lördag, augusti 30, 2008

Mer tvång från socialdemokraterna

Socialdemokraterna tänker fortsätta på samma linje som tidigare och öka tvånget och politikerstyrningen när det gäller familjepolitiken. I SvD går de nu ut med att de vill ha delad föräldraledighet. Det här är partiet som säger nej till privata dagmammor, nej till 2-familjssystem, nej till Nackamodellen, nej till Uddevallamodellen och nej till vårdnadsbidraget samt är motståndare även till familjedaghem i största allmänhet.

Det ska bara finnas ett alternativ: dagis från ett års ålder och två heltidsarbetande föräldrar.

Men där ute i det riktiga livet ser vi konsekvenserna. Om det nu är så bra med bara ett alternativ som socialdemokraterna säger, med motiveringen att det är på dagis som barn blir socialt kompetenta, så undrar jag över situationen i skolorna? Dagens barn, där en majorietet gått i förskola borde vara ett under av social kompetens - men så är det inte. En stor del barn är allt annat än socialt välfungerande och beteendestörningarna bara ökar. Liksom den psykiska ohälsan rent allmänt.

En annan myt är att dagisbarn blir så bra i matematik. Och Sverige borde därmed ligga långt i framkant i undersökningar som till exempel OECD:s Pisa undersökning med tanke på att vi har en så stor andel barn som börjat tidigt och gått långa dagar på dagis. Men tyvärr - det stämmer inte heller. Svenska barn uppvisar allt sämre kunskaper i matematik.

Det är fascinerande att se hur ett parti kan vara så totalt ointresserat av gräsrotsrörelser som Föräldraupproret eller namninsamlingar för vårdnadsbidraget. En svår konsekvens är förutom barnen lidande att kvinnor inte blir mer jämställda, för med barnen som murbräcka för jämställdhet så ser man inte de problem som finns - och som man faktiskt kan göra något åt.

Politikerna i toppen som vill styra och ställa med vanliga människors liv, behöver själva inte leva i den verklighet de tvingar in andra i. De har makt och pengar att fatta andra beslut när det gäller de egna barnen. Se bara på Mona Sahlin som anlitade svart dagmamma till sina egna barn. Eller Lena Hallengren som hade tillräckligt med pengar för att förlänga sin föräldraledighet - något som vanliga låg- och medelinkomsttagare aldrig kan göra.

Nu har socialdemokraterna verkligen visat var de står och jag hoppas att det blir en väckarklocka för alla barnfamiljer.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Teamwork är bra

Kristdemokraten: Svara på frågorna Hallengren

(S) gör en "Ringholm" kring vårdnadsbidraget

(S) i Östra Göinge undviker svara på frågor

Familjerna kan avgöra vilket block som vinner valet

Hallengren: Förskolepersonal är varken män eller kvinnor

Absurd familjepolitik skapar problem

Vi har haft en och samma familjepolitik i decennier och den har gått ut på att separera barnen så tidigt från föräldrarna som möjligt, så att de ska få växa upp under överinseende av utbildade pedagoger.

I en debattartikel på SvD Brännpunkt skriver socionomen Fredrik Wastesson;

"I samtalet om skolan, betygen, mobbade elever och friskolor faller ofta en viktig aspekt bort: föräldrarna. De ska ge barnen förutsättningar att klara skolarbetet. Men risken är att många föräldrar inte prioriterar sitt viktiga uppdrag."

Och varför tar inte föräldrarna sitt ansvar?

Kanske för att vi sedan decennier haft en familjepolitik som genom massiv styrning och propaganda ser till att föräldrarna överlåter ansvaret för barnen på staten och institutionerna? Hur kan man sedan tro att föräldrarna ska förstå hur viktiga de faktiskt är för sina barn eller hur mycket tid de bör investera i barnen.

Det verkar nästan finnas en rädsla även hos SvD som har rubriken "Föräldrarna sviker eleverna". Vilka elever ? Det handlar om de egna barnen. Men om det står barnen istället för eleverna så blir sammanhanget smärtsamt tydligt.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se


söndag, augusti 24, 2008

Sony Ericsson - ett katastrofval

Småbarnsfamiljer, och hemmafamiljer i synnerhet, måste ofta vända på slantarna. I DN den 24 augusti skriver man hur barn väljer mobiltelefoner och rubriken är "Nokia suger".

Men hjälp vad är det för vinkling? Här kan familjer vilseledas och tro att Sony Ericsson är ett bra val.

Själv valde jag med stor omsorg när jag skulle investera i en ny mobil för två år sedan. Jag ville inte ha en mobil med kamera, musik eller för många finesser - utan en vanlig hederlig rejäl mobil.
Valet föll på Sony Ericsson z300i till en kostnad om 1.685 kronor. Ett mycket dåligt val visade det sig.


Efter två år (lagom till garantitiden gått ut) så gick mobilen i två delar. Jag skulle bara svara och hela överdelen lossnade och hängde endast i sladdarna. Mobilen av modellen ihopfällbar hade drabbats av ett konstruktionsfel där det fanns en svaghet i konstruktionen som gjorde att mobilen inte klarade av att man öppnade och stängde den mer än ett visst antal gånger, tydligen.

Det sved naturligtvis, för jag hade räknat med att den skulle hålla mycket längre än två år - speciellt med tanke på att jag använt den så sparsamt. Så jag skrev till Sony Ericsson och berättade vad som hänt och frågade om de kunde göra något åt det här.

Och fick naturligtvis till svar att problemet låg hos mig. Jag hade "tappat", "böjt" eller "klämt" min mobil, vilket naturligtvis inte var sant och det mejlade jag också tillbaka och sa.

Så ett litet tips är på sin plats för varje familj som vill göra en bra investering när ni köper mobil - välj inte Sony Ericsson, för visar sig produkten undermålig så tar de inte sitt ansvar utan låter er ta smällen.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

torsdag, augusti 21, 2008

Vi ställer för stora krav på ettåringar

Inne på alltombarn.se skriver en förtvivlad mamma om hur sonen reagerar när hon lämnar honom ifrån sig till dagis. När jag läser svaret till den förtvivlade mamman så hugger det till i hjärtat, när jag tänker på det lilla pojken och kraven som ställs på honom. Här har vi en liten 1-åring som reagerar med förvivlan över att separeras från sin mamma;

"Hej, min son är 16 månader. Han och jag har alltid haft en bra och nära relation.
Jag började jobba när han var 12 månader och den första månaden efter min jobbstart var han jättearg på mig. Han frös ut mig, skrek när jag skulle klä på honom, byta blöja eller ge honom mat. Jag dög inte till någonting och hans pappa fick alla kramar och pussar. (...)

Men mitt mammahjärta blöder eftersom jag upplever att jag sviker honom och att det är därför han straffar mig.
Med tiden har det blivit bättre och nu under semester så har vi kommit varandra riktigt nära igen. Men nu har jag börjat jobba igen och allt har startat igen. Han känner sig sviken och är arg."


Svaret mamman får är att barn i den här åldern testar gränser och trotsar den person de älskar mest. Därför får mamman rådet att lämna sitt skrikande barn och gå för att sedan "ta tillvara på de lediga stunderna".

Eva Sternberg skriver om vilka konsekvenser det kan få när vi inte tar hänsyn till de små barnens behov:

"Den dagliga separationen från modern och hemmet är förödande för den lille pojkens hjärna. Det tar två år och tre månader utanför moderlivet för ett barn att uppnå tillräcklig mognadsnivå för att vistas utanför hemmet utan att skadas. För pojkar tar det antagligen ännu längre tid. Aldrig tidigare i mänsklighetens historia har en så hög procent av ett lands pojkar utsatts för en så radikal förändring av sina uppväxtförhållanden, som pojkarna i dagens Sverige. Läs mer >>"

Min "mammareaktion" blir direkt att det här är fel. Den här mamman ska inte lämna sitt gråtande barn och gå - han visar ju klart och tydligt att han drabbas mycket hårt och det är signaler som ska tas på allvar. Alla barn är olika och den här lilla killen skulle uppenbarligen behöva vara hemma lite längre med sin mamma (eller pappa), då han inte alls verkar mogen för att separeras från sina föräldrar.

När ska svenska föräldrar få råd baserade på de små barnens behov, istället för råd som gör att barnen tvingas passa in i den svenska modellen (standardlösningen): barn på dagis från ett år och två heltidsarbetande föräldrar?

Personligen så tycker jag att det är ohederligt att inte ge föräldrar bättre och mer seriös information. En dag så kommer de att förstå från vilken bas råden ges, där basen är att det handlar om att alla ska föräldrar och barn ska styras att välja en standardlösning - när det borde handla om att ge råd utifrån varje barns individuella behov.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också några röster ur verkligheten:

Plötslig separationsångest - jobbiga lämningar på dagis

Dagisnoja

Gnällig och bråkig när hon kommer från dagis

Hur kan man tycka att det är roligt att gå från föräldraledighet till jobb?

Beslut om barn saknar barnperspektiv (en förskollärares röst)

lördag, augusti 16, 2008

Livet blir aldrig som man tänkt sig

Det är något fascinerande med att se hur livet hela tiden lär oss nya saker - om vi är mottagliga vill säga. Jag hade till exempel ingen aning om hur jag skulle bli som mamma, jag hade inte ens några särskilt bestämda uppfattningar om den saken.

De två sista veckorna av min graviditet var jag inlagd på heltid på specialistmödravården. Varje dag fick jag lämna prov för att se hur mycket äggvita jag läckte, kontrollera hur barnet mådde genom att ta ctg kurva och så lämnade jag blod varannan dag för att se hur njurarna klarade av havandeskapsförgiftningen. Blodtrycket mättes också.

När jag precis gått i in i vecka 36 så samlade jag på mig så mycket vätska att läkarna var tvungna att förlösa mig. Sedan skulle jag bli bra försäkrade alla mig. Jag mådde mycket dåligt under själva snittet, blodtrycket skenade hela tiden och jag minns tydligt hur läkarna sa;

"titta hur hon ser ut inuti, till och med hennes inre organ är vätskefyllda".

När dottern plockats ut fick jag bara se henne som hastigast, sedan försvann de iväg med henne och jag hamnade på uppvaket (det kallas så även om man inte varit sövd). Det var nog där och då som mina mammainstinkter vaknade på allvar - jag ville ha mitt barn hos mig. De sa nej och jag tjatade. Till slut fick jag lov att ha henne hos mig i 30 minuter och jag la henne kvickt på bröstet, nära, nära. Bredvid satt en sjuksköterska och höll "vakt". Jag vet inte om de var mest oroliga över mig eller barnet.

Jag hamnade inte på BB, efter uppvaket, utan skickades tillbaka till specialistmödravården, utan barn,. Hon hamnade på neonatalen. Fast pappan var förstås hos dottern. Väl där hade jag bara en tanke att börja äta, så att jag skulle bli frisk och stark och få vara hos mitt barn. Jag åt kräm och mjölk - och kräktes. Tryckte ner mer kräm och mjölk och kräktes.

På kvällen så ville jag ändå ner till dottern till varje pris. De körde ner hela sängen för jag fick inte gå. Jag hann bara in på avdelningen, så kräktes jag igen. Jag fick inte behålla någonting och mådde pyton minst sagt. Men läkarna hade sagt att jag skulle bli bra, så det var bara att kämpa på.

Riktigt sent på kvällen kom min mamma förbi för att se sitt första barnbarn. Vi var tvungna att ta oss till besöksrummet, för så var reglerna. Mamma och maken går dit med dottern och när de kört mig halvvägs i sängen, så glömmer de mig i korridoren.

Jag kommer aldrig att glömma känslan.

Det som upprörde mig mest var att jag ville till mitt barn - jag hade inte någon som helst lust att släppa henne till någon annan just då. Rent primitiva känslor gjorde att jag släpade mig och den stora otympliga sängen fram i korridoren. Jag förstår inte än idag hur det gick till men jag fick tag i dörrkarmar och lyckades dra mig fram till besöksrummet och in för att få hålla mitt barn. Djupt förorättad var jag också.

Nästa morgon var jag ännu mer inställd på att jag skulle bli frisk så att jag fick vara med dottern. De fick köra ner sängen så att jag kunde amma. Alla kanyler plockades bort och jag trodde att jag var på rätt väg.

Mitt på dagen börjar jag se vita blommor överallt i luften och förstod att något var fel. Det här var ju symptom som de varnat för under själva graviditeten.

Jag ringer på klockan och en sköterska kommer. När jag berättar om symptomen så förstår hon att min hjärna är på väg att svullna och att jag risker att få eklampsi - kramper. Hon får panik och försöker sätta en kanyl i armen, men hittar inte en ven. Jag säger då till henne att hon kan prova med handen, för jag har haft en kanyl där tidigare. Hon låter kanylen i armen hänga kvar, tar en ny kanyl och sätter i handen. Sedan får jag vätskedrivande och sövs ner.

När min mamma och syster ringer senare på dagen vill personalen inte berätta vad som hänt. Först när de tar sig till sjukhuset får de veta att jag är nedsövd. Under samma period har min dotter en andningsuppehåll, men sängen hon ligger i larmar och de kan klara henne.

Vi är nära döden båda två den här dagen och konstigt vore det om inte en sådan händelse får en människa att omvärdera mycket i sitt liv.

Det tog ganska lång tid för mig att komma i form efteråt, men de första dagarna så körde de ner mig till dottern flera gånger om dagen så att jag skulle kunna amma henne. När jag blev lite bättre fick jag sitta i rullstol och efter ytterligare några dagar blev jag tvingad att gå själv. Jag vinglade ner och stöttade mig på väggarna, svimfärdig och jag såg vita prickar framför ögonen - men ner till dotterns avdelning skulle jag.

Hur beskriver man den otroligt starka kärlek jag kände direkt till det här lilla barnet? Jag vet inte, men jag vet att från det hon föddes så var hon den viktigaste personen i mitt liv och alla val jag fattade längre fram utgick helt och hållet från vad jag trodde var bäst för henne.

Efter åtta dagar vägrade jag att vara kvar på BB och släpptes hem efter att ha tjatat och tjatat. Dottern mådde bra och det var det viktigaste. Jag var långt ifrån frisk och hade fortfarande problem med balansen och orken. Dessutom hade jag fått en liten njurskada och läckte fortfarande äggvita och samlade på mig vätska. Men jag ville bara hem.

Mina upplevelser stämde förstås inte alls överens med vad jag hört om graviditet och förlossning, eller vad jag förväntat mig. Och det är så livet kan vara och oftast är. Men i landet Sverige så tar man inte hänsyn till hur livet ser ut i praktiken, utan bara i teorin och utifrån teoretiska tankar skapar politikerna familjepolitiken.

Därför finns sådana som jag inte med i tankarna hos vänstern när de dömer ut familjen,hemmaföräldrarna ellermänniskor som väljer att gå sin egen väg, istället för att göra som majoriteten gör. Jag döms ut som en loser bara för att jag väljer bort att använda mina barn som murbräcka för jämställdhet. Istället gör jag det fulaste av allt - jag väljer att ta hänsyn till mina barns behov och jag litar på att jag och maken som familj, ska ro det hela i land.

När jag läser Maria Svelands tankar i bitterfittan; "en bok om att kärlek inte finns, att barn är en black om den feministiska foten, och män ondsinta förhandlare", Karin Thunbergs tankar; " jag vägrar förhärliga en hemmafrutillvaro à la 50-talet – och jag kan inte se vad vårdnadsbidraget ger för reell valmöjlighet", eller Svend Dahls tankar: "min son är faktiskt inte allt för mig. Och jag kan definitivt inte vara allt för honom"

- så känner jag bara att: ja, vi är olika men ni har inte gått i mina skor, ni har ingen aning om varför jag valt att vara hemma och ge mina barn tid - men ändå tar ni er rätten att kämpa för att stoppa min och andra föräldrars valfrihet.

Det debatten borde handla om är varför vi bara ska ett livsstilsalternativ som accepteras i samhället och stödjs ekonomiskt, trots att alla människor, alla familjer och alla barn är olika.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Ge barnen tid med sina föräldrar

Bengt Ohlsson: Det finns en författare och debattör som skrivit en bok som proklamerar att kärnfamiljen är piss och gulag och kvinnofälla och erotikdödare, och hon har suttit med hakan högt i debatter och kört samma trall, och morgonsofforna har kommit strömmande som de ska, och idisslat henne ordentligt genom löpmage och nätmage och våm och allting.

Utsikt från en skampåle

torsdag, augusti 14, 2008

Sluta diskriminera föräldralediga!

Jag har länge tjatat om att det är svårt att komma tillrätta med jämställdhetsproblemen om man använder barnen som murbräcka för jämställdhet. Det innebär nämligen en övertro på att om barnen bara separeras så tidigt som möjligt från mamman och hon går ut och arbetar, så blir kvinnor jämställda.

Det där resonmanget är för mig rent idiotiskt. Det enda jag kan se är att om man gör barnen till problemet, istället för att förändra attityden i samhället och i arbetslivet, så kommer också pappor som vill vara hemma att drabbas negativt.

För ett tag sedan pratade jag med en mamma som återvänt till arbetslivet efter sin föräldraledighet. Som sig bör hade hon haft ett samtal med sin (i det här fallet nya chef) chef innan hon började igen, och hade då berättat vad hon förväntade sig inför sin start:
att få tillbaka någon form av eget rum (som alla kollegor hade), egen anknytning, arbetsuppgifter, egen inloggningsidentitet till datorn samt naturligtvis ett välkomnade och att det gick ut information om att hon var tillbaka.

Det blev inget av allt det där.

Första dagen fick hon sitta i ett rum, där kollegan för tillfället var på semester. Ingen visste att hon skulle komma, inget rum var förberett eller ens påtänkt för hennes del, ingen telefon, ingen dator, inget påloggningsid och inga arbetsuppgifter. Löneförhandling? Glöm det.

När det är okej att behandla människor som återkommer från sin föräldraledighet så - då finns det ett klart attitydproblem att arbeta med på just det företaget. Och dessvärre tror jag inte att det är ovanligt att mammor kan bli behandlade så här.

En annan mamma berättade om att hon varit med om något liknande när hon återvände till sin arbetsplats på posten (statliga posten som borde veta bättre). Till råga på allt så låg hon flera tusen kronor efter i lön, då ingen brytt sig om att se till att hon följde med i löneutvecklingen under föräldraledigheten. Yngre nyanställda förmågor hade gått om henne med råge i lön och intresset för att korrigera det hela var minst sagt ljummet hos posten. Ändå hade den här mamman varit lojal och under sin föräldraledighet gått in och arbetat extra på eftermiddagarna när arbetsbelastningen var hög och hon verkligen behövdes.

Otack är världens lön.

En annan mamma berättade nyligen att hon tänker gå upp från 80 procent i tid till heltid. "Det är ingen idé längre att jag arbetar för 80 procent av lönen men 100 procent i arbetsmängd".

De allra flesta arbetsgivare minskar inte på arbetsmängden när någon går ner i tid, utan låter föräldrar få samma mängd arbete men till en lägre ersättning om de nu valt att arbeta 80 procent.

Diskriminering och överutnyttjande av personal!

Ska vi acceptera att det är så här - eller ska vi ta debatten och se till att åstadkomma en förändring?

Många kanske tycker att det är strunt detsamma och om nu kvinnor är så korkade att de är hemma så får de stå sitt kast. Tycker man så då måste man också fråga sig om vi ska ha kvar föräldraledigheten över huvud taget. För ingen ska försöka övertyga mig om att problemet minskar om så kvinnor bara var hemma 6 månader. Om en majoritet av mammorna började vara hemma i 6 månader eller mindre, så skulle situationen vara densamma. Även dessa kvinnor skulle behandlas illa när de kom tillbaka.

Därför att ingenting gjorts åt själva problemet med hur föräldralediga behandlas, istället har barnen gjorts till problemet och själva föräldraskapet.

-Vaki, vaki (som min äldsta brukade säga när hon var 2 år och ville få upp sina trötta föräldrar på morgonen). Nu är det hög tid att vakna upp och se vart den ensidiga synen på barn och föräldraskap i vårt land leder till.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

söndag, augusti 10, 2008

Familjen är grunden för det sociala samspelet

Thomas_Life  (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Semester innebär att familjen många gånger spenderar mer tid tillsammans, med allt vad det innebär. Inne på alltombarn.se läser jag om syskonbråk och tänker genast på att det är i familjen som grunden läggs för hur barn lär sig fungera socialt.

Malin Alfvén tror att syskonbråk handlar om barnens personligheter. Jag tror att det säkert kan stämma till en väldigt liten del, men även om vi är olika så måste vi faktiskt öva oss på att fungera ihop socialt och vad kan då vara ett bättre ställe att öva på än i familjen? Syskonbråk kommer alltid att uppstå men det borde inte vara något problem att hantera om förutsättningarna är de rätta. Syskonbråk är absolut inte något som ska pågå någon längre period.

Att ursäkta syskonbråk med olika personligheter och därmed indirekt säga att det inte är så mycket att göra åt, tror jag inte på. Om syskon får växa upp tillsammans och tillbringa så mycket tid som möjligt ihop innan det är dags för skolan, så har man tid att "kitta" ihop familjen. Barnen får chansen att öva upp det sociala och föräldrarna lär sig att hantera de konflikter som uppstår. (Så blir inte chocken så stor heller när barnen helt plötsligt ska tillbringa tid med varandra och föräldrarna under semestern).

Bygger man sedan på en välfungerande syskonkontakt, med nya kontakter där barnen får bjuda hem kompisar och leka i åldersblandade grupper, är mycket vunnet. Under en förälders trygga överinseende får barnen lära sig de grundläggande reglerna för hur man är mot varandra. Man lånar ut sina leksaker, man är sjysst och kompromissar, ger och tar i leken.

Sedan lär sig barn mycket genom att härma. De små lär av de äldre och de äldre får lära sig att visa hänsyn och ta hand om de mindre. Leker barn bara med barn i en grupp i samma ålder är risken (enligt min mening) att barnen istället får väldigt fasta roller där en är högst i hierarkin och en lägst, samt någon/några mittemellen. Variationen är väldigt viktig - att barnen inte bara leker i en grupp med samma barn dag ut och dag in på samma begränsade yta. Under barnens första år krävs det också mycket vuxenkontakt, för att hjälpa barnen på traven.

Vi har väl alla fått rädda våra barn i parken, från något barn som inte haft de grundläggande sociala reglerna. Man ser den egna tvååringen gå fram och säga hej! Och mötas av en spade i huvudet, en kraftig knuff eller en pinne inkörd under ögat. Då har ni mött ett barn som behöver lite hjälp på traven. Det är bara att sätta sig på huk och vänligt men bestämt säga "nej så gör man inte, säg hej istället". Gör du det så har du garanterat fått en ny kompis. Barn gillar vuxna som är tydliga och behandlar dem rättvist. Jag har mött så många aggressiva barn som snabbt fattat galoppen och skinit upp i ett stort leende och blivit sitt rätta sociala jag, bara de fått lite hjälp.

Och små barn behöver hjälp. Lugn och sansad hjälp från en vuxen som är där och ingriper precis då när ett beteende blir fel. För annars riskerar beteendet att "sätta sig" och då kommer det inte att bli roligt i skolan - varken för barnet eller föräldrarna till det barn som inte fått hjälp med att lära sig fungera socialt.

Barn behöver vistas i nya miljöer och lära känna nya kompisar. Just är att lära sig att ta kontakt med andra barn på ett positivt sätt och etablera nya kontakter är väldigt viktigt för framtiden. Det ger en trygghet i att hantera olika sociala situationer. Barn är olika och blyga barn kan behöva längre tid på sig, men blyghet är medfött och något man varsamt kan lära barnen att hantera. Men det är viktigt att inte lämna dem åt sitt öde - de kan behöva en förälderns trygga famn nära.

Jag är en vanlig mamma och mina barn är som barn är mest. Men i vår familj har närvaro, tid och ork att direkt ta tag i saker varit grundläggande. Barn går hela tiden igenom olika utvecklingsfaser och när ett nytt steg är på gång så brukar det bli lite mer "aktivitet". Då har det varit viktigt hantera situation lugnt och sansat - för barn gör som du gör och inte som du säger. Tydlighet med vad som gäller samt att ge barnen en möjlighet att hantera situationen på ett bättre sätt har fungerat bra för oss. Alla ska trivas i en familj och kunna fungera tillsammans och det är det mål man ska arbeta mot. Förstår barnen att de inte är universums centrum, utan att de är en del i en gemenskap där alla ska må bra och trivas, så har man kommit långt.

När barnen blir äldre så blir det mer diskussioner "hon gjorde så" och "det var så här". Själv vägrar jag att ge mig in i några diskussioner om vems felet är utan bollar tillbaka och kräver att de hittar ett acceptabelt sätt att lösa det hela på. Man får bli arg och irriterad på varandra, men sedan är frågan hur man hanterar det? Där ska tyngdpunkten ligga för konflikthantering och syskonbråk.

Sedan finns det en hel del man kan tänka på under semestern. Barn som är varma och druckit för lite blir gnälliga och irriterade. Se till att barnen dricker och äter på regelbunda tider. Resor och miljöombyten brukar märkas på barnen de första dagarna. Har man tålamod och hanterar det rätt, så är allt snart på rätt köl igen.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

fredag, augusti 08, 2008

Kanske gör ny chef Folkhälsoinstitutet mer seriöst

Vi är många föräldrar runt om i vårt avlånga land som ställt oss väldigt frågande till varför den ökande psykiska ohälsan hos barn aldrig utreds. Om det nu är bra för alla små barn att separeras från hemmet vid ett års ålder, för att placeras långa dagar på dagis i stora barngrupper, med lite personal - så borde inte Sveriges barn må så dåligt.

Svenska Dagbladet berättar den 31 juli att Folkhälsoinstitutet ska få en ny generaldirektör: Sarah Wamala, 41-årig docent i samhällsmedicin och medicine doktorn i medicin/folkhälsovetenskap vid Karolinska Institutet.

– Barns uppväxtvillkor och äldres hälsa är två områden som är viktiga att satsa på men vi måste jobba brett och samverka inte minst med näringslivet. Fokus måste ligga på att påverka olika livsstilsfaktorer som det effektivaste sättet att förebygga ohälsa, säger Sarah Wamala.

På folkhälsoinstitutets hemsida står det:
Statens folkhälsoinstitut är en statlig myndighet som har till huvuduppgift att förbättra folkhälsan. Särskild vikt fästs vid insatser för de grupper som är utsatta för de största hälsoriskerna.

Om man till det lägger målområde 3, 5 o h 7 på folkhälsoinstitutets hemsida som handlar om;

3. Trygga och goda uppväxtvillkor
5. Sunda och säkra miljöer och produkter
7. Gott skydd mot smittspridning

så är det lätt att se att folkhälsoinstitutet har en hel del att arbeta med. Under tidigare (s) regering så har folkhälsoinstitutet (med Sven Bremberg i spetsen) varit tongivande som organ för att sprida ensidig information, där riskerna med förskolan förtigits och alternativet hemma helt ignorerats och avfärdats som ett fullgott alternativ.

Förhoppningsvis så får svenska föräldrar nu korrekt och objektiv information, så att de har ett seriöst underlag, baserat på fakta istället för myter, när de ska bestämma om hur barnen ska tillbringa de första viktiga åren.

Och menar Sarah Wamala allvar med att man ska arbeta förebyggande när de gäller barns hälsa, så kommer nog den utredning nu - angående barns allt sämre psykiska hälsa, som många väntar på.

Sist men inte minst så kanske nu förskolebarn äntligen kommer att omfattas av arbetsmiljölagen, så att barnens miljö kan regleras på samma sätt som inom svensk djurhållning där det finns omfattande regler för hur djuren får växa upp. Då kanske barngrupperna kan minskas samtidigt som det blir mer personal.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Det är stor skillnad på teori och praktik, vilken följande diskussion på familjeliv visar. Tyvärr verkar de stackars föräldrarna inte veta varför det hela får fortgå (förskolebarn saknar skydd).
http://www.familjeliv.se/Forum-3-26/m34961278-1.html

Forskare blundar för kunskap om barns behov

Exempel på hur forskningsförnekarna arbetar

Svensk familjepolitik skördar nya offer

. Den 5 augusti kom ännu en tydlig varningssignal om att det är något allvarligt fel med svensk familjepolitik. DN rapporterar att sömnmedel och lugnande läkemedel till barn och tonåringar har ökat med drygt 200 procent på fem år.

Det har kommit liknande rapporter tidigare, men av någon konstig anledning så leder till inte till några större reaktioner, trots att det finns en stor risk att lugnande medel och sömnmedel kan skada det växande barnets hjärna.

Torbjörn Åkerstedt, professor, sömn- och stressforskare vid Karolinska Institutet och Stockholms universitet, tycker däremot att det sällan är rätt att skriva ut medicinerna till personer under 20 år.

- Vi vet inte vad som händer om man manipulerar system i en hjärna som inte är färdigutvecklad.

År 2 000 fick cirka 1 000 barn och tonåringar i åldrarna 0–19 år sömnmedel och lugnande läkemedel utskrivet. 2007 var siffran cirka 15 000, enligt tidningen Metro. Den totala mängden dagsdoser som skrevs ut 2007 till barn och ungdomar var enligt Apoteket cirka två miljoner.

Främst är det tonåringar som får medicin, men försäljningen till barn mellan 0–4 år har ökat med 30 procent på två år.

Barn tar tid, barn kräver och behöver tid med sina föräldrar för att få en gynnsam utveckling.

Så här blir resultatet när man inte bygger ett samhälle utifrån barnens behov, utan skapar ett högskattesamhälle där båda föräldrarna ska arbeta heltid och sätta barnet på dagis från ett års ålder.

Barnet får helt enkelt tryckas in i en snäv familjepolitisk ram, som en majoritet tvingas välja av ekonomiska skäl. Sedan smetar man på lite polityr och tröstar föräldrarna med några myter som man upprepar i media, på Folkhälsoinstitutets hemsida och på BVC samt i alla möjliga sammanhang;

"barn som börjar tidigt i förskola blir bättre i matematik - barn som går i förskola blir mer socialt välfungerande".

Det stillar väl det mesta oroliga magkänslan hos många och om en majoritet gör samma sak så måste det väl vara rätt..... eller?

Men resultatet är och förblir nedslående. Ständigt ökande psykisk ohälsa, kraftig ökning av beteendestörningar i skolan (om nu dagis fostrar socialt kompetenta barn så borde det väl synas i skolan?), ständigt sämre matematikkunskaper hos svenska barn.

Istället för att skapa en familjepolitik som tar hänsyn till att barn är olika och ta hänsyn till att alla inte kan bli välfungerande i den standardmodell som erbjuds, så försöker man "plåstra om" de värsta skadorna som familjepolitiken skapar, med sömnmedel, lugnande medel, ökade resurser till BUP (Barn- och ungdomspsykiatriska) och fler assistenter till barn med beteendestörningar.

Vore det inte enklare, bättre och mer mänskligt att arbeta förebyggande och se till att problemen inte uppstår över huvud taget?

Finns det verkligen någon anledning att längre betvivla att föräldrar behöver mer flexibilitet när barnen är små, så att de kan investera den tid, närhet och kärlek i sina barn som de behöver under de första viktiga åren?

Vi står verkligen inför ett viktigt vägval i Sverige och jag hoppas att vi väljer barnen den här gången.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

måndag, augusti 04, 2008

Respektera människors livsval

Alla barn är olika och det borde vara självklart att alla föräldrar hade en möjlighet att välja om de vill vara hemma längre än ett år. Men världens högsta skattetryck och en familjepolitik som subventionerar (ger bidrag) till dagisalternativet med stora belopp (150.000 kr/barn och år), så kan de allra flesta inte välja att vara hemma längre. Med ekonomiska styrmedel tvingas föräldrar att välja alternativet två heltidsarbetande föräldrar och barnen på dagis från ett år.

Vårdnadsbidraget är ett litet steg framåt och att systemet blir lite mer rättvist borde inte störa någon eftersom det handlar om det viktigaste vi har - våra barn. Ändå poppar det fortfarande upp en och annan proffstyckare som måste hoppa på hemmaföräldrarna. Nu senast sållar sig Karin Thunberg till skaran i artikeln "Jag vägrar förhärliga hemmafrun"

- och vem har sagt att vårdnadsbidraget innebär att vi ska tillbaka till hemmafrusamhället?

Det handlar om att skapa ett barnvänligare samhälle, (utifrån det samhälle vi har nu), som tar hänsyn till barns behov. Med en alarmerande ökning av den psykiska ohälsan hos barn och när barnen själva skriker efter mer tid med sina föräldrar, så är det dags att se till att barn får mer tid med sina föräldrar. (Givetvis under förutsättning att föräldrarna själva vill också, men det tycker jag att sifoundersökningen om vårdnadsbidraget tyder på).

Och om dessa proffstyckare ändå kunde komma på några nya påhopp - eller förstås skippa dem helt :) . Att prata om hemmafrusamhället och en tillbakagång till något gammalt luktar så mycket propagandaslogans, som det bara går, från socialdemokraternas partihögkvarter. Var är alla nya friska egna tankar? Är det inte det vi behöver?

Men det finns. Föräldrarna i Föräldraupproret - en gräsrotsrörelse som det talas tyst om finns, lever och växer.

Sen tycker jag att det händer att proffstyckarena slirar på sanningen - och de använder gärna sina egna barn som exempel. Det är sällan någon hejd på hur kompetenta och framgångrika deras barn är. Och alla barnen har älskat "sitt dagis". (Fast hittills har jag inte hört något av alla dessa barn säga det själva, utan det är föräldrarnas version). Även Karin använder de egna barnen som bevis för att dagis är bättre än hemma:

"Att utgå från privata erfarenheter är sällan klokt om man vill dra mer generella slutsatser. Ändå kan jag inte bortse från vad jag lärde under mina egna år som småbarnsmamma. Och från alla andra år i umgänget med småbarnsföräldrar. Det fanns – och finns tack och lov fortfarande – en dörr som öppnades varje morgon till den värld som var barnens egen. Från pyttestolarna till sagostunderna och utfärderna – och in mellan potträningen och pärlplattorna smög sig den sociala träning som ­behövdes inför skolstarten. Att det skulle vara ett garanterat bättre alternativ att barn blir kvar hemma, vårdade av en enda person, är det tydligen inte heller så många som tror."

Men...
.... läser man en artikel i Aftonbladet så framgår det att Karin "bara" har ett eget biologiskt barn och en "massa bonusbarn", vilket inte framgår i Svenska Dagbladet. Jag förnekar inte att man kan ha stort ansvar även för bonusbarn men gissningsvis så finns det kanske någon annan som haft huvudansvaret för dem under deras första år. Och var barnen så viktiga så borde de kanske omnämnas vid namn och ålder precis som det egna biologiska barnet.

Vi föräldrar som önskar oss valfrihet och mer tid med barnen gör det utifrån den starka övertygelsen att våra barn är det viktigaste här i livet. Andra kanske ser jämställdheten som det viktigaste och barnen är då problemet som måste undanröjas. Men alla gör inte samma prioriteringar och det borde kanske framgå lite tydligare emellanåt i alla olika inlägg och påhopp på hemmaföräldrarna.

Karin citeras i Aftonbladet;

"Rädslan att dö gav Karin Thunberg insikt om vad som är viktigast i livet
Vänner, jobb och kärlek. För journalisten Karin Thunberg blev de räddningen när hon fick bröstcancer förra sommaren."


Först och främst vill jag beklaga att Karin fick bröstcancer men jag känner ändå att jag vill använda det här citat i sammanhanget. För när jag läste dessa rader i Aftonbladet så framgick det återigen så tydligt varför hemmaföräldrarna och proffstyckarna många gånger talar förbi varandra - vi gör helt enkelt olika prioriteringar här i livet. Men jag lägger mig inte i eller bedriver kampanjer mot hur proffstyckarna lever sina liv eller vilka prioriteringar de gör.

Jag vill och alla andra hemmaföräldrar vill bara ha rätten att fatta våra egna livsval utan att andra ska raljera över det.

Kanske är det dags att proffstyckarna inser det och slutar upp med att klanka ner på hemmaalternativet. Och vill man så gärna berätta om oss, så använd då våra egna förklaringar till varför vi vill vara hemma - istället för att bara basunera ut en massa propagandaslogans som skapats på något partihögkvarter!

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

En debatt som lätt kantrar

Vårdnadsbidraget visar ideologisk sprängkraft på fler sätt