måndag, januari 28, 2008

Du sviker barnen Malin Alfvén

Foto: Shawn Econo (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Nu känns det som om måttet är rågat - i flera år har "föräldrapsykologen" Malin Alfvén flitigt anlitats av media när det ska skrivas om barn.

Varför?

Jo, för hon säger det som heltidsarbetande föräldrar med barn på dagis vill höra. Mitt intryck är att hon ofta uttrycker sig i stil med:

- Gå och handla innan du hämtar ditt barn, 10 timmar eller 11 timmar på dagis gör ingen skillnad, huvudsaken är att du mår bra, då mår ditt barn bra. Och att handla med en trött unge är inte bra för någon.

- Ta lite egentid efter jobbet. Sitt i lugn och ro och ta en fika innan du hämtar. Din ettåring har det säkert skitkul på dagis och du blir en gladare och nöjdare förälder om du får tid för dig själv.

- Gallskriker ditt barn vid lämning och klamrar sig fast vid dig? Bara gå. Din unge ska inte kontrollera dig, det är du som bestämmer. Om du mår bra, så mår ditt barn bra. Ungen slutar skrika när du kommer utanför dörren.

- När syskonet kommer, fortsätt att lämna in barnet på dagis. Där är inte allt upp och ner.

Men för den som vill ha mer objektiv information som utgår från barnets behov (ni vet barnet, den där lilla krabaten som till skillnad från sina föräldrar har svårt att göra sin röst hörd, som har svårt att själv påverka eller förändra sin situation) - så kan man istället säga:

Naturligtvis gör tiden på dagis skillnad. Vilken förälder förstår inte egentligen innerst inne att det måste vara jobbigt för en ettåring att vara många långa timmar på dagis i en stor barngrupp med hög ljudvolym? Och hur ska barn lära sig att vara med i vardagen om de aldrig får följa med och handla? Hur ska en förälder lära sig hur man hanterar en trilskande tvååring i en mataffär om man aldrig ens försöker?

Barnen är längre tid på dagis än föräldrarna är på jobbet. Varför ska föräldern som har kortare arbetstid få lite egentid efter sina färre timmar på jobbet. Det är ju barnet som efter en hel dag i en extremt stor grupp behöver egentid - med sina föräldrar.

Det är en stor omställning för ett barn att få syskon - och en stor omställning för familjen som helhet. Det är nu som familjen ska byggas på allvar och inkludera en familjemedlem till. Och hur gör man det bäst om inte genom att tillbringa tid tillsammans. Tvärtemot Malins råd så tycker jag att syskon ska få en chans att växa upp tillsammans. Visst kan det äldre barn ha en aktivitet några timmar i veckan varje dag (max tre timmar per dag från tre års ålder), när allting satt sig där hemma. Men absolut inte innan. Det äldre syskonet kan känna sig undanskuffat och agerar man fel i början så får man problem med syskonsvartsjuka och rivalitet under resten av barnens uppväxt.

Alla barn är olika och om ett barn inte är moget ännu för en separation och ändå tvingas till uppslitande avsked varje dag - kan nog vem som helst förstå att det ger ärr i själen. Men föräldrar manas till att ignorera sin magkänsla. Många känner av hela sitt hjärta att barnet behöver dem, men uppmuntras i jämställdhetens namn att strunta i barnet ändå. Jämlikhet i Sverige är att ingen tar hänsyn till barnets behov.

Om Malin har rätt i att barn inte behöver tid med sina föräldrar - så borde vårt samhälle vara befolkat av en massa välmående socialt kompetenta barn som är bäst i världen i matematik.

Tyvärr så talar alla undersökningar om något annat. Den psykiska och fysiska ohälsan bara ökar. Skolan präglas av stök, mobbing och antalet barn med diagnoser och beteendestörningar bara ökar.

Här har media ett stort ansvar. Är det inte dags att släppa fram lite fler aktörer som kan få uttala sig om vad barn behöver? Senast i dag läste jag igen att självmorden bland unga kvinnor i åldern 15-24 år bara ökar. Lite panikartat börjar det talas om att föräldradagar ska kunna sparas till barnen är tonåringar. Alla letar febrilt efter lösningar när problemen redan uppstått.

Men med seriös obejktiv information från media (och politiker), så kan föräldrar få den information de behöver för att fatta rätt beslut utifrån det egna barnets behov, redan när de är små. Då arbetar man förebyggande och sparar både i lidande för barnen och i pengar för samhället.

Madeleine Lidman

Läs också:



fredag, januari 25, 2008

Berätta sanningen för föräldrarna

Inne på allombarn.se läser jag om hur lille Alex 1 år dog i en synnerligen vanligt förekommande dagissmitta - pneumokocker. Det gör mig så sorgsen att se vilket kort liv den här lilla krabaten fick - han och många andra som dör varje år i samma dagissmitta.

Vi vuxna har ett ansvar att skydda och ta hand om våra minsta i samhället. Om inte vi gör det, vem ska göra det då? Men föräldrar idag får inte veta att det finns många risker med att sätta små barn på dagis. De vet inte att ett barn som inte är moget för en separation, men ändå tvingas ifrån föräldrarna kan drabbas av anknytningsproblem - med psykisk ohälsa som följd.

De vet inte heller att det finns enormt många risker med att placera många små barn, som ännu inte har utvecklat ett fungerande immunförsvar, tätt, tätt tillsammans på en liten yta. De drabbas av ständiga infektioner som kräver många antibiotika kurer, med allt vad det leder till av problem.

Först när barnet är 3 år, så fungerar immunförsvaret bättre och det är också då som de allra flesta barn är mogna för att separeras från hemmet och föräldrarna. Två mycket viktiga faktorer som alla föräldrar borde känna till och som borde styra hur familjepolitiken är utformad.

Men i Sverige har vi inte utformat familjepolitiken efter barnens bästa - i Sverige tror vi att vi gör något bra när använder barnen som murbräcka för jämställdhet. Och därmed kommer vi heller aldrig tillrätta med de orättvisor som kvinnor faktiskt drabbas av många gånger. Läs mer under "så ser samhället ut idag".

Värst drabbas ändå barnen av dagens familjepolitik och här har politikerna och media en viktig uppgift. Fakta finns hur små barn drabbas av dagissmittor och hur farligt det är med alla dessa sjukdomar som frodas i dagismiljön. Det finns också mängder av undersökningar i länder som Kanada, England och USA som visar på att dagis för barn under 3 år inte alltid är så bra.

Frågan är nu bara om de som har till uppgift att se till att föräldrar får korrekt, objektiv och saklig information om riskerna med dagis, tänker ta sin uppgift på allvar och se till att alla föräldrar i Sverige får den information de behöver innan de fattar beslut om vilken barnomsorg de ska välja till sina barn och vid vilken ålder.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Vanliga dagissmittor
Mulitresistenta pneumokocker upptäckta i USA
Vaccination skulle rädda liv
SMI rekommenderar vaccination mot pneumokocker

tisdag, januari 08, 2008

Familjepolitik med konsekvenser

Ungdomsvåldet visar att de senaste decenniernas familjepolitik fått en hel del negativa sidoeffekter.

Myten kring förskolan säger att barnen där ”fostras till socialt kompetenta små individer” – men det räcker med att gå till skolan för att se att verkligen ser annorlunda ut. Mobbing är vanligt och många barn är väldigt stökiga och otrygga samt löser många konflikter med våld.

Det naturliga vore att föräldrarna till stökiga barn skulle ingripa och satsa mer tid på sina barn, både genom att närvara i skolan och genom att aktivt ta sig tid att reda ut problemen utanför skoltid. Problemet är bara att föräldrar tidigt invaggats i tron att det är förskolepersonalen som ska fostra barnen – ”de har ju pedagogisk utbildning och vet hur man gör”. Uppstår det sedan problem, vilket märks tydligast i skolmiljön, där det ställs stora krav på social kompetens hos barnen – så skriker föräldrarna efter extraresurser och vill helst ha en diagnos från någon läkare som snabbt ska befria dem från deras ansvar. Men är lösningen att ge barnen en massa diagnoser eller att anställa en pedagog till varje stökigt barn?

Är det inte bättre att vi börjar arbeta förebyggande istället?

Barn är olika och alla följer inte samma mönster och utvecklingsfaser. Varje ålder innebär en utmaning och det är lättare för de föräldrar som tidigt inser att barnen är deras ansvar. Om de tidigt tar sig tid att styra upp barnen på rätt väg, så får de också en tilltro till sig själva som föräldrar vilket gör det lättare när barnen blir äldre. Hur ska en förälder som inte kan hantera en gallskrikande tvååring i en mataffär klara av en strulande och utagerande 12-åring?

När familjepolitiken tog ifrån föräldrarna deras ansvar, så försvann inte bara tiden med barnen, utan också den tid som föräldrar som tar ansvar använder till att prata med andra föräldrar om barn och fostran. Den tid man i vardagen naturligt avsätter till att stötta varandra i föräldraskapet.

Tid behövs också för att bygga ett större nätverk av vuxna kring varje barn, i form av mor- och farföräldrar, andra föräldrar, vänner och övriga släktingar. Men för heltidsarbetande föräldrar räcker inte tiden till att vårda den sociala biten av våra liv och väva in den naturligt i vår vardag.

Sedan går föräldraskap ”i arv”, så som människor blivit fostrade, fostrar då de allra flesta automatiskt sina egna barn. Vilket gör att många av dagens 70-talister inte ens reflekterar över att det finns ett annat alternativ än att placera det egna barnet på dagis vid ett års ålder. Föräldrar förstår inte barnens behov av tid, med de viktigaste personerna i barnet liv – mamma och pappa. Många syskon får inte heller växa upp tillsammans utan separeras från varandra redan under föräldraledigheten när det äldre syskonet får gå på dagis när lillasyskonet är hemma. Alla dessa vattentäta skott mellan familjens medlemmar och släkten, trots att det är i familjen grunden läggs för barnets sociala utveckling.

Nu ser vi tydligt vilka konsekvenser det blir när barnen fostras enligt ”löpande band principen”. Där de vid ett års ålder sätts på ”rullbandet” för att rulla in i ”dagisfabriken” och förmodas komma ut fem år senare som välfungerande individer för att sättas i skolan vid sex års ålder.

Samtalen till BRIS, BO:s rapporter, den psykiska och fysiska ohälsan hos barn har länge visat på konsekvenserna och signalerat att något är mycket fel med den svenska familjepolitiken. När det aggressiva beteendet hos ungdomar – i och med dödsmisshandeln av en 16-åring - visat sig gälla även hos östermalmsungdomar, fick människor så smått upp ögonen för att något faktiskt är riktigt fel. I Svenska Dagbladet kan man nu läsa hur de tre tonåringarna fått sin dom och ta ställning till debatten kring dådet.

Frågan är nu om människor kommer att fortsätta stoppa huvudet i sanden eller om de inser att det är dags att ta situationen på allvar och börja arbeta förebyggande för att få barnen att må och fungera bättre. En väg är att ge ansvaret för barnen tillbaka till föräldrarna samt att skapa ett samhälle som låter föräldrar få tid med sina barn.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

SvD: Kännbara straff för östermalmsungdomar som sparkade ihjäl 16-åring

Arne Danne på Lugna gatan: "Tror inte att unga drar lärdom"

fredag, januari 04, 2008

6 av 10 kvinnor känner stress i ekorrhjulet

Nästan 60 procent av kvinnorna i en undersökning som TCO tagit fram tycker att det är ganska eller mycket stressande att få ihop arbete och familjeliv. Frågan man bör ställa sig är om den familjepolitik vi har verkligen är den ultimata när siffrorna ser ut så.

Kvinnor tycker uppenbarligen att det är viktigt att investera tid i familjen och pressas hårt när de försöker hinna med både och.

Varför kan vi inte ha en familjepolitik som gör det möjligt för kvinnor att hitta en balans mellan arbete och familjeliv? Sluta straffa de kvinnor som väljer att arbeta deltid – se till att de får en lägre skatt och bättre trygghetssystem. De utför ett lika viktigt arbete när de ser till att de egna barnen mår bra som det arbete de utför i arbetslivet.

Men istället för att låta kvinnor bestämma själva och ge dem möjligheter att kombinera barn och familj så kommer naturligtvis socialdemokraternas gamla universallösning fram i den slutsats av undersökningen som Vårdförbundet tagit fram:

"Ta bort deltidsjobben och tvinga kvinnor att arbeta heltid".

För enligt socialdemokratisk synsätt så är det förstås deltidsjobbens fel att kvinnor investerar tid i sin familj. Om deltidsjobben försvinner så försvinner kvinnors valmöjligheter och därmed kan de inte välja familjen också. På så sätt slipper de vara så ”ojämställda” och ”gammaldags”.

Återigen så visar socialdemokraterna sin starka tilltro till att de hittat den bästa och enda lösningen för hur alla människor ska leva sina liv. Och de som ”inte förstår bättre” ska tvingas in i ekorrhjulet som alla andra och separeras från barnen.

Kanske är det dags för en undersökning som frågar vad kvinnorna själva faktiskt vill.

I mitt arbete som redaktör för nättidningen Hemmaföräldrar har jag daglig kontakt med kvinnor över hela landet och för mig är trenden helt tydlig – kvinnor vill inte att någon annan ska bestämma över hur de ska leva sina liv – vilka val som är ”rätt” eller ”fel”. Det är bristen på valfrihet och den starka politiska styrningen som skapar den största stressen och som visar sig i de ökade ohälsotalen hos kvinnor.

Ett tips till TCO är att göra en undersökning och fråga kvinnorna vad de själva vill, istället för att tala om vilken lösning som är bäst för dem.

Madeleine Lidman

Läs också:

TCO:s undersökning (pdf)

Tolkningen av undersökningen enligt TCO och Vårdförbundet

Fler länkar om kvinnors situation

onsdag, januari 02, 2008

Socialdemokraterna om vårdnadsbidraget

Det är sååååå orättvist säger de socialdemokratiska politikerna om vårdnadsbidraget. För om några föräldrar väljer att ta ut vårdnadsbidrag (trots att det handlar om en ynka ersättning om 3.000 kronor till barnet är 3 år) så kommer det att kosta sååååå mycket pengar. Och enligt socialdemokraterna vill människor faktiskt att de pengarna används till bättre saker. Enligt socialdemokraternas egna undersökningar förstås. Fast det finns faktiskt en mer oberoende undersökning från Sifo som säger att 64 procent av svenska folket kan tänka sig ett vårdnadsbidrag. Och det finns ett Föräldrauppror som tydligt indikerar att valfrihet och många barnomsorgsalternativ är en mycket viktig fråga för dagens föräldrar.

Jag känner en fyrabarnsmamma som inget hellre vill än att vara hemma med de egna barnen, men hon kommer inte att ha råd även om vårdnadsbidraget införs. För införs det till sommaren är barnen 6, 4½, 3 och 1½ år – varför hon bara får ersättning för det yngsta barnet.

3.000 kronor för att ta hand om fyra barn!

Om hon istället sätter de tre äldsta barnen på dagis och är hemma med den yngsta så kan hon förutom vårdnadsbidraget för ett barn få ut barnomsorgssubventioner från kommunen om cirka 100.000 kronor per barn och år. En lösning som skulle kosta kommunen 300.000 kronor plus 36.000 kronor.

Då hade det varit mycket billigare om hon fått ett vårdnadsbidrag om 36.000 kronor per barn och år istället. En liten nätt besparing om 192.000 kronor per år för kommunen.

Om kommunen nu hade fått en möjlighet från regeringshåll att välja en billigare lösning och betala ut ett vårdnadsbidrag per barn, så dyker nästa problem upp. Socialdemokraternas gamla klyscha om kvinnofälla som genomsyrar hela samhället och skapar en negativ attityd till hemarbetet som förpestar tillvaron för hemmaföräldrarna.

Varför är det en kvinnofälla om just kvinnor väljer att arbeta med barn som hemmaförälder?

Det är ju från socialdemokratiskt håll helt accepterat att 98 procent av alla som arbetar på dagis är kvinnor? Lönen för kvinnor som arbetar på dagis eller lönen (vårdnadsbidraget) till kvinnor som är hemmaföräldrar kommer ju från samma håll – från skattepengar.

Hela diskussionen är så löjeväckande och döljer det som det verkligen handlar om:

socialdemokraterna vill inte att människor ska få bestämma själva hur de ska leva sina liv. För de anser sig nämligen ha hittat en lösning som de vet är "bäst" för alla och då ska alla leva efter den och alla argument för andra alternativ ska till varje pris skjutas i sank.

Visst det finns problem för den som väljer att vara hemma. I Sverige har vi ett system där din karriär bygger på att du hela tiden har en fot kvar på arbetsmarknaden och där arbetet som hemmaförälder värderas till noll och nix och till och med är så illa sett i röda kretsar att man tar sig rätten att förlöjliga och håna hemmaföräldrar för att verkligen sabotera deras framtidschanser.

Men det är saker vi kan ändra på.

Redan nu går det att se en attitydförändring hos människor, man börjar förstå att föräldrar är viktiga för barn. Och att det som investeras i tid och kärlek när barnen är små, senare avspeglas i deras psykiska och fysiska hälsa. Då kan det väl inte vara så svårt att förändra attityden i samhället till hemmaföräldrarna och därmed minska den diskriminering som de drabbas av – bara för att de valt att prioritera sina barn under några år?

Som jag sagt tidigare, låt hemmaåren bli en merit i föräldrars cv, som skrivs dit med stolthet och bemöts med respekt hos arbetsgivarna. Den kvinnofälla som socialdemokraterna pratar om är faktiskt något som de skapat och som vi tillsammans kan få bort genom olika åtgärder, varav jag nämner några ovan, men det finns mycket mer att göra. Det handlar om att öppna ögonen och få politikerna att våga förändra det som är fel idag.

Madeleine Lidman

Läs också:

Med ett "von oben" perspektiv på familjepolitiken

Katrineholm en typisk "nej-sägar" kommun

Föräldraaktion i Nässjö för vårdnadsbidraget

Nu samlar de in namn för ett vårdnadsbidrag

Liza Marklund: "Kådisarna är värst"

Svenska barn allt sämre i matematik

tisdag, januari 01, 2008

Nu startar kampen för vårdnadsbidraget

Det är lätt att vara modig när man har en stor eller flera stora penningstarka organisationer eller partier bakom sig. Och lite mindre lätt när man som liten gräsrot ska försöka göra sin röst hörd, utan varken pengar eller någon stor och stark organisation i ryggen.

Därför är det lätt för mig att känna en enorm värme och stolthet över alla de föräldrar som från gräsrotsnivå ändå försöker kämpa för sina barns bästa. De kämpar utan stora penningresurser och utan stöd från några stora starka organisationer eller partier.

Modiga men ändå sårbara ”små människor” och därför blir jag alltid lika ledsen när jag får höra hur många blir bemötta från politiker håll - och då syftar jag speciellt på hur många socialdemokrater bemöter dessa människor under deras strävan efter valfrihet och efter en större möjlighet att själv bestämma över sin familjs liv.

Många valfrihetssträvande människor har för oss på Hemmaföräldrar berättat hur (s) politiker hånskrattat dem rakt upp i ansiktet när de lämnat över sina namninsamlingar för valfrihet eller när de kämpat för att få bli privata dagmammor. En del har tagit så illa vid sig av bemötandet att de börjat gråta, något som knappast fått en hårdför socialdemokratisk politiker att fundera över sitt beteende. Socialdemokraterna är totalt orubbliga i sin tro att de har rätt och att deras uppgift till varje pris är att tvinga människor att leva sina liv efter en mall som de har bestämt. Ändå fortsätter Föräldraupproret, via vanliga små föräldrar sin kamp, nu ute i ”nej-sägar” kommuner.

Fundera lite över oddsen.

Socialdemokraternas årliga statliga partistöd är cirka 55 miljoner kronor samt medlemsavgifter om 9 miljoner kronor, lotteriintäkter med mera om 55-60 miljoner kronor (år 2005) samt LO-sfärens totala penningbidrag om 90-100 miljoner kronor.

Valfrihetskämparna har inga miljoner, de har inte några kronor i stöd utan kan bara ta av sina egna pengar och sin egen tid när de kämpar för att göra sin röst hörd.

Är det någon mer än jag som tycker att det finns en viss obalans här?

Lägg till det vilken sida media ställer sig på…… (allt som oftast socialdemokraternas).

Ändå känner jag ett stort hopp att rättvisan ska segra. Och det beror på att jag känner hur attityderna har förändrats. Allt fler föräldrar börjar lyssna till sin magkänsla – de har börjat lyssna på vad barnen signalerar och de vet att barn är olika och därmed inte alltid passar att börja på dagis vid ett års ålder. Den utbredda psykiska ohälsan hos barn i kombination med det aggressiva beteende hos ungdomar, som vi nu sett sprida sig genom alla samhällsklasser, har förstås också varit en väckarklocka.

År 2008 har precis börjat och därmed har också kampen för att alla kommuner ska införa vårdnadsbidraget påbörjats på allvar. Det är här och nu – tillsammans – som vi kan åstadkomma en förändring. Vi har inga pengar, media kommer för det mesta att tiga ihjäl vår kamp och socialdemokraterna kommer att håna oss och kalla oss för allehanda tillmälen - men vi har en stark vilja – vi kämpar för våra barn – för framtiden - och därför finns det hopp.

Så alla valfrihetsträvare, det är nu det gäller – du kan också göra en insats. Gå med i Föräldraupproret och hjälp till att starta namninsamlingar i ”nej-sägar” kommuner. Behöver du råd, tips och uppmuntran så finns vi på Hemmaföräldrar – hemmaforaldrar.se här för att hjälpa dig.

Gott nytt år!

önskar

Madeleine Lidman

Läs också:

Valets välregisserade skandaler

En majoritet av LO-medlemmarna är emot stöd till socialdemokraterna

Den svenska journalistkåren

Om skrikande barn vid dagislämning

När det onormala blivit normalt

Vårt skruvade samhälle

Barnpensionaltet - föregångaren till dagis