lördag, mars 22, 2008

Med rädslan som följeslagare

Det finns få saker som gör mig så upprörd som när makten trampar på den lilla människan. Men egentligen så önskar jag många gånger att jag slapp sticka in huvudet i getingboet, att jag slapp dessa oändliga försök till dialog med maktfullkomliga socialdemokratiska politiker som allt som oftast inte ens orkar svara på mina (gräsrötternas frågor). Ja den lilla människans vädjan om att få ett svar varför vi inte ska få ha valfrihet - varför (s) kommuner inte inför vårdnadsbidraget.

Ofta känns det obehagligt. För min egen del så kämpar jag gärna på och utsätter min egen person, men jag har också två barn att tänka på. Rädslan finns där - ständigt - att de ska råka illa ut för att deras mamma sticker ut huvudet och ifrågasätter (s) politikernas maktfullkomlighet.

Men ändå kan jag inte svika "den lilla människan" - jag måste fortsätta kampen mot de vars direktiv fortsätter att styra hur vi får tillåtelse att leva våra liv.

I högstadiet hade vi en kille i klassen som var en ständig hackkyckling, mobbad och hårt ansatt av några killar i klassen. En dag kom jag in för tidigt från en rast och ser hur tre av mobbarna stängt in "hackkycklingen" på toaletten. De hade satt en bänk för och inifrån hördes bankningar och förtvivlade rop på hjälp.

Själv var jag liten och späd - klassens tysta och blyga.

Men den här dagen fick jag oanade krafter. Det svartnade för ögonen av ilska och jag gick fram till mobbarna och skrek åt dem att ta bort bänken och släppa ut killen. Jag tror att de blev chockade av min ilska men hur som helst så släppte de snabbt ut honom.

Sedan sa jag åt dem med lika ilsken röst att omedelbart gå och hämta mobboffrets skor som han tappat när han flydde in på toaletten. Skamset gjorde de som jag sa.

Så långt var allt frid och fröjd, men efter några dagar började ryktet gå att de här killarna blivit synnerligen kränkta av mig och att hämnd väntade. Och mycket riktigt, några dagar senare gick jag ensam i glasgången som sammanband de två skolorna och där väntade de på mig.

- Nu ska du få stryk för att du är så j-vla kaxig.

De kom emot mig tre stycken - de hade makten och jag var bara en späd, blyg tjej. Underläget, orättvisan och fegheten gjorde mig så otroligt arg. Utan att blinka så gick jag emot dem och skällde ut dem efter noter. Jag ska villigt erkänna att jag slog hårt - i ord. Jag var grymt elak och sparade inte på krutet. En av killarna började gråta och det slutade med att de backade ut från korridoren och släppte förbi mig utan att jag fått ett enda slag.

Dagen efter kom en av killarna fram till mig och sa;

- Ähee, jag tänkte bara säga att jag vet att du säkert duschar varje dag och så, men tycker du verkligen att jag luktar som en skunk?

Jag funderade en stund och sa efter visst övervägande;

- Nej, så sa jag bara för att jag blev arg.

Jag kan inte påstå att jag hanterade det hela särskilt bra - jag var elak, sa dumma saker men jag var 13 år och slogs på det sätt jag kunde. De rörde mig aldrig mer men visst fick jag pikar emellanåt av "det tuffa gänget".

Kanske har den lilla "segern" präglat mig för livet och gett mig en tro på att det goda kan segra ibland, i alla fall. Därför fortsätter jag att driva hemmaforaldrar.se - jag fortsätter min kamp för att göra hemmaförälderns röst hörd i media. Jag kämpar för att attityderna ska förändras i samhället och att hemmaförälderns arbete ska uppvärderas - att diskrimineringen ska upphöra.

Och framförallt så kämpar jag för att barnen ska få det bättre - för till syvende och sist så handlar det om att skapa ett barnvänligare samhälle som tar hänsyn till att alla barn är olika.

I dag står jag inte ensam, bakom mig finns många små gräsrötter - lika rädda och osäkra som jag - men vi kämpar på, för våra barn och för alla föräldrar som vill ha valfrihet.

Med dessa små rader vill jag tacka alla föräldrar som står bakom Hemmaföräldrar, som stöttar oss och kämpar med oss.

Glad Påsk!

Madeleine Lidman

tisdag, mars 18, 2008

Bättre dagismiljö behövs - inte mer pedagogik

Visst kan det vara en bra idé att höja den pedagogiska kvaliteten i förskolan - något som Alliansen presenterar ett förslag på inne på DN Debatt.

Men ..... med tanke på hur situationen ser ut i förskolan i dag så är det kanske inte prioritet ett, utan känns mer som att sätta ett färgglatt miljövänligt och anatomiskt korrekt plåster på ett illa infekterat sår.

Tyvärr är det här ett ofta återkommande problem när politiker klurar och funderar ut sina politiska skrivbordskonstruktioner utan att ha kontakt med det verkliga livet. Jag har (som representant för många föräldrar) skrivit ett antal gånger till regeringen Reinfeldt och berättat utifrån ett gräsrotsperspektiv vad som kan och absolut måste göras bättre för de små barnen som inte själva kan göra sin röst hörd. Men icke - fortfarande är det inte någon som tar de små barnens situation på allvar.

Fokus i förskolan borde först och främst ligga på att förbättra följande problemområden:

- Stora barngrupper
- Lite personal
- Buller
- Svåra och ibland dödliga smittor; tbc, mrsa, pneumokocker, streptokocker
samt andra smittor som rs-virus , hepatit A och B samt "kräksjuka"
- Personal som vantrivs och vill byta jobb på grund av arbetsmiljön/arbetssituationen
- Att det finns personal som arbetar som är pedofiler eller sexdömda
- Dagisbarn som begår sexövergrepp mot andra dagisbarn
- Barn som rymmer från dagis
- Anknytningsproblem till följd av för tidig separation
- Att förskolebarn saknar skydd i arbetsmiljölagen samt i en Lex Sarah lag

Vid en närmare studie av problematiken ovan så står det ganska klart att det sista förskolebarnen behöver är mer pedagogik - de behöver ett mycket starkare skydd och en bättre miljö i förskolan. Och föräldrarna behöver få mer kännedom om riskerna med dagis.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

söndag, mars 16, 2008

Instängda - i pedagogikens namn

En marsmorgon klockan 8.30. Är ute med hunden på morgonpromenad och vi passerar som vanligt ett dagis som har höga stängsel. Efter flera rymningar har man byggt på det tidigare höga hönsnätet med ytterligare en meter. Gården är så tråkig, det mesta är gräs och en brant backe där barnen inte kan leka. Ibland ser jag ett översiggivet barn stå och gråta ensamt vid stängslet. Idag springer några 4-5 åringar runt och slår varandra med pinnar. För några år sedan fick ett pojke en pinne rakt i ögat på det här dagiset och blev blind. Det blev inte några rubriker förstås. Här leker barnen själva utan vuxnas överinseende - och formar sina egna överlevnadsregler.

När den lilla gruppen av större barn ser mig och hunden kommer de springande till stängslet.

- Får vi klappa hunden.
- Javisst säger jag. Om ni kan få ut händerna genom hönsnätet. Jag ska försöka få honom att ställa sig lite närmare.

Hela situationen känns så absurd. Det är ju här ute i parken där jag befinner mig som det riktiga livet finns. Här finns det träd, buskar, vilda kaniner, hundar att klappa och människor i olika åldrar som man kan växla några ord med. Jag skickar några tankar till hemmabarnen men också till de barn som går hos privata dagmammor och har deltidsförskola (lekis) några timmar per dag. De är barn till engagerade föräldrar som inte hämtar barnen senare än klockan 16.30 för då stänger dagmammorna sin verksamhet. (De föräldrar som väljer alternativet privat dagmamma får acceptera konceptet att dagmammorna tycker att föräldrarna är de viktigaste personerna i barnets liv och att de därmed förväntar sig att föräldrarna ger sina barn tid).

Dagmammebarnen får hemlagad mat, de får utflykter i skogen varje vecka, de går till simhallen och åker skridskor. På vintern har de "lilla vasaloppet" i parken och ofta har de roliga fester med olika teman, när det inte är sagostund i kulturskolan eller "bara" fri lek i parken. Dagmammorna är måna om att lära barnen "gamla hederliga" lekar som "bro, bro breja", "burken", kull, eller kurragömma. När de större barnen är på lekis, så kan de hitta på mer åldersanpassade aktiviteter för de små. Barnen sover middag i vagn ute - de får sova middag för föräldrarna, där finns ingen önskan att barnen ska slockna tidigt för att mamma och pappa är trötta efter en lång arbetsdag.

Barnen på dagiset får nästan aldrig komma utanför stängslet. Jag har aldrig sett dem lämna sin gård och känner till personal som arbetat där och som berättat om varför de slutade - den gamla vanliga visan - för lite personal och för stora barngrupper. De har gjort att de inte känt att de kan stå upp för verksamheten då de inte kan erbjuda barnen en bra tillvaro.

Men föräldrarna (som inte tillbringar sina dagar där) verkar nöjda..... och nya barn skolas hela tiden in.

Många tankar snurrar i mitt huvud den här dagen när jag stannar en stund och pratar med de små bakom stängslet. Deras små barnhänder som pressas ut genom hålen i hönsnätet känner försiktigt på hundens päls. Många verkar inte ha varit i närheten av en hund, några är lite rädda och tveksamma. När jag frågor om de vet vilken ras det är så har de ingen aning, även om pudel är en vanlig ras. De verkar inte ens veta att det finns olika hundraser.

Snart måste jag gå vidare men de små är inte villiga att släppa iväg mig i första taget, de pratar och pratar i mun på varandra och jag som redan lärt mig deras namn får säga "nu får du vänta lite när Ida pratar". Helst så skulle jag vilja ta ner stängslet och släppa ut barnen i parken och låta dem gå med mig och upptäcka världen. Klappa hundar och leka i det fria.

Tyvärr är det inte upp till mig att göra det, utan dessa barn sitter där de sitter bakom sitt höga stängsel därför att deras mammor och pappor tror att de varje dag får en fantastisk pedagogik i förskolan som ska göra dem till små underverk i skolan. Kanske får de lära sig matematik och bokstäver, inte vet jag.

Men jag vet en sak och det är att den vardagspedagogik som hemmabarnen och dagmammabarnen får är guld värd. De barn som vara ute i parken och som får räkna pinnar och stenar, som får "ramsa" ole, dole doff och leka lekar i det fria, som blir sedda och bekräftade - de får en mycket bra start i livet. Och en bra start med en god kännedom om hur man beter sig ute i "det verkliga" livet är a och o inför skolstarten. Trygga, socialt välfungerande barn har mycket lättare att tillgodogöra sig kunskapen i skolan.

Madeleine Lidman

måndag, mars 10, 2008

Så många problem - så få ifrågasättanden

Föräldrar som sätter sina barn i förskolan ska kunna vara trygga. Små barn kan inte i ord uttrycka sina känslor, de kan bara skrika och visa sin ångest - men det är oftast lönlöst, för föräldrar får höra från förskolepersonal och tongivande psykologer att de inte behöver bry sig om sina barns signaler - "för det går över". Ja, skriken kanske tystnar men gör såren i själen det? Och ger man dessa råd till föräldrar så måste man också vara väldigt säker på att den miljö som barnen vistas i är trygg.

Och säker kan man inte vara har det visat sig.

I SvD den 9 mars - Dålig koll av pedofiler på daghem - så visar det sig att barn är verkligt utsatta. Trots alla lagar och myndigheter (som ska övervaka barnens välfärd), så visar det sig att många förskolorna struntat i, glömt eller inte hunnit begära uttrag ur polissregistret på de vikarier som arbetar inom förskolan. Nu har Kalla fakta gjort en kontroll och visserligen inte gått igenom alla kommuner men ändå fått fram att det finns 75 dömda sexbrottslingar som arbetar med barn inom förskolan eller skolan. Dessutom hittaden man 248 som varit skäligen misstänkta för sexbrott, men som inte fällts på grund av brist på bevis, som arbetar med barn.

När vi har en så pass "tvingande" familjepolitik som med ekonomiska styrmedel och massiv propaganda försöker få alla föräldrar i samma fålla; dagis från ett års ålder och två heltidsarbetande föräldrar, så får sådant här inte förekomma.

I de allra flesta kommuner är barngrupperna dessutom alldeles för stora, vilket leder till en extrem arbetssituation för personalen med mycket sjukdomar och utbrändhet som följd. Det leder till en ständig ruljans av nya vikarier i många förskolor - varav många vikarier alltså aldrig kontrollerats.

Under hela 2000-talet har larmrapporterna om den svenska förskolan duggat tätt. Det är TBC, hepatit A, MRSA (sjukhussjukan), buller, icke-lindriga skador som ökat, psykisk ohälsa, barn som rymmer, stora barngrupper - 40 barn på 4 personal, vanvård i form av barn som får gå i samma bajsblöja hela dagen. Listan kan göras hur lång som helst - men det finns starka indikationer på att situationen i många förskolor är under all kritik.

Men ingenting händer.

Och när något nytt uppdagas så kommer det inte från myndighetshåll, föräldrahåll eller via larm från personal - det kommer via uppdrag granskning eller kalla fakta. Ett kort tag blossar diskussionen upp och feta rubriker syns i tidningarna.

Vad händer sedan?

Jo, sedan lägger sig allt igen och saker och ting fortsätter som förut. De små barnen omfattas fortfarande inte av någon arbetsmiljölag eller Lex Sarah lag,
ingen utreder om den psykiska ohälsan hos barn och ungdomar har ett samband med familjepolitiken
och Smittskyddsinstitutet anser inte att det behövs vidtas några speciella åtgärder för att skydda dagisbarnen mot nya hot som resistent tbc eller andra svåra och ibland dödliga infektioner.

Vad krävs egentligen för att det ska bli inte bara en reaktion utan en förbättring?

Jo, en mycket kraftig reaktion från föräldrarna. Om barngrupperna är för stora och det är för lite personal - samla alla föräldrar och gå upp och sätt er hos ansvarig i kommunen. Gå inte därifrån förrän de lovar att per omgående göra något åt siuationen. Skriv till regeringen och kräv att förskolebarn får skydd i en arbetsmiljölag och se till att få en handlingsplan från Smittskyddsinstitutet med en långsiktig plan för hur man ska förhindra att svåra smittor sprids bland förskolebarn.

Skydda era barn - för ingen annan lär göra det!

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se