken:

- Ja, ja det är förstås så småborgerligt och trist med lite vett och etikett och att visa hänsyn till andra människor, men tänk om alla skulle börja bete sig så där.

Och så är det faktiskt, de männsiskor som beter sig som de vill och struntar i att visa hänsyn gör det väl medvetna om att de klarar sig undan för det mesta. Vi svenskar är snälla och tystlåtna och låter oss för det mesta trampas på men de som tar sig rätten att bete sig hänsynlöst glömmer att de knappast skulle trivas i ett samhälle där alla betedde sig som de själva.

Jag vet att jag låter ruskigt sur och gnällig med dessa rader men.....
hur arg jag än blev så är jag ändå glad att den övervägande delen av människorna i vårt land faktiskt inte gör som de här papporna.

Barns psykiska hälsa

Maj 2005

Att barn är olika kan vi nog som föräldrar alla enas om. Men varför har vi då snart bara ett barnomsorgsalternativ? Tror regeringen att Sveriges föräldrar fortlöpande kommer att fortsätta att acceptera att barns psykiska ohälsa bara ökar - utan att någon tar reda på varför?

Finns det fortfarande en rädsla hos media för att föra fram hemmaförälderns önskemål om en förändring i familjepolitiken? Om det finns, i så fall varför? Det är nog en fråga som vi hemmaföräldrar ofta funderar över. Jag tror personligen att den rädsla som finns ofta handlar om att som journalist inte vara tillräckligt trendig. Det väcker förstås mer reaktioner och verkar lite "häftigare" att som Linda Skugge skriva om "hemmafruar som går hemma och fiser. Hemmafruar som hon minsann inte tänker försörja" - än att prata om att barn är olika och behöver olika former av barnomsorg för att må bra.

Per Kågeson skriver i sin bok "Tid för barn" om försiktighetsprincipen:

"Inom miljöpolitiken är försiktighetsprincipen numera ganska allmänt accepterad. Den innebär att man inte ska vänta på definitiva bevis innan man fattar beslut om åtgärder till skydd för miljön. Det räcker med att det finns en vetenskapligt grundad anledning att befara att t.ex. en kemikalie är skadlig för naturen eller för människans hälsa för att iaktta försiktighet.

Om man överför försiktighetsprincipen till omsorgen om de minsta, måste man konstatera att det finns grundad anledning att korta vistelsetiderna, att öka personaltätheten, att minska storleken hos barngrupperna och att ge de mest känsliga barnen ett alternativ till tidig dagisdebut. De som har bäst förutsättningar att avgöra om barnet är känsligt, med avseende på psyke, tillit eller infektionskänslighet, är dess föräldrar. Samhället borde alltså bejaka att små barn har individuella behov och utforma familjepolitiken så att alla barn får ett rimligt stöd under sina första levnadsår. Alla barn behöver bli sedda och bekräftade varje dag. Det främsta skyddet mot stress under de första åren är en trygg anknytning till föräldrarna."

I Sverige har vi idag en familjepolitik som leder till att dagmammor, lekis och öppna förskolor avvecklas i allt snabbare takt. Allt går mot en enda lösning - dagis från ett års ålder (eller tidigare). En politik som i mångt och mycket bygger på en idé om att barn som börjar tidigt presterar bättre i skolan. Men som Per Kågeson skriver:

"Det vore intressant att i högre utsträckning använda andra mått än skolprestationer för att se om dagis ger barnen andra och bättre förutsättningar än omsorg i hemmet. När skolresultaten används brukar hypotesen vara att dagis har en positiv effekt. Om man befarar att tidig dagisstart kan ha negativa effekter borde det vara relevant att studera om det finns statistiskt säkerställda skillnader mellan hemmabarn och dagisbarn när det gäller förekomst av psykiska sjukdomar, inklusive åkommor som anorexia och bulimi. Kanske skulle frekvensen av barn som haft kontakt med PBU vara ett meningsfullt mått? Eftersom vistelse på dagis eller i förskola kan tänkas leda till tidig upptäckt av problem, borde man kanske koncentrera studien på förekomsten av PBU-kontakter under lågstadiet. Jag känner emellertid inte till någon studie som försökt analysera eventuella samband mellan tidig dagisdebut (eller långa dagar på dagis) och förekomst av psykiska problem. Är inte myndigheterna och forskningen intresserade av sådana kopplingar."

Det vi vet idag är att köerna bara ökar till Barn- och ungdomspsykiatriska. Många ungdomar mår dåligt. Riktigt dåligt. Och ändå har vi en regering som år efter år fortsätter att bedriva en familjepolitik som ger oss många frågetecken kring barns hälsa.

Varför tar man inte det här på allvar och tar fram relevanta undersökningar om vad denna utveckling beror på?

Jag tror att regeringen grovt underskattar Sveriges föräldrar. Människor ser vad som händer och de är beredda att agera för en förändring i kommande val. Bara inom Föräldraupproret syns det tydligt att den här frågan berör föräldrar över alla partigränser.

Regeringen vet nog också att de inte längre kan låtsas som om det regnar och ignorera alla föräldrar som vill ha en ny familjepolitik - varför vågar de annars inte ställa upp i Aktuellts debatt och prata om det pågående Föräldraupproret?

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Brott mot FN:s barnkonvention

I Solna Sundbybergs tidningen (SST), tisdagen den 18 januari, står det att läsa att vårdkostnaderna i Stockholm är näst högst i landet. Den psykiska ohälsan i Stockholm har fördubblats på fyra år, enligt landstingets folkhälsoundersökningar. Inom barn- och ungdomspsykiatrin har patientantalet ökat med 85 procent på tio år.

Det här är beklämmande och mycket oroväckande siffror som i SST inte ifrågasätts närmare. Med denna artikel i bakhuvudet så blir det extra deprimerande att läsa den lilla, lilla artikeln i DN, den 22 januari 2005, på undanskymd plats, som citat ordagrant lyder:

"Myndigheterna följer inte FN:s barnkonvention och analyserar hur deras beslut påverkar barnen. Det är bara Vägverket som gjort sådana analyser visar en granskning av Riksrevisionen, uppger Sveriges Radios Ekoredaktion.

Barnombudsmannen (BO) frågar ofta olika myndigheter hur deras beslut berör barnen och leder till deras bästa. Senast svarade elva myndigheter att de gör så kallade barnkonsekvensanalyser.

Men när Riksrevisionen bad att få titta närmare på analyserna visade det sig att Vägverket var den enda av dem som faktiskt gjort analyser."


Det är lätt att anlita en reklambyrå inför ett val och hitta på snitsiga slogans för att få väljare – det är svårare när det kommer till att uppfylla löftena. Men är det svaga grupper som sviks, eller grupper som inte kan tala för sig är det förstås lättare att komma undan med sveket.

I Stockholm, som styrs av socialdemokraterna – ett parti som gick till val på att barngrupperna på dagis skulle minska – men som istället har fört en politik som leder till att de inte klarar av att erbjuda dagisplats till alla barn (trots att de låter barngrupperna bli större och större) – är föräldrarna förtvivlade. Det finns heller inga andra alternativ än dagis eftersom sossarna bedrivit en politik där dagis ska vara enda alternativet. Dagmammorna har tvingats avveckla sin verksamhet, lekis har lagts ned, vårdnadsbidraget tagits bort och så vidare.

Hade det funnits fler alternativ;

hade några barn som nu inte får plats på dagis, kunnat gå hos dagmamma
hade en släkting kunnat stanna hemma med barnet mot ersättning.
hade en förälder kunnat stanna hemma mot ersättning.

Nu finns det inga alternativ och föräldrarna får finna sig i att sitta på pottan. Den dagisgaranti som skulle garantera dagis inom tre månader fungerar inte och staten kan inte utkrävas på något ansvar för detta. Hur påverkar det den psykiska hälsan hos föräldrar och barn, när de sitter där med en massa ekonomiska åtaganden som utgår från två löner men inser att bara en förälder kan arbeta? Hur känner sig barnen vars existens plötsligt blivit ett problem för föräldrarna?

Många upprördes över socialdemokratens Pär Nuders ord om det växande köttberget av 40-talister som snart måste försörjas av 60-talisterna. Hur kan någon bli förvånad över dessa ord när vi har en regering som anser att endast den som är "produktiv" är värd något? Och produktiv i den mening är lika med att man arbetar ute i offentlig eller privat sektor. Allt annat arbete är "icke produktivt" och anses inte bidra till något i vårt samhälle. Nu kommer bakslaget för 40-talisterna, de blir pensionärer och tillhör snart den "tärande" (enligt socialdemokratisk syn) skaran i vårt samhälle, dit de också räknar barn, sjuka och hemmaföräldrar.

Allt det här sammantaget är en stor larmklocka till alla människor vad som händer i ett samhälle som bygger på de grunder som nuvarande regering har skapat.

Barn mår dåligt och ingenting händer eftersom FN:s barnkonvention (som Sverige skrivit under) inte följs och de beslut som myndigheterna genomför, aldrig analyseras för att se hur de påverkar våra barn.

När dagis är enda alternativet så slår de hårt mot föräldrar och barn när socialdemokraterna inte kan leva upp till sina löften och erbjuda en bra verksamhet eller dagisplats över huvud taget.

Någon gång kommer alla de människor som idag räknar sig till skaran "produktiva" att också hamna i skaran "icke produktiva" per regeringens definition och då blir livet varken särskilt tryggt eller trevligt.

Nu ligger bollen hos oss gräsrötter – är det här ett samhälle vi vill ha eller är det dags att åstadkomma en förändring så att vi får ett samhälle som inte är skadligt för våra barn?

Madeleine Lidman


Katastrofen i Thailand

Januari 2005

Det finns inga ord som kan lindra smärtan hos de anhöriga och överlevande. Det finns inga ord som kan lindra chocken och sorgen hos alla oss andra som följt dramat dag för dag. Livets bräcklighet och grymheten i alla sönderslitna familjeband står plötsligt så ocensurerat tydlig.

Inte heller går det att i efterhand ge katastrofen någon mening. Men det går att stanna upp här och nu, mitt i vardagslivet och tänka efter. Människor har ställt upp på ett helt underbart sätt. Katastrofen inträffade under jullovsledigheten och människor har haft tid att göra en insats.

Tid är annars en bristvara i vårt samhälle, där familjens överlevnad oftast hänger på att det finns två löner för att klara utgifterna. Ett system som leder till att när arbetet tagit sitt finns det lite tid kvar till våra medmänniskor. Tid är själva grunden för allt vad sociala relationer heter. Sociala relationer innefattar tid med barnen, tid med gamla och sjuka, tid med vänner och bekanta. Tid - till mänsklig värme - själva kittet i vårt samhälle. Tid är livskvalitet. Tid är dyrbart. Och livet är kort.

I skuggan av katastrofen blir det därför extra grymt att vi föräldrar lever i ett land där vi inte själva har givits de ekonomiska förutsättningarna uppifrån, att själva bestämma hur mycket tid vi får tillbringa med våra barn under småbarnsåren. Det kan vi ändå göra någonting åt. Vi kan ta tillbaka rätten till tid med våra barn. Genom att höja våra röster och protestera högljutt mot nuvarande familjepolitik. Genom att noga tänka igenom hur vi lägger våra dyrbara röster nästa val. Genom att redan nu visa var vi står och skriva under namninsamlingslistor för ökad valfrihet inom barnomsorgen i de kommuner som har pågående namninsamlingar.

För att hjälpa de som drabbats av tsunamin - så ska vi vara medmänniskor. När och om vi träffar någon som drabbats, ska inte vika undan eller gå över på andra sidan gatan. Vi ska inte vara rädda att säga fel saker (det lär vi nog få veta och om så sker - då ska vi vara förstående). För dem av oss som har vänner som drabbats, ska vi finnas där om de vill prata. Vi ska hjälpa till med praktiska saker om de önskar. Vi ska ge dem av vår dyrbara tid. Inte bara idag. Inte en vecka. Inte ett år. Utan precis så länge de behöver - ska vi vara medmänniskor och finnas där. Det är det bästa vi kan göra.

Och sist men inte minst så ska vi tänka på alla de som lever kvar i tsunamins efterverkningar. De behöver också vårt stöd. Fortsätt skänka pengar och förnödenheter, det kommer att ta år innan allt är normalt igen. Många barn har mist sina föräldrar. Har du en möjlighet så skänk pengar till t.ex. SOS barnbyar eller skaffa ett fadderbarn.

Madeleine Lidman

Du är vad du presterar

I Sverige idag är du vad du presterar. Och den yttre ramen för prestera handlar inte om "mjuka värden" utan det stavas karriär, pengar och idrottsprestationer. Det är därför frågan om jobb kommer upp bland de första frågorna när du träffar nya människor. "Jaha, och vad jobbar du med då?"

Mjuka värden som omtanke om familj, släkt och vänner har inget värde i Sverige. Där tycker samhället att det är mycket mer ekonomiskt att låta institutionerna ta över. I Sverige är du vad du presterar på jobbet eller inom idrotten. Men vad händer när du byggt hela din identitet kring vad du presterar - om du blir utbränd = inte presterar i jobbet längre och vad händer när idrottskarriären är över?

För mig blev det extra tydligt att du är vad du presterar på dotterns judoträning. Från att ha varit en stor grupp barn, som tränat med glädje och där alla barn fått utvecklas i sin takt, så börjar nu det ena barnet efter det andra hoppa av. Tempot har skruvats upp, vilket också smittar av sig på föräldrarna som (i all välmening) hejar på sina barn. "Sluta jazza runt, ta ner honom nu då." "Bra jobbat, duktigt!" Kan det låta. Jag känner mig alldeles ställd, varför driver de på sina barn så hårt och varför hänger tränaren på?

Vissa barn i vårt samhälle tycks ha ett så otroligt hårt tempo i aktiviteterna. Det är fotbollsträning flera gånger i veckan, judo och annat. De ser alldeles sammanbitna ut när de går från aktivitet till aktivitet. Föräldrarna följer med och hejar på barnen och försöker få dem att göra sitt yttersta. Och visst är dessa barn duktiga - men är de lyckliga och får de rätt filosofi (enligt min mening) om vad som är viktigt här i livet. Är man verkligen vad man presterar? Och vad räknas som en prestation värd att godta? Idrottsprestationer kontra att vara en bra medmänniska, som finns där och sprider glädje omkring sig och är en bra vän? Att göra karriär eller välja att vara hemma några år och satsa på sin familj?

Det här är viktiga frågor. Häromdagen såg jag att en känd brottare begått självmord i unga år. Han var högpresterande. I tidningen stoltserade pappan framför alla pokalerna och berättade att han hade fått ett kondoleans brev från kungen och drottningen, och kommentaren var att brevet "visade att sonen faktiskt åstadkommit något, han var någon". Men var denne brottare bara sina idrottsprestationer? Hur kände han då inombords när idrottskarriären var över?

Och vad händer i vårt samhälle när människor inte orkar längre? När de blir utbrända eller drabbas av depressioner? Vad händer med deras självkänsla när de inte längre "presterar" något?

Jo, istället för ett samhälle byggt på mänsklig kontakt och med nätverk av familj och släktingar, som finns där och stöttar i livets upp- och nedgång, så ska institutionerna ta över. Mår någon dåligt - skriv in dem på psyk. Där får de egen cell, "lyckopiller" och ska hindras från att ta livet av sig, lite terapi från en utbildad människa och sedan är de tänkt att de ska gå vidare. Sverige har fått ned självmorden eftersom så många knaprar "lyckopiller" men förr eller senare kommer räkningen. Livet lever vi människor tillsammans och därför behöver vi också varandra och mänsklig kontakt. Institutioner kan aldrig ersätta stöttning och kärlek från familj och vänner.

Blir du inte bekräftad som barn och får känna att du behövs och tillhör en familj, så kommer du obönhörligen att hela ditt liv kämpa för att bli bekräftad av någon. Se bara på alla ungdomar idag som vill bli kända, som vill synas i tv.

Vi kan förändra samhället, vi kan se och bekräfta våra barn och andra människor, inte bara för deras idrottsprestationer eller karriärprestationer - utan först och främst för hur de är som människor. Målet med livet kan aldrig enbart vara att bli känd och synas eller att prestera maximalt i karriären eller inom idrotten. Målet med livet borde vara att hitta en balans mellan prestation och medmänsklighet och försöka ha roligt på vägen. Målet måste också bli ett samhälle som bejakar detta. Budskapet vi måste ge våra barn är:

Du duger, jag älskar dig för den du är och inte för vad du presterar!

Madeleine Lidman

"Otrendiga" hemmaföräldrar

Oktober 2004

Varje tidsålder har sina trender. Just nu är det trendigt att ta med sig sin lilla nyfödda på jobbet, livet fortsätter som vanligt även om man fått barn eller hur? Inte ska amning eller trötthet få hindra att man jobbar på som vanligt. Och naturligtvis ska dagarna räknas till den lilla ska börja på dagis vid ett års ålder - några andra alternativ finns inte. En annan trend är att gå runt och deklarera att "graviditet är ingen sjukdom" så jag ska jobba till dagen innan förlossningen.

Eller varför inte nöta lite på den "slogan" som ska bankas in i vårt medvetande till varje pris: "delad lagstiftad föräldraförsäkring leder till ökad jämställdhet".

Nå, jag är otrendig - mycket otrendig för jag tror att barn behöver sina föräldrar före allt vad pedagogik heter. Jag tror att barn behöver en trygg grund att stå på och vara mogna för inlärning och pedagogik innan de utsätts för den, eller ens har behov av den.

Inte heller tror jag att jämställdhet uppnås med delad föräldraförsäkring. När jag ser mig omkring i samhället så är det fortfarande kvinnor som står för det mesta av allt hushållsarbete samt hämtar och lämnar på dagis och är hemma för vård av sjukt barn. Men... det var ju inte vad som sades tidigare - när alla barn började på dagis från ett års ålder skulle ju samhället bli mer jämlikt? Ändå får kvinnor sämre vård, sämre mediciner och det senaste - man skickar inte ut en ambulans i första taget till en dödsjuk kvinna men naturligtvis direkt till en man. Finns det någon som tror på fullaste allvar att dessa brister blir bättre med lagstiftad delad föräldraledighet? För jämställdhet rör väl inte bara arbetsmarknaden utan fler områden? Fast det är ganska smart att bara prata arbetsmarknad och styra upp människors tänkande runt just det (då tänker människor förstås inte på de "riktiga" orättvisorna) - men är det seriöst?

En liten hemmaförälder som jag får inte mina insändare publicerade, ingen citerar mig eller tycker att det jag säger är särskilt imponerande. Jag vill ju bara att människor ska få välja själva hur de vill lösa sin barnomsorgsfråga - och för att kunna göra det så borde vi ha ett samhälle som gör det möjligt att försörja en familj på en lön. Eller så måste familjen kompenseras på något annat sätt.

Men vad händer då med alla småbarnsfamiljer som arbetar heltid och springer i sitt ekorrhjul - de är visst en fantastisk mjölkko på skattepengar - om man inte tittar för noga och räknar för ingående förstås. (Vad drar de in i skattepengar och vad kostar vabbande, sjukdagar och dagis per år samt de stigande talen av sjukskrivna utbrända småbarnsföräldrar).

Enligt DN den 3/10-04 anses den psykiska ohälsan vara ett av de största folkhälsoproblemen. Mellan 10 och 15 procent av alla barn söker barnpsykiatrisk konsultation under uppväxttiden. Mellan 1999 och 2003 fördubblades försäljningen av antidepressiva läkemedel till 15-19 åringar. Jämfört med mitten av 1980-talet har psykiska besvär som irritation, nervositet och sömnsvårigheter ökat. Den psykiska ohälsan är en tydlig varningssignal som vi vuxna en gång för alla måste ta på allvar, anser barnombudsmannen.

Och vad gör då regeringen för våra barn efter två valår - 1998 och 2002, när de lovade mer personal, mindre barngrupper och mer pengar till alla förskolor samtidigt som de införde maxtaxa och allmän förskola för 4-5 åringar (så att inget barn skulle gå miste om förskolans "fantastiska pedagogik") - jo nu i år så säger de att varje kommun ska få öronmärkta pengar, som ska gå till att anställer mer personal. Pengarna får bara gå till att anställa mer personal - inget annat.

Genialt!

I sex år har de lovat en massa som de inte hållit och nu så ska pengar öronmärkas. Ett litet problem bara, det finns inte utbildad personal som vill arbeta på dagis. Och den personal som redan arbetar där vill därifrån i stor omfattning. Så gissa hur många dagis som kommer att få mer personal? (Men alltid får de väl någon röst i nästa val med detta falska valfläskbudskap).

Ja, det här är "mina sanningar" och många håller med mig, därför har vi ett föräldrauppror som pågår runt om i vårt avlånga land. Ett föräldrauppror för ökad valfrihet inom barnomsorgsfrågor. Någon som läst om det i tidningarna? Nej, säkert inte många, för vi är så otrendiga, vi som skriver insändare och debattartiklar om det här. Vi säger inte det som makten vill höra och därför får vi stå tillbaka och publiceras ytterst sällan.

Tänk om vi fick komma till tals och berätta vad vi vill och vad vi tycker. Istället för att ständigt beläggas med en massa öknamn av människor som inte tycker att vi fattar rätt beslut när vi väljer att vara hemma med våra barn. Trots att vi inte kritiserar någon annans val, vi väljer bara bort dagis till förmån för något som vi tycker är bättre för just barn - barn är faktiskt olika.

Otrendiga äro vi och seriös debatt får vi inte vara med om. Istället försöker man tysta oss hemmaföräldrar genom att sätta öknamn och negativa stämplar på oss. Vad sägs om att som hemmaförälder bli kallad följande;



  • dagishatare (vem har sagt något om att hata bara för att man gör ett annat val än dagis)



  • talibaner - vi är ute och talibancyklar när vi väljer bort dagis



  • hemmaföräldrar är känslomässigt inlindade i vårdnadsbidrag, kärnfamiljer och knäskurade köksgolv (en hemmaförälder fattar ju naturligtvis inte sitt beslut på några seriösa grunder)



  • hemmaföräldrar har fastnat i ett tandgnisslande, blint slentriangnäll med doft av spanska inkvisitionen (när vi vill ha valfrihet)



  • det enda en hemmaförälder kan erbjuda sitt barn är - TRISTESS (dagis fantastiska pedagogik är ju SÅ fantastisk, så många föräldrar idag inte ens ids hämta ut sina barn därifrån på semestrarna)



  • och sist men inte minst så röstar vi förstås alla på samma parti (tråkigt att göra någon besviken, men jag vet att det finns en enormt stor spridning rent politiskt bland oss hemmaföräldrar så sätt inte en politisk stämpel på oss).


  • Varför är det ok att skriva så här om oss hemmaföräldrar? Jo, för det är trendigt och lite häftigt. Om man gör det så säger man "rätt saker" och blir följaktligen publicerad. Det är tydligen mycket häftigare, än att låta oss hemmaföräldrar komma till tals och lugnt och sakligt få berätta varför vi tycker att det ska få finnas valfrihet - ingenting ska tas bort (dagis, dagmamma) utan något ska bara komma till - som ett självklart alternativ - hemmaförälder. Läs om fler påhopp:
    En bra förskola slår allt annat

    Madeleine Lidman
    Hemmaföräldrars nätverk