tisdag, mars 27, 2007

Strutsmentalitet hos media inför BO:s årsrapport

Sverige är ett fascinerande land. När Barnombudsmannen Lena Nyberg presenterar sin årsrapport som visar att den psykiska ohälsan hos barn mellan 0-6 år ökar så passar tydligen inte budskapet hos vänstermedia. En stor kampanj a la ”skjut budbäraren” sätts igång. Lite naivt trodde jag personligen att rapporten skulle bli startskottet till en seriös debatt kring de minsta barnens hälsa och hur vi i framtiden kan förebygga den ökande psykiska och fysiska ohälsan hos barn.

Men istället för att använda sina resurser till att ställa sig på de minsta barnens sida – de som är helt beroende av oss vuxna och vårt stöd – så ger sig vissa journalister på den som är satt att skydda de svaga – Barnombudsmannen. I Expressen den 26 mars 2007 är rubriken på ledarsidan ”Byt BO”. I ledaren kritiseras och misstänkliggörs alla fakta som presenteras i BO:s årsrapport och det hela avslutas med kravet på BO:s avgång eftersom hon citat: ”BO ropar ”varg” och skapar en bild av att svenska barn lever i sorg och fara”.

Vänd på steken då…..

Om nu Expressen inte tror på att den psykiska ohälsan ökar även hos de mindre barnen – kan de uppvisa några fakta som motsäger detta?

Visst svenska barn mår vid första anblicken bra. Vi har inte lika hög spädbarnsdödlighet som för hundra år sedan och dagens barn översköljs av prylar och har en fantastisk levnadsstandard men det räcker med att besöka BRIS hemsida för att se att något är allvarligt fel. Titta bara på BRIS.se som under 2005 hade sammanlagt cirka 428.000 besök, 24 procent fler än året innan. På avdelningen Diskussionsforum, BRIS öppna mötesplats på webben, publicerades cirka 10.200 inlägg på de sammanlagt nio teman som varit igång under året. Detta är en ökning med 50 procent jämfört med fjolåret. Andelen vuxensamtal ökar också vilket tyder på att många behöver stöd i sitt föräldraskap. Under 2005 ökade andelen vuxensamtal med 20 procent. Samtalen handlade oftast om barnets psykiska hälsa, olika problem i föräldrarollen, skilsmässoproblem eller familjekonflikter.

Och även BRIS årsrapport 2006 visade att den psykiska ohälsan ökar bland barn.

Det finns ingen ursäkt för att svika de allra minsta inte ens för att in i det sista försvara de senaste decenniernas familjepolitik. Vi står med facit i hand nu och de som insett det är föräldrarna – de som känner sina barn bäst. Sveriges föräldrar vill ha valfrihet, de vill ha fler barnomsorgsalternativ. Det vet att barn är olika och att det är föräldrarna som ska bestämma när barnet är moget för en eventuell separation från sina föräldrar.

Vad är alla dessa proffstyckare och vissa vänsterjournalister så rädda för? Förskolan kommer inte att försvinna – ni kan fortsätta att placera era barn där från ett års ålder och gå ut och arbeta heltid. Men föräldrar som inte vill göra samma val kommer snart att i allt större utsträckning kunna välja ett annat alternativ. Och kampen för jämställdhet – ja den kommer att fortsätta och när barnen inte längre används som murbräcka så kanske vi till slut äntligen kan komma att se vissa framsteg där också.

Madeleine Lidman

söndag, mars 04, 2007

Pappornas tid kommer. Föräldraskapet handlar inte bara om första året

Krönikören Linda Skugge frågar i en krönika "var är papporna?". Hon tycker att de är för frånvarande i diskussioner om föräldraskap och tar ut för lite föräldradagar. Linda tror som så många proffstyckare att bara för att vi inte har kvoterad delad föräldraförsäkring så är papporna som bortblåsta i det här landet. För om papporna inte är hemma under det första året, så kommer de aldrig att engagera sig i sina barn. En motsägelsefull idé eftersom Linda själv berättar att hon varit hemma med sin mamma men ändå har en nära relation till sin pappa som funnits där för henne hela tiden.

Och så är det, pappa är du inte bara under barnets första år – pappa är du hela livet.

Min verklighetsbild ser helt annorlunda ut än Lindas, jag har träffat massvis med engagerade pappor. När jag var hemma på heltid när barnen var små, var vi ett stort gäng föräldrar som träffades varje dag nere på Augustensdals 4H-gård. Där var Christer, Stefan, Matte och flera andra. Vi tänkte inte så mycket på vem som var hemma (om det var just mamman eller pappan), utan mer på hur alla dessa familjer lyckades få ihop det ekonomiskt. Gemensamt för de som valde att vara hemma var att föräldrarna tillsammans kommit överens om att mamman tog det första året. Sedan hade alla familjer lite olika lösningar beroende på hur deras arbetssituation såg ut. Det pusslades hit och dit. Grundtanken för alla familjerna var att barnen skulle vara hemma länge (och framförallt längre än ett år).

Under mina år med Hemmaföräldrars nätverk har jag också fått kontakt med många engagerade pappor runt om i landet (liksom helt självklart en massa mammor). Gemensamt för dessa pappor är att de är med och försöker förändra familjepolitiken så att vi ska få ett samhälle som blir bättre för alla att leva i. Likaså träffar jag många engagerade pappor när barnen nu går i skolan. Om det är något jag ser så är det faktiskt att papporna många gånger är överrepresenterade när det uppstår kriser, de engagerar sig, kommer till möten och har bra och tydliga idéer till lösningar, trots att de inte har delat föräldraledigheten rakt av...

Liza Marklund och Linda Skugge på Expressen pratar gärna om hur hemskt det var att de fick vara hemma med mamma när de var små. Jag kan inte förstå hur de tänker – en förälder var hemma med dem deras första år och det har ju inte gått helt åt pipsvängen för dem eller hur?

När jag var liten var min pappa inte hemma med mig – det var det mamma som var. MEN min pappa var ändå högst närvarande. Det var pappa som gjorde frukost åt mig och syrran varje morgon, vi var synnerligen bortskämda och satte oss till dukat bord med färdigbredda smörgåsar. Syrran satt och åt med stängda ögon för hon var så trött jämt. Jag snabbduschade och syrran fortsatte att stå och sova i duschen. Det var pappa som fick hålla koll på henne och knacka på dörren när tiden började bli knapp. Läxläsningen stod pappa för och det var pappa som tog oss med på museer och försökte få oss allmänbildade. Pappa spelade spel med oss, lagade mat, fixade "mysarkväll" på fredagarna och pysslade om oss när vi var sjuka. På kvällarna hittade han på egna historier och det var pappa vi väckte när vi drömt mardrömmar. Och pappa som satt vid sängkanten tills vi somnade om igen.

Min mamma och pappa hade olika ansvarsområden, indelningen föll sig naturlig och varje liten pusselbit bildade en viktig bit i min och syrrans uppväxt. Det handlade aldrig om millimeterrättvisa eller tvång, det handlade om att de tillsammans delade på ansvaret för oss barn och de gav oss det bästa föräldrar kan ge sina barn: tid.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

2007