lördag, juli 26, 2008

Höj vårdnadsbidraget och höj åldern

Äntligen vårdnadsbidrag i många kommuner, men i DN rapporterar man att få ansökningar hittills kommit in. Men allt är relativt - vad är få ansökningar?

Vårdnadsbidraget är nytt och det är inte många som känner till att det finns. Sedan är det sällan som vårdnadsbidraget presenteras som något positivt i media. Dessutom invaggas föräldrar fortfarande i tron att dagis är ett måste från ett års ålder för att barn ska få social kompetens och bli bra i matematik. Och målgruppen? Hur många har flera barn mellan 1-3 år. Ska man vara hemma med flera barn, men bara få ersättning för det barn som är i en så snäv åldersram, så blir det förstås svårt ekonomiskt.

Så visst finns det mycket som kan bli bättre. Men det är ju bra om effekterna kommer fram i media så att politikerna kan korrigera det hela:

* Vårdnadsbidraget bör höjas och hamna i nivå med dagisbidraget (dagissubventionen som är cirka 150.000 kronor per barn och år).

* Vårdnadsbidraget bör omfatta barn i samma ålder som dagisbidraget (1-5 år).

* Regelverket kring vilka som får ta ut och inte är för krångligt och måste förenklas.

Idag har vi ett system som innebär att vi via skatten betalar ut ett tämligen högt dagisbidrag (dagissubvention) till de familjer som väljer dagis, så att de endast behöver betala en blygsam summa själva. Ska vi behålla det systemet så bör också andra barnomsorgsalternativ subventioneras lika mycket. Det pratas ju så mycket om att förskolan är till för barnen, men barn är olika och vill man välja något annat så ska man som förälder kunna göra det.

Har inte barnet en fungerande anknytning eller är infektionskänsligt så kan konsekvenserna blir synnerligen negativa om föräldrar tvingas, med ekonomiska styrmedel, att välja förskola från ett års ålder.

Du kan vara sjukskriven, förtidspensionär, arbetslös, föräldraledig, hemmaförälder, eller bara ha särskilda skäl och ändå få ta del av dagisbidraget. Det finns inte längre någon koppling till arbete utanför hemmet och erhållande av dagisbidraget (subventionen).

I det läget är det inte acceptabelt att ha skilda ersättningar för olika barnsomsorgsalternativ.

Toppen med valfrihet och fler barnomsorgsalternativ - äntligen säger alla engagerade i Föräldrapproret - men nu måste vi korrigera det som kan bli bättre med vårdnadsbidraget och se till att vi får en rättvis barnomsorg på allvar.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Dagisinfektioner

Svenska barn allt sämre i matematik

Artiklar om förskolan

söndag, juli 20, 2008

Modigt Dilba att du vågar ifrågasätta

Jag beundrar människor som vågar ifrågasätta - det är de människorna som driver samhällsutvecklingen framåt. I Dagens Nyheter ifrågasätter Dilsa Demirbag-Sten hur bra dagis egentligen är för barn. Det är sällan vi får läsa något i media där dagens familjepolitik ifrågasätts och ändå finns det väldigt mycket att ifrågasätta.

Propagandan säger att det är på dagis barn formas till socialt välfungerande individer och ändå bara ökar beteendestörningarna hos barn, vilket märks inte minst i skolan. Detta trots att över 80 procent av alla barn gått på dagis från ett års ålder. Den psykiska ohälsan ökar också och har antagit katastrofala proportioner.

Men det är så tyst i media.

Var är debatten om familjepolitiken? Ska vi fortsätta med en familjepolitik som ger stora bidrag till föräldrar som sätter sina barn på dagis eller ska vi se till att ge bidrag till (subventionera) fler barnomsorgsalternativ - där också hemmaförälder är ett självklart alternativ?

Ska vi våga öppna upp debatten och diskutera de problem som finns på dagis eller ska en utveckling som, just nu i Skåne, innebär att man startar utedagis för att spara lokalkostnader - få fortgå utan att någon vågar ifrågasätta om det är en fullgod lösning för små barn?

Varför har inte min debattartikel "förskolebarn saknar skydd" fått fler föräldrar att reagera? Där berättar jag klart och tydligt om att förra regeringen avslog att förskolebarn (och fritidsbarn) ska omfattas av arbetsmiljölagen. Om inte föräldrarna skyddar sina barn - vem ska göra det då? Utan en lag som reglerar hur miljön för de minsta ska vara kan kommunerna ha "utedagis" (utan lokaler för barnen att vara i), stora barngrupper, lite personal, hög bullernivå och många "icke-lindriga" skador hos barn - utan att man behöver göra något. Utan att man behöver stå till svars för hur barnen får tillbringa sina dagar.

Jag tror att väldigt många föräldrar idag är vilseledda, de får inte korrekt information och många söker den inte heller. Alltför många gömmer sig fortfarande bakom Bengt-Erik Andersson vilseledande undersökning. (Det är bara att söka på nätet eller läsa Per Kågesons "Tid för barn" så får man veta hur falsk denna undersökning är). Eller så suger de åt sig av propagandan från Lärarförbundet om att dagisbarn blir bättre än hemmabarn i matematik. Lika felaktigt det. Svenska barn visar upp allt sämre kunskaper i matematik och det är mammans utbildningsnivå som avgör hur duktiga barnen blir i matematik.

Kanske kan vi äntligen få en av regeringen tillsatt utredning som vågar titta på om det finns ett samband mellan den ökande psykiska ohälsan hos barn och dagens familjepolitik. Föräldrar (och vissa förskollärare) börjar alltmer ifrågasätta om det system som subventioneras från staten idag med cirka 150.000 kronor per barn och år (dagisbidrag), verkligen är det bästa för alla barn.

Hur som helst så måste föräldrar få mer objektiv information än den propaganda de matats med hittills och media måste lära sig att följa med i utvecklingen och berätta om gräsrötternas kamp som Föräldraupproret, istället för att försöka leda den och berätta för människor vilka åsikter som är de "rätta". Mitt tips är att media ska häva mörkläggningen av problemen i familjepolitiken och släppa fram gräsrötterna som har en mängd med bra idéer för hur vi ska ge våra barn en bättre uppväxt.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Låt föräldrar få veta riskerna med dagis

Tidig dagisstart skyddar mot allergi - en farlig myt

Per Kågeson: Sverige borde följa FN:s barnkonvention

Öppna upp debatten och rädda barnen

Artiklar om jämställdhet

Artiklar om familjepolitiken

Artiklar om anknytning

Artiklar om förskolan

Nina Björk får kulturstipendium - "står i dissonans med den övriga mediekören"

måndag, juli 14, 2008

Barn har rätt till närhet, kärlek och bekräftelse

Foto:  Eduardo Zarate (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
På promenad med hunden igår mötte jag en liten kille på cirka sex år, som var ute med sin kompis och åkte sparkcykel.

- Jag har ont i axeln sa han och tittade på mig med sina stora blå ögon.

- Oj, då. Har du ramlat, frågade jag?

- Ja, jag cyklade omkull.

Sedan följde en lång utläggning om hur han cyklat och ramlat när styret åkte "så". Han gjorde en liten uppvisning med cykeln och han pratade och pratade. Helt plötsligt börjar han berätta att hans mamma väntar barn och att han haft ett syskon som dött. Jag står en lång stund och bara lyssnar och får veta allt om mammans dåliga rygg och att lillasyskonet var två år när han dog.

Det här var en lite kille med mycket oro inför framtiden och han hade uppenbarligen stort behov av att få prata med någon vuxen. Vid sådana tillfällen känner man sig ganska hjälplös, men jag försökte lyssna och bekräfta hans känslor och förhoppningsvis så lindrade vår lilla pratstund lite av hans ångest. Det var något rörande över hela hans uppenbarelse.

Svenska barn har tillgång till ett samhälle med hög konsumtion men har de tillgång till den närhet, kärlek och bekräftelse som de har behov av och rätt till?

I Svenska Dagbladet så skriver Anna Larsson (aktiv förskoleförespråkare) om de ökande samtalen, till BRIS:

"Vi verkar vara på väg att överföra vår lyckofascism på våra barn. Faktum är att svikna i kärlek blir de flesta. De som är rädda för att hålla tal är fler än de som njuter av det. Dåligt självförtroende har vi alla. Och 40 procent av alla människor lider någon gång i livet av depression. Det kanske rent av är en naturlig del av att vara människa. Det finns två sätt att se på livet: Antingen fortsätter vi jaga lyckan i varje minut. Och tror att det är något fel på oss när vi inte hittar den. Eller så omfamnar vi oss själva som de ofullkomliga varelser vi är och erkänner att livet faktiskt är rätt kämpigt. Och blir glatt överraskade när lyckan ändå drabbar oss."

Men faktum är att det är föräldrarnas ansvar (eller vuxenvärldens ansvar) att hjälpa barnen att möta livets motgångar, att stötta dem genom livet, att prata, att ge tid, att finnas där och bekräfta barnens känslor. Eftersom den psykiska ohälsan ökar så kraftigt - så är frågan om det beror på att "är på väg att överföra lyckofascismen på våra barn" - eller om det beror på att vi inte ger våra barn tid.

Problemet ligger inte hos barnen - problemet ligger i familjepolitiken som separerar barnen för tidigt. Och som skapar ett samhälle där barnen inte får den tid med sin familj som de behöver för att klara av att möta livets motgångar.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

En debatt som lätt kantrar

Hemmaföräldrar - ett hatat alternativ av "proffstyckarna".

lördag, juli 12, 2008

När det anonyma drevet går

Min pappa var inte särskilt förtjust i facket efter en obehaglig upplevelse som ung när han vägrade gå med. Därför tackade han väldigt bestämt nej till att gå med även senare i livet. Gissningsvis så sa han inte bara nej utan talade även om varför och det var inte populärt i Sverige på 70-talet. Under en period kunde vi inte svara i telefon hemma. Jag minns än idag hur rädd jag blev som liten flicka när jag råkade svara i telefon en gång och hotelserna från en fackföreningsrepresentant haglade. Den arga aggressiva rösten i andra änden skrämde mig så att det satt i under hela 80-talet. Jag rös av obehag bara någon pratade om att gå med i facket.

Det är nog så att vi alla har ett bagage med oss som påverkar hur vi ser på olika saker. Mitt bagage är helt klart mina upplevelser från Sverige på 70-talet - ett samhälle som inte accepterade olika åsikter och uppfattningar - allt var så styrt och likriktat. Alla minns väl bilarna med klistermärken av socialdemokraternas ros. Men var fanns bilarna med klistermärken från de andra partierna? Socialdemokraterna kunde tryggt och stolt berätta var de stod - alla andra fick vara försiktiga för de kunde drabbas av påhopp eller en repa i lacken. Det var "fult" att inte vara socialdemokrat.

I 70-talets Sverige var det bäst att tala tyst om att man inte delade de socialdemokratiska värderingarna. Jag har pratat med många som kände rädsla och inte vågade säga öppet om de hade en annan politiskt åsikt. Vi barn fick snabbt lära oss att det inte var någon idé att fråga föräldrarna om var de stod politiskt, "sådant pratar man inte om". De var likadant hemma hos flera av mina kompisar - de som inte hade en socialdemokratisk ros på bilen.

En dag kom syrran hem och ville gå med i unga örnar - "en jättekul klubb där man fick göra en massa roliga saker". Syrrans kompis Annika var med där. Mamma sa nej, men hon sa aldrig varför. Idag vill socialdemokraterna starta friskola, så att de tidigt kan lära barnen "den rätta andan" - då handlade det om att genom lek lära dem "tänka rätt".

Skolan skulle vara politiskt oberoende men jag minns tydligt hur vi i årskurs 6 fick en lärare som predikade om hur fantastiska socialdemokraterna var. Varje dag matades vi med samma politiska budskap och vi tröttnade allt mer. Det här var år 1976, vi var tolv år gamla och naturligtvis inte särskilt duktiga på att bemöta lärarens indoktrinering. Sedan var vi sårbara, vi var i en beroendeställning till läraren, han satte våra betyg. Hur mycket skulle vi våga käfta emot med tanke på det? Det mest nesliga var att det var valår och vi fick jämt höra "socialdemokraterna kommer att vinna, de vinner alltid. De har alltid haft makten och de kommer alltid att ha makten".

Just den kommentaren retade oss enormt och jag minns hur en av killarna i klassen en dag gjorde något som jag tyckte var väldigt modigt. Och då ska man minnas hur det politiska klimatet var, hur gamla vi var och hur underlägsna vi var. En dag gick han fram till vår socialdemokratiske lärare och överräckte ett tändsticksplån med ett moderatmärke på. Alla som såg applåderade. Det var en protest "jag vågar utmana dig och jag vågar stå för att jag inte delar dina åsikter". Killen hette Niklas Johansson och den där lilla händelsen har etsat sig fast hos mig - den lilla människan som protesterar mot överheten (makten).

Det är modigt när man inte vet vad repressalierna blir.

Vi fick vår "hämnd" och vi fick tillbaka tron på rättvisan och demokratin det året eftersom socialdemokraterna inte vann (som läraren sagt). Även skolvalet gick som det brukade - moderaterna vann. Jag tror man måste ha levt i Sverige under de "kalla åren" för att förstå hur stort just det maktskiftet var för många som inte delade socialdemokraternas åsikter. Min farbror var så till sig av lycka att han sprang med svenska flaggan upp och ner framför riksdagshuset. Nu blev inte resultatet så lyckat, men då måste man också förstå hur genomsyrat samhället var av socialdemokraternas långa maktinnehav (och är än idag) men det är en annan historia.

Jag tror att det är farligt om ett parti regerar för länge i ett land. Goda tankar och idéer riskerar att skruvas till och få helt andra effekter än vad som var tänkt från början. Och om debatten då stryps med allehanda medel, så går det inte heller att komma tillrätta med avarterna. Men det värsta är att när ett parti har haft makten för länge så tror en del människor att det bara kan (får) finnas just det partiets åsikter. De reagerar otroligt aggressivt när andra människor ger uttryck för sina (annorlunda) åsikter.

Det skrämmer mig lika mycket som de hotfulla samtalen från facket som drabbade min far (och mig som barn). Här på bloggen har jag tidigare skrivit "Med rädslan som följeslagare" om mina känslor inför att som liten gräsrot utmana socialdemokraternas familjepolitik (anammad även av många inom alliansen tyvärr).

På senare tid har min blogg fått en hel del anonyma kommentarer från nyupplagda namn (som saknar en riktig blogg till) och en av dessa har klivit över en gräns. När inläggen blir aggressiva och går på mig som person, då kommer den gamla obehagskänslan från barndomen tillbaka.

Jag berättar vad jag heter och var jag står och vilka mina mål är. Det är helt okej för mig att debattera mina inlägg på bloggen - så länge nivån är seriös och konstruktiv. Mitt mål är att väcka tankar och ifrågasätta nuvarande system. Nu är jag inte politiskt "skolad", jag tillhör inte makten - inte heller "den första statsmakten journalisterna" - utan jag representerar gräsrötterna.

Det är viktigt att komma ihåg. Jag är faktiskt bara en vanlig mamma.

Tydligen finns det människor som börjar se mig som ett hot och till "Henrik" som vill att jag ska publicera ett av hans inlägg som dryper av påhopp mellan raderna vill jag bara säga:

- Visst kan du hoppa på mig som person och få mig att känna obehag och rädsla. Är det inte bättre att kliva fram ur anonymiteten och ha en seriös debatt med argument som inte dryper av hat? En öppen debatt sker mellan människor som vågar stå för och berätta vilka de är.

Mitt arbete som gräsrot med att ifrågasätta familjepolitiken och arbeta för att den blir bättre ska inte ske genom att någon försöker tvinga mig i försvarsställning, där all energi ska gå åt till att besvara en massa påhopp. Den fällan tänker jag inte falla i. Den som vill "diskutera" är välkommen att göra det - men berätta gärna vem du är och var du står. Det är ärligare och mer givande för alla läsare. Berätta ocskå gärna varför du inte håller med och hur du tycker att man kan göra istället.

Madeleine Lidman

Läs också:

Staten fostrar barnen bäst

Valets välregisserade skandaler

Gräsrötterna vill ha en ärlig valrörelse

En hammare i huvudet på alliansen

LO hotar alliansens väljare

Hallengren vågar inte debattera

Almedalen -ssu marscherar
Lena Hallengren vägrar svara på Madeleine Lidmans frågor

Folkhemstanken kontra valfrihetstanken

Sverige ett intolerant land

Media mörklägger problemen kring familjepolitiken

Journalisterna - den första statsmakten

Vårdnadsbidraget triggar till elakheter

onsdag, juli 09, 2008

Gudrun Schyman är hopplöst ute

Almedalen, Visby, politiker, sommar och sol. Igår såg jag en ensam Gudrun Schyman stå utanför ringmuren och mässa sitt vanliga budskap:

Vi kvinnor lider under patriarkatets förtryck (alla män är elaka och vill att vi ska bli hemmafruar och passa upp på dem), förskolorna ska byggas ut (och givetvis vara det enda alternativet) och hemmaföräldrar är bläh - för om någon väljer att vara med barnen så blir det alltid kvinnan, enligt Gudruns resonemang. Samhället ska inte diskriminera några grupper (hemmaföräldrar undanaget förstås) och FI (Feministiskt initiativ) är de som har lösningen för jämställdhet - och den heter "död åt kärnfamiljen". Det var Gudruns budskap i ett nötskal.

Som avslutning berättade Gudrun att det kostade pengar att hyra högtalaranläggningen och mumlade något om att hon tänkte gå runt, när hon var klar, och samla in 20 kronor mot att man kunde vinna en friggebod (en gammal valstuga eller nåt). Två unga tjejer gick runt och försökte dela ut informationsblad under Gudruns tal, som ingen av de förbipasserande ville ha. Gudruns försök att närma sig människor gav inte heller något resultat, så budskapet gick helt tydligt inte hem.

Det var nästan sorgligt att se henne stå där, totalt ovetande om att det inte är år 1968 längre. Hennes budskap kändes så gammalt och förlegat. Ser hon inte eller vill hon inte se var vi befinner oss anno år 2008? Nu har vi facit i hand och kan se vad som hände när vi trodde att lösningen på jämtställdhetsproblemen var att använda barnen som murbräcka. Med ekonomiska styrmedel och intensiv propaganda om hur bra det är för barn att tillbringa det mesta av sin vakna tid på dagis från ett år - har en majoritet av Sveriges föräldrar tvingats in i "rätt" fålla.

Men det har ett pris.

Och det priset får våra barn betala och kan vi tydligt se i den ständigt ökande psykiska ohälsan.

Kvinnorna mår inte heller bra och papporna kämpar säkerligen på så gott de kan de med, i den föräldrafälla de hamnat. Kvinnor och män samarbetar så gott de kan kring sina barn men barnen mår inte bra. Förskollärarna gör vad de kan men med stora barngrupper, lite personal och barn som går långa dagar (många även på loven), är det säkert inte lätt. Alla försöker överleva i det som är - men det fungerar inte.

Så är läget just nu och frågan är vad vi gör då?

Mitt förslag är att vi skapar en acceptans för att barn behöver tid med sina föräldrar. Inte genom millimeterrättvisa i tid. I olika perioder kan föräldrarna ge olika mycket tid, bara de planerar och ser till att finnas där i möjligaste mån. Låt föräldrarna bestämma själva.

Med en acceptans i samhället för att föräldraskap är viktigt, så kan också attityden i arbetslivet förändras. Jag tror att många arbetsgivare hellre låter småbarnsföräldrar ta en längre paus - och tar in en vikarie - än låter någon komma tillbaka innan barnets immunförsvar är tillräckligt utvecklat - till följd att de vabbar mer än de är på jobbet.

Att vara hemmaförälder är ett arbete - erkänn det. För vi ser ju vad som händer när föräldrar inte ges möjlighet att avsätta den tid som behövs för att kunna utföra ett bra jobb - beteendestörningarna hos barnen ökar. Och då ropas det på resurser och då får det kosta pengar. Varför inte investera de pengarna i barnen under småbarnsåren istället?

Gudrun Schyman har inte lösningarna (eller vänstern som har ett liknande synsätt) - inte heller alliansen har förstått allvaret - de vacklar än hit och dit och vågar ännu inte skrota den gamla socialdemokratiska familjepolitiken helt.

De som sitter inne med svaret är gräsrötterna. Så lyssna på de där vanliga små människorna som lever i den verklighet som politikerna har konstruerat. De vet vad som kan göras bättre. Våga överlåta åt gräsrötterna att fatta egna beslut!

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

p.s

Några timmar efter Gudrun Schymans sorgligt ensamma framträdande, utan någon tydlig publik alls - så hade Kristdemokraterna samlats på samma ställe. Där var det fullt med familjer och barn på besök. (Men det kommer inte media att rapportera om, för då skulle de häva sin "mörkläggning" - vilket de är långt ifrån beredda att göra ännu).

Läs också lite olika åsikter kring Gudrun Schymans "död åt kärnfamiljen":

SvD Brännpunkt - Spotta inte på kärnfamiljen

På marsch för familjen

Leve familjen! - Ryktet om familjens död betydligt överdrivet

Sex myter om äktenskap och familj

måndag, juli 07, 2008

Folkhemmet - det dolda chippet som styr våra tankar?

Jag brukar ofta tänka att vi människor ser världen genom olika glasögon i olika färger och nyanser och att det styr vår världsbild. Men ibland känns det som om vi lever i "twilight zone" där människor har ett datachip inopererat i hjärnan som styr vilka beslut de "får" fatta. På det chippet står det "folkhemmet".

Hur kan en vision som skapades för så många år sedan ha fått ett sådant genomslag att människor per automatik formar och lever sina liv efter dess ramar och riktlinjer - utan att reflektera?

Och hur kommer det sig att även om en majoritet lever efter folkhemstankarna, så finns det människor som stannar upp och ifrågasätter?

"Ifrågasättarnas" röst och historia är det som intresserar mig och gör mig nyfiken. Ett samhälle ska och bör vara i ständig förändring. För hur ska vi annars kunna åtgärda det som kan bli bättre? Hur ska vi annars, till exempel, kunna komma tillrätta med den ständigt ökande psykiska ohälsan hos barn - om vi inte törs ställa frågan varför?

Dagens Nyheter har en serie om Folkhemmet;

"Gamla, goa trygga Sverige. Ett blågult folkhem för alla. Eller? DN Söndag har bett sex skribenter att ge sin bild av det svenska folkhemmet 2008."

Journalisten PM Nilsson skriver i sitt inlägg - Folkhemmet byggde dagens moderater;

"Efter nio månaders hundraprocentig föräldraledighet och några månader in på hämtapådagis-livet gjorde jag några intervjuer för Expressen för att i någon mån reda ut varför jag levde som jag gjorde. Fanns det någon djupare politisk förklaring till min hets hem klockan tre? Till min fullständiga anpassning till dagis? Till min generations klockartro på kommunal barnomsorg?"

PM Nilsson verkar vara en journalist som börjar "vakna" och ifrågasätta. Det är intressant när det händer och det har hänt förr. Nina Björk vaknade en dag och skrev ett utmärkt inlägg om magkänsla och varför vi accepterar att lämna barn på dagis, som gallskriker och klamrar sig fast vid förälderns ben.

Eftersom det gick att chatta med PM Nilsson idag så skrev jag följande fråga (som moderatern faktiskt valde att ta med i sin helhet till min stora förvåning):

"Hej! Det som skrämmer mig med folkhemmet är den totala likriktningen och bristen på valfrihet. Varför är det så skrämmande för många journalister att berätta om att det finns människor som inte väljer två heltidsarbetande föräldrar och dagis från 1 år till sina barn? Varför berättar ni på DN inte om vad som händer i Östra Göinge, där föräldrar kämpar för att vårdnadsbidraget ska införas. När man mörklägger och vägrar berätta att det finns ett föräldrauppror i Sverige, sätts demokratin ur spel och det är allvarligt. Varför det sker är verkligen något att fundera på. Jämställdhet uppnås inte med barnen som murbräcka. Läs gärna på www.hemmaforaldrar.se/tankesmedja.htm "

PM Nilsson svarade:

"Hej, det finns väldigt många som inte sätter 1-åringar på dagis. Jag gjorde inte det. De flesta löser ju det där inom föräldraförsäkringen. Vårdnadsbidraget tycker jag är ok."

.....Och det var ett "politikersvar", undanglidande och undvikande - och inte ett svar på min fråga. Sedan är det faktiskt så att de allra flesta småttingar börjar när de är 1 år, trots att all expertis säger att man bör vänta med dagis tills barnet är minst 2 år och helst 3 år.

Under sin tid på Expressen skriver PM Nilsson, precis som han säger, artiklar om barn. Bland annat skriver han i artikeln - Vad händer med pojkarna?:

"Brottsstatistiken är förödande. Pojkar, eller unga män, begår i praktiken alla våldsbrott, hatbrott, sexualbrott, och så vidare. Fast samhället har blivit oändligt mycket rikare och skolorna mycket mer sofistikerade i sociala frågor ligger de aggressiva brotten på samma nivå eller strax över."

Och hans lösning är:

"Pojkarna behöver bli mer som flickor. De behöver sitta i knät på dagis. De behöver ta ansvar för ordningen i klassrummet. De behöver lära sig empati och rita hjärtan och tycka om fröken. Pojkar har också känslor."

Ja, kanske det. Visst kanske dagis kan hjälpa till på traven, men faktum är att PM Nilsson missar hela biten med anknytning och hur den fungerar (eller inte). En fungerande anknytning är helt och hållet upp till föräldrarna. "Älskade barn blir inte våldtäktsmän". En fungerande anknytning är dessutom A och O för hur barnen kommer att bete sig i framtiden och så länge en majoritet av journalisterna vägrar att se (eller inte är mogna för att ta till sig den kunskapen) - så har vi ett stort problem.

För att sammanfatta läget just nu, så befinner vi oss i en tid när vissa journalister lite yrvaket börjar märka att något är fel - ja till och med väldigt mycket och skrämmande fel - när man tittar på den psykiska ohälsan hos barn och när man tittar på vilka beteendestörningar de har.

Det betyder att vi befinner oss i ett läge där vi borde ha en stark och öppen debatt kring familjepolitiken. Varför har vi då inte det?

Det är en fråga vi borde fortsätta att ställa till journalisterna.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

p.s
Det ska bli spännande att se om någon av DN:s sex tillfrågade skribenter kan sägas representera hemmaföräldrarna -för deras syn på folkhemmet är ett synnerligen viktigt inslag i detta likriktade land.

Läs också:

Artiklar om anknytning

fredag, juli 04, 2008

Ny familjepolitik är ett kliv framåt - inte bakåt

Tidigare i mänsklighetens historia levde vi ganska uppdelat och arbetet med omsorgen och vården om de egna barnen, föll på kvinnan. Men ett arbete var det. Frågan är när det inte längre sågs som ett arbete? Hur blev det så och varför accepterar vi den beskrivningen? Om det inte är ett arbete, hur kommer det sig att det blir ett arbete om två mammor (eller pappor) byter barn med varandra? Tar du hand om någon annans barn är det ett arbete - men inte när det handlar om dina egna.

Det här synsättet måste vara den största politiska bluffen de senaste hundra åren och det leder till att många kvinnor hamnar i en synnerligen skadlig kvinnofälla, när de försöker kombinera heltidsarbete utanför hemmet samtidigt som de har små barn.

Senast i skaran som kollapsat i den här kvinnofällan är Charlotte Perelli. För inte så länge sedan var syntes hon leende i alla tidningar och fick mycket beröm och erkännande för att hon inte bara var mamma, utan också hårt arbetande artist. (Hon verkar dessutom som en väldigt engagerad mamma som vill investera tid i sina barn, varför de fått följa med på turnéerna).

Men hade det inte varit bättre om vi haft ett samhälle som inte "tvingade" kvinnor till detta dubbelarbete? Vid dubbelarbete finns det inga marginaler för att möta livet motgångar, små eller stora. För några månader sedan var det Kristina Axén Olin som inte längre orkade under oket av hårt dubbelarbete.

Men proffstyckarna fortsätter att slå dövörat till för att det finns en problematik med att inte se vård och omsorg om barn som ett arbete. Niklas Ekdal, ledarskribent på Dagens Nyheter (tidningen som vägrar rapportera om gräsrötternas kamp för valfrihet), skriver följande appropå ännu en rapport om psykisk ohälsa hos barn;

"Det visar sig att de svenska barnen oftare än andra har huvudvärk. Bara 11 procent av 15-åringarna tycker mycket om skolan. Av flickorna i den åldern känner sig 37 procent deppade.Det är en hög siffra, 37 procent, hur man än väljer att tolka den. Folkhälsokatastrof om så många tjejer verkligen är deprimerade. Nästan lika tragiskt om så många känner att tummen ner är "rätt" reaktion på frågan.Varför har det blivit så här?Tolkningarna brukar följa ideologiska ryggmärgsreflexer. Tidig dagisstart och slapp skola har gjort barnen otrygga, säger de som drömmer sig tillbaka till 50-talet."

Drömmer sig tillbaka till 50-talet......

Jag har sagt det förut och jag säger det igen - hemmaföräldrarna vill inte ha tillbaka något gammalt - vi vill ha något nytt. Vi ser hur den psykiska ohälsan hos barn bara ökar och de allra flesta förstår att den finns ett samband mellan det och dagens familjepolitik. Alltså vill vi ändra på familjepolitiken och göra den mer flexibel. Vi vill ha ett samhälle som accepterar och förstår att barn behöver sina föräldrar. Om den attityden sätter sig så blir den också enklare för båda föräldrarna att hitta en balans mellan arbete utanför hemmet och i hemmet.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Niklas Ekdal: Barnets århundrade

Småbarnsfamiljer har svårt med livspusslet

6 av 10 kvinnor känner stress i ekorrhjulet

Homo sapiens tid för barnen - ett framgångrecept

Snälla proffstyckare - var inte rädda för oss hemmaföräldrar

Utsikt från en skampåle

torsdag, juli 03, 2008

Låt barnen vara med - men hjälp dem att bete sig "rätt"

"Barn ska synas men inte höras", sa man ofta på skämt under min barndom på de Lidmanska släktmiddagarna. Men så var det naturligtvis inte. Vi barn fick synas och vi fick höras - bara vi följde vett och etikett reglerna någorlunda och visade vanlig hänsyn. Det var en självklarhet att vi fick sitta med de vuxna vid det vackert dukade bordet. Och hade vi något att säga, så lyssnade de vuxna givetvis med stort intresse. Det stärkte självförtroendet och "fostrade" oss. Svenska Dagbladet skriver den 3 juli att dess läsare vill ha barnfria zoner.

Jag kan till viss del förstå det med tanke på hur svenska föräldrar släpper sina barn vind för våg numera, utan vägledning i hur man interagerar på ett bra sätt med andra människor.

Min mammas mantra har också alltid varit "det är aldrig barnets fel, när det uppför sig illa". En fras som jag ofta fått upprepa inombords när jag irriterar mig över hur väldigt många barn beter sig på grund av att de saknar social kompetens. De kan helt enkelt inte de grundläggande reglerna för hur man beter sig ute i olika sociala sammanhang - och det är verkligen inte deras fel.

Barn måste få vara med i affären när föräldrar handlar, på fester (inte alla och inte alltid men ofta), ute på restauranger - ja de måste få vara med där ute i samhället där allting sker. Men det är föräldrarnas ansvar att hjälpa dem och berätta hur man ska bete sig - att vänligt men bestämt tillrättavisa dem, när de gör något som stör andra. Och får de totalspel så är det bara att gå därifrån och på så sätt sätta en tydlig gräns. Sedan får man försöka igen. Vi människor ska kunna vistas tillsammans över åldersgränserna. Det är berikande och givande för alla.

I min närhet ser jag en syskonskara på fyra barn tätt. De tar hand om varandra och hjälper varandra. Mellanpojken på fyra väntar alltid på lillasyster 1 ½ och ser till att hon inte kommer på efterkälken. Dessa fyra barn klarar sig synnerligen väl i olika sociala sammanhang och de fungerar väldigt väl med andra barn också - trots att de aldrig gått på dagis. Fyra synnerligen kompetenta barn och vad heter framgångsreceptet? Jo, förutom att de har föräldrar som ger dem tid, så har de fått växa upp tillsammans och tillbringa mycket tid ihop. Något att tänka på när vi numera lever i en tid där många syskon inte får tillbringa sina första viktiga år tillsammans, då de äldre syskonen per automatik placeras på dagis, när mamma (eller pappa) är hemma med lillasyskonet. Ett regelrätt feltänk (i mina ögon) att inte låta barn "socialiseras" med sina syskon och i sin familj.

Nej, vi behöver inte några barnfria zoner i Stockholm (eller någon annan stans) men vi behöver öppna ögonen och inse att det är föräldrarnas ansvar att se till att barnen fungerar socialt, vi måste ge ansvaret för barnen tillbaka till föräldrarna och stärka dem i föräldrarollen. Det behövs inte pedagogisk utbildning för att lära barn saker - bara vanligt hederligt sunt förnuft och en förståelse för vad föräldrarollen faktiskt går ut på.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk