torsdag, november 29, 2007

Mindre tid med barnen ger mer stök i skolan

I Sverige har vi en fenomenal förmåga att stoppa huvudet i sanden eller snarare så skickas samma personer fram för att gjuta olja på vågorna varje gång ett problem som rör barn poppar upp. Alla vet att våldet har ökat extremt mycket i skolorna de senaste åren och vi har haft god tid på oss att göra något åt det. Den förra regeringen gjorde ingenting. Och efter knivdådet i Kungsängen när en rektor knivhöggs så tar röda Aftonbladet förstås fram Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi vid Stockholms Universitet som säger;

”Men att våldet i skolan blir allt grövre och vanligare kan man inte fastställa.”

Det låter väl förtroendeingivande – en professor som får uttala sig och alla får veta att det inte finns några ”bevis” för att våldet ökat. En annan vanlig kommentar är ”att benägenheten att anmäla ökat”.

Känns det igen? Den kommentaren används flitigt när vi vanliga gräsrötter som lever där ute där det händer signalerar att något är fel.

När oroliga föräldrar undrar om det är normalt att barnen gallskriker och klamrar sig fast vid föräldrarna när de lämnas på dagis så skickas Malin Alfvén fram med sin standardkommentar ; Nej men så fort du hunnit utanför dörren så slutar han/hon att skrika – ha inte dåligt samvete.”

Personalen vet förstås att det kan se annorlunda ut och många vittnar om att de helt enkelt inte orkar trösta utan sätter ned barnet och lämnar det med sin gråt – de har en stor barngrupp med många små att ta hand om. Men de har blivit tillsagda att säga så här och när en psykolog (som Malin Alfvén) får uttala sig i media och säger samma sak så måste det väl vara sant. Inte kan det väl vara farligt med lite gråt?

När vi ser en ökning av ångest, oro, självskadebeteende, depressioner och självmordstankar hos barn och ungdomar så poppar Sven Bremberg från Folkhälsoinstitutet upp och säger att; ”det beror på situationen på arbetsmarknaden – ungdomarna är oroade att de inte ska få ett jobb.”

Inte någon av dessa flitigt anlitade personer vågar säga att vi faktiskt har ett problem med psykisk och fysisk ohälsa hos barn som vi måste ta itu med NU. Det är både grymt och orättfärdigt mot barnen att inte göra det. Varför ska barnen tvingas vistas i miljöer som vi vuxna inte själva behöver vara i och varför ska de vara där så länge? Många gånger längre tid än deras föräldrar är på sina arbetsplatser?

Det går inte att fortsätta släta över problemen och svara ”god dag yxskaft” varje gång ett problem förs upp till diskussion. Vi måste arbeta förebyggande. Om vi gör en snabb summering av vad som har förändrats mest för barnen samtidigt som de här problemen ökat - jo då hittar vi tiden med föräldrarna – den har minskat drastiskt under samma period.

Vad kan vi göra åt det?

Jo vi måste skapa ett samhälle där de föräldrar som vill, får en möjlighet att tillbringa tid med sina barn.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Forskare blundar för kunskap om barns behov

Exempel på hur forskningsförnekarna arbetar

onsdag, november 28, 2007

Svensk familjepolitik och Israels kibbutzer

Foto: Akamarpreet FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Att använda barnen som murbräcka för jämställdhet är inte någon ny företeelse utan har redan testats i en lite annorlunda version när Israelerna startade upp sina kibbutzer. Aharon David Gordon var en av de sionistiska pionjärerna i början av förra seklet som predikade jämlikhet och hårt arbete. Han har i alla år betraktats som kibbutzens ledstjärna. Det var 1910 som tio unga män och två kvinnor kom ridande över Jordanfloden och grundade Degania. ”Vi kom för att starta ett självständigt nybygge med hebreiska arbetare på nationellt land, ett kollektivt samhälle utan utsugare eller utsugna”.

Det är synd att vi inte lär oss av historien. För precis som i dag när vi har en familjepolitik som inte utgår från barnen, som inte tar hänsyn till vad barn vill (tillbringa tid med sina föräldrar), eller som tar hänsyn till utvecklingspsykologi och barns behov – så kan vi se att på kibbutzerna i Israel så begick man samma misstag. I Boken Mourning a Father Lost: A Kibbutz Childhood Remembered, av den israeliske poeten Avraham Balaban så skriver han några rader som många barn även i dag skulle kunna känna igen sig i;

”Lille Avraham fick träffa sina föräldrar en timme om dagen, efter klockan sju på kvällen. Klockan åtta skulle han gå och lägga sig i barnhuset. Då på kvällen var föräldrarna uttröttade efter en lång dags hårt arbete. Hans mamma arbetade i barnomsorgen, och hans pappa i fruktträdgården. Efter att en hel dag ha ägnat sig åt andras barn, hade hans mamma inte mycket värme kvar för sitt eget barn. Hans pappa brukade ligga på soffan med en tidning över huvudet. Barnen fick gå på tå i rummet, rädda för att störa honom”.

Hur många barn hämtas inte hem varje dag från dagis av mammor som arbetar i barnomsorgen?

Känns myten igen? När kvinnor väljer att bli hemmaföräldrar så är det ”fel” om just kvinnor gör detta val. Men om de väljer att arbeta inom barnomsorgen (98 procent som arbetar där är kvinnor) då är det ”rätt” val.

Sedan är propagandan i full gång. "Bara kvinnor delar föräldraförsäkringen rakt av så kommer de att få lika lön för lika arbete, eller ha samma chanser i arbetslivet som män". Det bygger på myten att om barnen separerades ännu tidigare från kvinnorna så löser det alla problem med att kvinnor inte får samma livschanser som männen.

Varför kan man inte istället vända på steken och titta på vilka orättvisor den som är hemma drabbas av och justera det? Varför måste attityden vara att barn inte är viktiga - att föräldrar inte är viktiga? Jag tycker att arbetsgivarna och samhället i stort borde ändra inställning och se föräldraskapet som viktigt och utvecklande. Det är en merit att ha tagit hand om sina egna barn. En merit som borde premieras och stå med i en cv när hemmamamman eller hemmapappan är redo att gå ut i arbetslivet igen. En merit som borde vara pensionsgrundande (vilket den kan bli med ett rättvist vårdnadsbidrag).
På gräsrotsnivå är människor naturligtvis fullt medvetna om bristerna i politikernas och vänstermedias resonemang. De vill välja själva utan pekpinnar. Men politikerna fortsätter att sitta och klura på sina teoretiska skrivbordskonstruktioner för hur vanligt folk ska leva sina liv. Sedan ska deras idéer omsättas och genomdrivas med propaganda och ekonomiska styrmedel så att föräldrar fattar ”rätt” beslut.

När barnen är små kan de inte göra sin röst hörd. De vet inte ens om att det skulle kunna leva på ett annat sätt. Men en dag växer de upp…..

I somras gick filmen ”Solens barn" ("Children of the sun"). Där skildrar dokumentärfilmaren Ran Tal det konsekvent genomförda samhällsexperiment som kibbutzerna var. Det hela startade på 50-talet och pågick ända fram till 80-talet.

Det finns inga exakta likheter med dagens familjepolitik och kibbutzernas familjepolitik men beröringspunkterna är många – barnen ska separeras från föräldrarna för att fostras av utbildade pedagoger på institution. Framförallt så handlar det om ett experiment som, hos oss, startade med en idé som makarna Myrdal hittade på och som sedan flera decennier senare har skruvats till och blivit en livsstil – påtvingad ovanifrån.

Barnen kan inte protestera nu när de är små, men de kan visa genom skrik och gråt vad de känner och vill. Därför är det viktigt att föräldrar får chansen att lyssna till det egna barnet och att de får följa sin ”magkänsla” när de ska tolka vad barnet vill och behöver. Om en förälder känner och vet att en barnomsorgslösning inte är bra för det egna barnet så ska de kunna välja något annat.

För att det ska bli möjligt så måste vi stanna upp och tänka efter. Alla måste inse att det finns stora risker med att fortsätta på den väg som socialdemokraterna tvingade oss att börja gå på och som nu moderaterna vill att vi ska fortsätta - allmän förskola är inte ett bra alternativ.

Fler barnomsorgsalternativ är den enda vägen att gå. Där också hemmalternativet subventioneras. Då har vi föräldrar fortfarande kvar våra valmöjligheter och kan ge det viktigaste vi har – barnen – chansen att få en så bra uppväxt som möjligt. Utifrån det egna barnets behov och inte utifrån en kollektivistisk livsstilstanke som bestämts av politikerna.

Madeleine Lidman

Läs också:

En myt avslöjad - att växa upp på kibbutzens barnhus

Nostalgi och bitterhet när kibbutzens barn minns

Dagisdebatten rasar vidare - men fokus måste ligga rätt

Nästan nio av tio som arbetar inom vården är kvinnor

måndag, november 26, 2007

Familjepolitiken ger unga ont i ryggen

80-talisterna har mer ont i ryggen än sina äldre kollegor. En sammanställning från försäkringskassan visar att nybeviljade förtidspensioner bland yngre män och kvinnor med sjukdomar i rörelseorganen, däribland besvär i rygg och nacke, har ökat de senaste åren.

Det kan vara en förklaring till att man får ont i ryggen men det kan knappast förklara att så många unga är så dåliga att de måste förtidspensioneras. Det förklarar inte heller att problemen börjar redan i skolan hos 11-åringar. "Experterna" som får uttala sig tror att det onda i ryggen beror på ergonomi. Sven Bremberg på Folkhälsoinstitutet - ensamutredare som tror att den psykiska hälsan hos barn och unga beror på att det är svårt för unga att komma in på arbetsmarknaden (vem tror att det är orsaken hos en deprimerad ettåring?) - tror förstås att ryggont hos elvaåringar beror på:

"ryggont beror på konflikter i familjen som påverkar barnet. Sådana problem är delvis en följd av familjens levnadsvillkor som i sin tur kan hänga samman med arbetslöshet, ekonomisk utveckling och hur samhället är organiserat."

För den som läst på lite om barns utveckling så är naturligtvis anledningen till den största delen av ökande psykiska ohälsa (där ryggont är en del) att de inte har fått en trygg anknytning i barndomen. Vi har idag en familjepolitik som inte tar hänsyn till att barn är olika. För en del barn blir separationen från hemmet och mamma och pappa, om de inte är mogna för det en traumatisk upplevelse. Det kan inte vara bra för små ettåringar att slitas bort från mamma eller pappa varje morgon mot sin vilja - för att tillbringa 10 timmar i en barngrupp om 20 barn eller fler. På många förskolor är personalen utsliten och ständigt sjuka, vilket gör att barnen hela tiden får möta nya människor (vikarier). Ett barn som inte har en fungerande anknytning till sina föräldrar är förstås extra sårbart under dessa omständigheter.

Följderna av en otrygg anknytning kommer senare i livet då barnet inte har den grund som det behöver för att kunna klara av de där "vanliga" utmaningarna som livet består av. Istället reagerar de med psykisk ohälsa som kan ta sig olika uttryck; ångest, oro, sömnsvårigheter, depressioner, ont i ryggen, sjävskadebeteenden eller självmordstankar.

Vi kan fotsätta med strutsmetoden och vägra se att alla barn är olika och att väldigt många inte är redo för en separation vid ett års ålder - men då får vi räkna med ett högt pris och att väldigt många barn och unga drabbas av psykisk ohälsa som följd.

Eller så tar vi äntligen och skriker högt om svensk familjepolitik "kejsaren är naken" - vilket är lika med att någonting är väldigt fel med den livsstil vi har där vi med ekonomiska styrmedel tvingar småbarnsfamiljer att göra som politikerna vill, istället för att föräldrar får fatta ett beslut utifrån det egna barnets behov.

Madeleine Lidman

Läs också:

Stressrelaterad psykisk ohälsa
Klinisk erfarenhet och preliminära resultat av vetenskapliga studier har visat att den arbetsrelaterade psykiska ohälsan oftast är resultatet av en långdragen process som medför såväl kroppsliga som psykiska problem. Processen kan pågå under flera år, och börjar ofta med trötthet och spänningstillstånd och smärtor i rörelseorganen.

Ett folkhälsoperspektiv på smärta
Smärta och trötthet är vanliga problem i skolåldern. Tio till 25% av alla barn och ungdomar i
åldern 11-15 år anger att de har ont i huvudet, ont i ryggen eller ont i magen minst en gång i
veckan. Problemen är vanligare bland flickor än bland pojkar.

Rädslan satt i min rygg
Ryggen avspeglar det som händer i känslolivet och hur vi hanterar stress och spänningar. Att få ont i ryggen har lärt Anna, 31, mycket om henne själv.

Läkande samtal ger kortare sjukskrivning
När ortopederna och sjukgymnasterna inte kunde hitta några somatiska fel, skickades patienterna psykolog. Och dessa patienter, som hade så ont i ryggen att de inte kunde sitta ner, satt nu plötsligt i en och en halv timme och berättade om sina problem. Många berättade om trauman de varit utsatta för tidigare i livet och som var obearbetade eller så hade de problem i nuet som de inte kunde lösa.

Minst en tredjedel av alla som söker primärvård har psykiska orsaker till sina fysiska besvär
Under tonårstiden började David klaga över att han var sjuk och han fick mycket skador när han sportade. I dag tolkar han det som ett sätt att bli sedd och skydda sig från höga prestationskrav.

tisdag, november 20, 2007

Tidig dagisstart ger inte bra matematikkunskaper

Svenska barn blir allt sämre i matematik. Ändå fortsätter myten att ju tidigare barn börjar i förskolan desto bättre blir de i matematik. Fråga vilken dagisförälder som helst och det är precis vad de fått höra. Helst ska barnen börja före ett års ålder och det var inte länge sedan läkaren Agnes Wold och några kollegor hade en debattartikel i DN om dagisbarnens fantastiska matematikförsprång. Hon hänvisade till "några undersökningar" som säger det.

Vilka undersökningar är det som Agnes Wold och hennes kollegor hänvisar till? Är det Bengt-Erik Anderssons studie som bygger på drygt hundra barn i Göteborg vars föräldrar fick möjlighet att anmäla barnen till studien när de var 3-4 år gamla? En undersökning som Per Kågeson i sin bok ”Tid för barn” kommenterar så här;

”Andersson menar att en tidig debut i offentlig barnomsorg ger barnen bättre förutsättningar att lyckas i skolan. I Anderssons undersökning av de barn som debuterade för ett års ålder, 32 stycken, var hälften placerade hos dagmamma och hälften på dagis. Andersson uppger själv att en del (men inte hela) skillnaden mellan dessa barn och de övriga sannolikt kan förklaras av att inslaget av barn från hem med hög socioekonomisk status var större bland dem som debuterade tidigt.

Varken Andersson eller de som åberopar hans studie har ansträngt sig att hitta en rimlig förklaring till varför barn som debuterar i kommunal barnomsorg före ett års ålder skulle klara sig bättre i skolan än de som börjar när de är mellan ett och två år gamla. Det förefaller nästan orimligt att tänka sig att sex månader mer på dagis eller hos dagmamma vid en ålder då barnen varken kan prata eller gå skulle ha så stor betydelse. Sannolikt är utfallet bara ett resultat av slumpen”.

Enligt OECD Pisa rapporten som genomförs vart tredje år så visar svenska barn varje år upp en försämring i matematiska kunskaper, något som rimmar illa med tilltron att dagisbarn skulle vara bättre i matematik. Trots allt så går idag 80 procent i förskolan och ändå blir bara de matematiska kunskaperna sämre i Sverige. På OECD:s webbplats har de en annan förklaring till barnens kunskaper;

”Elever som använt datorn regelbundet i många år presterar bättre även i skolans basämnen, än de som har begränsade datorkunskaper, visar OECD-rapporten ”Are students ready for a technology-rich world?”. Rapporten bygger på resultat från PISA-studien 2003 och har genomförts i 31 länder. Relationen datorvana-bättre resultat i basämnen är mest slående i matematik. Eleverna i studien, med kortare datorvana än ett år (10 procent av den totala testgruppen) hade betydligt lägre resultat än snittet. Studenter med längre datorvana än fem år (37 procent av testgruppen) fick resultat klart över medel i sin åldersgrupp. Resultatet kan delvis påverkas av det faktum att elever som inte har tillgång till dator hemma, oftare kommer från socialt problematiska hemmiljöer, menar OECD i ett pressmeddelande”.

Lärarförbundet med Eva-Lis Preisz i spetsen gjorde en egen undersökning på 400 barn utifrån Pisa undersökningen 2003 och kom fram till att;

”Elever som har gått i förskolan når bättre resultat i matematik i grundskolans senare år än elever som inte gått i förskolan”.

Problemet är bara att Lärarförbundet är part i målet – de vill att alla barn ska gå i förskola från ett års ålder. När vi i Föräldraupproret tog kontakt med Lärarförbundet för att få veta hur stor skillnad det blev i deras undersökning sedan man tagit hänsyn till socioekonomiska faktorer så ville inte Lärarförbundet besvara frågan.

Nya och senare uppgifter från Skolverket ger också en annan bild av den bakomliggande orsaken till barns kunskapsnivå;

”Elever med högskoleutbildade föräldrar når bättre resultat på alla delprov. Den bakgrundsfaktor som slår igenom mest på resultaten är moderns utbildningsnivå. Mönstret finns i alla ämnen men är mest märkbart i matematik där det som mest skiljer 20 procentenheter mellan elever med grundskoleutbildade respektive högskoleutbildade mödrar”.

En annan intressant undersökning visade nyligen att när mammor blir arbetslösa så presterar barnen bättre i skolan.

I DN den 20 november http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=716844 - kan påminns vi återigen om hur dåliga matematikkunskaper svenska barn har. Nu är det är dags att sluta med alla myter och att svenska föräldrar måste få tillgång till seriös fakta. Börja med att titta på vad skolan kan erbjuda istället för att ha en övertro på myten att ju tidigare barn börjar i förskola (helst före ett års ålder) desto bättre blir de i matematik. I Finland som ligger i topp år efter år i OECD Pisa rapportens så har man följande framgångsrecept;

* Den finska lärarutbildning
* Lärarnas höga status
* Läsningen har en stark ställning i Finland
* Barnen har studiero och det är ordning och reda i skolan och klassrummet.

Madeleine Lidman

torsdag, november 15, 2007

Anders Borg är helt fel ute

Anders Borg tycker att det ska bli mer skola på dagis. Det är lätt för politiker att sitta på sina rum och ta fram teoretiska skrivbordskonstruktioner för hur saker och ting ska fungera. Jag undrar om Anders Borg har tillbringat en hel dag i en förskola? Om han gjorde det så skulle han snabbt upptäcka att dagisbarnen behöver någonting helt annat än mer teoretiska kunskaper. De behöver mindre barngrupper, mer personal och framförallt personal som orkar jobba kvar och som inte är ständigt sjuka, så att barnens hela tiden tvingas träffa nya vuxna.

Forskning visar på risker för barn som vistas i stora barngrupper – de får ytliga relationer till vuxna och svårt att knyta an till dem. De tysta och sårbara barnen hamnar i skymundan, medan de starkare tar över. Risken för konflikter ökar när stressen ökar.

Anders Borgs resonemang visar att psykologisk hänsyn till barns behov av trygg vuxenkontakt har ersatts av slagord om pedagogiskt lärande. Något som får konsekvenser eftersom fokus på vad barn verkligen behöver i en viss ålder då handlar om att barnet ska inhämta teoretiska kunskaper, snarare än att lära sig det mest grundläggande - som till exempel att klara av att gå på toaletten eller pottan. Att dagisbarn går i blöja när de är tre år är inte något ovanligt. Några slutar inte med blöja förrän vid fyra eller fem års ålder. Med mängder av fysiska problem som följd.

Under senare år har vi sett hur den psykiska ohälsan hos barn bara ökar och vi ser att när många av dagisbarnen kommer till skolan – där lärandet bör ske – så är de inte stabila nog att kunna sitta ner och ta in information. Lärarna får istället ägna tid och kraft åt att försöka få många av barnen att fungera socialt. Tid som borde läggas på att lära ut, går istället till att lösa konflikter och försöka få lugn och ro i klassrummet.

Så det som Anders Borg borde fundera på är om inte Sveriges barn istället behöver mer tid med sina föräldrar i hemmiljö, för att utvecklas på ett gynnsamt sätt. Då har de en bra grund att stå på inför skolstarten. En väl fungerande anknytning gör barnen psykiskt stabila och väl förberedda att träda in i skolans värld.

De barn som av olika anledningar ändå måste gå i förskola ska ha en bra miljö att vistas i. Därför är det hög tid att låta förskolebarn omfattas av en arbetsmiljölag och en Lex Sarah lag (där personal är skyldig att rapportera missförhållanden).

Madeleine Lidman