tisdag, maj 23, 2006

Katastrofen i Thailand

Januari 2005

Det finns inga ord som kan lindra smärtan hos de anhöriga och överlevande. Det finns inga ord som kan lindra chocken och sorgen hos alla oss andra som följt dramat dag för dag. Livets bräcklighet och grymheten i alla sönderslitna familjeband står plötsligt så ocensurerat tydlig.

Inte heller går det att i efterhand ge katastrofen någon mening. Men det går att stanna upp här och nu, mitt i vardagslivet och tänka efter. Människor har ställt upp på ett helt underbart sätt. Katastrofen inträffade under jullovsledigheten och människor har haft tid att göra en insats.

Tid är annars en bristvara i vårt samhälle, där familjens överlevnad oftast hänger på att det finns två löner för att klara utgifterna. Ett system som leder till att när arbetet tagit sitt finns det lite tid kvar till våra medmänniskor. Tid är själva grunden för allt vad sociala relationer heter. Sociala relationer innefattar tid med barnen, tid med gamla och sjuka, tid med vänner och bekanta. Tid - till mänsklig värme - själva kittet i vårt samhälle. Tid är livskvalitet. Tid är dyrbart. Och livet är kort.

I skuggan av katastrofen blir det därför extra grymt att vi föräldrar lever i ett land där vi inte själva har givits de ekonomiska förutsättningarna uppifrån, att själva bestämma hur mycket tid vi får tillbringa med våra barn under småbarnsåren. Det kan vi ändå göra någonting åt. Vi kan ta tillbaka rätten till tid med våra barn. Genom att höja våra röster och protestera högljutt mot nuvarande familjepolitik. Genom att noga tänka igenom hur vi lägger våra dyrbara röster nästa val. Genom att redan nu visa var vi står och skriva under namninsamlingslistor för ökad valfrihet inom barnomsorgen i de kommuner som har pågående namninsamlingar.

För att hjälpa de som drabbats av tsunamin - så ska vi vara medmänniskor. När och om vi träffar någon som drabbats, ska inte vika undan eller gå över på andra sidan gatan. Vi ska inte vara rädda att säga fel saker (det lär vi nog få veta och om så sker - då ska vi vara förstående). För dem av oss som har vänner som drabbats, ska vi finnas där om de vill prata. Vi ska hjälpa till med praktiska saker om de önskar. Vi ska ge dem av vår dyrbara tid. Inte bara idag. Inte en vecka. Inte ett år. Utan precis så länge de behöver - ska vi vara medmänniskor och finnas där. Det är det bästa vi kan göra.

Och sist men inte minst så ska vi tänka på alla de som lever kvar i tsunamins efterverkningar. De behöver också vårt stöd. Fortsätt skänka pengar och förnödenheter, det kommer att ta år innan allt är normalt igen. Många barn har mist sina föräldrar. Har du en möjlighet så skänk pengar till t.ex. SOS barnbyar eller skaffa ett fadderbarn.

Madeleine Lidman

Inga kommentarer: