tisdag, december 30, 2008

Det tål att upprepas vad vi står för

Det är lätt att glömma - när man arbetat med att sprida hemmaföräldrarnas budskap så länge - att inte alla ens vet vad vi i nätverket Hemmaföräldrar står för. Nu har jag arbetat sedan år 2001 med att göra hemmaföräldarnas röst hörd.

Min första erfarenhet blev när jag hamnade inne på Allt för föräldrar. Där letade jag efter föräldrar som liksom jag kunde tänka sig att stanna hemma längre. Den enda rubriken som låg i närheten av det önskemålet var en rubrik som hette:

"För eller emot dagis"

Den rubriken tyckte jag inte om och den ledde förstås till att det var som att kliva rakt in i ett getingbo när man gick in där och skrev ett inlägg om "att jag tänkte stanna hemma lite längre". Getingsvärmen lät inte vänta på sig och "sticken" blev många. Snabbt upplystes jag om vilken ufo jag var och att mina barn skulle bli socialt inkompetenta och dessutom dåliga i skolan. Deras framtidsutsikter målades i svart.

Inte roligt och jag lämnade sidan snabbt, sedan jag upptäckt att många av de som arbetade som moderators naturligtvis var dagisföräldrar och därför tog sig rätten att radera mina (kloka och tänkvärda :) ) inlägg. Men i flera år skrev jag i olika omgångar till redaktionen och bad dem att ändra rubriken och istället bara ha "Hemmaföräldrar" och "Förskola". Jag var helt emot att man bidrog till att skapa ett "skyttegravskrig" mellan olika alternativ.

Fördelen var förstås att jag insåg att även Hemmaföräldrarna måste ha ett forum där de kunde få prata fritt och även ta del av alla de rapporter kring barn och föräldraskap, som inte publiceras i Sverige av olika orsaker (mestadels att de inte stödjer alla myter kring att dagis är det bästa för alla barn).

För naturligtvis - det måste väl ändå alla förstå - så kan det omöjligen finnas bara ett alternativ som är det bästa för alla barn.

Hemmaföräldrar.se skapades av mig och några mammor som jag hittade via en insändare i en lokaltidning. Under årens lopp har många ideella krafter hjälpt till att hålla liv i tidningen och nätverket. Roligt är att även dagisföräldrar kontaktat oss i omgångar och bett att få göra sin röst hörd. De har delat vår åsikt om att det bästa är att föräldrar har ett brett utbud av barnomsorgsalternativ att välja mellan. Och att det viktigaste är att vi får en riktig valfrihet i det här landet.

Att åstadkomma en förändring tar tid. Först för något år sedan tog Allt för föräldrar bort rubriken "För eller emot dagis" och la ut rubriken "Hemmaföräldrar".

För flera år sedan skrev jag också till sajten Familjeliv och bad dem lägga ut en rubrik som hette "Hemmaföräldrar". Det gjorde de direkt utan att tveka vilket de ska ha en eloge för. Tyvärr visade sig även Familjeliv ha åsiktsrädda moderators och de raderade snabbt mina få inlägg där (och även andras har jag fått veta) med hänvisning till att jag inte fick göra reklam för det ideella nätverket Hemmaföräldrar. Jag kunde också ge föräldar dåligt samvete när jag tipsade om att det finns andra alternativ än dagis.

Är det bara jag som tycker att det här åsiktsförtrycket är skrämmande?

Lägg till det alla insändare jag skrivit under åren lopp som blivit refuserade. Ja och då förstår vem som helst att Hemmaföräldrar.se (liksom alla de andra organisationerna som ingår i Föräldraupproret: Haro och Barnens Rätt Till Föräldrarnas Tid) behövs.

Det är alltid en svår balansgång för en hemmaförälder att framföra en åsikt. Attityden är att det är helt okej att hoppa på oss men vi måste alltid tänka på "att inte ge någon dåligt samvete".

Dåligt samvete?

Finns det verkligen föräldrar som inte vill höra att det finns risker med att sätta små barn tidigt i förskolan? Eller att det finns saker som kan bli bättre, som mindre barngrupper och mer personal?

Det senaste i kampen för att tysta hemmaföräldrarns röst är att försöka stämpla dem som en sekt. (Undrar just vilket politiskt högkvarter den taktiken utarbetats).

Det här är så typiskt för alla åsiktsrädda. De vågar inte ta en diskussion eller ens försöka se vad vi faktiskt försöker göra. Vi kämpar för att alla barn ska få det bättre - för att vi ska ha många barnomsorgsalternativ men även för att dessa ska hålla en hög kvalitet.

Det är lätt att skjuta budbäraren när budskapet inte passar. Men för barnens skull så skulle det vara mycket bättre om alla föräldrar (oavsett vilken typ av barnomsorg man har för tillfället) kämpade tillsammans för att förbättra det för alla barn.

Det handlar om tillsammans.

Vem tror ni det gynnar att "obekväma" åsikter censureras eller raderas?

Mitt råd till alla åsiktsrädda är att stanna upp en stund innan ni tar er rätten att radera, refusera eller censurera en hemmaförälders åsikt. Fråga er vad ni är rädda för? Vad är det värsta som kan hända om ni istället ger er in i en lugn och sansad diskussion?

Jag vet. Ni kommer att växa som människor och nå ett helt nytt steg i er mognad :) Och vet ni, på köpet så kommer kanske vårt samhälle att bli lite bättre - ja, utvecklas - till gagn för alla.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

måndag, december 29, 2008

Ordet Hemmaföräldrar raderat på Wikipedia

Testade ett nytt grepp idag och provade att lägga ut ordet "Hemmaföräldrar" och "hemmaförälder" på Wikipedia. Det dröjde inte länge för en moderator raderat mina länkar och skrivit in "sektbeteende" istället. Där jag skrivit om barn så skrev man in "avkomma" och i övrigt så ändrades texten så att innehållet blev dumt och negativt.

Nu är jag inte superduktig på att hantera wikipedia men jag försökte ändra som de ville ha det, enligt de kommentarer som poppade upp efter mina ändringar - men icke. Snipp, snapp, snut så raderades begreppet Hemmaföräldrar ut.

Motivering till radering:

Diskussion:Hemmaföräldrar
Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Tycker det känns som lite egen forskning i detta då två av tre källor (troligtvis) pekar mot bidragsgivarens egna hemsida och organisation. /Fluff?Fluff! 29 december 2008 kl. 15.09 (CET)

ja... jag relmallar och hänvisar hit... personen i fråga får gärna komma med ytterligare källor. Herr X (D) 29 december 2008 kl. 15.13 (CET)
Kan kanske infogas i hemmafru eller vårdnadsbidrag? / Elinnea 29 december 2008 kl. 15.36 (CET)
Det framgår ganska väl vad Hemmaföräldern tycker om Hemmaföräldraskap. Inte helt neutral, kan tyckas. S dedalus 29 december 2008 kl. 16.29 (CET)

Föreslår radering. Bla med hänvisning till att artikeln tycks ha som avsikt att driva opinion, inte att vara encyklopedisk. --Remontoire 29 december 2008 kl. 16.41 (CET)

Bör raderas. --Lenitha 29 december 2008 kl. 16.41 (CET)
Raderas eller redirect till vårdnadsbidrag. jlundqvi 29 december 2008 kl. 16.50 (CET)
Jag raderade framför att infoga av följande skäl. Den var inte neutral, huvudförfattaren återskapade neutralitetsskrivningar, var en opinionsartikel för hemmaföräldrar och den här "gräsrotsrörelsen". Jag är inte emot att en text om begreppet, som mest känns skapat av organisationen i fråga, skrivs in i en annan artikel men eftersom den numera raderade artikeln är ganska oanvändbar så är det bättre att börja om från scratch... tänk på neutraliteten. Undvik ord som många, enorma, mycket, litet osv... bruka adjektiv (för d e väl d) med försiktighet. Herr X (D) 29 december 2008 kl. 17.57 (CET)
Hämtad från "http://sv.wikipedia.org/wiki/Diskussion:Hemmaf%C3%B6r%C3%A4ldrar"

Här är den första texten som de ville radera (senare uppdateringar och försök att förtydliga, från min sida, gjorde varken till eller från):

Hemmaföräldrar eller hemmaförälder är de föräldrar som väljer hemmaalternativet som barnomsorgsform till sina barn. Detta innebär att de stannar hemma med barnen även sedan föräldraledigheten löpt ut. I många kommuner har de tillgång till ett vårdnadsbidrag.[1] Många som blir hemmaföräldrar kompletterar med någon form av deltidsförskola[2] så som kyrkis eller lekis när barnen är cirka tre år.

I Sverige subventioneras förskolealternativet med 157.000 kr per barn och år och det krävs inte att man arbetar för att få tillgång till den subventionen. Även de som är föräldralediga, sjukskrivna, arbetslösa, förtidspensionärer, långtidssjuksrivna eller hemmaföräldrar kan välja förskola.

Staten subventionerar förskolan med stora belopp men vissa föräldrar väljer ändå hemmaalternativet (även i de kommuner som saknar fler barnomsorgsalternativ som till exempel vårdnadsbidrag) - med hänvisning till att alla barn är olika samt viktiga grundläggande saker som till exempel anknytning och att barn inte har ett fungerande immunförsvar[3] innan 3 års ålder.


Sedan hade jag hänvisningslänkar till Föräldraupproret och alla de organisationer som ingår där samt en del artiklar som handlade om "hemmaföräldrar".

Jag är naturligtvis inte förvånad över hanteringen. Nu kommer det att finnas nya föräldrar som tror att "hemmaförälder" är detsamma som att man är föräldraledig. Synd för det är en väsensstor skillnad.

Men mest synd är det ändå att rädslan är så stor för att det finns föräldrar som väljer något annat dagis och att de också anser sig ha rätten att få sin röst hörd. De här (dagisföräldrarna?) tystade hemmaföräldrarnas röst på Wikipedia. De försökte först sätta en "sektstämpel" på oss och när det inte gick så raderades allt.

Nu kämpade jag i flera timmar för att få inlägget korrekt med källhänvisningar och sånt och på vägen hittade jag en annan "rolig" länk: http://www.s-bloggar.se/l/2inir/antifoerskolelobbyn-aer-i-farten och det kommer från "rätt" håll. Ta bara tidningen "Förskolan" vars chefredaktör i flera år hette Annica Grimlund. Hon skrev aldrig ett gott ord om hemmaföräldrar i tidningen och till slut mejlade jag henne och frågade varför hon var så ensidigt negativ - och fick ett svamlande svar.

När jag tittade lite närmare på Annica Grimlund så visade hon sig ha socialdemokratisk bakgrund (någon som är förvånad) och var även tilltänkt som efterträdare till Göran Persson (s).

Jag tror att alla dolda agendor och alla påhopp från människor som vägrar inse att det gagnar alla om vi får en familjepolitik som innebär många olika barnomsorgsalternativ - bara stärker alla gräsrötter som förstår varför valfrihet är viktigt.

Jag tror att det är just de modiga männskorna som går sin egen väg - är de människor som leder samhället framåt och ser till att det utvecklas till något bättre. Att göra som alla andra är lätt, men jag vet inte om slutresultatet alltid är så lysande. Att våga gå mot strömmen och att våga föra fram nya idéer är mycket, mycket mer givande.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

måndag, december 22, 2008

Nu är det jul igen - dags att prioritera

Nu är det jul igen och det mesta av julstöket är avklarat. De jultraditioner jag fått med mig hemifrån har jag fört över till mina barn. Igår klädde vi granen och då började samma gnällvisa som förra året: "måste vi ha en flagga i toppen, varför kan vi inte ha en stjärna?"

"Nej, vi har alltid haft en flagga i toppen på granen (och små flaggor runt omkring på de övriga översta toppgrenarna) och det ska vi ha i år också."

Barnen säger precis samma sak som jag och syrran sa som barn. Vi ville också ha en stjärna i toppen (som alla andra). Jag undrar just om min pappa sa samma sak till sina föräldrar eller hur traditionerna var när han var liten på 40-talet. Eftersom pappa alltid haft (och fortfarande har) unionsflaggan (Sverige och Norge) på en av toppgrenarna i granen - trots att unionen upplöstes 1905, så gissar jag att traditionen med flaggor hängt med länge i den Lidmanska familjen.

Traditioner är ändå härliga och barnen vet hela historien bakom flaggorna. Granen är hur som helst fullsmockad med pynt. Allt är sparat som barnen gjort sedan de var små. Varje liten sak har sin historia och mycket pynt har vi också gjort tillsammans. Varje gång vi klär granen tar de numera hänfört upp varje liten sak och drar historien bakom.

Ändå är det viktigt att prioritera vad som är viktigt under själva julen - när nu prylhetsen och köpfnattet firar nya triumfer. Då är det skönt att se att det finns många enkla och billiga nöjen som man kan ägna sig åt. Paket i all ära men det är ändå pepparkaksbaket, lussekattsbaket, att göra eget julgodis och pyntandet av hemmet som är själva grunden. När allt det är gjort så är det bara att se till att bjuda hem släkt och vänner för att umgås och prata minnen.

För att få den där speciella känslan som ändå julen handlar om - gemenskap.

Kanske känner jag mig extra snyftig just idag men jag kan ändå inte låta bli att tänka på hur lyckligt lottad jag är som har så många underbara släktingar och vänner - ja, ett helt fantastiskt nätverk av människor runt vår familj - som finns där och som stöttar oss och hjälper oss på livets väg.

Sedan har jag också förmånen att i mitt arbete - för att synliggöra hemmaföräldrarna - ha fått ett helt "outstanding" nätverk av människor som arbetar för samma sak. Modiga, tålmodiga och helt fantastiska var och en på sitt sätt. Det är något som verkligen berikar.

Med dessa ord så vill jag önska alla en RIKTIGT GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR!

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

fredag, december 19, 2008

Så här gör vi redan mot vuxna kvinnor

Debattens vågor går höga sedan "genuspedagogiken" nu nått dagis, läser jag i SvD. Men egentligen vad är alla så upprörda över? Det här är ju bara sista steget i decenniers försök att förändra kvinnan så att hon ska bli som en man. Visst man vill sudda ut skillnaderna. Men vad är det som säger att mannen måste vara normen?

Decenniers familjepolitik har syftat till att få kvinnor att bete sig som män gjort i urminnes tider - lämna barnen och gå och jobba heltid.

Trots massiv påverkan så är ändå 9 av 10 som arbetar inom vård och omsorg kvinnor. Ett "dåligt" val som gör att lönerna är låga och inflytandet lågt. Ändå väljer kvinnor yrket precis som det mest är kvinnor som väljer att vara hemmaföräldrar.

Värst drabbas ändå hemmaföräldrarna som fullt ut tar steget och satsar på att själva ge sina barn den omsorg och tid de behöver under sina första år.

Så behöver det inte vara.

Om familjer väljer att samarbeta och lita på varandra (och bara en går ut i arbetslivet några år) - så ska den möjligheten finnas. Utan att kvinnorna straffas och diskrimineras för sitt val.

Därför är det dags att ta bort maxtaxan och låta alla barnomsorgsalternativ subventioneras lika. Även om mamman är hemma så går det uppmuntra pappan att komma hem tidigare och ta sig tid med barnen. Det går också att uppmuntra pappan att ta mer ansvar för hushållsarbetet. Något som är självklart tycker jag. Att vara hemma med barn är en heltidsysselsättning och ger inte mycket tid över till annat arbete i hemmet.

Samhället måste börja uppmuntra samarbete mellan könen istället för att försöka få alla att bete sig precis lika. Familjekonceptet och samarbetet har trots allt varit framgångsrikt i miljontals år för homo sapiens överlevnad.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:
Baby hjälper mammas hjärna

Teamwork är bra

Svensk familjepolitik och Israels kibbutzer

Karriär och barn - men kanske inte samtidigt

Nästan 9 av 10 som arbetar inom vården är kvinnor

En karriärfördel att vara mamma

Homo sapiens tid för barnen - ett framgångsrecept


torsdag, december 11, 2008

Dags att börja arbeta förebyggande

Som alla vet så ökar den psykiska ohälsan ständigt hos barn och det finns många forskare och experter som är eniga om vad det beror på. Tyvärr är det inte en information som kommer ut i media. I DN idag läser jag om 13-årige Fredrik som inte fungerar socialt;

"Sedan Fredrik var liten har han mått dåligt, berättar hans mamma Maria. Han har blivit slagen och mobbad, och har slagits med andra barn. Någon diagnos fick han inte förrän han var åtta år gammal. "

Det finns en sak som i vanlig ordning inte nämns i artikeln - vid vilken ålder började denna Fredrik på dagis?

Den svenska skolan översvämmas av barn med mer eller mindre allvarliga beteendestörningar och en rad psykiska problem och ändå vågar inte någon politiker tillsätta en undersökning som tittar på om det finns ett samband med för tidig separation från föräldrarna (barn tvingas lämna sina föräldrar innan de har en fungerande anknytning).

Hur är det möjligt att vi via skattemedel kan fortsätta - att med 157.000 kr/barn och år - subventionera att barn får växa upp på dagis i stora barngrupper med lite personal utan att utvärdera om det är den ultimata uppväxten för små barn?

En negativ sidoeffekt av det här är att barn bara får en timme innan läggdags i hemmet och då oftast framför tv:n när mamma och pappa lagar mat. Tyvärr men jag tror inte att det räcker för att barnen ska få den kärlek, omsorg och tid som de har rätt till och som de behöver för att utvecklas för att bli socialt välfungerande.

Visst det möter på hårt motstånd att våga säga det här rakt ut men varför vågar så vuxna ställa sig på barnens sida?

Någon måste våga ifrågasätta om det verkligen är okej att bara fortsätta i samma hjulspår. Eller om det inte är hög tid att vi börjar arbeta förebyggande för att undvika att så många barn drabbas av psykisk ohälsa - och se till att de får den uppväxt de behöver. Vem blir först ut med att våga publicera de undersökningar som gjorts i Kanada, Storbritannien och USA som visar att en majoritet av alla barn som börjar på dagis innan tre års ålder drabbas av någon form av psykiska problem senare i livet?

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Lilla barn du förtjänar bättre

Alltför tidig dagisstart bakom psykisk ohälsa

Det saknas forskning om förskolans konsekvenser

Blind feminism har skadat våra barn

Folkhemmet - det dolda chippet som styr våra tankar

Stor studie i USA visar att dagisbarn blir bråkigare

Modigt Dilba att du vågar ifrågasätta

Tidspress ger ledsna och otrygga barn

Ökning av barn med neuropsykiatriska funktionshinder i skolan

BO:s årsrapport: Den psykiska ohälsan hos barn ökar

Fler och fler barn hamnar i särskola

Mamma, pappa.... jobb

Kärlek sätter sig på hjärnan

Farlig stress kan ge psykisk ohälsa

tisdag, november 18, 2008

Kloka föräldrar gör mitt hjärta varmt

Idag blev det en snabblunch nere i centrum. När jag stod där och velade med min bricka och letade ledigt bord - log och tindrade en liten 1-åring mot mig och vinkade försiktigt. Och jag vinkande förstås tillbaka och besvarade det soliga leendet.

- Ja, du förstår sa mamman menande till mig. Hon älskar att vinka men inte någon har sett åt henne idag och ingen har vinkat tillbaka.

Jag slog mig ned vid det enda lediga bordet bredvid och sedan tog det inte lång stund innan samtalet var i full gång om barn och allt som hör därtill. Här satt en mamma som (utan att jag frågade) glatt berättade att hon tänkte vara hemma tills dottern var minst 2 år. Hon ammade henne fortfarande - flickan var 14 månader - och hon hade inte några planer på att sluta trots förfärade blickar från en del.

Så klockrent. Här satt en trygg mamma som visste vad hon ville med sitt föräldraskap och som tänkte stå på sig oavsett vad tidsandan, media eller inskränkta politiker hade för åsikter. Hon lyssnade på sin inre röst och sin magkänsla.

Alla måste få välja vad de själva vill när det kommer till de egna barnen och bli respekterade för det (alla barn är olika). Men det går inte att komma ifrån att jag blir lite extra glad när jag träffar på föräldrar som tänker själva och som inte bara rapar upp det vanliga svamlet om "att min 1-åring behöver kompisar och den stimulans som dagis kan ge", utan som istället pratar utifrån barnets perspektiv och förstår vad det lilla barnet behöver. Föräldrar som förstår hur viktig anknytningen är, att amning i 6 månader är en rekommendation och inte en tidpunkt när man måste sluta - det går att amma längre. Föräldrar som känner till att små barn inte har ett utvecklat immunförsvar innan 3 års ålder och som har lite egna tankar rent allmänt som kommer från dem själva och inte från något politiskt högkvarter.

Jag kan stolt tillägga att jag känner många sådana föräldrar - de imponerar hela tiden på mig med sin klokskap och sina väl genomtänkta tankar kring livet, kring barnen och allt som rör föräldraskapet. De är en inspiration och en glädje i mitt arbete med att göra hemmaföräldrarnas röst hörd i media. Vill du träffa några av dem, så gå med i Hemmaföräldrars nätverk eller besök samtalsforumet inne på hemmaforaldrar.se

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Nära skjuter ingen hare

Jaha. Timbro har klurat på problemet dagisfrågan står det i SvD - "Dagishämtning skadar företagen". De har insett att hämtning och lämning är ett problem. Men det finns fler. Hur tror ni det är att jobba med någon som har små barn på dagis?

Så här kan det se ut i det verkliga livet - citerat från forum:

"Oj jag sitter fast i bilköer. Barnen skrek och bråkade så imorse, de skulle ha maskerad och kunde inte bestämma sig för vilka kläder de skulle ha på sig. Jag kommer lite senare idag (igen)."

"Jaha, nu har de öroninflammation igen (muterade dagispneumokocker slår till för 5:e gången den här hösten) så jag blir hemma den här veckan (för vilken gång i ordningen?...).
"Men det gör väl inget för det visste ju företaget att jag hade små barn när de anställde mig". (Fast jag lovade visst att min man skulle ställa upp, min mamma och hans mamma, så att jag inte skulle vara borta så mycket. Men oops så blev det visst inte, maken kunde inte ta ledigt, farmor var inte så engagerad och mamma orkar inte).

"Ring", "ring". "Det är från dagis - kan jag bara ta det här" (och bli borta en halvtimme för privata ärenden, för att sedan sitta och ringa till akutsjukvården och boka ny tid och bli borta ytterligare en halvtimme.)

"Gör det nåt om jag har mina sjuka barn med mig på jobbet (mig stör det inte att de skriker oavbrutet och vi har ett viktigt möte ikväll - det är ju ändå du som ska förbereda det då jag har fullt upp med ungarna)".

När du är prövad till max (och irriterad över att behöva jobba för två) så får du en utskällning av din dagiskollega som är allmänt stressad över att dagistillvaron och jobbtillvaron inte går ihop och utan att blinka gärna tar ut det på dig.

Till helgen så känner du att dagispneumokockerna slagit till även mot dig och du insjunknar lagom till ledigheten för att på måndagen gå och möta en ny dag (halvrisig) med en kollega som inte får ihop tillvaron och som låter dig vara med och ta smällen. (Men vad gör det för snart är det helg igen och då kan du kurera dig från nya dagisinfektioner som din kollega släpat med till jobbet).

Hur vi än vrider och vänder på problematiken så är det faktist så att få föräldrar får ihop tillvaron med små barn och heltidsarbete. Och det beror på att barn under 3 år inte har utvecklat sitt immunförsvar samt att dagis är en veritabel smittkälla för allehanda sjukdomar som bara går runt, runt.

Ett annat problem är att barn som inte har skapat en fungerande anknytning till sin mamma och pappa (mamma/pappa) på grund av för tidig separation från föräldrarna och hemmet - tenderar att reagera med allehanda problem i skolåldern och då blir det kanske ännu tuffare för föräldrar att få ihop tillvaron. Barn med psykiska problem tar tid och kräver tid, vilket naturligtvis också inkräktar på arbetet.

Det vi behöver är istället en helt ny syn på små barn och deras behov. Vi behöver en mer flexibel arbetsmarknad och större acceptans för att föräldrar ger sina barn tid under de första viktiga åren. Det borde vara okej att välja att vara hemmaförälder eller välja dagmamma, gå ned i tid och hitta en balans mellan jobb och familjeliv. Att ge sina barn tid och satsa på sitt föräldraskap är faktiskt moget, ansvarsfullt, hänynsfullt och utvecklande på många plan. En livsmerit som i många andra länder har ett högt värde - men tyvärr inte i Sverige.

Dagens dagislösning fungerar uppenbarligen inte alls. Visst företagsdagis är en lösning men nära skjuter ingen hare - det behövs en omfattande och omvälvande förändring av hela familjepolitiken.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

tisdag, november 04, 2008

Socialdemokraterna fortsätter köra över människor

Nalin Pekgul, ordförande i socialdemokraternas kvinnoförbund, fortsätter på den väg socialdemokraterna har slagit in på för länge sedan och tar nu sista steget i den totalitära vision som präglat socialdemokraternas familjepolitik - "dygnet-runt-dagis".

Barnen ska användas som en murbräcka för jämställdhet, en bekväm och enkel lösning för då slipper sossarna titta på de orättvisor som faktiskt drabbar kvinnor inom till exempel sjukvården. Men också en farlig lösning för även om det i ett första läge är så att tanken är att de som arbetar natt ska ha tillgång till barnsomsorg, så känns det som att målet i förlängningen är att med barnomsorg tillgänglig dygnet runt för alla barn, så behöver inte barnen längre tillbringa ens de där 1 ½ timme i hemmet varje kväll som de allra flesta idag får mellan hämtning på dagis och läggdags.

Nalin tycker att vårdnadsbidraget är en kvinnofälla eftersom det är flest kvinnor som förväntas ta ut det. Men hon "glömmer" eller vill inte se det faktum att det redan idag är flest kvinnor som väljer att ta hand om barn, då 9 av 10 som arbetar inom vård och omsorg är kvinnor.

Av någon "konstig" anledning så är det flest kvinnor som väljer att arbeta med barn - oavsett om det handlar om arbete som förskollärare, barnskötare eller hemmaförälder. Men i Nalins och socialdemokraternas ögon är det helt okej när det handlar om att kvinnor arbetar som förskollärare och barnskötare men inte som hemmaföräldrar. När det kommer till att välja att arbeta som hemmaförälder några år så får kvinnor absolut inte göra det valet.

Om Nalin nu anser att det är en kvinnofälla att arbeta med barn så tycker jag att hon per omgående bör starta ett korståg mot att så många kvinnor arbetar inom vård och omsorg.

Nalin tycker att det är fel att hemmaföräldrarna under några ynka år ges en möjlighet att få ut 3.000 kronor i månaden för den vård och omsorg de ger barnen - en kostnad om 36.000 kronor per år och barn. Istället ska barnen in på dagis till en kostnad om 150.000 kronor per barn och år. För i hennes värld så är det billigare om barnen går på dagis än är hemma....... (Och glöm inte att det idag inte är något krav att man måste arbeta för att ha barnen på dagis - det går lika bra att vara sjukskriven, arbetslös, föräldraledig eller hemmaförälder).

Det Nalin glömmer bort är att många föräldrar kommer att välja hemmaalternativet oavsett om de får ersättning eller inte. Samtidigt som en i familjen kommer att få arbeta mer och hårdare under det att hemmafamiljen kommer att få betala mer i skatt på grund av särbeskattningen. Dagisfamiljerna däremot betalar mindre i skatt (därför att den gemensamma familjeinkomsten fördelas på två personer) och samtidigt får en ersättning om 150.000 per barn och år plus alla vabb pengar.

Man behöver inte vara ett mattegeni för att se att socialdemokraternas resonemang stinker. De vill helt enkelt inte att det ska finnas några barn som har en möjlighet att få vara hemma lite längre än ett år.

Frågan man bör ställa sig är om det är socialdemokraterna eller barnens föräldrar som ska bestämma hur deras uppväxt ska se ut?

Jag tror att Nalin och socialdemokraterna vet svaret på den frågan och det är därför som de - som i Östra Göinge till exempel - är så livrädda för att låta folket få säga sitt och folkomrösta i frågan om vårdadsbidraget införande eller inte. Liksom de vet att deras familjepolitik får långtgående konsekvenser för barnens uppväxt och psykiska samt fysiska hälsa och de därför i maj 2006 avvisade att förskolebarn ska ha skydd i en arbetsmiljölag.


Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Artiklar om familjepolitiken

Artiklar om jämställdhet

Artiklar om föräldraskap

fredag, oktober 31, 2008

Det räcker inte att minska barngrupperna

Svenska Dagbladet skriver om att moderaterna vill minska barngrupperna på dagis. Alltombarn.se hänvisar också till undersökningen där det står att en moderat arbetsgrupp vill att småbarnsgrupperna (1-3 åringar) ska minskas till 12 barn per grupp. Idag är en genomsnittlig barngrupp 16,7 barn - men det är som sagt en genomsnittssiffra och många barngrupper är större.

Ett problem den moderata arbetsgruppen glömmer nämna är antalet personal per barn. Det är alldeles för få vuxna som ska se, bekräfta och ge dessa småttingar god omsorg. Lägg därtill att sjukfrånvaron bland förskollärare är hög liksom långtidssjukskrivningarna. Dagens små ettåringar ska inte bara varje dag träffa cirka 20 andra barn som de ska äta, sova, leka tillsammans med och förstå olikheterna hos - de ska också träffa nya vikarier varje gång den ordinarie personalen är sjuk.

Arbetsgruppen borde också se över hur kommunerna löser lokalbristen. Flera kommuner skaffar fram lokaler genom att skapa "utedagis" där de sätter in bussar eller så ska de börja med pråmar som barnen ska inhysas på.

Ytterligare ett allvarligt problem är dagis som en smitthärd för allehanda allvarliga sjukdomar. Utbrott av tbc på förskolor, mrsa (kallad sjukhussjukan i folkmun), pneumokocker, hepatit A och en mängd andra smittsamma bakterier gör att det finns all anledning att fråga sig om det är lämpligt att placera många små barn, tätt tillsammans i trånga lokaler.

Visst är det bra med ett förslag om att minska barngrupperna men det är bara ett litet steg. Vill moderaterna på ett trovärdigt sätt försöka skapa en bättre miljö för dagisbarnen så måste de föreslå att dagisbarn ska omfattas av arbetsmiljölagen och en Lex Sarah lag (där personalen är skyldig att anmäla brister).

Varför inte dessutom föreslå regeringen att tillsätta en utredning om det finns en samband mellan den ständigt ökande psykiska ohälsan hos barn och den familjepolitik som förts i decennier. Vi är väl världens mest utredande folk. Allt ska utredas gång på gång i det här landet - allt utom svenska barns ständigt ökande psykiska ohälsa. Vilka signaler ger det?

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Artiklar om infektioner på dagis

Artiklar om anknytning

fredag, oktober 17, 2008

Allt fler kvinnor får borderline

Dagens Nyheter, Insidan, har haft flera artiklar om borderline hos unga kvinnor. Psykisk ohälsa som visar sig i form av ångest som uppträder i form av emotionell instabilitet, impulsivitet, känslomässig sårbarhet, "svartvitt" tänkande, identitetsproblem, separationsångest och klängighet omväxlande med avståndsskapande i viktiga relationer.

Alexander Wilczek är psykiater. Han är engagerad i Skip - ett projekt i samarbete mellan Stockholms läns landsting och Karolinska institutet - med avsikt att ta reda på mer om en svårhjälpt grupp inom psykiatrin - kvinnor som gör upprepade självmordsförsök.

Det som stått tydligt för dem som arbetar med de här patienterna är att man kan kunnat se en ökning av vad som inom psykologin kallas otrygga anknytningar, menar Alexander Wilczek. Det vill säga störningar i samspelet mellan det lilla barnet och dess första viktiga nära relationer.

- I dag vet vi att det händer något i hjärnan när anknytningen fungerar;

det är som om barnet "lånar" förälderns vuxna förmågor och erfarenheter för att orientera sig i världen. Om anknytningsfasen störs, så utvecklas inte de här funktionerna hos barnet.En unik mänsklig förmåga vars utveckling kan påverkas av anknytning är mentaliseringsförmågan; att kunna förstå sig själv utifrån och andra inifrån. Hos patienter med borderline kan man, enligt Alexander Wilczek, se beteenden som påminner om det lilla barnets när de hamnar i nära eller täta beroenderelationer.

Borderline hänger också nära samman med självskadebeteende som vi ser en ökning av.

Varför?

I Dagens Nyheters artikel så går man lite som katten runt het gröt. Man vågar visserligen erkänna att otrygg anknytning ligger bakom samt att en del har en gen som gör att de har en ökad sårbarhet för borderline.

Precis allt det som vi på Hemmaföräldrar försökt säga i flera år: Barn är olika och det viktigaste innan ett barn separeras från föräldrarna är att anknytningen fungerar.

Så hur i hela världen kan vi ha en familjepolitik som utgår från att alla barn är lika och klarar av att separeras från föräldrarna vid ett års ålder?

Nu är den här artikeln skriven av en frilansjournalist samt även övriga artiklar i ämnet. (DN:s egna journalister hade knappast kommit på tanken att våga ta i ett ämne som det här, tror jag). Men DN har faktiskt vågat publicera artikeln även om de själva lagt ut en rubrik i stil med "ökade krav gör fler sjuka".

Nu är det inte så enkelt att det är ökade krav som gör fler sjuka. För med en trygg anknytning i botten, så får barnen en bra grund att stå på och klarar ökade krav. Människan har hela tiden levt i ett samhälle som förändras och vi är skapade för att klara av det - men vi gör det inte om vi inte får den maximala uppväxt i en trygg och nära relation till våra föräldrar som vi har rätt till.

Det är pudelns kärna.

Nu krävs det bara att någon politiker vågar ta till sig den här informationen och se till att snabbt göra något åt det. Det första borde vara att våga göra en stor undersökning för att se om det finns ett samband mellan tidig separation med placering på dagis - och den ständigt ökande psykiska ohälsan.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Artiklar om anknytning

torsdag, oktober 16, 2008

Dagisflicka kvarglömd ute - hittad avsvimmad

I över två års tid har jag försökt få till stånd att förskolebarn (och fritidsbarn) ska omfattas av en arbetsmiljölag. Små barn är väl de som mest av allt behöver skydd - de kan ju inte föra sin egen talan. Djungeltelegrafen här i Solna rapporterar kontinuerligt om mer allvarliga olyckor och rymningar på dagis och dagisbarn som glöms kvar i lekparker (när de nu gör en av sina sällsynta besök utanför dagisområdet). Nu senast var det ett nyöppnat dagis som bara har ettåringar där en liten glömdes kvar och försvann. Nu finns det tack och lov ofta mycket folk i Skytteholmsparken (men vem vet om alla har goda avsikter?) så den lilla hittades och kunde överlämnas till dagispersonalen.

I SvD står det om ett fall i Laholm där en liten dagisflicka glömdes kvar ute på gården och senare hittades avsvimmad. Det är ett av de få fall som faktiskt rapporterats in till Skolverket. Min personliga bedömning är att de allra flesta incidenter "mörkas" och tystas ned. Jag vet så många incidenter bara i min kommun som inte finns med i någon statistik någonstans. Anledningen är att förskolebarn saknar skydd i en arbetsmiljölag och dessutom saknar skydd in en Lex Sarah lag - där personalen är skyldig att anmäla brister.

Med tanke på den familjepolitik vi har som ovanifrån i decennier påverkat och styrt föräldrar att allt tidigare lämna in sina barn på dagis, allt längre dagar och där en majoritet idag går på dagis, så tycker jag att det är hög tid att få till stånd en förändring. Vad är makthavarna rädda för? Om barnen omfattades av en Lex Sarah lag så skulle statistiken se annorlunda ut och många myter om förskolans förträfflighet skulle få stryka på foten. Men å andra sidan så skulle de sanningar som uppdagades också leda till att barnen fick en bättre miljö. Och det måste väl vara det viktigaste?

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

onsdag, oktober 08, 2008

När verkligheten kommer ikapp

Enligt en Kamratpostens stora föräldraundersökning vill svenska barn att deras föräldrar ska prata mer med dem.

Det vill vi göra mer med mamma

1. Prata (54 procent)
2. Pyssla (46 procent)
3. Se på tv (37 procent)
4. Sporta (26 procent)
5. Leka (24 procent)
6. Sitta vid datorn (10 procent)
Andra vanliga svar: Mysa, shoppa,
resa.

Det vill vi göra mer med pappa

1. Prata (45 procent)
2. Sporta (43 procent)
3. Se på tv (38 procent)
4. Leka (30 procent)
5. Pyssla (21 procent)
6. Sitta vid datorn (15 procent)
Andra vanliga svar: Bada, spela
spel, mysa.

Mammor är bäst på att trösta

”Vem pratar du helst med om du är ledsen?” löd frågan i undersökningen. Så här blev svaret:
- 40 procent (4 av 10) blir helst tröstade av mamma när de är ledsna. Det är lika för både tjejer och killar.
- 35 procent söker helst tröst hos ”kompisar” eller ”någon annan”.
- 11 procent har ”ingen” de vill prata med om de är ledsna.
- Få söker tröst hos pappa. Men det är lite vanligare för killar (10 procent) än tjejer (5 procent).

Malin Alfvén har förstås anlitats för att kommentera barnens rop på mer tid med sina föräldrar. Allt för att hålla svenska föräldrar lugna så att de blir kvar i den livsstil som skapats av socialdemokraterna. Naturligtvis så kommenterar hon inte familjepolitiken eller den svenska livsstilen som innebär att föräldrar rent allmänt får väldigt lite tid med sina barn. Istället så handlar det om att pappor ska ta ut mer föräldraledighet och vabba mer när barnen är sjuka.

Jag ska berätta en hemlighet. Det räcker inte med "kvalitetstid". Något som man försökt lura i föräldrar i decennier. Det räcker inte heller att dela föräldraledigheten rakt av under första året och sedan gå ut och arbeta heltid båda två och sätta barnet på dagis.

För tvingar man in föräldrar i den livsstilen, så får de automatiskt de negativa effekterna på köpet som gör att det till exempel blir ytterst svårt att ge sina barn den tid, närhet och kärlek som de behöver. Sanningen är att vi måste se över hela familjepolitiken och förändra den så att föräldrar får en möjlighet att tillbringa mer tid med sina barn (de som vill förstås).

Undersökningen var ännu ett nödrop från Sveriges barn (vid sidan om den ständigt ökande psykiska ohälsan) och det borde vara en väckarklocka för många föräldrar. Och framförallt för de politiker som motarbetar valfrihet, vårdnadsbidrag och föräldrars kamp för att få mer tid med sina barn.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också: Ge barnen tid inte saker

söndag, september 28, 2008

Självgodheten har ett pris

Hanne Kjöller, ettbarnsmamma, har gett ut boken "I huvudet på en mamma". I boken ska hon informera alla mammor om hur "moderna modersmyter gör livet svårare än det skulle behöva vara, för det går att njuta av småbarnsåren istället för att bara genomlida dem."

Intressant. Hanne Kjöller har ett barn.

Det vet alla som fått nummer två, tre eller fyra eller fler att ett barn är en lyx och allt efter det en utmaning - som kräver att man som förälder ändrar en hel del för att ge barnen tid. Gör man det så är hälften vunnet och småbarnsåren precis så underbara som de ska vara. Men det går inte att sticka under stol med att ett barn är en helt annan sak än att ha fler. Och att ha ett barn som man lämnar bort på dagis är förstås en helt annan sak än att ha ett barn eller fler som får växa upp hemma.

Hanne Kjöller beskriver beskriver sin egen relation till dottern och dagis så här:

Första gången jag sa hejdå och lämnade min dotter på dagis vände hon sig om, höjde armen i en hälsning och sa: hejdå, bye bye. Sedan hade hon inte tid med mig längre. Hon har aldrig någonsin gråtit när jag eller hennes pappa lämnat henne på dagis. Tårarna har i stället kommit i samband med hämtningen. När jag släpar henne därifrån säger hon: ”Mamma, jag vill vara på dagis hela natten.”

Om Hanne Kjöller läst Sue Gerhardts bok "Kärlekens roll" - så hade hon nog inte stoltserat med att dottern reagerade med att gråta när när hon kom för att hämta henne. Varje person som är det minsta insatt i anknytningens vikt för barnets psykiska hälsa, förstår att det är en allvarlig signal om att något är fel.

Louise Hallin beskriver massmedial påverkan i stil med Hanne Kjöllers:

"Dagens föräldrar är bedragna av den sanning som förmedlas av politiker och ”ultrafeminister” som regeringen anlitar.– Den går ut på att det inte är någon skillnad på män och kvinnor för barnen, och att alla föräldrar helst ska in i produktionen illa kvickt. Argument för barnen kommer däremot inte upp, säger Louise Hallin. Hon anar att många politiker, men också journalister, hör till den kategori som skolar in sina barn på dagis tidigt. Kanske förklarar det den tystnad i debatten kring riskerna hon tycker sig märka".

Hanne Kjöller har ett barn på fem år, är emot valfrihet och vårdnadsbidraget, har själv valt dagis och vill nu i boken gå ut och berätta hur kvinnor ska rycka upp sig och sluta gnälla över de tuffa småbarnsåren, som heltidsarbetande med barnen på dagis från ett år. Fantastiskt att hon kan vara så självgod att hon redan nu kan gå ut och berätta hur andra ska välja samma livsstil som hon själv. Ett litet tips är att hon återkommer när dottern flyttat hemifrån och skaffat egen familj - först då kommer hon att ha facit i hand på sitt föräldraskap.

Visst känns det angeläget om fler röster som kan berätta om hur man kan leva sitt liv under småbarnsåren?

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Hanne Kjöller - debatten om dagis

Bejaka föräldrars magkänsla

Lilla barn du förtjänar bättre (pdf)

Kontaktstörning hos små barn. Hämmad eller ohämmad

Snabb tillväxt på räls - inte barnens melodi



fredag, september 26, 2008

Det är svårt att vara mamma i Sverige

Anna Larsson beskriver i SvD den svenska mamman med orden:

"Istället för att njuta av de där korta barnaåren lider vi av allt vi inte hinner, fast vi som trendiga heltidsarbetande lattemorsor borde."

Men faktum är att alla Sveriges mammor inte passar in i den mallen - och de har det svårt. Liksom de pappor som inte passar in i "jobba-heltid-barnen-på-dagis-från-ett-år" mallen. Det finns många mammor och pappor i vårt land som vill ge sina barn tid, kärlek och omsorg, som vill ta vara på de där småbarnsåren som försvinner så snabbt (men som är så livsavgörande för hur barnet kommer att må och fungera senare i livet). Men de kan inte eftersom vi har en familjepolitik som med ekonomiska styrmedel tvingar föräldrar att lämna ifrån sig barnen när de är ett år.

Det ena leder till det andra och när de tvingas in i mallen så tröstar de sig med att bli "trendiga lattemorsor, som går på gym, fixa slingor i håret och åker på weekendresor med väninnorna."

Så inte är det lätt att vara mamma i Sverige - där valfriheten är lika med noll. Karriär och barn - javisst - men kanske inte nödvändigtvis samtidigt. Varför kan inte ett modernt samhälle acceptera att människor väljer olika? En del kommer alltid att välja att sätta sina barn tidigt på dagis, men andra kanske vill ha ett vårdnadsbidrag, bli privata dagmammor (med egna barn i verksamheten), ha tvåfamiljssystem eller välja en Nackamodell eller Uddevallamodell.

Varför måste politikerna sitta där uppe och bestämma hur vi ska leva våra liv? Och varför hejas de på så ivrigt av alla journalister?

Visst är det bra med en liten uppmuntran till alla heltidsarbetande dagisföräldrar att njuta av tiden med barnen, men det är ganska naivt att tro att de har den orken kl.18.30 på kvällen innan läggdags, när de ska laga mat och fixa med saker i hemmet. Ju mindre tid föräldrar spenderar med sina barn desto jobbigare blir det. Barnen har många gånger längre dagar på dagis än föräldrarna har på jobbet. Självklart är de trötta och "lever om" eftersom de också bär på en sorg i sina hjärtan över att inte få tid med sina föräldrar. Barnen kan inte prata, men de kan signalera - och det är just vad barnen gör i dagens samhälle. För den som vill och vågar se, så är signaler om den ständigt ökade psykiska ohälsan och ökningen av beteendestörningar i skolan en mycket tydlig signal.

Ett tips är att vi istället för att skuldbelägga föräldrarna och uppmana dem att "sluta gnälla", se till att förändra familjepolitiken - så att vi får ett samhälle som accepterar och gör det möjligt för föräldrar att ge sina barn tid.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Hemmaföräldrars tankesmedja

Nu tvingas (s) i Östra Göinge ta en debatt om vårdnadsbidraget

Hon vill rösta om vårdnadsbidraget

Familjepolitik med konsekvenser

Vårdnadsbidrag och frihet

Socialdemokraterna om vårdnadsbidraget

Föräldraaktion i Nässjö för vårdnadsbidraget

Katrineholm en typisk nej-(s)ägar kommun

Hemmaföräldrar svarar Mona Sahlin

Det skrivs om Hemmaföräldrar i Tyskland

(s) försöker stoppa valfriheten också i Sollentuna

I Uppsala vill två socialdemokrater inskränka valfriheten

Sverige ett U-land i valfrihet

måndag, september 22, 2008

Tveksamma slutsatser

Tänk att familjepolitiken fortfarande bara har fokus på barnets första år och vem som är hemma. När jag läser om en undersökning i DN som sägs visa att pappalediga jobbar mindre när barnen blivit äldre, så bara vet jag att vissa mediakörer kommer att ropa om att delad föräldraledighet är lösningen.

Läser man närmare i den här gamla undersökningen från 2003 (varför poppar den upp nu tror ni ) så står det att det handlar om ett par arbetstimmar i veckan som skiljer de pappor som tagit ut mer än en månads föräldraledighet, från dem som inte tagit ut någon alls.

Det är just när sådana här undersökningar dyker upp - utan att man tittat närmare på flera väsentliga frågor - som man bara vet att utvecklingen kommer att ta ett kliv tillbaka igen. Nu kommer den här undersökningen att förvanskas till en "sanning" där det kommer att stå att "pappalediga är mer jämställda och tar större ansvar för barnen". (Hur länge dröjer det innan den "sanningen" dyker upp på Folkhälsoinstitutets hemsida månne).

När jag var hemma så var det flera pappor som också var hemma med barnen sedan de fyllt ett eller två år. Och gemensamt för dem var att de hade flexibla arbeten. Några arbetade statligt eller kommunalt och alla hade möjlighet att arbeta skift eller "flexa". En pappa var visserligen i reklambranschen men så duktig och eftertraktad att han kunde ställa krav och fick vara hemma tills sonen var två. Ingen av papporna var hemma under barnets första år...... den tiden vigdes åt mammorna.

Hur lätt är det för en VD för ett större internationellt företag att ta ut pappaledighet eller gå ned i tid?

Sanningen är nog att de som kunnat ta ut pappaledighet faktiskt också arbetar på arbetsplatser som tillåter att de går ned i tid när barnen blir äldre. Precis som att de som inte tagit ut pappaledighet säkerligen varken haft tillåtelse eller möjlighet att gå ned i tid. Det handlar om attityden hos arbetsgivaren, inte om pappornas engagemang.

Sverige är barnfientligt. Myten säger att barn bara behöver sina föräldrar under det första året och helst ska föräldrarna dela lika på föräldraledigheten (tycker media och politikerna alltså - inte föräldrarna). Men först vid 18 års ålder är det lilla barnet vuxet nog att stå på egna ben och flytta hemifrån.

18 års ålder.

Och ändå har vi en familjepolitik som säger till föräldrarna att barnet är moget att stå på egna ben redan från ett års ålder. Då det ska vara redo att lämna hemmet, tryggheten óch föräldrarna för att stå på egna ben och börja i skolan (förskolan), vistas i grupp, lära sig umgås med nya vuxna och väldigt många nya barn och inrätta sig efter nya rutiner för att ta del av en "fantastisk pedagogik" i cirka 10 timmar per dag.

Vi måste vara unika i djurvärlden. Finns det några andra däggdjursungar som man kan ta från mamman för att sätta i "skola" under långa dagar, ibland så tidigt att de inte kan gå och en del fortfarande ammas. För att forma dem till trygga, empatiska socialt välfungerande vuxna.

Eller vänta nu.....

Om vi tittar lite på hur våra barn och ungdomar mår med ständigt ökande psykisk ohälsa och ökande beteendestörningar som visar sig i skolan, så kanske det är en synnerligen tydlig signal om att det här inte fungerar. Det bara är media som dammar av gamla undersökningar för att vinkla och putsa till dem, så att de passar in i myten om att Sverige har den bästa familjepolitiken i världen.

Jag tycker att det är hög tid att sluta experimentera med våra barn och ge dem den kärlek, trygghet och omsorg som de har rätt till. Alla barn är olika och det finns inte en chans i världen att varenda unge är mogen att separeras från sina föräldrar vid ett års ålder.

Vill media ta fram en vettig undersökning, så se till att någon tar och tittar på om det finns ett samband med dagens familjepolitik och barns ökande psykiska ohälsa. Vem vågar bli först med att framföra det kravet?

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

torsdag, september 18, 2008

Betygsätt inte små barn

Skolbarn betygsätts för sina kunskaper i ämnen som svenska och matematik - små dagisbarn går inte att betygsätta inom dessa områden och får istället sin sociala kompetens betygsatt. Helsingborgs Dagblad skriver om hur man i de skånska kommunerna dokumenterar barn på dagis med omdömen som; tar inte egna initiativ, har problem med gränssättning, är opålitlig, lägger näsan i blöt.

Jag kan inte säga att jag är förvånad.

Någonstans har svensk familjepolitik gått helt åt pipsvängen och det här är bara ännu ett bevis på hur fel allt blivit. När läroplanen infördes 1998 så blev dagis "med sin fantastiska pedagogik" en "miniskola" och ett "måste" för barns utveckling. Socialdemokraterna ville till och med dra det så långt att de tänkte börja kalla ettåringar för elever. Men bland annat undertecknad protesterade skarpt mot detta och många med mig. Förslaget drogs tillbaka men utvecklingen mot "elevstatus" på ettåringar fortsatte tyvärr.

Men små barn behöver inte en massa "pedagogiska kunskaper" de behöver främst sin familj, kärlek, omtanke, trygghet och god omvårdnad. Lär sig saker gör de genom att vara med "där ute i det verkliga livet, där allting sker". Att få vara med och till exempel baka en kaka ger mycket mer än att se en film om hur man bakar en kaka, läsa en saga om det eller leka en lek om att baka en kaka - om ni förstår min jämförelse. Konstgjort kan aldrig bli lika bra som den "riktiga varan".

Häromdagen pratade jag med en förskollärare som lärt känna ett hemmabarn lite närmare och hon uttryckte sig i stil med;

"tänk att XX är så framåt och duktig trots att hon varit hemma".

"Trots att"..... inne i mitt huvud bytte jag ut "trots att" mot "för att". För mig var det så självklart att det här lilla barnet var just så duktig för att hon varit hemma. Trygg, lugn, säker, socialt kompetent, med en förmåga att koncentrera sig och sitta still och lyssna, ta in information, följa instruktioner och redan sprängfylld med kunskap - som hon fått hemma.

Fokus på vad små barn behöver har hamnat helt fel. Små barn behöver inte bedömas efter hur de är som personer och för alltid stämplas. Barn går hela tiden igenom olika utvecklingsfaser och med kärleksfulla förstående föräldrar är inte det något problem. Med pedagogiskt utbildade förskollärare som inte har samma känsla för barnet utan ser det som ett objekt som ska formas efter en bestämd mall, så blir det ett stort problem när utvecklingsfaserna börjar dokumenteras och skrivas ned på ett synnerligen negativt sätt, som här.

Dagens förskolebarn behöver inte mer skola på dagis - de behöver omfattas av en arbetsmiljölag så att de får ett riktigt skydd.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

söndag, september 14, 2008

Kvinnor förblir ojämställda

I landet Sverige förblir kvinnor ojämställda och det finns många områden där kvinnor behandlas sämre. Något som vi på hemmaforaldrar.se länge pratat om i vår tankesmedja. Det här börjar uppmärksammas men fortfarande förstår inte många varför.

Men kvinnor får till exempel inte lika vård därför att vi använder barnen som murbräcka för jämställdhet. Vi tror nämligen att ju tidigare vi separerar barnen från mammorna och tvingar ut mammorna i heltidsarbete, ju mer jämställda blir vi.

Mammorna ska formas efter den traditionella mansrollen och därmed bli jämställda per automatik. Men kvinnor är inte män - vi är olika och med det här synsättet glömmer man bort att titta på de områden där vi faktiskt måste utgå från kvinnan som norm och inte mannen.

Många journalister är delaktiga i att det här får fortgå när de vägrar att höja sin blick från att se barnen som ett problem till att se de faktiska strukturer som stoppar jämställdheten. Om vi inte vågar se att män och kvinnor är olika, så kan vi inte heller skapa ett rättvist samhälle som tar hänsyn till individerna snarare än kollektivet, som utgår från hur det ser ut i praktiken snarare än i teorin.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Liza Marklund: Varför får inte kvinnor lika bra vård?

Hjärtläkemedel farligare för kvinnor än män

Kvinnor lider mer av reumatism än män

lördag, september 13, 2008

Föräldrar som brister i sitt uppdrag

Som hemmaförälder så ser och umgås man med sina egna barn - och andras - ganska många timmar och hinner se mycket från barnens perspektiv.

En sak som slår mig är hur otroligt viktiga föräldrarna är för sina barn. De små barn som tillbringar mycket tid borta från sin egna föräldrar försöker kompensera bristen på närhet genom "att ta det de behöver" och till exempel bara klättra upp och sätta sig i främmande människors knä för att få lite mänsklig värme. När de blir äldre så pratar de om sina föräldrar med kärlek och värme - men också med sorg: "min mamma jobbar jämt", "vi gör aldrig något tillsammans i vår familj", "mamma och pappa har aldrig tid att läsa läxor med mig".

Då står man där och funderar över hur man skulle kunna hjälpa dessa barn. Hur berättar man för föräldrar på ett positivt sätt att de är de allra viktigaste personerna i sina barns liv? Att det bästa de kan göra inte är att jobba jämt och tjäna storkovan för att kunna köpa dyra villor, bilar och åka på resor till Thailand? Det räcker med att de finns där. Små barn blir allra gladast över att få gå till en park i närområdet och leka och busa med sina föräldrar och några kompisar.

Och hur berättar man för föräldrar att ju mindre tid de tillbringar med sina barn - desto jobbigare blir det att umgås och vara med barnen?

Som hemmaförälder så ser man så tydligt skillnaderna på hur barnen beter sig när de får mycket eller lite tid med föräldrarna.

Senast igår såg jag en pappa i centrum med en gallskrikande 1-åring på armen och en gallskrikande 3-åring som klamrade sig fast vid hans ben. Oberört fortsatte han att titta på sakerna inne på Stadium. Han visade inte med en min att han såg eller hörde sina barn.

Just då ville jag bara gå fram och försöka trösta de små. Sätta mig ned i golvhöjd med den gråtande 3-åringen och få henne lugn samt trösta den lille på armen.

Den här mannen uppförde sig inte som en föräldrar bör. Varför hade han inte en tvillingvagn med som han kunde bädda ner de små i om de var genomtrötta? Lite dricka? Lite frukt? Varför lämnade han inte affären och satte sig på ett fik och tröstade sina barn? Han hade kunnat göra en mängd saker för att ge barnen respons - men han gjorde ingenting.

Vad lärde han sina barn den här dagen?

Skolkonsulten Britta Johansson har tittat lite på det här fenomenet och genomförde tillsammans med kollegor, under åren 2000–2006 verksamhetsanalyser på förskolor och skolor inom ramen för EU-programmet Växtkraft/Mål 3, verksamhetsanalyser och kompetensutveckling.

I dessa analyser ingick cirka 300 gruppintervjuer (cirka 1 500 personal), där många uttryckte oro över föräldrar som inte vet vad som är ett normalt föräldrauppdrag.

Personalen på förskolor och skolor konfronteras varje dag med problematik som ibland gränsar till vanvård.

Några vanliga exempel ur intervjuerna:

• Barn visar stressymptom, utbrändhet, utan att föräldrar tar problemen på allvar.
• Barn sover inte tillräckligt.
• Barn äter sällan eller aldrig lagad mat hemma.
• Barn äter godis i skadliga mängder.
• Barn tilltalas med glåpord: ”din lilla skitunge”, ”sluta krångla jävla unge”.• Barn deltar aldrig i vanligt socialiserande vardagsliv, städa, handla, hjälpa till etc.
• Barn som inte vet hur man uppför sig – de äter med händerna, springer runt under måltiderna etc.
• Barn har längre ”arbetsdagar” än vuxna – tio timmar per dag eller mer är inte ovanligt fem dagar i veckan.
• Barn får inte hjälp med läxor hemma – föräldrarna är slutkörda efter en arbetsdag.
• Barn har dålig kommunikation med sina föräldrar.
• Barn vars föräldrar inte läser för dem och barn som har obegränsad tid framför tv och dator.

Britta Johansson fick komma till tals i UR:s program om familjen för några år sedan. Allt hon sa motsades av Malin Alfvén. Ni vet hon som alltid står på föräldrarnas sida (alltså de som vill jobba mycket och tillbringa lite tid med sina barn) och avfärdar alla varningssignaler från små barn där de signalerar att de inte mår bra.

"Mår föräldrarna bra så mår barnen bra", är Malin Alfvéns motto. Ett flitigt använt argument i media.

Men det Britta Johansson skriver är oerhört viktigt och ändå har hennes verksamhetsanalys fått väldigt lite genomslag i media (läs debatten om det inne på Hemmaföräldrars forum). Journalisterna, som själva placerar sina barn tidigt på dagis, långa dagar vill inte och tänker inte sluta mörklägga problemen med dagens familjepolitik.

Det här är ohållbart i längden men jag ser en ljusning. Fler och fler föräldrar börjar förstå sammanhangen och hur grundlurade de faktiskt blir av den propaganda de översköljs med från media och flitigt anlitade personer som Malin Alfvén.

Mitt tips till föräldrar är att inte bara lyssna på Malin Alfvén. Våga söka annan information, ta reda på vad Britta Johansson säger, lyssna till Louise Hallin och framförallt - våga se vad era barn signalerar.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Britta Johansson, skolkonsult:
"Samhällets erbjudande om heldagsomsorg tycks leda till att många föräldrar tappar greppet om sitt eget ansvar. De tror/vill att barnen uppfostras på förskolan/skolan och de utgår från att experterna på deras barn finns där". Läs mer >>

lördag, augusti 30, 2008

Mer tvång från socialdemokraterna

Socialdemokraterna tänker fortsätta på samma linje som tidigare och öka tvånget och politikerstyrningen när det gäller familjepolitiken. I SvD går de nu ut med att de vill ha delad föräldraledighet. Det här är partiet som säger nej till privata dagmammor, nej till 2-familjssystem, nej till Nackamodellen, nej till Uddevallamodellen och nej till vårdnadsbidraget samt är motståndare även till familjedaghem i största allmänhet.

Det ska bara finnas ett alternativ: dagis från ett års ålder och två heltidsarbetande föräldrar.

Men där ute i det riktiga livet ser vi konsekvenserna. Om det nu är så bra med bara ett alternativ som socialdemokraterna säger, med motiveringen att det är på dagis som barn blir socialt kompetenta, så undrar jag över situationen i skolorna? Dagens barn, där en majorietet gått i förskola borde vara ett under av social kompetens - men så är det inte. En stor del barn är allt annat än socialt välfungerande och beteendestörningarna bara ökar. Liksom den psykiska ohälsan rent allmänt.

En annan myt är att dagisbarn blir så bra i matematik. Och Sverige borde därmed ligga långt i framkant i undersökningar som till exempel OECD:s Pisa undersökning med tanke på att vi har en så stor andel barn som börjat tidigt och gått långa dagar på dagis. Men tyvärr - det stämmer inte heller. Svenska barn uppvisar allt sämre kunskaper i matematik.

Det är fascinerande att se hur ett parti kan vara så totalt ointresserat av gräsrotsrörelser som Föräldraupproret eller namninsamlingar för vårdnadsbidraget. En svår konsekvens är förutom barnen lidande att kvinnor inte blir mer jämställda, för med barnen som murbräcka för jämställdhet så ser man inte de problem som finns - och som man faktiskt kan göra något åt.

Politikerna i toppen som vill styra och ställa med vanliga människors liv, behöver själva inte leva i den verklighet de tvingar in andra i. De har makt och pengar att fatta andra beslut när det gäller de egna barnen. Se bara på Mona Sahlin som anlitade svart dagmamma till sina egna barn. Eller Lena Hallengren som hade tillräckligt med pengar för att förlänga sin föräldraledighet - något som vanliga låg- och medelinkomsttagare aldrig kan göra.

Nu har socialdemokraterna verkligen visat var de står och jag hoppas att det blir en väckarklocka för alla barnfamiljer.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Teamwork är bra

Kristdemokraten: Svara på frågorna Hallengren

(S) gör en "Ringholm" kring vårdnadsbidraget

(S) i Östra Göinge undviker svara på frågor

Familjerna kan avgöra vilket block som vinner valet

Hallengren: Förskolepersonal är varken män eller kvinnor

Absurd familjepolitik skapar problem

Vi har haft en och samma familjepolitik i decennier och den har gått ut på att separera barnen så tidigt från föräldrarna som möjligt, så att de ska få växa upp under överinseende av utbildade pedagoger.

I en debattartikel på SvD Brännpunkt skriver socionomen Fredrik Wastesson;

"I samtalet om skolan, betygen, mobbade elever och friskolor faller ofta en viktig aspekt bort: föräldrarna. De ska ge barnen förutsättningar att klara skolarbetet. Men risken är att många föräldrar inte prioriterar sitt viktiga uppdrag."

Och varför tar inte föräldrarna sitt ansvar?

Kanske för att vi sedan decennier haft en familjepolitik som genom massiv styrning och propaganda ser till att föräldrarna överlåter ansvaret för barnen på staten och institutionerna? Hur kan man sedan tro att föräldrarna ska förstå hur viktiga de faktiskt är för sina barn eller hur mycket tid de bör investera i barnen.

Det verkar nästan finnas en rädsla även hos SvD som har rubriken "Föräldrarna sviker eleverna". Vilka elever ? Det handlar om de egna barnen. Men om det står barnen istället för eleverna så blir sammanhanget smärtsamt tydligt.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se


söndag, augusti 24, 2008

Sony Ericsson - ett katastrofval

Småbarnsfamiljer, och hemmafamiljer i synnerhet, måste ofta vända på slantarna. I DN den 24 augusti skriver man hur barn väljer mobiltelefoner och rubriken är "Nokia suger".

Men hjälp vad är det för vinkling? Här kan familjer vilseledas och tro att Sony Ericsson är ett bra val.

Själv valde jag med stor omsorg när jag skulle investera i en ny mobil för två år sedan. Jag ville inte ha en mobil med kamera, musik eller för många finesser - utan en vanlig hederlig rejäl mobil.
Valet föll på Sony Ericsson z300i till en kostnad om 1.685 kronor. Ett mycket dåligt val visade det sig.


Efter två år (lagom till garantitiden gått ut) så gick mobilen i två delar. Jag skulle bara svara och hela överdelen lossnade och hängde endast i sladdarna. Mobilen av modellen ihopfällbar hade drabbats av ett konstruktionsfel där det fanns en svaghet i konstruktionen som gjorde att mobilen inte klarade av att man öppnade och stängde den mer än ett visst antal gånger, tydligen.

Det sved naturligtvis, för jag hade räknat med att den skulle hålla mycket längre än två år - speciellt med tanke på att jag använt den så sparsamt. Så jag skrev till Sony Ericsson och berättade vad som hänt och frågade om de kunde göra något åt det här.

Och fick naturligtvis till svar att problemet låg hos mig. Jag hade "tappat", "böjt" eller "klämt" min mobil, vilket naturligtvis inte var sant och det mejlade jag också tillbaka och sa.

Så ett litet tips är på sin plats för varje familj som vill göra en bra investering när ni köper mobil - välj inte Sony Ericsson, för visar sig produkten undermålig så tar de inte sitt ansvar utan låter er ta smällen.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

torsdag, augusti 21, 2008

Vi ställer för stora krav på ettåringar

Inne på alltombarn.se skriver en förtvivlad mamma om hur sonen reagerar när hon lämnar honom ifrån sig till dagis. När jag läser svaret till den förtvivlade mamman så hugger det till i hjärtat, när jag tänker på det lilla pojken och kraven som ställs på honom. Här har vi en liten 1-åring som reagerar med förvivlan över att separeras från sin mamma;

"Hej, min son är 16 månader. Han och jag har alltid haft en bra och nära relation.
Jag började jobba när han var 12 månader och den första månaden efter min jobbstart var han jättearg på mig. Han frös ut mig, skrek när jag skulle klä på honom, byta blöja eller ge honom mat. Jag dög inte till någonting och hans pappa fick alla kramar och pussar. (...)

Men mitt mammahjärta blöder eftersom jag upplever att jag sviker honom och att det är därför han straffar mig.
Med tiden har det blivit bättre och nu under semester så har vi kommit varandra riktigt nära igen. Men nu har jag börjat jobba igen och allt har startat igen. Han känner sig sviken och är arg."


Svaret mamman får är att barn i den här åldern testar gränser och trotsar den person de älskar mest. Därför får mamman rådet att lämna sitt skrikande barn och gå för att sedan "ta tillvara på de lediga stunderna".

Eva Sternberg skriver om vilka konsekvenser det kan få när vi inte tar hänsyn till de små barnens behov:

"Den dagliga separationen från modern och hemmet är förödande för den lille pojkens hjärna. Det tar två år och tre månader utanför moderlivet för ett barn att uppnå tillräcklig mognadsnivå för att vistas utanför hemmet utan att skadas. För pojkar tar det antagligen ännu längre tid. Aldrig tidigare i mänsklighetens historia har en så hög procent av ett lands pojkar utsatts för en så radikal förändring av sina uppväxtförhållanden, som pojkarna i dagens Sverige. Läs mer >>"

Min "mammareaktion" blir direkt att det här är fel. Den här mamman ska inte lämna sitt gråtande barn och gå - han visar ju klart och tydligt att han drabbas mycket hårt och det är signaler som ska tas på allvar. Alla barn är olika och den här lilla killen skulle uppenbarligen behöva vara hemma lite längre med sin mamma (eller pappa), då han inte alls verkar mogen för att separeras från sina föräldrar.

När ska svenska föräldrar få råd baserade på de små barnens behov, istället för råd som gör att barnen tvingas passa in i den svenska modellen (standardlösningen): barn på dagis från ett år och två heltidsarbetande föräldrar?

Personligen så tycker jag att det är ohederligt att inte ge föräldrar bättre och mer seriös information. En dag så kommer de att förstå från vilken bas råden ges, där basen är att det handlar om att alla ska föräldrar och barn ska styras att välja en standardlösning - när det borde handla om att ge råd utifrån varje barns individuella behov.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också några röster ur verkligheten:

Plötslig separationsångest - jobbiga lämningar på dagis

Dagisnoja

Gnällig och bråkig när hon kommer från dagis

Hur kan man tycka att det är roligt att gå från föräldraledighet till jobb?

Beslut om barn saknar barnperspektiv (en förskollärares röst)

lördag, augusti 16, 2008

Livet blir aldrig som man tänkt sig

Det är något fascinerande med att se hur livet hela tiden lär oss nya saker - om vi är mottagliga vill säga. Jag hade till exempel ingen aning om hur jag skulle bli som mamma, jag hade inte ens några särskilt bestämda uppfattningar om den saken.

De två sista veckorna av min graviditet var jag inlagd på heltid på specialistmödravården. Varje dag fick jag lämna prov för att se hur mycket äggvita jag läckte, kontrollera hur barnet mådde genom att ta ctg kurva och så lämnade jag blod varannan dag för att se hur njurarna klarade av havandeskapsförgiftningen. Blodtrycket mättes också.

När jag precis gått i in i vecka 36 så samlade jag på mig så mycket vätska att läkarna var tvungna att förlösa mig. Sedan skulle jag bli bra försäkrade alla mig. Jag mådde mycket dåligt under själva snittet, blodtrycket skenade hela tiden och jag minns tydligt hur läkarna sa;

"titta hur hon ser ut inuti, till och med hennes inre organ är vätskefyllda".

När dottern plockats ut fick jag bara se henne som hastigast, sedan försvann de iväg med henne och jag hamnade på uppvaket (det kallas så även om man inte varit sövd). Det var nog där och då som mina mammainstinkter vaknade på allvar - jag ville ha mitt barn hos mig. De sa nej och jag tjatade. Till slut fick jag lov att ha henne hos mig i 30 minuter och jag la henne kvickt på bröstet, nära, nära. Bredvid satt en sjuksköterska och höll "vakt". Jag vet inte om de var mest oroliga över mig eller barnet.

Jag hamnade inte på BB, efter uppvaket, utan skickades tillbaka till specialistmödravården, utan barn,. Hon hamnade på neonatalen. Fast pappan var förstås hos dottern. Väl där hade jag bara en tanke att börja äta, så att jag skulle bli frisk och stark och få vara hos mitt barn. Jag åt kräm och mjölk - och kräktes. Tryckte ner mer kräm och mjölk och kräktes.

På kvällen så ville jag ändå ner till dottern till varje pris. De körde ner hela sängen för jag fick inte gå. Jag hann bara in på avdelningen, så kräktes jag igen. Jag fick inte behålla någonting och mådde pyton minst sagt. Men läkarna hade sagt att jag skulle bli bra, så det var bara att kämpa på.

Riktigt sent på kvällen kom min mamma förbi för att se sitt första barnbarn. Vi var tvungna att ta oss till besöksrummet, för så var reglerna. Mamma och maken går dit med dottern och när de kört mig halvvägs i sängen, så glömmer de mig i korridoren.

Jag kommer aldrig att glömma känslan.

Det som upprörde mig mest var att jag ville till mitt barn - jag hade inte någon som helst lust att släppa henne till någon annan just då. Rent primitiva känslor gjorde att jag släpade mig och den stora otympliga sängen fram i korridoren. Jag förstår inte än idag hur det gick till men jag fick tag i dörrkarmar och lyckades dra mig fram till besöksrummet och in för att få hålla mitt barn. Djupt förorättad var jag också.

Nästa morgon var jag ännu mer inställd på att jag skulle bli frisk så att jag fick vara med dottern. De fick köra ner sängen så att jag kunde amma. Alla kanyler plockades bort och jag trodde att jag var på rätt väg.

Mitt på dagen börjar jag se vita blommor överallt i luften och förstod att något var fel. Det här var ju symptom som de varnat för under själva graviditeten.

Jag ringer på klockan och en sköterska kommer. När jag berättar om symptomen så förstår hon att min hjärna är på väg att svullna och att jag risker att få eklampsi - kramper. Hon får panik och försöker sätta en kanyl i armen, men hittar inte en ven. Jag säger då till henne att hon kan prova med handen, för jag har haft en kanyl där tidigare. Hon låter kanylen i armen hänga kvar, tar en ny kanyl och sätter i handen. Sedan får jag vätskedrivande och sövs ner.

När min mamma och syster ringer senare på dagen vill personalen inte berätta vad som hänt. Först när de tar sig till sjukhuset får de veta att jag är nedsövd. Under samma period har min dotter en andningsuppehåll, men sängen hon ligger i larmar och de kan klara henne.

Vi är nära döden båda två den här dagen och konstigt vore det om inte en sådan händelse får en människa att omvärdera mycket i sitt liv.

Det tog ganska lång tid för mig att komma i form efteråt, men de första dagarna så körde de ner mig till dottern flera gånger om dagen så att jag skulle kunna amma henne. När jag blev lite bättre fick jag sitta i rullstol och efter ytterligare några dagar blev jag tvingad att gå själv. Jag vinglade ner och stöttade mig på väggarna, svimfärdig och jag såg vita prickar framför ögonen - men ner till dotterns avdelning skulle jag.

Hur beskriver man den otroligt starka kärlek jag kände direkt till det här lilla barnet? Jag vet inte, men jag vet att från det hon föddes så var hon den viktigaste personen i mitt liv och alla val jag fattade längre fram utgick helt och hållet från vad jag trodde var bäst för henne.

Efter åtta dagar vägrade jag att vara kvar på BB och släpptes hem efter att ha tjatat och tjatat. Dottern mådde bra och det var det viktigaste. Jag var långt ifrån frisk och hade fortfarande problem med balansen och orken. Dessutom hade jag fått en liten njurskada och läckte fortfarande äggvita och samlade på mig vätska. Men jag ville bara hem.

Mina upplevelser stämde förstås inte alls överens med vad jag hört om graviditet och förlossning, eller vad jag förväntat mig. Och det är så livet kan vara och oftast är. Men i landet Sverige så tar man inte hänsyn till hur livet ser ut i praktiken, utan bara i teorin och utifrån teoretiska tankar skapar politikerna familjepolitiken.

Därför finns sådana som jag inte med i tankarna hos vänstern när de dömer ut familjen,hemmaföräldrarna ellermänniskor som väljer att gå sin egen väg, istället för att göra som majoriteten gör. Jag döms ut som en loser bara för att jag väljer bort att använda mina barn som murbräcka för jämställdhet. Istället gör jag det fulaste av allt - jag väljer att ta hänsyn till mina barns behov och jag litar på att jag och maken som familj, ska ro det hela i land.

När jag läser Maria Svelands tankar i bitterfittan; "en bok om att kärlek inte finns, att barn är en black om den feministiska foten, och män ondsinta förhandlare", Karin Thunbergs tankar; " jag vägrar förhärliga en hemmafrutillvaro à la 50-talet – och jag kan inte se vad vårdnadsbidraget ger för reell valmöjlighet", eller Svend Dahls tankar: "min son är faktiskt inte allt för mig. Och jag kan definitivt inte vara allt för honom"

- så känner jag bara att: ja, vi är olika men ni har inte gått i mina skor, ni har ingen aning om varför jag valt att vara hemma och ge mina barn tid - men ändå tar ni er rätten att kämpa för att stoppa min och andra föräldrars valfrihet.

Det debatten borde handla om är varför vi bara ska ett livsstilsalternativ som accepteras i samhället och stödjs ekonomiskt, trots att alla människor, alla familjer och alla barn är olika.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Ge barnen tid med sina föräldrar

Bengt Ohlsson: Det finns en författare och debattör som skrivit en bok som proklamerar att kärnfamiljen är piss och gulag och kvinnofälla och erotikdödare, och hon har suttit med hakan högt i debatter och kört samma trall, och morgonsofforna har kommit strömmande som de ska, och idisslat henne ordentligt genom löpmage och nätmage och våm och allting.

Utsikt från en skampåle

torsdag, augusti 14, 2008

Sluta diskriminera föräldralediga!

Jag har länge tjatat om att det är svårt att komma tillrätta med jämställdhetsproblemen om man använder barnen som murbräcka för jämställdhet. Det innebär nämligen en övertro på att om barnen bara separeras så tidigt som möjligt från mamman och hon går ut och arbetar, så blir kvinnor jämställda.

Det där resonmanget är för mig rent idiotiskt. Det enda jag kan se är att om man gör barnen till problemet, istället för att förändra attityden i samhället och i arbetslivet, så kommer också pappor som vill vara hemma att drabbas negativt.

För ett tag sedan pratade jag med en mamma som återvänt till arbetslivet efter sin föräldraledighet. Som sig bör hade hon haft ett samtal med sin (i det här fallet nya chef) chef innan hon började igen, och hade då berättat vad hon förväntade sig inför sin start:
att få tillbaka någon form av eget rum (som alla kollegor hade), egen anknytning, arbetsuppgifter, egen inloggningsidentitet till datorn samt naturligtvis ett välkomnade och att det gick ut information om att hon var tillbaka.

Det blev inget av allt det där.

Första dagen fick hon sitta i ett rum, där kollegan för tillfället var på semester. Ingen visste att hon skulle komma, inget rum var förberett eller ens påtänkt för hennes del, ingen telefon, ingen dator, inget påloggningsid och inga arbetsuppgifter. Löneförhandling? Glöm det.

När det är okej att behandla människor som återkommer från sin föräldraledighet så - då finns det ett klart attitydproblem att arbeta med på just det företaget. Och dessvärre tror jag inte att det är ovanligt att mammor kan bli behandlade så här.

En annan mamma berättade om att hon varit med om något liknande när hon återvände till sin arbetsplats på posten (statliga posten som borde veta bättre). Till råga på allt så låg hon flera tusen kronor efter i lön, då ingen brytt sig om att se till att hon följde med i löneutvecklingen under föräldraledigheten. Yngre nyanställda förmågor hade gått om henne med råge i lön och intresset för att korrigera det hela var minst sagt ljummet hos posten. Ändå hade den här mamman varit lojal och under sin föräldraledighet gått in och arbetat extra på eftermiddagarna när arbetsbelastningen var hög och hon verkligen behövdes.

Otack är världens lön.

En annan mamma berättade nyligen att hon tänker gå upp från 80 procent i tid till heltid. "Det är ingen idé längre att jag arbetar för 80 procent av lönen men 100 procent i arbetsmängd".

De allra flesta arbetsgivare minskar inte på arbetsmängden när någon går ner i tid, utan låter föräldrar få samma mängd arbete men till en lägre ersättning om de nu valt att arbeta 80 procent.

Diskriminering och överutnyttjande av personal!

Ska vi acceptera att det är så här - eller ska vi ta debatten och se till att åstadkomma en förändring?

Många kanske tycker att det är strunt detsamma och om nu kvinnor är så korkade att de är hemma så får de stå sitt kast. Tycker man så då måste man också fråga sig om vi ska ha kvar föräldraledigheten över huvud taget. För ingen ska försöka övertyga mig om att problemet minskar om så kvinnor bara var hemma 6 månader. Om en majoritet av mammorna började vara hemma i 6 månader eller mindre, så skulle situationen vara densamma. Även dessa kvinnor skulle behandlas illa när de kom tillbaka.

Därför att ingenting gjorts åt själva problemet med hur föräldralediga behandlas, istället har barnen gjorts till problemet och själva föräldraskapet.

-Vaki, vaki (som min äldsta brukade säga när hon var 2 år och ville få upp sina trötta föräldrar på morgonen). Nu är det hög tid att vakna upp och se vart den ensidiga synen på barn och föräldraskap i vårt land leder till.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

söndag, augusti 10, 2008

Familjen är grunden för det sociala samspelet

Thomas_Life  (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Semester innebär att familjen många gånger spenderar mer tid tillsammans, med allt vad det innebär. Inne på alltombarn.se läser jag om syskonbråk och tänker genast på att det är i familjen som grunden läggs för hur barn lär sig fungera socialt.

Malin Alfvén tror att syskonbråk handlar om barnens personligheter. Jag tror att det säkert kan stämma till en väldigt liten del, men även om vi är olika så måste vi faktiskt öva oss på att fungera ihop socialt och vad kan då vara ett bättre ställe att öva på än i familjen? Syskonbråk kommer alltid att uppstå men det borde inte vara något problem att hantera om förutsättningarna är de rätta. Syskonbråk är absolut inte något som ska pågå någon längre period.

Att ursäkta syskonbråk med olika personligheter och därmed indirekt säga att det inte är så mycket att göra åt, tror jag inte på. Om syskon får växa upp tillsammans och tillbringa så mycket tid som möjligt ihop innan det är dags för skolan, så har man tid att "kitta" ihop familjen. Barnen får chansen att öva upp det sociala och föräldrarna lär sig att hantera de konflikter som uppstår. (Så blir inte chocken så stor heller när barnen helt plötsligt ska tillbringa tid med varandra och föräldrarna under semestern).

Bygger man sedan på en välfungerande syskonkontakt, med nya kontakter där barnen får bjuda hem kompisar och leka i åldersblandade grupper, är mycket vunnet. Under en förälders trygga överinseende får barnen lära sig de grundläggande reglerna för hur man är mot varandra. Man lånar ut sina leksaker, man är sjysst och kompromissar, ger och tar i leken.

Sedan lär sig barn mycket genom att härma. De små lär av de äldre och de äldre får lära sig att visa hänsyn och ta hand om de mindre. Leker barn bara med barn i en grupp i samma ålder är risken (enligt min mening) att barnen istället får väldigt fasta roller där en är högst i hierarkin och en lägst, samt någon/några mittemellen. Variationen är väldigt viktig - att barnen inte bara leker i en grupp med samma barn dag ut och dag in på samma begränsade yta. Under barnens första år krävs det också mycket vuxenkontakt, för att hjälpa barnen på traven.

Vi har väl alla fått rädda våra barn i parken, från något barn som inte haft de grundläggande sociala reglerna. Man ser den egna tvååringen gå fram och säga hej! Och mötas av en spade i huvudet, en kraftig knuff eller en pinne inkörd under ögat. Då har ni mött ett barn som behöver lite hjälp på traven. Det är bara att sätta sig på huk och vänligt men bestämt säga "nej så gör man inte, säg hej istället". Gör du det så har du garanterat fått en ny kompis. Barn gillar vuxna som är tydliga och behandlar dem rättvist. Jag har mött så många aggressiva barn som snabbt fattat galoppen och skinit upp i ett stort leende och blivit sitt rätta sociala jag, bara de fått lite hjälp.

Och små barn behöver hjälp. Lugn och sansad hjälp från en vuxen som är där och ingriper precis då när ett beteende blir fel. För annars riskerar beteendet att "sätta sig" och då kommer det inte att bli roligt i skolan - varken för barnet eller föräldrarna till det barn som inte fått hjälp med att lära sig fungera socialt.

Barn behöver vistas i nya miljöer och lära känna nya kompisar. Just är att lära sig att ta kontakt med andra barn på ett positivt sätt och etablera nya kontakter är väldigt viktigt för framtiden. Det ger en trygghet i att hantera olika sociala situationer. Barn är olika och blyga barn kan behöva längre tid på sig, men blyghet är medfött och något man varsamt kan lära barnen att hantera. Men det är viktigt att inte lämna dem åt sitt öde - de kan behöva en förälderns trygga famn nära.

Jag är en vanlig mamma och mina barn är som barn är mest. Men i vår familj har närvaro, tid och ork att direkt ta tag i saker varit grundläggande. Barn går hela tiden igenom olika utvecklingsfaser och när ett nytt steg är på gång så brukar det bli lite mer "aktivitet". Då har det varit viktigt hantera situation lugnt och sansat - för barn gör som du gör och inte som du säger. Tydlighet med vad som gäller samt att ge barnen en möjlighet att hantera situationen på ett bättre sätt har fungerat bra för oss. Alla ska trivas i en familj och kunna fungera tillsammans och det är det mål man ska arbeta mot. Förstår barnen att de inte är universums centrum, utan att de är en del i en gemenskap där alla ska må bra och trivas, så har man kommit långt.

När barnen blir äldre så blir det mer diskussioner "hon gjorde så" och "det var så här". Själv vägrar jag att ge mig in i några diskussioner om vems felet är utan bollar tillbaka och kräver att de hittar ett acceptabelt sätt att lösa det hela på. Man får bli arg och irriterad på varandra, men sedan är frågan hur man hanterar det? Där ska tyngdpunkten ligga för konflikthantering och syskonbråk.

Sedan finns det en hel del man kan tänka på under semestern. Barn som är varma och druckit för lite blir gnälliga och irriterade. Se till att barnen dricker och äter på regelbunda tider. Resor och miljöombyten brukar märkas på barnen de första dagarna. Har man tålamod och hanterar det rätt, så är allt snart på rätt köl igen.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

fredag, augusti 08, 2008

Kanske gör ny chef Folkhälsoinstitutet mer seriöst

Vi är många föräldrar runt om i vårt avlånga land som ställt oss väldigt frågande till varför den ökande psykiska ohälsan hos barn aldrig utreds. Om det nu är bra för alla små barn att separeras från hemmet vid ett års ålder, för att placeras långa dagar på dagis i stora barngrupper, med lite personal - så borde inte Sveriges barn må så dåligt.

Svenska Dagbladet berättar den 31 juli att Folkhälsoinstitutet ska få en ny generaldirektör: Sarah Wamala, 41-årig docent i samhällsmedicin och medicine doktorn i medicin/folkhälsovetenskap vid Karolinska Institutet.

– Barns uppväxtvillkor och äldres hälsa är två områden som är viktiga att satsa på men vi måste jobba brett och samverka inte minst med näringslivet. Fokus måste ligga på att påverka olika livsstilsfaktorer som det effektivaste sättet att förebygga ohälsa, säger Sarah Wamala.

På folkhälsoinstitutets hemsida står det:
Statens folkhälsoinstitut är en statlig myndighet som har till huvuduppgift att förbättra folkhälsan. Särskild vikt fästs vid insatser för de grupper som är utsatta för de största hälsoriskerna.

Om man till det lägger målområde 3, 5 o h 7 på folkhälsoinstitutets hemsida som handlar om;

3. Trygga och goda uppväxtvillkor
5. Sunda och säkra miljöer och produkter
7. Gott skydd mot smittspridning

så är det lätt att se att folkhälsoinstitutet har en hel del att arbeta med. Under tidigare (s) regering så har folkhälsoinstitutet (med Sven Bremberg i spetsen) varit tongivande som organ för att sprida ensidig information, där riskerna med förskolan förtigits och alternativet hemma helt ignorerats och avfärdats som ett fullgott alternativ.

Förhoppningsvis så får svenska föräldrar nu korrekt och objektiv information, så att de har ett seriöst underlag, baserat på fakta istället för myter, när de ska bestämma om hur barnen ska tillbringa de första viktiga åren.

Och menar Sarah Wamala allvar med att man ska arbeta förebyggande när de gäller barns hälsa, så kommer nog den utredning nu - angående barns allt sämre psykiska hälsa, som många väntar på.

Sist men inte minst så kanske nu förskolebarn äntligen kommer att omfattas av arbetsmiljölagen, så att barnens miljö kan regleras på samma sätt som inom svensk djurhållning där det finns omfattande regler för hur djuren får växa upp. Då kanske barngrupperna kan minskas samtidigt som det blir mer personal.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Det är stor skillnad på teori och praktik, vilken följande diskussion på familjeliv visar. Tyvärr verkar de stackars föräldrarna inte veta varför det hela får fortgå (förskolebarn saknar skydd).
http://www.familjeliv.se/Forum-3-26/m34961278-1.html

Forskare blundar för kunskap om barns behov

Exempel på hur forskningsförnekarna arbetar