onsdag, oktober 31, 2007

Föräldralediga får 15,6 miljoner mer i dagissubventioner

Föräldralediga i Solna kan även i fortsättningen - på skattebetalarnas bekostnad - sätta barnen på dagis 30 timmar i veckan, skriver Dagens Nyheter den 31 oktober. Moderaterna viker sig för de föräldrar som protesterat. Det handlar om 15,6 miljoner som nu går till dessa familjer - så att de kan tillbringa mindre tid med sina barn.

Här har föräldrarna talat. Bara tanken på att behöva tillbringa mer tid med de egna barnen, kanske göra lunch hemma och sedan behöva gå ut och träffa andra barn fick föräldrarna att agera snabbt och hårt.

Det säger en hel del om det samhälle vi skapat genom den familjepolitik som förts i decennier.

Men det visar också hur lätt det är för föräldrar som vill tillbringa mindre tid med sina barn att få utrymme i media. Jämfört med alla de som faktiskt vill tillbringa mer tid med sina små som så gott som aldrig omnämns eller får något utrymme. Och som ännu mindre – i många kommuner - lyckas nå fram till några politiker när de berättar om varför det är viktigt för familjer att få en möjlighet att spendera mer tid med barnen.

Några viktiga frågor berörs inte alls i artikeln – barnens perspektiv. Vad tycker Linda Bells barn om att inte få tid med sin mamma när hon är hemma med deras lillasyskon? Vill barnen själva vara mer än tre timmar per dag på dagis?

Ett argument som dessa Solnaföräldrar använt är ”att barnen känner sig utanför om de inte får gå lika länge som de andra barnen”. Man hänvisar till en rapport från Skolverket som säger att barnen upplever sin 15-timmars vecka så.

Personligen så tycker jag att låter det väldigt konstruerat.

Kanske blir det istället så att de barn som får gå hem med sin mamma eller pappa, som får tillgång till sitt hem, som får tillgång till den där fantastiska vardagspedagogiken som bara en förälder kan erbjuda, som får en möjlighet att träffa andra barn i nya miljöer har en klar konkurrensfördel, som snarare skulle väcka en känsla hos de kvarvarande dagisbarnen ”jag vill också gå hem med min mamma eller pappa nu”.

Av erfarenhet och samtal med många barn, så vet jag att den reaktionen lika gärna skulle kunna uppstå.

Men om vi skulle föra in ett barnsperspektiv i familjepolitiken och börja prata om vad barnen behöver och vill, då hamnar vi förstås i ett helt annat läge och då skulle hela familjepolitiken behöva omprövas. Den här lilla historien visar att det är hög tid att ompröva familjepolitiken och vad våra skattepengar faktiskt ska användas till.

Madeleine Lidman

p.s

Förutom avsaknad av barnperspektivet i DN:s artikel (vad tycker barnen om långa dagisdagar) - så saknas dagispersonalens perspektiv. Vad tror personalen att barnen egentligen vill - och vad tycker de själva om alla dessa barn med föräldrar hemma, som ändå ska gå långa dagar på dagis? Hur påverkar det deras egen möjlighet att bedriva en bra verksamhet?

torsdag, oktober 25, 2007

Mina skattepengar ska inte gå till lata föräldrar

Foto:Santa CruzPublic Libraries (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Den stora undersökning som Bris genomförde 2004 visar att det som barn framförallt önskar sig är mer tid tillsammans med sina föräldrar, inte fler saker eller mer aktiviteter.

Ändå finns det fortfarande föräldrar som tror att det barn vill är att vara på dagis hela dagarna och att det räcker med lite ”kvalitetstid” på kvällarna eller helgerna. En del föräldrar har till och med så svårt att se sina barns behov att de tror att barnen går miste om någon slags ”läroplan” om de inte är i förskolan – och då talar vi om så små barn som de mellan 1-5 år.

Men det är en myt att "kvalitetstid" uppväger kvantitet - tvärtom är just mängden tid avgörande för kvaliteten. Danuta Wasserman, som forskar om självmord, noterar att det sker en ökning av antalet självmord hos unga människor. "Vi har inte tid att ta hand om de funderingar våra barn har", säger Wasserman.

Det är så tragiskt när föräldrar inte kan se sina barns levnadsvillkor ur ett barnsperspektiv. Ett exempel är de föräldrar i Solna som nu är mäkta upprörda över att deras barn ”bara” får gå 15 timmar i veckan på dagis när mamma eller pappa är föräldralediga. I Dagens Nyheter den 25 oktober står det följande:

”Linda Bell har tre barn och är för närvarande hemma med det yngsta av dem, Maj fem månader gammal. Bernard och Olga är tre respektive fem år och går i Bollens förskola sex timmar om dagen.- Om de tvingas halvera den tiden blir det ett avbräck i deras pedagogiska utveckling. Här lär de sig en massa saker som jag inte kan lära dem hemma, säger hon”.

Hos Bris är barns allt sämre psykiska hälsa ett välkänt problem. De har flera gånger under senare år slagit larm om att svenska barn och tonåringar mår allt sämre - självskadebeteende, självmordstankar, känslor av ensamhet och meningslöshet är problem som är ständigt återkommande i mejl och telefonsamtal till Bris.

Bris undersökning 2004 visar att vuxnas närvaro spelar en betydligt mycket mer avgörande roll för barns och ungdomars välbefinnande än vad vuxna tror, eller kanske vill tro. Att vara en god förälder tycks ha mer med tid och närvaro än pedagogisk kunskap att göra.

Journalistens formulering i artikeln - Solna bantar förskoletid - är också intressant;

”Den borgerliga majoriteten vill halvera antalet timmar för att kunna lägga 15,6 miljoner kronor på annat”.

Lägga pengar på annat än föräldrar som inte vill spendera tid med sina barn. Men vad är det som säger att vi Solnabor vill spendera 15,6 miljoner på att vissa föräldrar vill låta sina barn gå långa dagar på dagis? Om de här föräldrarna nu är så angelägna om att ha barnen där 30 timmar i veckan eller mer, så visst – men se då till att betala vad det faktiskt kostar. Förutsätt inte att vi andra ska bekosta den extra "barnvaktslyxen".

Personligen ser jag helst att de där 15,6 miljonerna används till att minska barngrupperna och öka personaltätheten. Låt alla de små barnen få komma ut på utflykter utanför dagisgårdens höga rymningssäkra stängsel. Med mer personal blir det lättare att göra saker utanför dagiset och barnens dagar bli roligare och mer stimulerande samtidigt som de får en chans att smaka på det "verkliga livet" - det som sker där ute i samhället. Frisk luft är bra mot infektioner och blir barngrupperna mindre så kan kanske personalen bättre se och bekräfta varje barn samt ingripa i bråk och mobbing, så att barnen blir mer socialt välfungerande i skolan.

För övrigt så tycker jag att det är hög tid att föräldrar får gå en utbildning i anknytning när de får barn – där de får lära sig hur viktiga föräldrar är för barnens framtida psykiska hälsa. Jag betvivlar starkt att de här föräldrarna i Solna, som går emot strömmen, och vill tillbringa mindre tid med sina barn – i stället för mer tid – har läst en enda rad om hur viktig anknytningen är.

Jag har tagit hand om mina barn själv och sparat stora summor åt min kommun – därför tycker jag som skattebetalare att jag har en självklar rätt att säga ett starkt och tydligt NEJ till att med mina skattepengar bekosta de här föräldrarnas försök att slippa spendera tid med sina egna barn.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk


Läs också:

Är vi beredda att ge barnen mer av vår tid?

Om Karin Bjärvalls bok - "vill ha mer"




måndag, oktober 22, 2007

Låt föräldrar få veta riskerna med dagis

Nu kommer larm om fler farliga smittor som sprids över hela världen. Den okontrollerade antibiotika användningen skapar resistenta bakterier som nu sprids globalt (Resistenta bakterier ett växande problem).

Tidigare var det tuberkulos - tbc -som fick fäste igen i Sverige och en smittkälla var dagis. Utbrottet på förskolan Regnbågen i Bromma 2005 resulterade i att sammanlagt 37 barn, 19 förskoleanställda och 6 föräldrar smittades (Dödsmittan har spridit sig) vilket visade riskerna med att samla många små barn tätt ihop på en liten yta.

Tbc utbrottet var en tydlig varningsignal.

Trots att det har gått två år sedan tbc utbrottet i Bromma - som följdes av fler - så har debatten om hur vi ska förebygga farliga smittor ännu inte vågat beröra det mest självklara - vår familjepolitik.

I dag sprids flera svåra smittor som MRSA (kallas i folkmun sjukhussjukan), pneumokocker och tbc i förskolemiljö - många av dessa smittor som sprids är numera resistenta dessutom. Ändå fortsätter vi med en familjepolitik som innebär att fler och fler barn sätts i den här miljön. Riktigt allvarligt blev det när budskapet om "förskolans pedagogiska uppdrag" gjorde föräldrar så osäkra att de började placera även större syskon i förskola när de var föräldralediga. Äldre syskon tar med sig sjukdomar hem till de små...
De kan vara "ordinära" sjukdomar som RS-virus men för ett litet barn kan smitta innebära svåra problem som resultetar i sjukhusvistelse ochs om även kan få dödlig utgång. Barns immunsförsvar är inte utvecklat förrän vid tre år ålder - all smitta och eller en smittofarlig miljö under den här tiden betyder stora risker.

Men det är inte en information som svenska föräldrar får tillgång till i dag.

Föräldrar får höra att barnen behöver förskolan inte bara för att få tillgång till den "fantastiska pedagogiken" utan också "för att barnen ska lära sig fungera socialt".

Men nu har vi facit och kan se på dagens ungdomar hur förskolan lyckades med uppdraget. Det räcker med att kontakta BRIS och Barnombudsmannen för att få en klar bild av hur dagens barn fungerar socialt: BO: Många barn utsatta för brott.

Att de skulle bli så där fantastiskt mycket bättre i matematik och andra ämnen syns inte heller eftersom fjärde elev i dag lämnar nian utan fullständiga betyg. Och i internationella undersökningar (som PISA) undersökningen visar Sverige sämre resultat varje gång.

Eftersom barnen varken fungerar bättre socialt eller blir duktigare i skolan är frågan om det inte är dags att börja ge mer relevant och saklig information till föräldrar. Folkhälsoinstitutet borde per omgående uppdatera sin hemsida och ge mer objektiv information, BVC och MVC borde få nya riktlinjer där föräldrar får ta del av den information som finns om anknytning och infektioner, så att de kan fatta beslut om det barnomsorgsalternativ som är bäst för det egna barnet och vårdnadsbidraget måste införas som utlovat.

Ge föräldrar en möjlighet att erbjuda sina barn en så bra uppväxt som möjligt. Låt oss följa den Barnkonvention som Sverige faktiskt skrivit under.

Madeleine Lidman

torsdag, oktober 18, 2007

Otrygg anknytning gör barn till mobbare

Enligt Barnombudsmannen Lena Nyberg så känner närmare 70 procent någon under 18 år som utsatts för brott som hot, våld, mobbning, stöld eller skadegörelse. Läs hela artikeln i Dagens Nyheter;

BO: Många barn utsatta för brott (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=705864)

Varför beter sig våra ungdomar så här?

I Sverige har vi under decennier fått höra att barn behöver gå i förskola för att "få del av den fantastiska pedagogiken och lära sig fungera socialt i grupp". Fokus har legat på att utbildad personal måste ansvara för barnens fostran från ett års ålder och att föräldrarnas sunda förnuft och kärlek i kombination med en vardagspedagogik inte räcker till.

Dagmammor är inte heller bra, för "de har inte någon utbildning". Det har fått till följd att många föräldrar inte känner att de duger. Ibland så till den milda grad att de lämnar barnen i förskolan hela sommaren, "för där har de tillgång till pedgagogiska lekar och andra barn".

Trots att de allra flesta barn i dag faktiskt gått i förskola så är en stor del inte alls så välfungerande socialt som stat och myndigheter sagt till föräldrar att de skulle bli. Föräldrar med barn i skolåldern är väl medvetna om att verkligheten ser helt annorlunda ut än den bild politikerna ger och har gett under decennier.

Forskning visar att det sociala samspelet utvecklas i familjen och att grunden för hur barnen beter sig när de är äldre styrs av hur trygg anknytning de fått.

Frågan är om barn i Sverige får en trygg anknytning, när de allra flesta per automatik sätts på dagis från ett års ålder vare sig de är mogna för en separation eller inte? Ska barn gallskrika så att de kräks när föräldrarna lämnar dem? Är det rätt att ge föräldrarna rådet - "bara gå, det går snart över"?

När barnet är mellan nio och arton månader har hjärnan sin mest kritiska tillväxtfas. Allan Schore, psykoterapeut och forskare verksam vid UCLA i Kalifornien, har i en rad böcker och forskningsartiklar ställt samman en enorm mängd forskningsrön. Han kopplar samman psykoanalytisk teori med neurobiologi, studiet av hjärnans uppbyggnad och utveckling och anknytningsteori, som handlar om det känslomässiga samspelet mellan barnet och föräldern under de första levnadsåren.

Det centrala begreppet i Schores teori är affektreglering. Det syftar helt enkelt på att barnets känslor, eller affekter, måste tas om hand och förstås ("regleras") av en omhändertagande förälder. Barnet är i behov av att bli tröstat och lugnat av en förälder som är "tillräckligt bra" (inte perfekt), en förälder som förstår sina egna känslor och därmed kan förstå och tolka barnets känslouttryck.

Enligt en annan expert - Steve Biddulph, psykolog och bästsäljande författare - så är dagis är skadligt för barn under tre år. Han varnar föräldrar för att placera små barn i förskola.
- Mammorna borde få bidrag för att vara hemma i stället, säger Steve Biddulph.

Enligt Bidduph har han sett fler och fler bevis för att barn som tillbringat en stor del av sin tidiga barndom på dagis ofta får problem som äldre. De riskerar att bli mer aggressiva och får både sociala och andra problem, hävdar Bidduph.

Orsaken är att de små barnens hjärnor inte klarar av att hantera den stress det innebär.
I stället behöver de allra minsta barnens första år ägnas åt få och nära relationer. Genom dem lär sig barnen närhet och de viktiga gränsdragningarna mellan det egna jaget och andra personer.

Studier i USA visar samma resultat. I den senaste delundersökningen i världens mest omfattande studie (NICHD) av hur barntillsyn påverkar barnets utveckling, funnit att barn som varit i grupptillsyn, till exempel dagis, under sina förskoleår, uppvisar större risk att bli aggressiva och störande när de kommit i skolåldern, och att detta är märkbart ännu bland tolvåringar. Det verkligt oroande i denna undersökning är att de negativa följderna sitter i så länge.

Kännetecken för en mobbare är;

* Aggressivitet mot kamrater
* Mer positiv inställning till våld
* Präglas ofta av impulsivitet
* Starka behov av att dominera
* Liten medkänsla med offer

Ju mer tid ett barn har varit i grupptillsyn, utöver 10 timmar i veckan, desto större risk är det att lärarna rapporterar att dess beteende i skolan är störande. Även om grupptillsynen varit av god kvalitet, blir detta märkbart.

Istället för att skrika efter mer resurser i skolan, så är det kanske dags att vi börjar tänka förebyggande.

Hur får vi barn att må bra och fungera socialt?

Barn måste socialiseras av närvarande vuxna. Tillbringar de 10 timmar om dagen i stora barngrupper med få vuxna som ser och kan hjälpa dem med att socialisera sig - så gör de det istället på sitt eget vis (flugornas herre). Det är därför så viktigt att låta de föräldrar som vill få ge sina barn tid samt se till att barngrupperna på dagis minskar och det blir mer personal.

Ge föräldrar ekonomiska möjligheter att ge sina barn en trygg anknytning under de tre första viktiga åren. Inför därför snarast vårdnadsbidraget som ytterligare ett barnomsorgsalternativ även i (s) styrda kommuner där motståndet mot valfriheten är som hårdast.

Madeleine Lidman

Läs också:

Dagis kan skada ditt barn

Om skrikande barn vid dagislämning

Rätten att själv bestämma över sina livsval

Ökning av funktionshinder som ADHD i skolan

fredag, oktober 12, 2007

BRIS säger att föräldrar är viktiga- äntligen

BRIS manar till upprop för ansvar och säger äntligen det där magiska ordet ”föräldrar” istället för att bara prata om vuxna. När BRIS hade presskonferens om en tidigare kampanj (vuxengaranti), för cirka ett år sedan, så var jag där. Göran Harnesk, generalsekreterare i BRIS, pratade om hur viktigt det är att säga ”hej” till varje unge man möter på gatan, att bekräfta och se alla barn - även de man inte känner.

Jag tyckte ärligt talat att det hela lät lite tramsigt och ställde mig upp och frågade om det inte är viktigare att föräldrarna får tid med sina barn. Jag frågade varför de inte nämnde någonting om föräldrarnas ansvar - utan bara pratade om vuxna.

Det blev tyst i rummet och flera av de andra (vänster?) journalisterna blängde surt på mig. Ingela Thalén tittade häpet på mig och sa; ”men har jag inte sagt hur viktiga föräldrarna är?”. ”Nej svarade jag”. ”Men de är jätteviktiga, sa hon” och så referarade hon till händelser i sitt eget liv. Min vinkling blev följaktligen att föräldrar är viktiga för att barn ska må bra. Men den vinklingen var jag nog ganska ensam om.

Nu börjar det ändå komma ett genombrott.

I sitt pressmeddelande den 11 oktober 2007 skriver BRIS med anledning av dödsmisshandel på Kungsholmen;

”Händelsen är inte någon enskild företeelse. Vi på BRIS får ofta i våra kontakter med barn och unga höra berättelser om grova kränkningar, om unga förövare och våld. De barn som kontaktar BRIS berättar också ofta om de frånvarande vuxna. Många barn som ringer till Barnens Hjälptelefon eller som kontaktar BRIS-mejlen saknar helt vuxenkontakter i sitt liv. De berättar också hur mycket de längtar efter att någon vuxen ska se dem, bekräfta dem och fråga hur de mår. Vi på BRIS vill att alla föräldrar och andra vuxna förstår hur viktiga de är för barn och unga”.

Ett litet kliv framåt. Frågan politikerna nu bör ställa sig är hur vi går vidare.

Hur ska barn få tillgång till sina föräldrar? Hur ska föräldrar få tid med sina barn?

En början är att föräldrar får tid med barnen under de första sex viktiga åren när personligheten formas – när barnen lär sig empati genom att få kärlek, tröst och bekräftelse. När grunden sätts för hur de kommer att bete sig och må när de blir äldre.

Det är därför vi på Hemmaföräldrar vi ha en attitydförändring i samhället och det snabbt. Att fostra och vårda barn är ett arbete – ett mycket viktigt arbete – så låt de föräldrar som vill ta det ansvaret och själva fostra sina barn - få det. Börja med att införa vårdnadsbidraget och det enklaste är väl att låta varje kommun bestämma själv hur länge det ska utbetalas och hur stort beloppet ska vara.

Madeleine Lidman

Läs också:

Föräldrar måste få möjlighet att själva välja barnomsorgsform

Beatrice Ask: Det är ett misslyckande för vuxenvärlden
Dagis kan göra barn aggressiva
DN: I huvudet på ett litet barn
Expressen: Älskade barn blir inte våldtäktsmän
Aftonbladet: Dagis är skadligt för små barn
Jobb och barn det går inte ihop
Rapport visar att diagnoser som ADHD ökat bland elever

onsdag, oktober 10, 2007

Ge barnen tid - inte lyckopiller

En stor del barn och unga äter antidepressiva läkemedel för att inte begå självmord eller självskada sig (skära sig när ångesten blir för stor). När självmorden nu ökar bland unga kvinnor, så oroar sig Läkemedelsverket över om det beror på att förskrivningen av läkemedel minskat i den här gruppen. Enligt vissa forskare kan ”lyckopiller” öka risken för självmord - och därför finns det en risk att läkarna skrivit ut mindre ”lyckopiller” till främst unga kvinnor.

Är barn och ungdomars psykiska ohälsa att räkna som ett normaltillstånd?

Det är lätt att få den uppfattningen eftersom diskussionen handlar om mer eller mindre droger – inte om vad barn och unga behöver för att slippa ta medicin för att dämpa sin ångest.

Borde inte fokus ligga på att förebygga snarare än att försöka döva barns och ungdomars ångest – att titta på varför barn och unga är beroende av droger för att kunna fungera någorlunda normalt i vårt samhälle?

Finns förklaringen till att så många är drabbade av psykisk ohälsa i att vi i Sverige nyligen varit drabbade av krig, epidemier, svältkatastrofer?

Nej, det enda som svenska barn drabbats av är svensk familjepolitik, vilket är lika med en uppväxt med brist på nära relationer med föräldrar och andra anhöriga. En uppväxt där de allra flesta separeras från hemmet och föräldrarna vid ett års ålder för att uppfostras i förskola av utbildade pedagoger med huvudinriktning på att barnen ska lära sig matematik och bokstäver.

Är det rimligt att tro att alla ettåringar passar för den sortens uppväxt och kan vi verkligen utgå från att det är en uppväxt som förbereder barn för det som kallas ”livet” – som ger dem en trygg och bra grund att stå på – som ger dem en trygg anknytning (grunden för god psykisk hälsa).

Hela livet genomgår vi människor olika ”livskriser” - att leva är att utvecklas, att ”krisa”. Men om det finns föräldrar eller andra anhöriga som har tid, så kan de stötta barnen genom kriserna – prata om livet och det som händer. Sedan bör barnen ha en bra uppväxt som grund där de blivit älskade och bekräftade, då är det lättare att möta även motgångarna i livet tillsammans med familjen - att klara av den stress man drabbas av.

I Sverige tycks vi tro att barn kan växa upp utan föräldrar som har tid. Barnen har allt de behöver materiellt sett och när de börjar ”krisa” då är det bara att skriva ut antidepressiva medel och remittera dem vidare till BUP.

Jag tycker att det är hög tid att ta barns och ungdomars signaler på allvar och förändra hela vår familjepolitik. Se barnen, se deras behov. Sluta droga dem och ge dem en bra start med trygg anknytning, tid, kärlek och bekräftelse istället.

Madeleine Lidman

Fakta

Läkemedelsbehandling vid ångest

torsdag, oktober 04, 2007

Tidspress ger ledsna och otrygga barn

Alla pratar om hur viktigt det är att skapa en ekonomisk buffert innan man skaffar barn. Barn kostar pengar och barn behöver mycket nya saker de första åren. Vill man vara hemma lite längre så behövs också ett sparkapital

Men barn kommer inte alltid planerat……

Istället kanske vi borde ha ett samhälle som inte tvingar människor att försöka planera så mycket - först utbildning, sedan karriär, villa och så barn. En planering som resulterar i att många blir barnlösa.

Barn borde inte behöva planeras i detalj eftersom livet inte är så enkelt att allt går att styra över. Och speciellt inte med tanke på att det som faktiskt stryper alla valmöjligheter är vårt kvävande skattesystem – världens högsta skatter tvingar människor att betala in en massa pengar för att sedan stå ”med mössan vackert i hand och be att få tillbaka en del av slantarna” - så att man kan överleva. Vi lämnar ifrån oss våra intjänade pengar och låter någon annan bestämma vad de ska användas till. Haken är bara att slantarna kommer tillbaka i form av bidrag eller subventioner – så då gäller det att göra som staten vill. Och staten vill att småbarnsföräldrar arbetar heltid och lämnar barnen på dagis.

Men det är inte vad alla föräldrar vill.

Välkomna istället att det föds barn och ge föräldrar en mängd olika lösningar för att kunna pussla ihop sin tillvaro och ändå ge barnen det de behöver mest av allt – tid med sina föräldrar. För det oflexibla system vi har drabbar våra allra minsta och sårbaraste i samhället. Jag tycker att dagens system är grymt mot barnen.

I veckan såg jag Louise Hallin besvara följande fråga från en mamma, i direktsänd tv;

- Min treåriga dotter är så klängig och gnällig när jag är med och alla säger att hon sköter sig så bra när jag inte är där. Vad beror det här på?

Louise svarade något i stil med att ”dottern är i den åldern att hon anstränger sig maximalt för att vara ”stor” och när mamma kommer så regriderar hon och vill bara vara liten igen och gosa i mammas knä. Mamma är ändå alltid mamma”.

Den här mamman hade fattat galoppen men berättade att dottern ändå inte var nöjd. Hon fick gos, hon fick sitta i knäet, men fortsatte gnälla och ville inte lämna sin mamma.

- Jobbar du heltid, frågade Louise då.

Det blev tyst en stund, sedan svarade mamman; ”nej, jag jobbar 80 procent”.

Louise fortsatte inte på ”tidstråden” – det vet alla att det gör man inte i landet Sverige. Vi får inte skuldbelägga föräldrar och i synnerhet inte mammor (de där duktiga som är ute och arbetar och ”gör rätt för sig”).

Men vem får betala priset, när omsorgen och fostran av de egna barnen inte ses som ett värdefullt arbete?

När jag lämnade barnen i skolan i morse, så såg jag en liten späd flicka stå i början av den långa stentrappan som leder upp till skolgården. Hon höll armarna om sin lilla kropp och stirrade stint på sin mamma och sa;

- Jag vill att du följer med mig upp till skolan.

Mamman vrålade ilsket i högan sky;

- Så nu blir jag sen till jobbet igen. Nej, du, nu går du upp till skolan själv.

- Men jag vill inte. Jag vill att du följer med sa flickan.

Mamman skrek och gapade och gick emot sin lilla telning med ett kroppsspråk som antydde att hon ville klippa dottern. Den lilla flickan som såg ut att gå i sexårsverksamheten verkade inte bry sig om att hennes mamma var galen av ilska och tidspress - hon ville ändå ha med sin mamma upp till skolan. Hon ville ha några minuter mer med sin mamma.

Det går inte att buffra tid innan vi får barn. Men vi kan skapa ett samhälle som accepterar att barn tar tid och att barn behöver sina föräldrar. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det kommer en förändring snart, så att jag slipper se och höra om alla dessa barn som lider. Barn som på olika sätt visar sin förtvivlan inför en vuxenvärld som för det allra mesta tittar bort och låtsas att de inte ser.

Madeleine Lidman

Läs också:

Om skrikande barn vid dagislämning

Homo Sapiens tid för barnen - ett framgångsrecept

Han är fyra år och deprimerad

Ett litet barns ångest

De gränslösa barnen

Den psykiska ohälsan hos små barn ökar