tisdag, maj 23, 2006

Störst går först

Söndagen den 21 maj var det fest nere på Pampas Marina i Solna. Föräldrar och barn var inbjudna och dagens stora attraktion var att få åka någon av stridsbåtarna. Kön var lång och vi stod där och väntade på på den guppande flytbryggan.

Vi väntade länge och efter ett tag fylldes kön på bakom oss och bredvid oss.

- Ingen fara tänkte jag alla vet att det är barn med och håller säkert sina platser.

När "vår" båt kom in, så stannade den inte på samma plats som tidigare. Svårigheter att navigera gjorde att den hamnade en bit bort från oss. Då ser jag hur två pappor med barn tränger sig fram i kön och hoppar ombord innan alla de tidigare passagerna gått av.

- Ursäkta men det är kö och ni kom precis, vi och flera andra har väntat ganska länge, kläckte jag ur mig ganska upprört.

Jag fick ett hånleende till svar. Inget kunde rubba de här papporna med sina söner i 8-10 års åldern det förstod jag direkt. De skulle med och de skulle med först! (Tänk på dig själv och skit i andra var deras budskap till sina barn tydligen).

Vi var de enda andra som fick plats. Och jag var den enda som sa något.

- Mamma du svärde, sa dottern

- Näe, det gjorde jag väl inte, sa jag.

- Joo, när vi klev ombord sa du till de där papporna - det där var jävligt fräckt gjort, så där gör man bara inte.

Hmmm, jag blev ganska svarslös men kände att det nog stämde. Och jag var inte ett dugg "nice" när jag sa det heller, stirrandes dessa trisnissar rakt i ansiktet. Och vi som kämpar hemma för att bli av med svordomarna, tänkte jag i mitt stilla sinne och såg "svärburken" framför mig , där den som svär får lägga en krona för varje svordom.

Det enda jag vet är att jag var arg så att jag kokade, arg för att de betedde sig som de ägde världen och arg för att flera föräldrar med barn fick vänta ytterligare 20 minuer på sin tur.

Efteråt muttrade jag min gamla vanliga visa till maken:

- Ja, ja det är förstås så småborgerligt och trist med lite vett och etikett och att visa hänsyn till andra människor, men tänk om alla skulle börja bete sig så där.

Och så är det faktiskt, de männsiskor som beter sig som de vill och struntar i att visa hänsyn gör det väl medvetna om att de klarar sig undan för det mesta. Vi svenskar är snälla och tystlåtna och låter oss för det mesta trampas på men de som tar sig rätten att bete sig hänsynlöst glömmer att de knappast skulle trivas i ett samhälle där alla betedde sig som de själva.

Jag vet att jag låter ruskigt sur och gnällig med dessa rader men.....
hur arg jag än blev så är jag ändå glad att den övervägande delen av människorna i vårt land faktiskt inte gör som de här papporna.

Barns psykiska hälsa

Maj 2005

Att barn är olika kan vi nog som föräldrar alla enas om. Men varför har vi då snart bara ett barnomsorgsalternativ? Tror regeringen att Sveriges föräldrar fortlöpande kommer att fortsätta att acceptera att barns psykiska ohälsa bara ökar - utan att någon tar reda på varför?

Finns det fortfarande en rädsla hos media för att föra fram hemmaförälderns önskemål om en förändring i familjepolitiken? Om det finns, i så fall varför? Det är nog en fråga som vi hemmaföräldrar ofta funderar över. Jag tror personligen att den rädsla som finns ofta handlar om att som journalist inte vara tillräckligt trendig. Det väcker förstås mer reaktioner och verkar lite "häftigare" att som Linda Skugge skriva om "hemmafruar som går hemma och fiser. Hemmafruar som hon minsann inte tänker försörja" - än att prata om att barn är olika och behöver olika former av barnomsorg för att må bra.

Per Kågeson skriver i sin bok "Tid för barn" om försiktighetsprincipen:

"Inom miljöpolitiken är försiktighetsprincipen numera ganska allmänt accepterad. Den innebär att man inte ska vänta på definitiva bevis innan man fattar beslut om åtgärder till skydd för miljön. Det räcker med att det finns en vetenskapligt grundad anledning att befara att t.ex. en kemikalie är skadlig för naturen eller för människans hälsa för att iaktta försiktighet.

Om man överför försiktighetsprincipen till omsorgen om de minsta, måste man konstatera att det finns grundad anledning att korta vistelsetiderna, att öka personaltätheten, att minska storleken hos barngrupperna och att ge de mest känsliga barnen ett alternativ till tidig dagisdebut. De som har bäst förutsättningar att avgöra om barnet är känsligt, med avseende på psyke, tillit eller infektionskänslighet, är dess föräldrar. Samhället borde alltså bejaka att små barn har individuella behov och utforma familjepolitiken så att alla barn får ett rimligt stöd under sina första levnadsår. Alla barn behöver bli sedda och bekräftade varje dag. Det främsta skyddet mot stress under de första åren är en trygg anknytning till föräldrarna."

I Sverige har vi idag en familjepolitik som leder till att dagmammor, lekis och öppna förskolor avvecklas i allt snabbare takt. Allt går mot en enda lösning - dagis från ett års ålder (eller tidigare). En politik som i mångt och mycket bygger på en idé om att barn som börjar tidigt presterar bättre i skolan. Men som Per Kågeson skriver:

"Det vore intressant att i högre utsträckning använda andra mått än skolprestationer för att se om dagis ger barnen andra och bättre förutsättningar än omsorg i hemmet. När skolresultaten används brukar hypotesen vara att dagis har en positiv effekt. Om man befarar att tidig dagisstart kan ha negativa effekter borde det vara relevant att studera om det finns statistiskt säkerställda skillnader mellan hemmabarn och dagisbarn när det gäller förekomst av psykiska sjukdomar, inklusive åkommor som anorexia och bulimi. Kanske skulle frekvensen av barn som haft kontakt med PBU vara ett meningsfullt mått? Eftersom vistelse på dagis eller i förskola kan tänkas leda till tidig upptäckt av problem, borde man kanske koncentrera studien på förekomsten av PBU-kontakter under lågstadiet. Jag känner emellertid inte till någon studie som försökt analysera eventuella samband mellan tidig dagisdebut (eller långa dagar på dagis) och förekomst av psykiska problem. Är inte myndigheterna och forskningen intresserade av sådana kopplingar."

Det vi vet idag är att köerna bara ökar till Barn- och ungdomspsykiatriska. Många ungdomar mår dåligt. Riktigt dåligt. Och ändå har vi en regering som år efter år fortsätter att bedriva en familjepolitik som ger oss många frågetecken kring barns hälsa.

Varför tar man inte det här på allvar och tar fram relevanta undersökningar om vad denna utveckling beror på?

Jag tror att regeringen grovt underskattar Sveriges föräldrar. Människor ser vad som händer och de är beredda att agera för en förändring i kommande val. Bara inom Föräldraupproret syns det tydligt att den här frågan berör föräldrar över alla partigränser.

Regeringen vet nog också att de inte längre kan låtsas som om det regnar och ignorera alla föräldrar som vill ha en ny familjepolitik - varför vågar de annars inte ställa upp i Aktuellts debatt och prata om det pågående Föräldraupproret?

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Brott mot FN:s barnkonvention

I Solna Sundbybergs tidningen (SST), tisdagen den 18 januari, står det att läsa att vårdkostnaderna i Stockholm är näst högst i landet. Den psykiska ohälsan i Stockholm har fördubblats på fyra år, enligt landstingets folkhälsoundersökningar. Inom barn- och ungdomspsykiatrin har patientantalet ökat med 85 procent på tio år.

Det här är beklämmande och mycket oroväckande siffror som i SST inte ifrågasätts närmare. Med denna artikel i bakhuvudet så blir det extra deprimerande att läsa den lilla, lilla artikeln i DN, den 22 januari 2005, på undanskymd plats, som citat ordagrant lyder:

"Myndigheterna följer inte FN:s barnkonvention och analyserar hur deras beslut påverkar barnen. Det är bara Vägverket som gjort sådana analyser visar en granskning av Riksrevisionen, uppger Sveriges Radios Ekoredaktion.

Barnombudsmannen (BO) frågar ofta olika myndigheter hur deras beslut berör barnen och leder till deras bästa. Senast svarade elva myndigheter att de gör så kallade barnkonsekvensanalyser.

Men när Riksrevisionen bad att få titta närmare på analyserna visade det sig att Vägverket var den enda av dem som faktiskt gjort analyser."


Det är lätt att anlita en reklambyrå inför ett val och hitta på snitsiga slogans för att få väljare – det är svårare när det kommer till att uppfylla löftena. Men är det svaga grupper som sviks, eller grupper som inte kan tala för sig är det förstås lättare att komma undan med sveket.

I Stockholm, som styrs av socialdemokraterna – ett parti som gick till val på att barngrupperna på dagis skulle minska – men som istället har fört en politik som leder till att de inte klarar av att erbjuda dagisplats till alla barn (trots att de låter barngrupperna bli större och större) – är föräldrarna förtvivlade. Det finns heller inga andra alternativ än dagis eftersom sossarna bedrivit en politik där dagis ska vara enda alternativet. Dagmammorna har tvingats avveckla sin verksamhet, lekis har lagts ned, vårdnadsbidraget tagits bort och så vidare.

Hade det funnits fler alternativ;

hade några barn som nu inte får plats på dagis, kunnat gå hos dagmamma
hade en släkting kunnat stanna hemma med barnet mot ersättning.
hade en förälder kunnat stanna hemma mot ersättning.

Nu finns det inga alternativ och föräldrarna får finna sig i att sitta på pottan. Den dagisgaranti som skulle garantera dagis inom tre månader fungerar inte och staten kan inte utkrävas på något ansvar för detta. Hur påverkar det den psykiska hälsan hos föräldrar och barn, när de sitter där med en massa ekonomiska åtaganden som utgår från två löner men inser att bara en förälder kan arbeta? Hur känner sig barnen vars existens plötsligt blivit ett problem för föräldrarna?

Många upprördes över socialdemokratens Pär Nuders ord om det växande köttberget av 40-talister som snart måste försörjas av 60-talisterna. Hur kan någon bli förvånad över dessa ord när vi har en regering som anser att endast den som är "produktiv" är värd något? Och produktiv i den mening är lika med att man arbetar ute i offentlig eller privat sektor. Allt annat arbete är "icke produktivt" och anses inte bidra till något i vårt samhälle. Nu kommer bakslaget för 40-talisterna, de blir pensionärer och tillhör snart den "tärande" (enligt socialdemokratisk syn) skaran i vårt samhälle, dit de också räknar barn, sjuka och hemmaföräldrar.

Allt det här sammantaget är en stor larmklocka till alla människor vad som händer i ett samhälle som bygger på de grunder som nuvarande regering har skapat.

Barn mår dåligt och ingenting händer eftersom FN:s barnkonvention (som Sverige skrivit under) inte följs och de beslut som myndigheterna genomför, aldrig analyseras för att se hur de påverkar våra barn.

När dagis är enda alternativet så slår de hårt mot föräldrar och barn när socialdemokraterna inte kan leva upp till sina löften och erbjuda en bra verksamhet eller dagisplats över huvud taget.

Någon gång kommer alla de människor som idag räknar sig till skaran "produktiva" att också hamna i skaran "icke produktiva" per regeringens definition och då blir livet varken särskilt tryggt eller trevligt.

Nu ligger bollen hos oss gräsrötter – är det här ett samhälle vi vill ha eller är det dags att åstadkomma en förändring så att vi får ett samhälle som inte är skadligt för våra barn?

Madeleine Lidman


Katastrofen i Thailand

Januari 2005

Det finns inga ord som kan lindra smärtan hos de anhöriga och överlevande. Det finns inga ord som kan lindra chocken och sorgen hos alla oss andra som följt dramat dag för dag. Livets bräcklighet och grymheten i alla sönderslitna familjeband står plötsligt så ocensurerat tydlig.

Inte heller går det att i efterhand ge katastrofen någon mening. Men det går att stanna upp här och nu, mitt i vardagslivet och tänka efter. Människor har ställt upp på ett helt underbart sätt. Katastrofen inträffade under jullovsledigheten och människor har haft tid att göra en insats.

Tid är annars en bristvara i vårt samhälle, där familjens överlevnad oftast hänger på att det finns två löner för att klara utgifterna. Ett system som leder till att när arbetet tagit sitt finns det lite tid kvar till våra medmänniskor. Tid är själva grunden för allt vad sociala relationer heter. Sociala relationer innefattar tid med barnen, tid med gamla och sjuka, tid med vänner och bekanta. Tid - till mänsklig värme - själva kittet i vårt samhälle. Tid är livskvalitet. Tid är dyrbart. Och livet är kort.

I skuggan av katastrofen blir det därför extra grymt att vi föräldrar lever i ett land där vi inte själva har givits de ekonomiska förutsättningarna uppifrån, att själva bestämma hur mycket tid vi får tillbringa med våra barn under småbarnsåren. Det kan vi ändå göra någonting åt. Vi kan ta tillbaka rätten till tid med våra barn. Genom att höja våra röster och protestera högljutt mot nuvarande familjepolitik. Genom att noga tänka igenom hur vi lägger våra dyrbara röster nästa val. Genom att redan nu visa var vi står och skriva under namninsamlingslistor för ökad valfrihet inom barnomsorgen i de kommuner som har pågående namninsamlingar.

För att hjälpa de som drabbats av tsunamin - så ska vi vara medmänniskor. När och om vi träffar någon som drabbats, ska inte vika undan eller gå över på andra sidan gatan. Vi ska inte vara rädda att säga fel saker (det lär vi nog få veta och om så sker - då ska vi vara förstående). För dem av oss som har vänner som drabbats, ska vi finnas där om de vill prata. Vi ska hjälpa till med praktiska saker om de önskar. Vi ska ge dem av vår dyrbara tid. Inte bara idag. Inte en vecka. Inte ett år. Utan precis så länge de behöver - ska vi vara medmänniskor och finnas där. Det är det bästa vi kan göra.

Och sist men inte minst så ska vi tänka på alla de som lever kvar i tsunamins efterverkningar. De behöver också vårt stöd. Fortsätt skänka pengar och förnödenheter, det kommer att ta år innan allt är normalt igen. Många barn har mist sina föräldrar. Har du en möjlighet så skänk pengar till t.ex. SOS barnbyar eller skaffa ett fadderbarn.

Madeleine Lidman

Du är vad du presterar

I Sverige idag är du vad du presterar. Och den yttre ramen för prestera handlar inte om "mjuka värden" utan det stavas karriär, pengar och idrottsprestationer. Det är därför frågan om jobb kommer upp bland de första frågorna när du träffar nya människor. "Jaha, och vad jobbar du med då?"

Mjuka värden som omtanke om familj, släkt och vänner har inget värde i Sverige. Där tycker samhället att det är mycket mer ekonomiskt att låta institutionerna ta över. I Sverige är du vad du presterar på jobbet eller inom idrotten. Men vad händer när du byggt hela din identitet kring vad du presterar - om du blir utbränd = inte presterar i jobbet längre och vad händer när idrottskarriären är över?

För mig blev det extra tydligt att du är vad du presterar på dotterns judoträning. Från att ha varit en stor grupp barn, som tränat med glädje och där alla barn fått utvecklas i sin takt, så börjar nu det ena barnet efter det andra hoppa av. Tempot har skruvats upp, vilket också smittar av sig på föräldrarna som (i all välmening) hejar på sina barn. "Sluta jazza runt, ta ner honom nu då." "Bra jobbat, duktigt!" Kan det låta. Jag känner mig alldeles ställd, varför driver de på sina barn så hårt och varför hänger tränaren på?

Vissa barn i vårt samhälle tycks ha ett så otroligt hårt tempo i aktiviteterna. Det är fotbollsträning flera gånger i veckan, judo och annat. De ser alldeles sammanbitna ut när de går från aktivitet till aktivitet. Föräldrarna följer med och hejar på barnen och försöker få dem att göra sitt yttersta. Och visst är dessa barn duktiga - men är de lyckliga och får de rätt filosofi (enligt min mening) om vad som är viktigt här i livet. Är man verkligen vad man presterar? Och vad räknas som en prestation värd att godta? Idrottsprestationer kontra att vara en bra medmänniska, som finns där och sprider glädje omkring sig och är en bra vän? Att göra karriär eller välja att vara hemma några år och satsa på sin familj?

Det här är viktiga frågor. Häromdagen såg jag att en känd brottare begått självmord i unga år. Han var högpresterande. I tidningen stoltserade pappan framför alla pokalerna och berättade att han hade fått ett kondoleans brev från kungen och drottningen, och kommentaren var att brevet "visade att sonen faktiskt åstadkommit något, han var någon". Men var denne brottare bara sina idrottsprestationer? Hur kände han då inombords när idrottskarriären var över?

Och vad händer i vårt samhälle när människor inte orkar längre? När de blir utbrända eller drabbas av depressioner? Vad händer med deras självkänsla när de inte längre "presterar" något?

Jo, istället för ett samhälle byggt på mänsklig kontakt och med nätverk av familj och släktingar, som finns där och stöttar i livets upp- och nedgång, så ska institutionerna ta över. Mår någon dåligt - skriv in dem på psyk. Där får de egen cell, "lyckopiller" och ska hindras från att ta livet av sig, lite terapi från en utbildad människa och sedan är de tänkt att de ska gå vidare. Sverige har fått ned självmorden eftersom så många knaprar "lyckopiller" men förr eller senare kommer räkningen. Livet lever vi människor tillsammans och därför behöver vi också varandra och mänsklig kontakt. Institutioner kan aldrig ersätta stöttning och kärlek från familj och vänner.

Blir du inte bekräftad som barn och får känna att du behövs och tillhör en familj, så kommer du obönhörligen att hela ditt liv kämpa för att bli bekräftad av någon. Se bara på alla ungdomar idag som vill bli kända, som vill synas i tv.

Vi kan förändra samhället, vi kan se och bekräfta våra barn och andra människor, inte bara för deras idrottsprestationer eller karriärprestationer - utan först och främst för hur de är som människor. Målet med livet kan aldrig enbart vara att bli känd och synas eller att prestera maximalt i karriären eller inom idrotten. Målet med livet borde vara att hitta en balans mellan prestation och medmänsklighet och försöka ha roligt på vägen. Målet måste också bli ett samhälle som bejakar detta. Budskapet vi måste ge våra barn är:

Du duger, jag älskar dig för den du är och inte för vad du presterar!

Madeleine Lidman

"Otrendiga" hemmaföräldrar

Oktober 2004

Varje tidsålder har sina trender. Just nu är det trendigt att ta med sig sin lilla nyfödda på jobbet, livet fortsätter som vanligt även om man fått barn eller hur? Inte ska amning eller trötthet få hindra att man jobbar på som vanligt. Och naturligtvis ska dagarna räknas till den lilla ska börja på dagis vid ett års ålder - några andra alternativ finns inte. En annan trend är att gå runt och deklarera att "graviditet är ingen sjukdom" så jag ska jobba till dagen innan förlossningen.

Eller varför inte nöta lite på den "slogan" som ska bankas in i vårt medvetande till varje pris: "delad lagstiftad föräldraförsäkring leder till ökad jämställdhet".

Nå, jag är otrendig - mycket otrendig för jag tror att barn behöver sina föräldrar före allt vad pedagogik heter. Jag tror att barn behöver en trygg grund att stå på och vara mogna för inlärning och pedagogik innan de utsätts för den, eller ens har behov av den.

Inte heller tror jag att jämställdhet uppnås med delad föräldraförsäkring. När jag ser mig omkring i samhället så är det fortfarande kvinnor som står för det mesta av allt hushållsarbete samt hämtar och lämnar på dagis och är hemma för vård av sjukt barn. Men... det var ju inte vad som sades tidigare - när alla barn började på dagis från ett års ålder skulle ju samhället bli mer jämlikt? Ändå får kvinnor sämre vård, sämre mediciner och det senaste - man skickar inte ut en ambulans i första taget till en dödsjuk kvinna men naturligtvis direkt till en man. Finns det någon som tror på fullaste allvar att dessa brister blir bättre med lagstiftad delad föräldraledighet? För jämställdhet rör väl inte bara arbetsmarknaden utan fler områden? Fast det är ganska smart att bara prata arbetsmarknad och styra upp människors tänkande runt just det (då tänker människor förstås inte på de "riktiga" orättvisorna) - men är det seriöst?

En liten hemmaförälder som jag får inte mina insändare publicerade, ingen citerar mig eller tycker att det jag säger är särskilt imponerande. Jag vill ju bara att människor ska få välja själva hur de vill lösa sin barnomsorgsfråga - och för att kunna göra det så borde vi ha ett samhälle som gör det möjligt att försörja en familj på en lön. Eller så måste familjen kompenseras på något annat sätt.

Men vad händer då med alla småbarnsfamiljer som arbetar heltid och springer i sitt ekorrhjul - de är visst en fantastisk mjölkko på skattepengar - om man inte tittar för noga och räknar för ingående förstås. (Vad drar de in i skattepengar och vad kostar vabbande, sjukdagar och dagis per år samt de stigande talen av sjukskrivna utbrända småbarnsföräldrar).

Enligt DN den 3/10-04 anses den psykiska ohälsan vara ett av de största folkhälsoproblemen. Mellan 10 och 15 procent av alla barn söker barnpsykiatrisk konsultation under uppväxttiden. Mellan 1999 och 2003 fördubblades försäljningen av antidepressiva läkemedel till 15-19 åringar. Jämfört med mitten av 1980-talet har psykiska besvär som irritation, nervositet och sömnsvårigheter ökat. Den psykiska ohälsan är en tydlig varningssignal som vi vuxna en gång för alla måste ta på allvar, anser barnombudsmannen.

Och vad gör då regeringen för våra barn efter två valår - 1998 och 2002, när de lovade mer personal, mindre barngrupper och mer pengar till alla förskolor samtidigt som de införde maxtaxa och allmän förskola för 4-5 åringar (så att inget barn skulle gå miste om förskolans "fantastiska pedagogik") - jo nu i år så säger de att varje kommun ska få öronmärkta pengar, som ska gå till att anställer mer personal. Pengarna får bara gå till att anställa mer personal - inget annat.

Genialt!

I sex år har de lovat en massa som de inte hållit och nu så ska pengar öronmärkas. Ett litet problem bara, det finns inte utbildad personal som vill arbeta på dagis. Och den personal som redan arbetar där vill därifrån i stor omfattning. Så gissa hur många dagis som kommer att få mer personal? (Men alltid får de väl någon röst i nästa val med detta falska valfläskbudskap).

Ja, det här är "mina sanningar" och många håller med mig, därför har vi ett föräldrauppror som pågår runt om i vårt avlånga land. Ett föräldrauppror för ökad valfrihet inom barnomsorgsfrågor. Någon som läst om det i tidningarna? Nej, säkert inte många, för vi är så otrendiga, vi som skriver insändare och debattartiklar om det här. Vi säger inte det som makten vill höra och därför får vi stå tillbaka och publiceras ytterst sällan.

Tänk om vi fick komma till tals och berätta vad vi vill och vad vi tycker. Istället för att ständigt beläggas med en massa öknamn av människor som inte tycker att vi fattar rätt beslut när vi väljer att vara hemma med våra barn. Trots att vi inte kritiserar någon annans val, vi väljer bara bort dagis till förmån för något som vi tycker är bättre för just barn - barn är faktiskt olika.

Otrendiga äro vi och seriös debatt får vi inte vara med om. Istället försöker man tysta oss hemmaföräldrar genom att sätta öknamn och negativa stämplar på oss. Vad sägs om att som hemmaförälder bli kallad följande;



  • dagishatare (vem har sagt något om att hata bara för att man gör ett annat val än dagis)



  • talibaner - vi är ute och talibancyklar när vi väljer bort dagis



  • hemmaföräldrar är känslomässigt inlindade i vårdnadsbidrag, kärnfamiljer och knäskurade köksgolv (en hemmaförälder fattar ju naturligtvis inte sitt beslut på några seriösa grunder)



  • hemmaföräldrar har fastnat i ett tandgnisslande, blint slentriangnäll med doft av spanska inkvisitionen (när vi vill ha valfrihet)



  • det enda en hemmaförälder kan erbjuda sitt barn är - TRISTESS (dagis fantastiska pedagogik är ju SÅ fantastisk, så många föräldrar idag inte ens ids hämta ut sina barn därifrån på semestrarna)



  • och sist men inte minst så röstar vi förstås alla på samma parti (tråkigt att göra någon besviken, men jag vet att det finns en enormt stor spridning rent politiskt bland oss hemmaföräldrar så sätt inte en politisk stämpel på oss).


  • Varför är det ok att skriva så här om oss hemmaföräldrar? Jo, för det är trendigt och lite häftigt. Om man gör det så säger man "rätt saker" och blir följaktligen publicerad. Det är tydligen mycket häftigare, än att låta oss hemmaföräldrar komma till tals och lugnt och sakligt få berätta varför vi tycker att det ska få finnas valfrihet - ingenting ska tas bort (dagis, dagmamma) utan något ska bara komma till - som ett självklart alternativ - hemmaförälder. Läs om fler påhopp:
    En bra förskola slår allt annat

    Madeleine Lidman
    Hemmaföräldrars nätverk

    När det onormala blivit normalt

    Jag vet att frågan är känslig och även om mitt resonemang riskeras att missförstås eller någon kommer att känna sig trampad på tårna, så måste jag försöka förstå följande;

    varför kommer det så många larmrapporter om situationen på dagis och hur barn mår idag - utan att det blir ett ramaskri bland Sveriges föräldrar och i media? Kan det bero på att det onormala har blivit normalt?

    Tidigare hade vi på Hemmaföräldrar en rubrik som hette "detta skrivs i media om barnomsorgen". Där samlade vi in artiklar som rörde svensk barnomsorg - helt enkelt för att det var det enda alternativ som socialdemokraterna vill erbjuda oss föräldrar - dagis till alla barn från ett år. Nu har vi tagit bort den rubriken. Det blev för deprimerande att se allt negativt som skrivs om dagens barnomsorg. Tyvärr är det också så, att de människor som skulle behöva läsa artiklarna mest av allt, är de som konsekvent tar på skygglapparna när något negativt om dagis kommer på tal - de föräldrar som har barn som far illa på dagis. Ett beteende som jag funderat mycket över. Varför vägrar vissa människor att se vad som skrivs om dagis och ta det till sig? Hur kan någon enda förälder sätta på sig skygglappar inför något så viktigt som HUR många barns vardag ser ut?

    Häromdagen pratade jag med en mamma som ska flytta och letar ny barnomsorg. Hon hade besökt ett kommunalt dagis i kommunen och blivit helt förskräckt. Ungarna vistades i små lokaler utan nästan några leksaker alls. Och värst av allt, det stank bajs på hela småbarnsavdelningen. När den här mamman sedan pratade runt i bekantskapskretsen och berättade om bajsstanken, så fick hon kommentaren;
    "Jamen, så är det ju alltid, det stinker bajs på småbarnsavdelningarna. Det gör det där våra barn går också, personalen hinner inte byta."
    Hon kunde inte för sitt liv förstå hur någon enda förälder kunde lämna sitt barn till det här dagiset!

    Lägg till det att jag har hört flera föräldrar berätta om att de fått hem otvättade barn med bajs i baken. Personalen har tydligen inte haft tid att tvätta barnen. De drar bara av blöjan och torkar upp det värsta, sedan åker en ny blöja på.

    I veckan mötte jag också en helt främmande mamma som tilltalade mig, när jag smålog lite åt hennes flicka. Hon berättade apropå ingenting att dottern blivit biten på dagis. På flickans kind syntes ett stort rött bitmärke! Det hände ofta enligt mamman. Dottern som var 16 månader blev ofta biten.
    "Men du måste byta dagis, kan hon inte börja hos dagmamma istället, sa jag helt chockerad."
    "Näe, jag vet inte sa mamman, vi vill ha ett dagis nära där vi bor, det får inte vara för långt bort."

    När olyckor händer på dagis, barn dör i olyckor, glöms kvar ute i skogen på utflykter, eller blir utsatta för övergrepp så är alltid föräldrarna där och deklarerar
    "men vi lastar inte personalen, ingen skuld ska läggas på dem"

    Vems är skulden då?
    Om nu personalen ansett sig underbemannad varför vägrar de inte gå till jobbet, varför strejkar de inte, kontaktar media och lever loppan? Eller varför informerar de åtminstone inte föräldrarna om att situationen är katastrofal, så att föräldrarna kan vidta åtgärder? Har barnen inget värde?

    Var är rubrikerna i tidningarna frågar jag mig? Hur kan det här få fortgå? Varför reagerar inte dessa föräldrar?

    Idag slogs jag av varför. Det onormala har blivit normalt!

    Dagisföräldrar sinsemellan pratar om det som händer med varandra och ibland oss andra - men det säger det med en suck;
    "ja, så är det, barn bits och personalen hinner inte med att skydda de små."
    "Hoppsan, de hann inte byta bajsblöja idag heller."
    "Ja, nu är de sjuka igen, bara för att andra lämnar in sina sjuka barn"
    För att sedan snabbt släta över med;
    "Men vårt dagis är ju så bra och det finns ställen som är värre."

    För mig påminner det om kejsarens nya kläder - alla berömmer kungens kläder - som inte finns. Men tänk om en förälder bara en förälder en dag säger;
    "FY F--N, det är ju katastrof att de lämnar in en magsjuk unge igen, så att alla barnen smittas för sjunde gången den här terminen"
    eller "FY F--N, de har inte bytt blöja på mitt barn om det här fortgår så går jag till media och drar igång ett j-vla hallabaloo!"
    "Det är ju SK-T helt enkelt ska vi ha ett samhälle som tillåter att barnen behandlas så här."

    Slut med alla mantran, slut med alla ursäkter och en kraftig sund och normal reaktion på något mycket onormalt - vanskötsel av barn på dagis! Vi talar inte om barnhemsbarn i det gamla Rumänien här - hallå vi talar om svenska dagisbarn som far mycket illa! Kraftig reaktion tack!

    En annan sak jag definitivt har lärt mig är "säg aldrig ett negativt ord om dagis som hemmaförälder." Det är helt lönlöst. Och det gör jag inte heller när jag pratar i min bekantskapskrets. En försiktig fråga ibland kan jag kosta på mig, just när föräldrar beskriver hur dåligt deras barn mår eller vilka beteendestörningar de har. Då provar jag ytterst försiktigt;
    "Det skulle inte kunna bero på dagis då? Har ni funderat på att byta dagis eller byta till dagmamma?" Sorry, det är lika lönlöst varje gång. Då börjar ursäkterna;

    "Men det är ett bra dagis"
    "Och det kan inte vara det, som det beror på."
    "Inte kan vi byta hon/han har ju alla sina kompisar där."
    "Nej, det ligger så nära där vi bor, det blir för krångligt att byta."

    Så jag har gett upp. Det går inte att nå fram till dessa människor genom att fråga om barnens dagis verkligen är så bra, om nu barnen mår så dåligt. Måste också säga att jag försöker naturligtvis inte få alla dagisföräldrar att sluta med dagis. Fungerar det bra så toppen. Jag har inga åsikter om det, utan är för valfrihet.

    Men och ett stort men, när det fungerar uppenbart dåligt, då känner jag att jag måste göra något, försöka i alla fall och se om det går att få föräldrarna att ifrågasätta hur barnen behandlas. Och jag kan inte för mitt liv förstå varför dessa föräldrar inte reagerar och vidtar åtgärder, när deras barn far illa. Det här har sysselsatt mina tankar mycket. Kanske är jag numera närmare en lösning.

    Älskar inte dessa människor sina barn?

    Jo, det tror jag absolut att de gör. Men om en människa inte lyssnar till sin magkänsla utan lär sig att förtränga sina känslor, om och om igen. Så blir det som ett trauma. Det blir så känsligt att ämnet inte går att beröra. Förträngningen verkar så hårt, att varje vidrörande av det känsliga ämnet leder till att människor slår ifrån sig. Och visst måste det vara ett stort trauma för de människor som inleder barnens dagisstart med att lämna en vilt skrikande ettåring till främmande människor utanför den egna familjen, för att sedan skynda till jobbet. De känner att det de gör är fel, med varje fiber i sin kropp. Men samhället säger "du gör rätt, duktig förälder, du är produktiv och jämlik" "Och du alla andra gör som du."

    Det onormala har blivit normalt - därför att det passar rådande politiska system.

    Och där just där hittade jag något mycket viktigt. I tv, i tidningar i alla broschyrer om vårt samhälle pratas det om att alla sätter sina barn på dagis från ett år. Det pratas heller inte längre om barn mellan 1-5 år, utan det heter barn i förskoleåldern. Vi hemmaföräldrar syns inte, vi finns inte och omnämns vi någon gång så är det möjligtvis i rubriker som "dagisbarn är översjukliga jämfört med hemmabarn". Eller "barn som gått i förskola har bättre förutsättningar inför skolstarten än hemmabarn." I en liten mening här och där ställs hemmabarnen i ett motsatsförhållande till dagisbarnen. Aldrig som en del i en större kaka av valfrihet, aldrig som ett självklart alternativ till dagis. Vi ska tigas ihjäl, så att människor inte ska få en chans till att reflektera över att det går att göra ett annorlunda val än dagis från ett år.

    I leva med barn står det följande (utgiven av Socialstyrelsen utgåva 1995); "Under det första halvåret skyddas barnet av antikroppar från mamman. Men det tar tid att bygga upp ett infektionsförsvar och när antikropparna från tar slut är det långtifrån klart. Det innebär att barnet i åldern 8-9 månader och upp till 2-årsåldern är inne i människans mest infektionskänsliga period. Man vet att ett normalt friskt barn under denna tid kan ha närmare en infektion med snuva, hosta och feber i månaden. Och barn som under denna tid börjar på dagis får räkna med ännu tätare infektioner."

    Förutom att det måste vara oerhört jobbigt för ett litet barn att ständigt vara sjukt med feber och bli tvungen att ta den ena antibiotika kuren efter den andra, så kostar det samhället stora pengar för vabbande och för sjuka föräldrar som smittar ner sina arbetskamrater. Dessutom har det visat sig att mycket antibiotika till små barn verkar ge astma och astma hos barn ökar - extremt mycket.

    Vidare står det om dagis i boken från Socialstyrelsen; "förskolan är i första hand en viktig tillgång för barnen och inte ett ställe att lämna dem till för att föräldrarna ska kunna arbeta. Jag besöker ofta dagis i mitt jobb och nästan alltid blir jag glad. En bra förskola är som en oas i en ibland hård omgivning. Jag önskar att många fler barn hade möjlighet att tillbringa mer tid där."

    Indoktrinering och åter indoktrinering. Så vad kan vi föräldrar för valfrihet göra, för att få till ett samhälle som accepterar att inte alla är beredda att lämna ifrån sig sina ettåringar till dagis?

    Jo, utan att diskutera eller kommentera varken dagis eller miljön där, så ska vi bara se till att göra allt för att sprida budskapet att vi finns, att det går att vara hemmaförälder och att det är kul och helt ok. Och kämpa för att vi också får ta del av subventioner inom omsorgen av våra egna barn. När vi syns och visar att vi finns och att man kan göra andra val för sina barn än dagis - allt utan att man kritiserar det val andra gjort så ger det resultat. Jag kan bara se till mig själv och min verklighet för att se att det fungerar.

    En mamma som haft sina barn heltid på dagis från ett år, började försiktigt fråga mig en dag hur jag orkade vara hemma med mina barn "och vad gör ni på dagarna, hur får ni dagarna att gå?" Först trodde jag att hon var ute för att kritisera, vilket ofta hänt men sedan förstod jag att hon var allvarligt intresserad. Så jag berättade utan att säga att vi valt bort något (typ dagis) och istället fokusera på vad vi valt och varför. En månad senare berättade hon att hon bestämt sig för att börja arbeta deltid och ha yngsta barnet hemma mer från dagis. Dessutom sa hon att även det äldre barnet behövde henne för hjälp med läxor, varför hon skulle ägna mer tid åt barnen. En annan mamma berättade stolt för mig häromdagen att hon tänkte flytta sitt barn från dagis till dagmamma och lekis. Eftersom dottern varit så mycket sjuk med den ena lunginflammationen efter den andra. Då blir jag så glad, det går att förändra men aldrig aktivt genom att ifrågasätta eller kritisera - utan bara genom att finnas där - som hemmaförälder - och synliggöra alternativet till dagis och heltidsarbete.

    Det känns som om jag har hittat en olåst bakdörr att nå fram till de föräldrar vars barn far illa på dagis. Genom att bara vara den jag är och genom att visa på att det finns alternativ, att det går (om knappt) att få ihop det ekonomiskt att vara hemma. Och att mina barn inte är udda eller har beteendestörningar trots att de varit hemma, utan att de faktiskt fungerar både socialt och i grupp. De kan börja skolan i årskurs 1 och få helt nya kamrater utan problem (barn måste inte hela tiden följas åt i den dagisgrupp de hamnade i som ettåringar), så får jag andra att följa efter och lyssna på sin inre röst.

    Tyvärr har det också på senare tid alltmer visat sig att staten inte är en bra mamma eller pappa för våra allra minsta. Många barn idag mår urdåligt och nu börjar det kosta samhället en massa pengar. Då reagerar samhället. Inte när barnen bara mår dåligt men när deras dåliga psykiska och fysiska hälsa börjar kosta oproportionerligt stora pengar för samhället. Fokus ligger dock fortfarande på saker som; att hygienen måste bli bättre på dagis, kontrollen av personalen måste bli bättre (så att barnen slipper övergrepp), barngrupperna måste bli mindre (hur nu det ska gå till när det är så svårt att få personal till alla dagis).

    Men det räcker inte. Snart måste även samhället inse att med bara ett alternativ så blir det inte bra, alla barn passar inte på dagis från ett år och samhället måste göra det möjligt för föräldrar att välja om de vill vara hemma längre med sina barn. Och samhället måste sluta straffa oss hemmaföräldrar. Vi ska vara välkomna tillbaka till arbetslivet efter småbarnsåren, vi ska slippa bli utförsäkrade, vi ska slippa få sämre pension och vi ska också ha rätt till subventioner eller ersättning för det arbete vi utför i omvårdnaden om de egna barnen.

    Madeleine Lidman

    Barnen det viktigaste vi har

    I DN den 23 juni 2004, går det att läsa en liten, liten notis;

    "Få av dem som läser till lärare vill arbeta i förskolan, trots att behovet är stort där. Högskoleverket har i en enkät pejlat intresset för olika slags läraryrken bland dem som börjat läsa på den nya lärarutbildningen höstterminerna 2001 eller 2002. Svaren visar att 12 procent vill arbeta inom förskola eller förskoleklass (sexårsverksamheten). Lägger man ihop dessa studenter med dem som börjar utbildningen på vårterminen blir tillskottet 1.100-1.200 förskollärare per år. Men enligt skolverkets prognos behövs tre gånger så många examinerade för att täcka behovet."

    En notis som i klartext talar om att framtiden inom förskolorna kommer att bli än värre p.g.a. personalbrist, får bara några få rader på en undanskymd plats i en av landets största dagstidningar. Tyvärr säger detta väldigt mycket om hur vårt samhälle ser på det viktigaste vi har - våra barn.

    Redan idag är en stor del av dagispersonalen sjukskriven, många slutar och alltför många dagis har många barn och lite personal. Och fler barn ska in på dagis enligt regeringens planer. I och med nya skollagen så arbetar i dagsläget fler och fler kommuner på att få bort dagmammorna helt, med motiveringen att de inte uppfyller den pedagogiska profilen. (Som om alla som arbetar på dagis är utbildade förskollärare eller pedagogik kan ersätta vanlig mänsklig omtanke och sunt förnuft?)

    Hemmaföräldrar ser fyra starka påtryckningsmedel för att få alla föräldrar att göra som regeringen vill och sätta barnen på dagis från ett år;

    Konsekvent nej till valfrihet inom barnomsorgen, trots att Föräldraupproret växer och människor vill ha folkomröstning i kommun efter kommun om rättvis barnomsorg - säger regeringen nej till alla förslag om folkömröstningar.

    införandet av allmän förskola för fyra- och femåringar
    införandet av maxtaxan
    införandet av nya skollagen (bort med dagmammorna)

    Om det alternativ regeringen nu erbjuder är så fantastiskt - varför vågar de inte ha fler alternativ inom barnomsorgen - dagmammor och hemmaföräldrar. Vad är så skrämmande med valfrihet? Varför törs de inte överlåta till föräldrarna att själva välja den lösning som passar bäst för dem och deras barn?

    Varför måste regeringen i allmänna utskick till föräldrar försöka nöta in att dagis är så oumbärligt för alla barn - i lösa svävande rader? Läs bara följande information som gick ut i samband med information från Solna kommun angående allmänna förskolan:

    I regeringens proposition om allmän förskola påpekas att; "Betoningen av förskolans pedagogiska roll gör att frågan om vilka barn som inte nås av förskolan får ökad betydelse. Förutsättningarna inför skolstarten ser olika ut för de barn som har flera år av vistelse i förskola bakom sig när de kommer till förskoleklassen, jämfört med dem som inte har det."

    Några rader som syftar till att få föräldrar till "rätt tänkande och handlande enligt regeringens planer" - men några rader som får en helt annan innebörd om de ständigt sätts som översta rubrik till allt som står att läsa om dagis i tidningarna! Under våren stod det följande:

    (i en liten, liten notis förstås) "Två barn kvarglömda efter utflykt. Hittades av parkvaktare stående vid ett stup, två timmar efter att de försvann. Barnen hade då ännu inte anmälts saknade"

    Och så sätter vi rubriken till detta:

    "Betoningen av förskolans pedagogiska roll gör att frågan om vilka barn som inte nås av förskolan får ökad betydelse. Förutsättningarna inför skolstarten ser olika ut för de barn som har flera år av vistelse i förskola bakom sig när de kommer till förskoleklassen, jämfört med dem som inte har det."

    Visst blir det ganska löjeväckande?

    Min syster gick i juni förbi ett ökänt dagis i området. Ett litet barn på ett år åkte nerför en rutschkana. Nedanför rutschkanan väntade kompisen. Och levererade raskt tre knytnävsslag i ansiktet på barnet som kom åkande. Den lilla började förstås storgråta och min syster skrek upprört från andra sidan stängslet; "så där gör man inte!". Var på slagskämpen snabbt försvann. En dagisfröken står en bit bort och tittar på det hela som utspelar sig framför hennes ögon. Syrran stirrar intensivt på henne för att se om hon ska orka sig bort och trösta det gråtande barnet. Men se det orkar hon tydligen inte, hon står kvar och ser ut som om det regnar. Vad lär sig detta lilla barn för pedagogik om låt oss säga empati? Och så sätter vi då rubriken till det hela. "Förutsättningarna inför skolstarten ser olika ut.....

    Skrämmande eller hur!

    Personligen tror jag att regeringen grymt underskattar svenska föräldrar (och media?) måttet är snart rågat för vad vi utsätter våra barn för - snart kommer tidningarna att fyllas av stora svarta rubriker med kraftfulla protester mot den bristande valfriheten inom barnomsorgen och allt vad den leder till. Jag känner tro och hopp om framtiden att vi föräldrar, oavsett val av barnomsorg kommer att samarbeta för att få en ökad valfrihet! Helt enkelt därför att det är vi föräldrar som står våra barn närmast och ser vad de behöver. För oss är våra barn inte bara ett nummer i statistiken, en kostnadskalkyl och beräkning av största möjliga produktiva uppfödning inför arbetslivet.

    för oss föräldrar (oavsett vilken barnomsorg vi valt) är våra små underverk, några vi känner en otrolig kärlek till, vår framtid och det allra viktigaste vi har i våra liv!

    Madeleine Lidman

    "Graviditet är ingen sjukdom"

    Ibland räknas arbetet som hemmaförälder som ett "riktigt" arbete - men bara när det passar regeringen. Har du blivit sjuk av din graviditet eller tagit kejsarsnitt - räkna inte med att bli sjukskriven.

    räknas vården av det egna barnet som ett arbete och klarar du att ta hand om ditt nyfödda barn själv, så blir du inte sjukskriven. Det är bara att börja ta ut föräldraledighetsdagarna. Är det rimligt att en regering får tänja så på gränserna?

    När jag väntade mitt första barn blev jag sjuk av graviditeten - mycket sjuk. Jag fick havandeskapsförgiftning, som resulterade i att njurarna fungerade allt sämre och jag läckte mer och mer äggvita. Blodtrycket steg och jag samlade på mig vätska. De sista dagarna av graviditeten gick jag upp 1 kg om dagen i vikt, bara i vätska. I v. 36 var läget akut och min dotter plockades ut med kejsarsnitt. Under operationen kände jag flera gånger att något hände i kroppen, "nu händer det något igen" fick jag säga flera gånger. Det var blodtrycket som steg. "Nu är det upp i 200/170", hörde jag någon ropa och medicin sattes in. Blodtrycket gick ner och en stund senare fick jag den där obehagliga känslan igen, när blodtrycket var på väg upp.

    Läkarna kommenterade också min insida under operationen "titta på henne, t.o.m. alla inälvor är vätskefyllda". Själv kunde jag inte se vad som hände eftersom operationsområdet var avskärmat och jag ägnade dessutom all kraft åt att försöka få illamåendet och kräkreflexerna att upphöra.

    Den var en liten skrutt de plockade ut ur min mage. Hon vägde 2.466 gram och var 46 cm lång. Jag gissar att hennes tid i min mage inte varit en vidare behaglig upplevelse med en stressad mamma som pressade sig maximalt på arbetet, för att leva upp till myten som samhället placerat på mina axlar "graviditet är ingen sjukdom". Själv var jag mycket sjuk efter snittet och fick tjata mig till att få ha mitt barn en liten stund hos mig. Hon mådde inte bra och jag mådde inte bra. Efter att jag sytts ihop fick jag efter mycket tjat ha mitt barn hos mig i max 30 minuter. Sedan skulle hon till prematuren och jag bevakas.

    Till kvällen, samma dag som snittet, skjutsades jag tillbaka till specialist MVC:n. Men jag ville till mitt barn. Hela sjuksängen fick de baxa ner till prematuren men väl där fick jag lämna avdelningen, för jag bara kräktes. Upp på specialist MVC:n igen. Där kräktes jag och försökte äta, kräktes och åt. Totalt vansinnigt men jag kämpade på eftersom jag hade hört att det var bra att få igång magen så fort som möjligt efter ett kejsarsnitt. Och mitt mål vara bara att bli frisk så fort som möjligt så att jag skulle få vara med mitt barn. Hela min kropp längtade efter denna lilla unge som jag ännu bara fått hålla i under en kort stund om 30 minuter.

    Senare samma dag plockades urinkateter och dropp bort. Framåt lunchtid nästa dag började jag se vita blommor segla omkring i rummet framför mina ögon. Eftersom jag visste att det kunde vara ett tecken på att havandeskapsförgiftningen accelererat, så ringde jag på personalen. Ändå hade de vid upprepade tillfällen sagt "så fort barnet är ute, så blir du bra". Nu var det illa, riktigt illa. Den stackars sjuksköterskan som kom förstod att situationen var allvarlig och försökte panikartat sätta en kanyl i armvecket, utan att lyckas med att hitta en ven. "Sätt den i handen, sa jag. Jag har precis haft en kanyl där. Och det fungerade".

    Hon lämnade en kanyl hängande i armvecket på mig och satte snabbt den andra i handen. Sedan fick jag mannitol (urindrivande) och sövdes ner. Jag hade nämligen samlat på mig vätska igen (hade inte kissat sedan dagen innan) och hjärnan började nu svullna, liksom övriga organ i kroppen.

    Det blev en lång väg tillbaka för mig. Två hela dagar med min dotter förlorade jag. Något som för barnet i alla fall kompenserades av att hennes pappa var där. Han hade tyvärr ingen övernattningsmöjlighet på sjukhuset, så besöken blev därefter. Sedan började kampen. I början fick de köra ner hela sängen - för jag skulle amma till varje pris - det hade jag själv bestämt. Jag ammade en trött liten tjej och sedan pumpade jag. Min dotter hade då haft ett andningsuppehåll, men sängen hade larmat. Tyvärr visade det sig att hon inte heller mådde riktigt bra, hon var trött och blev allt gulare. Efter ytterligare några dagar fick jag besöka henne i rullstol, sedan blev jag tvingad att gå. Vilket var en pärs, för det snurrade i skallen och jag mådde illa, men jag höll mig i väggarna och gick ner till prematuren flera gånger per dag. Ammade och pumpade.

    Den åttonde dagen efter snittet, ville jag åka hem. Då hade jag definitivt fått nog av sjukhusmiljön. Läkarna var tveksamma. Blodtrycket var högt och jag läckte mycket äggvita. När jag skrevs ut efter åtta dagar hade jag fortfarande mycket svårt att gå och röra mig (jag hade tvingats till stillhet i 6 veckor innan snittet) mycket vätska i kroppen, läckte äggvita och var tvungen att äta blodtryckssänkande medicin samt smärtstillande. Senare skulle det också visa sig att jag fått en liten njurskada av havandeskapsförgiftningen.

    Nu inträffade det som fortfarande upprör mig - jag blev inte sjukskriven. I socialdemokraternas nya Sverige ansågs jag nämligen frisk - om jag kunde ta hand om mitt barn själv så kunde jag inte sjukskrivas. Det var bara att börja ta ut föräldraledighetsdagarna. Om min man stannat hemma (för att ta hand om barnet, hur han nu skulle ha kunnat amma henne), så hade jag kunnat sjukskrivas men inte annars.

    Alltså i detta läge räknades min vård om dottern som ett arbete. Om jag klarade att arbeta genom att ta hand om min dotter, så kunde jag inte vara sjukskriven. Om jag inte var sjukskriven så var jag alltså i samhällets ögon fullt arbetsför och kapabel att gå in och jobba på kontor eller fullt kapabel att ta hand om min dotter själv. Arbete som arbete gällde i detta läge.

    Men annars räknas ju aldrig arbete med att ta hand om sitt barn, som ett arbete. Om inte någon annan tar hand om barnet förstås. Tar grannen hand om din unge och du hans, då är det ett arbete, men tar du hand om din egen unge - är det inte ett arbete.

    För mig är det här ett exempel på hyckleri å det grövsta. Samhället KAN INTE säga att det är ett arbete att ta hand om de egna barnen när det passar (för att spara pengar som i det här fallet). Och sedan komma och säga att det inte är värt något och att vi föräldrar inte ska ha ersättning för det arbete vi lägger ned som hemmaföräldrar vid ett annat tillfälle.

    Jag har upplåtit och slitit på min kropp - med risk för mitt eget liv - för att frambringa detta barn som en dag ska försörja herr Statsministern. Men vad har jag fått för det, när jag valde att själv ta hand om mitt barn? Jag är utförsäkrad, får aldrig någon sjukersättning om jag blir sjuk. Naturligtvis inte ens när mina barn blir smittade av sina ständigt sjuka kompisar som går på dagis. En smitta som emellanåt också drabbar mig och kostar mig en massa pengar som (numera) egenföretagare. Jag kommer också att få en mycket sämre pension, eftersom jag valt barnen under några år.

    Det finns ett stort behov hos dagens hemmaföräldrar att debattera den orättvisa som vi utsätts för. Men nätet är i dagsläget vår enda möjlighet. en av landets största dagstidningar - Dagens Nyheter har bestämt sig var de ska stå i frågan - barnen ska användas som en murbräcka för jämställdhet och det senaste är att banka in i människors huvuden att vi måste lagstifta om delad föräldraledighet för att få ökad jämställdhet.

    Skriver vi hemmaföräldrar några artiklar i ämnet - refuseras de. Och många tidningar följer efter. TV ska vi inte tala om, någon som har sett ett program i TV med hemmaföräldrar som ett lika självklart alternativ som dagis vad gäller barnomsorg? Men det är bara att fortsätta kämpa för ökad valfrihet. Situationen inom dagens barnomsorg och hälsan hos Sveriges barn talar för oss och för ökad valfrihet, eftersom barn är olika, vilket tydligt börjar visa sig nu i hälsostatistiken hos barn och i köerna till BUP som bara ökar (barn- och ungdomspsykiatriska). Dagis passar helt enkelt inte alla barn och då måste det finnas alternativ att erbjuda.

    Madeleine Lidman

    måndag, maj 22, 2006

    Föräldrar har mindre tid med barnen

    I Expressen den 5 maj 2004 står det;
    "Barn och föräldrar får allt mindre tid tillsammans. På tio år har de minsta barnens tid med sina mammor minskat med upp till två timmar om dagen, enligt Statistiska centralbyrån (SCB).

    Barn i samtliga åldrar har den senaste tioårsperioden fått mindre tid med sina föräldrar. Minskningen gäller för alla åldersgrupper men är störst för ensamstående mammor med barn upp till fem år, som fått två timmar minskad tid med barnet varje dag, jämfört med en undersökning för tio år sedan.

    Enligt SCB beror minskningen främst på att barnomsorgen byggts ut under 1990-talet. Barnen vistas också längre tid på dagis och har fler aktiviteter utan föräldrarna.

    I rapporten "Barnens tid med föräldrarna" pekas på att barn tillbringar mer tid ensam med mamma än med pappa. Detta gäller även om båda föräldrarna arbetar heltid.

    Undersökningen har gjorts genom att ett stort antal familjer åren 1990/91 och 2000/01 fått föra dagböcker där man med egna ord beskrivit vad man gjort under dagen."

    Det är med sorg i hjärtat jag läser dessa rader. Tänk vad alla dessa föräldrar missar som inte får chansen att tillbringa tid med sina barn. För min del kan jag klart säga att tiden med mina barn hemma under småbarnsåren har varit den bästa tiden i mitt liv. Visst har det varit en ständig oro för att ekonomin ska gå ihop och ett vändande på varje krona. Det positiva med vårt enkla sätt att leva, utan villa, sommarställe, utlandsresor, restaurangbesök och ständigt nya kläder och skor är - i vår familj kan barnen även få tillgång till sin pappa, trots att det är mamma som är hemma.

    Vår livsstil (utan alla dyra kostnader) har gjort att han kan sluta i normal arbetstid varje dag och klockan 13.00 på fredagar. Fredagar är pappas dag med barnen, då umgås de på tu man hand några timmar. Under veckorna delar vi på hämtning och lämning i skola och på fredagar hämtar han lilltjejen på lekis. Barnens pappa kommer hem och lagar kvällsmålet med barnen varje kväll (och han inhandlar naturligtvis all mat eftersom han har bilen) och vi delar på att följa dem till deras aktiviteter de kvällar de har några.

    Vi lever jämställt och tycker att våra barn får bra förebilder för hur en familj kan fungera - "i en familj hjälps man åt". Vi tar oss ofta tid att bara vara, vi kan göra det eftersom familjen är van vid att njuta av det lilla - en pick nick i parken t.ex. kostar inget.

    I media omnämns en kvinna som jag som en riktig "loser", en bakåtsträvare (till hemmafrutillvaron à la 50-tal förstås), en kvinna som tär på samhällets resurser och lever på andra - för jag bidrar ju inte med något viktigt - jag är inte produktiv, en lite korkad kvinna som valt att vara hemma hellre än att gå tillbaka till mitt urtråkiga arbete, en underdånig kvinna inlåst i präktig kvinnofälla - hemmet och barnen. Listan kan göras hur lång som helst vad gäller allt negativt som skrivs om "mig" och mina gelikar.

    I samhället i dag tycks det fullkomligt omöjligt för många att förstå att det finns människor som väljer sina barn framför sin karriär - under några futtiga småbarnsår. Inte för att slippa ett tråkigt arbete, inte för att sitta och fika och måla naglarna hela dagarna, inte för att man inte "orkar" jobba eller är intresserad av att göra karriär eller fortbilda sig - utan för att var sak har sin tid.

    Småbarnsåren kommer inte tillbaka, det är här och nu som gäller och att finnas där för sina barn. Och därför är det för oss också så självklart att investera av vår tid i våra barn - för att det är kul, härligt och underbart att få vara förälder och ge av sig själv, att finnas där för sina barn och ge dem en grund att stå på inför vuxenlivet. De ska veta vart de hör och hur livet och samhället fungerar - men med familjen som en trygg bas. Och visst vill jag tillbaka till arbetslivet när barnen är större - men är en "looser" som jag välkommen tillbaka, efter några år av nya och utvecklande erfarenheter hemma med barn?

    Jag känner också att mina 13 år som heltidsarbetande innan jag fick barn, borde ha gett en hel del pengar till skattekakan. Ändå har vår familjs dagissubventioner frusit inne för två barn och bara för den äldsta handlar det om 6 år x ca 100.000 kr= 600.000 kr. Och för den yngsta hittills 4 x 100.000 kr = 400.000 kr.

    Sammanlagt har jag bara där sparat en miljon åt samhället. Lägg till det att min man aldrig har behövt vabba på åtta hela år (pratade nyligen med en kompis, som är inne på sin fjärde vecka vabbande hemma med sjukt barn) och maken är aldrig sjuk eftersom våra barn, så gott som aldrig är sjuka. Därför har han nästan inte behövt ta ut en sjukledighetsdag med ersättning från försäkringskassan.

    Själv är jag utförsäkrad sedan länge och har inte heller kostat några sjukledighetsdagar på åtta år. Barnen är sällan sjuka, kanske en eller två gånger om året och får då vara hemma tills de är garanterat friska, varför de inte sprider sin smitta vidare, så att andra måste vara hemma och sjukskriva sig.

    Min man arbetar och betalar skatt! Själv arbetar jag extra för att det ska gå runt och betalar också skatt. Så vi betalar skatt, kostar inget i vabbande och inga sjukdagar - men våra dagissubventioner fryser inne eftersom vi valt en annan barnomsorgsform än vad regeringen bestämt!

    Jag kan inte få ihop den verklighet, som presenteras för mig, där två föräldrar måste arbeta under småbarnsåren för att samhället ska gå runt - varför kan vi inte ha ett samhälle där det går att leva på en lön under några viktiga småbarnsår?

    Skatten behöver inte vara så skyhög under småbarnsåren, det kompenseras faktiskt med få sjukdagar och inget vabbande m.m. Men "vår sanning" berättas det aldrig om i media och de debattartiklar jag och andra organisationer skrivit och skickat tas aldrig in i stora tidningar som DN (möjligen på DN nätdebatt), helt enkelt för att de inte passar in i den bild av vårt samhälle som tidningarna vill förmedla.

    Inte någon kan väl ha undgått att märka att DN varannan vecka, under hela år 2004, har en eller flera ledarskribenter eller andra "rättänkande" personer/organisationer, som försöker hamra in budskapet - om lagstiftad delad föräldraledighet. Det budskapet är INTE något som kommer från oss gräsrötter inte och eftersom alternativen inte nämns (det finns andra sätt att få jämställdhet än att använda barnen som murbräcka eller göra dem till syndabockar) har snart människor bara en tanke - jämställdhet kan bara uppnås om barnen får 6 månader var med varje förälder.

    Att sedan verkligheten för människor kan göra detta förslag omöjligt är ointressant, att Sveriges föräldrar å det skarpaste redan avvisat en lagstiftning om föräldraledigheten är ointressant - det här ska drivas igenom till varje pris och budskapet fortsätter att nötas in, tills organisation efter organisation hakar på och då ska vi små gräsrötter få en känsla av att det här är en stormflod av önskemål från Sveriges föräldrar som nu börjar synas i media. Så till sist - men inte minst - ska vi små gräsrötter övertygas om att det här är den enda sanningen. För den som läser en tidning från någon fackförening kommer budskapet att nötas och blötas i tidningen - de har ju hakat på, ledarskribenter i dagstidningarna har hakat på, debattörerna i tv - överallt ska vi mötas av budskapet - delad föräldraledighet är enda sättet att få ökad jämställdhet.

    Precis så gjorde man för att få den stora majoriteten i samhället att sätta barnen på dagis från ett år - då var det barnen på dagis = ökad jämställdhet som gällde. Så visst är det en beprövad och fungerande taktik - men är det riktigt demokrati, ärligt spel och det bästa för föräldrar och barn att indoktrinera och hjärntvätta in en förändring i samhället på det här sättet?

    Och tror någon på allvar att vi får ökad jämställdhet om barnen är hemma med mamma 6 månader för att sedan vara hemma med pappa 6 månader? Eller är det så att man har andra skäl till den här förändringen men anser sig ha hittat ett gångbart argument för att genomföra det här?

    Gissningsvis är det en tidsfråga tills det blir en lagstiftning om delad föräldraledighet - men från oss gräsrötter kommer det inte! Därför är det bara att konstatera att jag är en stämplad och osynliggjord mamma och det finns många med mig i vårt land - både mammor och pappor - vi som valt yrket hemmaförälder. Vi syns inte, vi hörs inte och omnämns vi någon gång så är det med fördomar och etiketter som våra belackare satt på oss, istället för att ge oss en chans att komma till tals och säga vad vi önskar - helt enkelt ge oss en chans till riktig demokrati där också vi får vara med och debattera på lika villkor för ett samhälle som ska vara det bästa för oss, våra barn och medmänniskor.

    Madeleine Lidman
    Hemmaföräldrars nätverk

    Barnen som murbräcka för jämställdhet

    I Svenska Dagbladet den 8 mars 2004 kan man läsa följande:

    "Sveriges riksdag är en av världens mest jämställda - men bara på papperet. Sex av tio kvinnliga ledamöter i Sveriges riksdag har utsatts för förtryck på grund av sitt kön. Av riksdagens 349 ledamöter är nästan hälften kvinnor. Men det är fortfarande de manliga politikerna som har den egentliga makten, enligt kvinnorna.
    -Här är det tuffare än jag hade förväntat mig. Den manliga maktstrukturen är stenhård. Jag fick en chock, säger en kvinna som suttit i riksdagen sedan förra valet.

    SvD har varit i kontakt med 155 av de 158 kvinnliga riksdagsledamöterna. Av de 155 har fem personer inte velat medverka. Oavsett partifärg och ålder är upplevelserna detsamma. Ett problem som många pekar på är att männen sluter sig samman i informella nätverk som utestänger kvinnor. Politiska diskussioner förs över en öl, kompisar emellan. När förslagen når sammanträdesrummen har männen redan pratat sig samman, uppger en rad kvinnor.
    -Männen är duktiga på att utestänga kvinnorna. En del sitter halva nätterna här och mejlar till varandra, om statens finanser till exempel, säger en riksdagsledamot.

    En kvinna i riksdagen liknar det till och med vid korruption. Det blir särskilt tydligt när det är dags att nominera till olika politiska poster, anser hon.
    -Framför kompetens gynnar man till exempel gamla vänskapsband.

    Sammanlagt 97 av de kvinnliga ledamöterna i riksdagen säger att de blivit sämre behandlade just för att de är kvinnor. De berättar hur män vänder dem ryggen, småsnackar och skruvar på sig när en kvinna ska prata. Exemplen är många:
    -Män minns inte vad jag heter, ser inte när jag begär ordet. Det finns ett stort drag av osynliggörande, berättar en kvinnlig riksdagsledamot som tillhör de tyngsta i sitt parti.
    -Om jag som kvinna säger en sak i ett sammanträdesrum faller det platt till marken. Sedan säger en manlig ledamot samma sak, då hör alla, säger en annan ledamot. -När man reagerar på något säger de ibland "Hon har väl en dålig dag" eller "Det är väl vallning på gång", berättar en kvinna.

    Åtskilliga vittnar om att de möts av en nedlåtande attityd. En kvinna beklagar att hon på sammanträden brukar presenteras som ett "ungt, läckert inslag", en annan har fått höra: "Lilla gumman, vad söt du är när du blir arg".

    Många, även de mest erfarna, tycker att kommentarerna är svåra att tackla. Somliga berättar att de biter ifrån, medan andra har svårare att svara på den kränkande behandlingen. De blir ledsna, osäkra och tystnar. Kvinnorna upplever att de ständigt tvingas jobba dubbelt så hårt som männen för att bli respekterade.
    -Jag behöver göra lite bättre än vad som är bra. I början höll det på att knäcka mig, berättar en yngre ledamot.

    "Makten är konstant, och ingen man vill dela med sig av den", säger en kvinna. Många är upprivna. -De här mönstren och attityderna sitter i väggarna, konstaterar en ledamot.

    Artikeln i Svenska Dagbladet väldigt intressant med tanke på att starka krafter påstår att det är barnen som är orsaken till problemet med den bristande jämställdheten i samhället. Själv vill jag påstå och många med mig att Sveriges barn inte är orsaken till den bristande jämställdheten i Sverige. Tittar man tillbaka lite på hur tongångarna har gått under de senaste decennierna så hette det först;

    " Alla kvinnor ska ut i arbetslivet och ungarna in på dagis eller hos dagmamma, då ökar jämställdheten."

    Nästa slogan blev: "Var inte hemma med barnen mer än ett år, så ökar jämställdheten."

    En av de senare är; "förskola är bättre än familjedaghem för jämställdheten. När barn går på förskola ökar jämställdheten, med familjedaghem blir den mindre." (Citat från tidningen Förskolan april 2003).

    Och nu det senaste argumentet som ska bankas in i våra huvuden: "Lagstifta om delad föräldraledighet, så ökar jämställdheten."

    I Dagens Nyheter den 8 mars går 37 föräldrar ut och kräver lagstiftad delad föräldraledighet. Tyvärr framgår det inte vilka yrkesgrupper dessa föräldrar tillhör, något som hade varit väldigt intressant att få veta. Har de ett "vanligt" 9-17 arbete, där de får tampas med det arbetsklimat som den övervägande majoriteten av Sveriges befolkning befinner sig i - eller frilansar de? Frilansar de så slipper de förhoppningsvis den vardag som t.ex. de kvinnliga ledamöterna i Sveriges riksdag arbetar i varje dag? En verklighet som inte bara gäller för riksdagen utan för många arbetsplatser. Säg den kvinna som inte ler igenkännande när hon läser om riksdagskvinnornas vardag på jobbet.

    Debattörerna i DN drar också slutsatser utifrån Island och använder som argument för delad föräldraledighet; "Hur viktiga familjepolitiska beslut kan vara visar erfarenheter från Island som införde en tredelad föräldraförsäkring häromåret. Nästan alla pappor tog ut sin tredjedel och kvinnolönerna ökade."

    Vi på Hemmaföräldrar kollade upp detta påstående lite närmare och fann då i Vasabladet följande citat: "En forskare på Jämställdhetscentret säger;
    -som forskare vill jag inte gå med på att det redan nu går att se mätbara effekter av den nya lagen."

    Vidare i artikeln så skyller debattörerna på arbetsgivarna med motiveringen: "Arbetsgivarna förväntar sig att alla kvinnor kommer att vara frånvarande för vård av barn. Kvinnor som inte har för avsikt att skaffa barn utan satsar på karriär får ändå sämre lön än män i motsvarande ställning på grund av arbetsgivarnas riskbedömningar. Kvinnor som avstår från föräldraledighet får inte högre löner, medan män som tar föräldraledigt får en sämre löneutveckling. Detta ger ett straff för familjens sammanlagda inkomstutveckling."

    Vi på Hemmaföräldrar anser att det här är en gammal myt som kort kan sammanfattas - "om vi bara minimerar mammans tid med barnet, helst till ett halvår, så kommer kvinnor att uppnå jämställdhet." Men är inte det en slutsats på väldigt lösa boliner? Varför inte fokusera på det faktum att kvinnor som inte är hemma med barn ändå inte får högre löner - säger inte det en hel del om att det inte är barnen som är problemet utan attityden till kvinnor? Den attityd som också kommer fram i riksdagskvinnornas beskrivning av sin arbetssituation?

    Lite käckt talar debattörerna också om att eftersom barnen behöver fast föda vid 6-månader så går det utmärkt att kombinera långtidsamning med heltidsarbete. Nu är det så att amning precis som en graviditet inte följer ett givet mönster. För att amningen ska fungera och mjölken inte sina, så behöver barnet ammas regelbundet och oftare än två gånger per dag för de allra flesta. Ammande mammor behöver också slippa stress och få möjlighet att äta ordentligt.

    Kanske finns hon drömmamman i dessa debattörers ögon, hon som går igenom sina graviditeter utan minsta komplikation eller allmän trötthet och som käckt kan instämma i: "graviditet är ingen sjukdom" för att sedan arbeta till dagen innan förlossningen, klämma ut en liten bebis och därefter fortsätta sitt liv precis som vanligt. Kanske finns också den mamman som efter 6 månader hemma kan stressa iväg till ett heltidsjobb efter en snabb morgonamning och sedan återvända hem trött för en liten kvällsamning - men högst sannolikt är hon i minoritet och mest en skapad drömbild (för vissa) för hur det borde vara. Frågan är väl om en mamma måste vara så här för att vara accepterad i vårt samhälle - eller får hon vara mänsklig när hon nu gör en så viktig insats?

    Det samhälle vi lever i idag har bestämt att barn är icke produktiva och alltså kostsamma och bör därför så tidigt som möjligt placeras på institution, så att mamma och pappa kan göra rätt för sig. För oss på Hemmaföräldrar låter det som en teoretisk utopi och en konstruerad verklighet.

    Varför inte försöka förändra det rådande synsättet i samhället istället och fokusera på att kvinnor föder barn - yippiiie - med risk för sitt eget liv, bär och föder kvinnor fram barn. Barn som behövs för att vårt samhälle ska fungera och överleva. Hur ska samhället i sin tur belöna och premiera kvinnor för detta fantastiska?

    Sverige har skrivit på FN:s barnkonvention där familjen och barnen ska sättas främst. Även i regeringsförklaringen står att barnen ska stå främst.

    Hur kan vi stötta och uppmuntra barnfamiljer, så de själva kan välja hur de vill leva sina liv under småbarnsåren, utan politiska pekpinnar och ekonomiska tvångströjor som tvingar dem att agera som sittande regering vill?

    Hur kan vi hjälpa de familjer som vill låta en förälder stanna hemma under småbarnsåren - kan vi skapa ett samhälle som gör det möjligt att försörja en familj på en lön? Kan vi skapa ett samhälle där det är tillåtet för föräldrar att välja bort dagis som ett alternativ och istället själva ta ansvaret för barnens uppväxt och fostran?

    När vi har spikat fast att vi ska ha ett samhälle där vi låter föräldrar välja själva - därför att familjen och barnen är viktiga i vårt land och för att barnuppfostran är otroligt viktigt för att skapa ett fungerande samhälle, så kan vi kanske på köpet komma en liten bit på väg till bättre jämlikhet. Då har vi en gång för alla spikat fast att det är ok med barn och barn behövs i vårt samhälle. När arbetsgivarna vet vad de har att gå efter, så blir nästa steg att se över attityderna gentemot kvinnorna och där finns en hel del att se över. Ska vi tillåta härskarhierarkier och sexistiska maktuttryck på arbetsplatserna.

    Sist men inte minst så måste vi se över attityden vad gäller arbete i vårt samhälle. En arbetslös har svårare att få ett nytt jobb, än en som redan har ett arbete - allt beroende på fördomar.

    En kvinna eller man som valt att stanna hemma med barnen under några år, har också svårare att komma tillbaka till arbetslivet. Föräldrar som väljer deltid, räknas inte och får svårt att avancera om de vill. Och det är här vi ska lägga fokus och det är det vi ska ändra på! Istället för att se barnen som orsaken till den bristande jämställdheten i vårt land.

    Madeleine Lidman

    Barnpensionatet - föregångaren till dagis

    - Hur såg egentligen dåtidens föräldrar på valet av barnomsorg, när de valde att lämna barnen till barnpensionat. Vilka var argumenten från samhället då, för att övertyga föräldrarna om det fördelaktiga i separera barnen från föräldrarna?

    I dag uppmuntras föräldrar till tidig separation från barnen så att de ska placeras i förskola från ett år med argument som; "barn som har gått i förskola har bättre förutsättningar än andra inför skolstarten." Eller "förskola är bra så att barnen lär sig fungera i grupp."

    I maj 2001 hade DN en serie artiklar med intervjuer med vuxna som tvingats till tidiga separationer från sina föräldrar. Det sorgliga är att under alla dessa år, har dessa barn tigit om hur de upplevde tiden i dåtidens barnomsorg, först på äldre dagar när en radioproducent och journalist berättar om sina egna upplevelser "vågar" de börja berätta. En liten tankeställare och påminnelse om hur barn fungerar - först i vuxen ålder kan de sätta ord på sina upplevelser och berätta - om de törs.

    Vilka paralleller kan dras mellan dagens förskola och dåtidens barnpensionat?

    "Alla lämnade bort sina barn" - sa föräldrarna om sitt handlande - vad säger de idag med facit i hand?

    Det handlar om övergivenhet, menar en radioproducent, vars uppmärksammade dokumentär "Jag minns mina barnpensionat" visas på tv i repris (maj 2001). Nedan går det att läsa om hur barnen upplevde det att skickas till barnpensionat.

    Barnhem utan skuld och skam
    Från 1920-talet till en bit in på 1960-talet var barnpensionat lösningen för många föräldrar från övre medelklass och överklass när modern blev sjuk eller skulle föda ett nytt barn, när föräldrarna hamnade i äktenskapskris eller skulle skiljas. Men det vanligaste skälet till att även så små barn som ettåringar skickades bort var att föräldrarna skulle resa på semester.

    Barnpensionat låter trevligare än barnhem och de hade ibland högre standard, men uppfostringsmetoderna påminde om barnhemmens. På barnhem placerades på den tiden föräldralösa barn eller barn från familjer med tunga sociala problem.

    "- Skillnaden, var att placering på barnhem var förenat med skuld och skam, medan barnpensionaten var ställen där föräldrar med bättre ekonomi utan sådana känslor placerade sina barn och betalade för dem när de var i vägen eller var besvärliga på något vis. Där fanns barn som var sängvätare eller matvägrare eller hade talsvårigheter. Ibland tillråddes föräldrarna detta av läkare, som en kur som barnet skulle må bra av."

    1993 gjorde radioproducenten radiodokumentären "Jag minns mina barnpensionat", som väckte enormt gensvar. Efter radioprogrammet fick hon hundratals brev och telefonsamtal från vuxna som i barndomen vistats på barnpensionat och aldrig talat om det tidigare. De hade trott att det varit en ond dröm eller något mycket sällsynt. Och lyssnare hör fortfarande av sig. Programmen rörde upp känslor och fick människor att för första gången våga prata med sina föräldrar om den tiden.

    I många familjer blev det en "vana" att lämna bort barnen av skäl som semester. Förutom barnpensionat kunde barnen tillbringa hela somrar hos släktingar på landet eller hos bekanta som barnen inte kände.

    "- Barnen kände sig övergivna, oavsett var de placerades". Det handlar mer om övergivenhet än om barnpensionat. Hos föräldrarna fanns ingen insikt om hur illa barnen for. De visste inte att så små barn har en annan tidsuppfattning. Att barnen trodde de var bortlämnade för evig tid. Att de uppfattade sig som oönskade eller att de gjort något fel.

    "Man kan inte nog tala om hur vi ska låta bli att överge våra barn. Vi kanske inte gör så här längre, men vi gör annat, säger radioproducenten och rannsakar då även sig själv som förälder. Vi lämnar bort mycket små barn till långa dagar på dagis. Barnflickor blir allt vanligare. Mycket har dock blivit bättre, som att vi inte lämnar barn ensamma på sjukhus längre."

    "- Övergivandets problematik hör till de allra viktigaste frågorna i barndomen, tror jag. Barn ska vara med, de ska vara mitt i familjen, de ska känna sig viktiga inte undanskuffade! Jag tror till exempel att daghem från ett års ålder i stor barngrupp snart kommer att omprövas. Det blir för många separationer från föräldrar och daghemspersonal."

    En sann historia från en som lämnades till dåtidens barnomsorg
    De många tidiga separationerna från modern har lämnat tydliga spår hos Filippa, nu 46 år. Hon har inga egna barn och har först sent i livet förstått att hon omedvetet valde bort barn för att hon inte trodde hon skulle kunna räcka till som mamma.

    Modern var svårt sjuk när Filippa var liten. Hon åkte in och ut på sjukhus, var mycket nära döden. Fadern var förtvivlad och visste inte vad han skulle göra med barnen. Filippa var 13 månader och hennes bror sex år första gången. Familjeläkaren föreslog ett barnpensionat i Dalarna med gott renommé.

    Med något kortare avbrott blev denna vistelse omkring ett år lång och till barnpensionatet i Dalarna skulle Filippa sedan återvända många gånger under barnaåren. Föreståndaren var godhjärtad och hade valt att ta hand om barn som hade det svårt. Hon öppnade också en mycket varm famn för Filippa och ville till och med adoptera henne.

    "- Men hennes idéer om barnuppfostran ställer jag inte upp på, säger Filippa idag." Filippa lämnades bort inte bara när mamma var svårt sjuk, utan också vid andra tillfällen. Värst var ett helt år i Dalarna när hon var sju år och började skolan. Föräldrarna var inne i en svår äktenskaplig kris och de sände bort båda barnen på ett helt år igen, men inte tillsammans denna gång. Brodern fick bo hos släktingar.

    Nu kom ett år då Filippa längtade vansinnigt efter sin mamma och då hon inte längre var föreståndarinnans favorit. Filippa var ett ganska självständigt och besvärligt barn i sjuårsåldern. I sin ilska över att vara övergiven blev hon aggressiv mot andra barn, slogs mycket och var inte en särskilt älskansvärd liten flicka längre.

    "- Jag har inga synpunkter på om detta var rätt eller fel av mamma och pappa, men jag var djupt olycklig, längtade oerhört efter mamma och efter kärlek. Det fanns ingen som kramade om mig, som frågade hur skoldagen varit, ingen som såg mig. "

    "- Efter det året var jag väldigt besvärlig. Blev baby på nytt, klängde på mamma, men sparkade och slog samtidigt. De hade varit likadant när jag kom hem som tvååring."

    "- Jag var nog på barnpensionat minst åtta gånger, ibland långa perioder, förmodligen någon gång varje år. Barnpensionat i Dalarna, som var dyrt och av god kvalitet för sin tid, blev ett lätt sätt att lösa barntillsynen. Och det var ju inte enbart negativt. Jag växte upp med helt olika normer, det var som två skilda världar." Men Filippa var ett "bortskämt" barn hemma. Åt bara det hon tyckte om och frukten i skålarna var det bara att ta av. Det var helt andra regler på barnpensionatet: man måste äta det som bjöds och frukt i skålar var till för de vuxna.

    "- Hemma var det gränslöst, väldigt fritt, och min röst hördes, minns Filippa. I Dalarna bestämde de vuxna allt, det rådde mycket klara regler - på gott och ont. Det fanns regler som var till vår fördel. Vi var barn och behövde inte ta något ansvar."

    "Skadligt var däremot brytningen med mina viktigaste vårdnadshavare, mamma först när jag var ett år gammal, sedan "mor" på barnpensionatet ett år senare. Men jag har alltid levt i vetskapen att mamma tycker att jag är det bästa som hänt henne. Kärleken från henne har jag aldrig tvivlat på. Det är hennes fysiska frånvaro jag tagit skada av.

    Filippa säger att hon har klandrat sin mor i vuxen ålder och att modern bär på svåra skuldkänslor. Hon har också haft svårt att släppa taget om sin mor, att verkligen flytta hemifrån och bli vuxen. "-Jag fick inte vad jag behövde i rätt tid. Intellektuellt förstår jag ju hennes handlande, men jag är förbannad i alla fall. Under hela mitt liv har jag sedan varit livrädd för separationer. Och jag har inte vågat ta på mig uppgiften att vara mamma. Men jag är väldigt barnkär och försöker hålla tät kontakt med mina brorsbarn."

    Saxat ur DN 4 maj 2001

    Madeleine Lidman
    Hemmaföräldrars nätverk

    Förskolan ger stressade barn

    Januari 2004

    Den 27/1 var jag på en intressant föreläsning om barn och stress. Egentligen riktade den sig till förskolelärare, vilket faktiskt gjorde den extra intressant för en hemmaförälder. Här fick jag den osminkade sanningen om dagispersonalens vardagsproblem och ingående vetskap om hur barn på dagis mår. Skrämmande fakta kom upp angående hur stora barngrupper och lite personal påverkar barnen. Föreläsaren, som titulerade sig med flera titlar; författare, förskollärare och tal- och specialpedagog hade flera års yrkeserfarenhet som hon byggde sina iakttagelser på.

    Om du vill läsa mer om henne, kan du göra det på: www.ellneby.com

    Under den mer än två timmar långa föreläsningen gjorde jag några noteringar på det som intresserade mig mest - nämligen vad hon sa mellan raderna om hur barns vardag på dagis ser ut idag. Föreläsaren betonade att pedagogerna (dagispersonalen) blir allt viktigare för barnet, eftersom så många barn idag har föräldrar där båda arbetar och de därför tillbringar det mesta av sin vakna tid utanför hemmet och utan föräldrarna. En viktig del blir därför att just pedagogerna får utbildning i vad stress gör med barn, så att de kan försöka motverka en del av de skadliga effekterna.

    Kommentaren om pedagogernas allt viktigare roll för barnen, visar enligt min mening hur skrämmande vårt samhälle blivit. Socialdemokraternas vision om familjepolitiken från 1978 har så gott som infriats för många barn. Staten har tagit över det största ansvaret för barnen från tidig ålder! Eftersom det här var en föreläsning för förskollärare, (barnens nya vårdare och uppfostrare), så kom råden om stresshantering förstås att rikta sig till dem. Ändå är det föräldrarnas långa frånvaro från sina barn på dagarna, som indirekt (genom miljön, storleken på barngrupperna, för lite vuxenkontakt, osv) skapar allt större stress hos barnen. Något som pedagogerna fick rådet att försöka kompensera för genom t.ex. massage, så att barnen blir lugnare. Vid massage frigörs oxytocin som också motverkar stresshormonet kortisol.

    Fascinerande samhälle vi lever i eller hur?

    Barnen lider av stress och brist på beröring och det ska underbemannad personal i allt större barngrupper försöka kompensera för. Varför inte låta barnen tillbringa mer tid med sina föräldrar i stället?

    Föreläsaren poängterade också att hon redan innan senaste valet var oroad över de allt större barngrupperna. Till den närvarande personalen gav hon beskedet att de inte ska skylla på sina chefer vad gäller sakernas tillstånd - utan på politikerna, det är de som fattar besluten.

    Här kunde man se hur hon utan att säga det direkt, försökte få den närvarande personalen att se att om de nu klagar över sin arbetssituation (och förhoppningsvis också barnens situation), så "ska de inte gå till sina chefer. Cheferna har ingen makt att förändra, de utför bara vad politikerna har bestämt." (Så i slutändan ligger ansvaret hos förskolepersonalen själva - de kan åstadkomma en förändring av sin situation genom att välja rätt parti att rösta på). Tyvärr tycks alltför få se detta samband. Vi har en regering som försämrar och försämrar för oss alla i samhället och samtidigt höjer alla skatter de kan komma på. Ändå sitter de kvar vid makten år efter år.

    Under föreläsningen fick vi också veta att fysisk aktivitet gör att kroppen förbränner stressämnen. Förr gick barnen ut och lekte i timmar och förbrände då stressämnena i kroppen. Idag sitter barnen framför datorn och spelar spel, vilket ökar på stressen istället. För att barn ska kunna varva ned krävs nämligen en aktivitet som inte kräver så mycket engagemang. Barn rör sig mindre idag. De blir inte bara fetare, utan de missar också att i leken få tillgång till det "hemliga rum" som är så avstressande. Det "tillstånd" som de bara kan nå genom "fri lek", där de får koncentrera sig på leken och försvinna bort i fantasin.

    Därför kan jag konstatera att det inte bara känns ledsamt och tomt att gå förbi alla tomma lekparker, som bara för 30 år sedan var fyllda med fritt lekande barn. Eller se de tomma bakgårdarna som nu har blivit parkeringar. Utan det är också farligt för barns hälsa att de inte har den här fria tiden på dagarna (för de som inte är skolbarn) och efter skolan. Plus alla problem som följer i dess spår - hjärnan utvecklas inte på samma sätt när barn inte får tillgång till fri avstressande lek och fysisk aktivitet. Stress gör att hjärnan krymper! Och jagkan tyvärr bara konstatera att alla aktiviteter som barnen skjutsas runt på efter fritids skapar mer stress än de gör nytta.

    Förskolepersonalen fick på föreläsningen också veta hur viktigt det är för barnen att få "leka klart". Avbrott i leken hela tiden, vilket är rikligt förekommande på dagis (för mellanmål, lunch osv.) på bestämda tider gör att barnen "ger upp" de orkar inte ens försöka sätta i gång en lek, för de vet att de strax blir avbrutna. Personalen fick rådet att de skulle kunna vara mer flexibla och låta barnen "leka klart" och kanske låta mellanmålet stå framme ett tag, så att de fick välja i lite större utsträckning när ville avbryta. (Säkert svårt i stora barngrupper med lite personal). De ständiga avbrotten skapar också stress hos barnen.

    En annan viktig punkt som togs upp är hur barn lär sig empati. För det är nämligen något som barn lär sig av vuxna och det är något som de måste få direkt när de behöver. Som Ylva sa; "Det går inte att vänta till varje fredag och då ge varje barn lite empati",. När ett barn slår sig behöver det omgående få empati och tröst.

    Vidare berättade hon att i stora barngrupper med lite personal hinner inte personalen med, de kanske inte ens har tid att se vad som händer barnen. Risken inför framtiden är att när barnen inte lär sig empati, utvecklar de en narcissistisk personlighet - och hur kommer då vårt samhälle att se ut i framtiden när en massa narcissistiska barn som blivit vuxna ska ta över? (Narcissism = självbeundran, överdriven självupptagenhet.).

    Själv kan jag bara se att vi redan idag ser vad som händer i ett samhälle befolkat av människor med narcissistiska drag. Jag tycker att det räcker med att läsa en dagstidning för att se hur många begångna brott som kan härledas till den här störningen. (Ofta bedöms en brottsling ha just den här störningen och det anges som en förklaring till brottet).

    Min slutsats av hela föreläsningen blev att i all välmening gick den ut på att lära förskolepersonalen hur de ska försöka kompensera för frånvarande föräldrar men frågan vi bör ställa oss är väl egentligen om det är möjligt. Kan lite personal i stora barngrupper med ibland upp till 30 ettåringar verkligen klara det här? Eller måste samhället börja tänka om och se över hur vi behandlar våra barn? Och är det rimligt att den nya skollagen ska försöka tvinga alla föräldrar att sätta sina barn på dagis från ett år, när det situationen är så alarmerande som den är på dagis idag?

    Det allra sorgligaste med hela föreläsningen (och jag vill inte på något sätt förringa att den var väldigt intressant och upplysande) det var frånvaron av föräldrar. Precis det som hon berättade skulle många föräldrar behöva höra. För jag är övertygad om att information om barn och stress, som förskolepersonalen fick kommer de aldrig att föra vidare till föräldrarna. Hur ska de kunna göra det? Då ifrågasätts ju hela deras verksamhet och informationen kan också uppfattas som kritik mot föräldrarna och det val de gjort.

    En annan viktig punkt som klart talar för ökad valfrihet inom barnomsorgen, där även hemmaföräldrar bör vara ett självklart alternativ, är den skillnad som föreläsaren påtalade mellan hur barn är beskaffade. Vissa barn är mer stresståliga och kan "skärma av" sig från alla intryck. Det är barn som kan koncentrera sig. Sedan har vi alla barn som inte kan koncentrera sig och som inte klarar av att fly undan och avskärma sig mot alla ljud och alla intryck. De klarar inte heller den stora stress de därigenom utsätts för i en stor barngrupp med lite personal. Dessutom är det så att ju mer stress ett barn utsätts för desto stresståligare blir inte barnet - tvärtom alla undersökningar visar att för mycket stress gör barn stresskänsligare!

    Trots att det är så självklart att barn är olika och olika stresståliga så har våra regerande politiker bestämt över våra huvuden att dagis är det enda alternativ vi ska ha i framtiden. Trots att det är allmänt känt hur skadligt stress är, inte bara genom att de ger fysiska symptom som åderförkalkade blodkärl utan även p.g.a. de psykiska konsekvenser som belysts i texten ovan. Det här borde generera en folkstorm i vårt land och här behövs ett engagemang från alla föräldrar oavsett vilken typ av barnomsorg man har idag. För tyvärr så kommer inte politikerna att lyssna så länge det bara är vi hemmaföräldrar som protesterar!

    Madeleine Lidman

    Politik i teori och praktik

    Djurfarmen av George Orwell är den absolut bästa bok jag läst, inte för att berättelsen i sig var så spännande men för budskapet. Boken har hjälpt mig att se den politiska verklighet jag lever i med helt andra ögon. Vad händer när politiken används för att lura människor att tro att de arbetar mot ett mål att förbättra för alla och det visar sig att de endast manipuleras för att bibehålla makten åt dem som har den. Vilket sker genom att det politiska budskapet hela tiden ändras för att hålla människor lugna, så att de fortsätter sträva för en sak som egentligen aldrig kommer att förbättra för dem, utan bara för makthavarna.

    En annan sak som är viktig för att se hur ett samhälle fungerar, är att se hur teorin klara sig mot hur allt sker i praktiken. Hur ofta får vi kvinnor inte höra "graviditet är ingen sjukdom" - utifrån detta resonemang byggs samhället. Det ligger till grund för hur vi ska dela upp föräldraledigheten, hur länge vi ska arbeta innan barnet kommer, om vi får bli sjukskrivna över huvud taget under graviditeten osv. Jättesmart slogan att inpränta i människor men hur ser verkligheten ut?

    Min syster fick sitt andra barn i december 2003. Och tänk hon drabbades av bäckenuppluckring. Jag försökte ge henne en spark i baken och säga "upp och hoppa nu lilla gumman, vad är det för snack om att du inte kan röra dig, vad då du kan inte komma upp ur stolen? Res på dig och sluta prata om att du behöver en rullstol, graviditet är ingen sjukdom säger ju de som har makten!" Obs ironi, men så skulle hon mycket väl ha kunnat bli bemött om vi skulle ta och omsätta teori i praktik. För även om graviditet inte är en sjukdom så resulterar den ofta i sjukdomar, men det är ett faktum som makthavarna i sin missriktade jämställdhetsiver helt har valt att förbise. Och det är en hemsk börda att lägga på kvinnorna, för hur i hela friden ska de kunna leva upp till denna slogan, när verkligheten ser så annorlunda ut?

    Ett annat problem med teori och praktik är stress. Vi människor drabbas av stress när teoretiska krav på oss inte fungerar i praktiken. Vi små gräsrötter mår bra av att känna att vi har en viss valfrihet, att vi kan påverka vår livssituation själva och göra egna val, annars drabbas vi av stress och stress slår ut våra kroppar och är ett ökande samhällsproblem. Vill du veta mer om vad stress gör med människor besök följande länk: http://www.hemmaforaldrar.se/stress.html

    Madeleine Lidman

    Mamma, pappa eller staten

    Januari 2004

    Med spänning satte jag mig att läsa artikeln "Världens yngsta elever", i DN den 31 december 2003. "Nu kommer jag äntligen att bli varse en journalist som tittat kritiskt på det nya skollagsförslaget, där barn ska bli elever från ett års ålder," tänkte jag förväntansfullt.

    Men tyvärr - det var många kritiska frågor som jag saknade. Efter att ha dragit bakgrunden till förslaget, får förskoleministern Lena Hallengren breda ut sig och förklara att det mesta bara handlar om "juridisk terminologi". Som svar på varför föräldrarna bara ska ha friheten att fostra sina barn som de själva önskar i ett års tid, innan de ska in i "undervisningssystemet", säger förskoleministern;

    - Vi ser att de barn som deltar i förskolan har lättare att klara sig i skolan. (Och detta som en kommentar från en förskoleminister som själv var hemma med mormor och själv aldrig gått på dagis).

    Några kritiska frågor med anledning av det påståendet skulle ha kunnat vara:
    "Enligt vilka undersökningar?"
    "Hur var de utformade och hur genomfördes de, i vilket land och framförallt vilket år?"
    "Ministern kan ju inte vara omedveten om alla larmrapporter som cirkulerat i media under senare år om allvarliga problem i vår storskaliga kollektiva svenska barnomsorg"
    "Vilken "undervisning" ska de små ettåriga eleverna få och vilken politisk prägling kommer de att utsättas för?"

    I 30 år har politikerna haft en övertro på att ju tidigare barnen separeras från mammorna och placeras i vård utanför familjen, desto större jämställdhet får vi. Med facit i hand kan vi nu se att det är en dålig lösning att använda barnen som en murbräcka för jämställdhet - det leder inte till några förbättringar för kvinnorna.

    För det är inte bara i arbetslivet vi kvinnor vill ha jämställdhet. Trots att så många barn lämnas bort till dagis vid ett års,
    så får kvinnor fortfarande sämre vård och sämre mediciner.
    Nästan all forskning och framtagning av mediciner sker på den manliga kroppen.
    Små fyraåriga flickor får sämre medicinsk behandling för sin astma och sämre mediciner än små fyraåriga pojkar, vilket gör att de riskerar att få kronisk astma som vuxna osv.
    Listan över bristande jämställdhet kan göras hur lång som helst.

    Artikeln i DN avslutas med: "Den svenska och nordiska förskolelösningen där bebisar möter både barnskötare och förskolelärare i daglig pedagogisk verksamhet är unik. Att bebisar kommer att kallas elever och gå i skola i ett undervisningssystem kommer att göra oss ännu mer unika."

    Nej, vi kommer inte att bli mer unika, bara mer likriktade.
    En lösning, en åsikt och ett sätt att leva som det enda rätta, kännetecknar totalitära socialistiska regimer som resten av världen, sedan Sovjetunionens och Berlinmurens fall, är på väg bort ifrån, men vi tycks vara på väg mot. Vi står inför ett vägval i Sverige, vill vi leva i en demokrati, där människor betros med rätten att bestämma över sina egna val här i livet. Ska vi ha valfrihet inom barnomsorgen och ett brett utbud av olika sorters dagis, dagmammor och hemmaföräldrar, eller ska vi ha ett alternativ som det står i nya skollagen?

    Inför genomförandet av skollagen försöker politikerna lugna människor med att det inte finns ett tvång att barnen blir elever från ett års ålder. När 6-årsverksamheten infördes var den frivillig och det hävdas fortfarande att den är frivillig. En undersökning från Skolverket i höstas visar att "nästan alla föräldrar väljer 6-årsverksamheten" och därför drar Skolverket slutsatsen att det blivit en succé. Men hur ser den här frivilligheten ut i praktiken?

    I en vanlig informationsbroschyr från en kommun, där de informerar om den barnomsorg som finns, så står det att;
    "förskola erbjuds från 1-5 års ålder".
    I utskicket inför 5-årskontrollen, från Stockholms Läns Landsting - Barnhälsovården står det;
    "5-årsundersökningen är den sista hälsokontrollen av Ditt barn på BVC innan barnet börjar i förskoleklass vid 6 års ålder".

    Frivilligheten finns kanske kvar i teorin men det är inte de signaler som föräldrar får och följaktligen så väljer de flesta 6-årsverksamhet till sina barn.

    Inför antagandet av den nya skollagen ska nu föräldrar återigen invaggas i en falsk känsla av att de kommer att ha kvar sin valfrihet, för att efter några år finna att den bara existerar i teorin. Är det verkligen så vi medborgare vill ha det?

    Om inte är det dags att börja protestera så att våra politiska företrädare tydligt uppfattar signalerna.

    Madeleine Lidman

    Gatlopp för hemmaföräldrar

    Januari 2004

    Kristdemokraterna lanserade nu i dagarna förslaget om barndagar för att öka valfriheten för småbarnsföräldrar. Mammor, pappor och ensamstående ska få ökad valfrihet under småbarnsåren. Och vad händer, jo som ett brev på posten så måste naturligtvis Dagens Nyheter på sin ledarsida den 31/1-04 pådyvla sina läsare sina egna fördomar mot hemmaföräldrar. Under rubriken "Spelet om en mor" kan man läsa följande,
    "Föräldrarna vet bäst har Alf sagt. Underförstått - de vet att mor ska vara rar hemma med barnen."

    Så fruktansvärt spydigt och otrevligt att håna de kvinnor som väljer att vara hemma lite längre med sina barn under några år, innan de fortsätter i arbetslivet - med kommentaren mor ska vara rar hemma med barnen. Vem ger DN rätten att håna och förlöjliga kvinnor som gör valet att vara hemma längre, vem ger dem över huvud taget rätten att ifrågasätta att människor gör olika val här i livet på det sättet. Visst ska vi ha en diskussion kring frågan, men inte på den låga nivå som DN sätter ribban för. Detta i kombination med att tidningen så gott som aldrig tar in insändare som rör hemmaföräldrar och deras val, visar på att de tycks ha tagit sig en skrämmande rätt att bestämma vilka åsikter människor ska ha, snarare än att ge en objektiv syn på olika frågor och låta människor fatta sina egna beslut.

    Och se bara på nyheterna den 30/1 när de olika reportrarna skulle ställa frågor till Maria från Kd angående deras nya förslag till familjepolitik

    - "Jaha, så ni tycker inte att ert förslag är en kvinnofälla då?"

    Så fort frågan kommer upp att barn ska få stanna hemma lite längre med någon av sina föräldrar under småbarnsåren, så kommer ordet "kvinnofälla" upp. Otroligt! Säger jag bara. Här har sossarna lyckats, som en pavlovsk hund reagerar journalister och reportrar på orden "stanna hemma med barn" med att direkt säga - kvinnofälla. Snacka om hjärntvättad debatt, det är stört när omöjligt att komma vidare och få till stånd en annan synvinkel på hemmaföräldrar och en vettig diskussion när det alltid klipps av med den här kommentaren.

    När sedan journalister och reportrar vidare fäller lite hånfulla kommentarer om fikarepande hemmafruar med papiljotter i håret, då kommer naturligtvis varje pappa att genast börja drömma om att stanna hemma och vara hemmaförälder under några år - eller? Frågan är vart man egentligen vill komma med den här retoriken, vill man säkra för all framtid att inte någon förälder väljer att stanna hemma längre än ett år med sina barn, innan de hamnar i vård och uppfostran hos staten?

    Så vad är då en kvinnofälla, som alla journalister och reportrar upprepar som zombies varenda gång diskussionen om barns rätt till sina föräldrar mer än under ett års tid, kommer på tal? Jo självklart är det en kvinnofälla om just kvinnor måste vara hemma, men det är det ingen som har sagt. Det som de allra flesta småbarnsföräldrar idag vill ha är valfrihet, att kunna välja att stanna hemma längre än ett år och att kunna dela upp föräldradagarna som de själva finner bäst mellan mamman och pappan.

    Om det nu finns ett ärligt uppsåt hos media och politiker att hjälpa oss hemmaföräldrar att slippa hamna i en fälla av något slag så måste följande till: arbetet som hemmaförälder måste uppgraderas, den dag vi går tillbaka till det ordinarie arbetslivet så ska vi också vara välkomna tillbaka. Synen på oss hemmaföräldrar som suspekta latmaskar som drönat bort några viktiga år av karriären måste ändras. Vi är synnerligen motiverade att komma tillbaka efter några viktiga år som hemmaföräldrar och tro mig vi har skaffat oss en massa nya kunskaper.

    Och ännu bättre vi kommer inte att vara borta för vård av sjukt barn titt som tätt, eller hela tiden dra med oss en massa sjukdomar (som kräksjukan) till arbetsplatsen, som vi smittar ner våra arbetskamrater med. De första åren när barnens immunförsvar byggs upp har vi redan klarat av när vi kommer tillbaka.

    "Kvinnofälla" blir arbetet som hemmaförälder för både mammor och pappor, när samhället och arbetslivet bestämmer sig för att på olika sätt bestraffa oss för det livsval vi gör. Kalla det föräldrafälla istället och se till att förändra samhället, så att inte någon enda förälder blir straffad för att de väljer sina barn främst under några år! Ge oss hemmaföräldrar kompensation för det arbete vi utför (vi fostrar trygga samhällsmedborgare) och se till att vi slipper bli utförsäkrade, bli utan pension m.m.

    Nämn aldrig vårt arbete som hemmaförälder tillsammans med någon form av fälla igen när vi pratar om det fria val vi har gjort. Prata gärna om fälla dock i samband med det sätt vi bestraffas på av samhälle och arbetsliv för det val vi gör och se också till att komma med förslag på hur vi ska kunna förändra detta trista faktum!

    Och sist men inte minst - sluta håna och förlöjliga oss hemmaföräldrar, för ska fler pappor också prova på arbetet som hemmaförälder under några år, så lär de knappast bli positivt uppmuntrade av den syn som finns på hemmaföräldrar idag.

    Svårt eller hur? Men om nu journalister, reportrar och sossarna bryr sig så mycket om hemmaföräldrarnas väl och ve, som de försöker ge sken utav, så är det kanske inte så svårt att hjälpa oss i det livsval vi gjort så att vi slipper att hamna i någon fälla av något slag - istället för att genom smädliga kommentarer försöka få oss till rättning i ledet.

    Madeleine Lidman