I Sverige har vi en fenomenal förmåga att stoppa huvudet i sanden eller snarare så skickas samma personer fram för att gjuta olja på vågorna varje gång ett problem som rör barn poppar upp. Alla vet att våldet har ökat extremt mycket i skolorna de senaste åren och vi har haft god tid på oss att göra något åt det. Den förra regeringen gjorde ingenting. Och efter knivdådet i Kungsängen när en rektor knivhöggs så tar röda Aftonbladet förstås fram Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi vid Stockholms Universitet som säger;
”Men att våldet i skolan blir allt grövre och vanligare kan man inte fastställa.”
Det låter väl förtroendeingivande – en professor som får uttala sig och alla får veta att det inte finns några ”bevis” för att våldet ökat. En annan vanlig kommentar är ”att benägenheten att anmäla ökat”.
Känns det igen? Den kommentaren används flitigt när vi vanliga gräsrötter som lever där ute där det händer signalerar att något är fel.
När oroliga föräldrar undrar om det är normalt att barnen gallskriker och klamrar sig fast vid föräldrarna när de lämnas på dagis så skickas Malin Alfvén fram med sin standardkommentar ; Nej men så fort du hunnit utanför dörren så slutar han/hon att skrika – ha inte dåligt samvete.”
Personalen vet förstås att det kan se annorlunda ut och många vittnar om att de helt enkelt inte orkar trösta utan sätter ned barnet och lämnar det med sin gråt – de har en stor barngrupp med många små att ta hand om. Men de har blivit tillsagda att säga så här och när en psykolog (som Malin Alfvén) får uttala sig i media och säger samma sak så måste det väl vara sant. Inte kan det väl vara farligt med lite gråt?
När vi ser en ökning av ångest, oro, självskadebeteende, depressioner och självmordstankar hos barn och ungdomar så poppar Sven Bremberg från Folkhälsoinstitutet upp och säger att; ”det beror på situationen på arbetsmarknaden – ungdomarna är oroade att de inte ska få ett jobb.”
Inte någon av dessa flitigt anlitade personer vågar säga att vi faktiskt har ett problem med psykisk och fysisk ohälsa hos barn som vi måste ta itu med NU. Det är både grymt och orättfärdigt mot barnen att inte göra det. Varför ska barnen tvingas vistas i miljöer som vi vuxna inte själva behöver vara i och varför ska de vara där så länge? Många gånger längre tid än deras föräldrar är på sina arbetsplatser?
Det går inte att fortsätta släta över problemen och svara ”god dag yxskaft” varje gång ett problem förs upp till diskussion. Vi måste arbeta förebyggande. Om vi gör en snabb summering av vad som har förändrats mest för barnen samtidigt som de här problemen ökat - jo då hittar vi tiden med föräldrarna – den har minskat drastiskt under samma period.
Vad kan vi göra åt det?
Jo vi måste skapa ett samhälle där de föräldrar som vill, får en möjlighet att tillbringa tid med sina barn.
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk
Läs också:
Forskare blundar för kunskap om barns behov
Exempel på hur forskningsförnekarna arbetar
1 kommentar:
Sverige fortsätter att stoppa huvudet i sanden. Så länge professor hit o dit säger att läget är under kontroll, ja då måste det ju vara så, eller hur. De är ju ändå experter. Vad har hänt med det här med att TÄNKA SJÄLVA?? Att ifrågasätta? Att tänka kritiskt? Att VÅGA säga ifrån? Kom igen nu Sverige! När ditt barn skriker när du lämnar på dagis är det ett BEHOV som yttras-när barnet slutar skrika efter du har gått, då har skadan redan skett. Barnet har nu lärt sig att ge upp och har inget val utan får anpassa sig till den värld som vi vuxna forslar det ut i. Oroliga föräldrar: lyssna på ert inre! Bli aktiva i att skapa ett Sverige som är barnvänligt (och då pratar jag inte om bilbarnstolar ;). Det är upp till OSS föräldrar att visa politikerna hur vi vill ha det. Ingen annan kommer att göra det åt oss. Kontakta din kommun ang. t ex vårdnadsbidrag, tvåfamiljsystemet och låt dem veta att du vill ha det! Det gör jag.
Tack för mig.
Skicka en kommentar