fredag, augusti 08, 2008

Svensk familjepolitik skördar nya offer

. Den 5 augusti kom ännu en tydlig varningssignal om att det är något allvarligt fel med svensk familjepolitik. DN rapporterar att sömnmedel och lugnande läkemedel till barn och tonåringar har ökat med drygt 200 procent på fem år.

Det har kommit liknande rapporter tidigare, men av någon konstig anledning så leder till inte till några större reaktioner, trots att det finns en stor risk att lugnande medel och sömnmedel kan skada det växande barnets hjärna.

Torbjörn Åkerstedt, professor, sömn- och stressforskare vid Karolinska Institutet och Stockholms universitet, tycker däremot att det sällan är rätt att skriva ut medicinerna till personer under 20 år.

- Vi vet inte vad som händer om man manipulerar system i en hjärna som inte är färdigutvecklad.

År 2 000 fick cirka 1 000 barn och tonåringar i åldrarna 0–19 år sömnmedel och lugnande läkemedel utskrivet. 2007 var siffran cirka 15 000, enligt tidningen Metro. Den totala mängden dagsdoser som skrevs ut 2007 till barn och ungdomar var enligt Apoteket cirka två miljoner.

Främst är det tonåringar som får medicin, men försäljningen till barn mellan 0–4 år har ökat med 30 procent på två år.

Barn tar tid, barn kräver och behöver tid med sina föräldrar för att få en gynnsam utveckling.

Så här blir resultatet när man inte bygger ett samhälle utifrån barnens behov, utan skapar ett högskattesamhälle där båda föräldrarna ska arbeta heltid och sätta barnet på dagis från ett års ålder.

Barnet får helt enkelt tryckas in i en snäv familjepolitisk ram, som en majoritet tvingas välja av ekonomiska skäl. Sedan smetar man på lite polityr och tröstar föräldrarna med några myter som man upprepar i media, på Folkhälsoinstitutets hemsida och på BVC samt i alla möjliga sammanhang;

"barn som börjar tidigt i förskola blir bättre i matematik - barn som går i förskola blir mer socialt välfungerande".

Det stillar väl det mesta oroliga magkänslan hos många och om en majoritet gör samma sak så måste det väl vara rätt..... eller?

Men resultatet är och förblir nedslående. Ständigt ökande psykisk ohälsa, kraftig ökning av beteendestörningar i skolan (om nu dagis fostrar socialt kompetenta barn så borde det väl synas i skolan?), ständigt sämre matematikkunskaper hos svenska barn.

Istället för att skapa en familjepolitik som tar hänsyn till att barn är olika och ta hänsyn till att alla inte kan bli välfungerande i den standardmodell som erbjuds, så försöker man "plåstra om" de värsta skadorna som familjepolitiken skapar, med sömnmedel, lugnande medel, ökade resurser till BUP (Barn- och ungdomspsykiatriska) och fler assistenter till barn med beteendestörningar.

Vore det inte enklare, bättre och mer mänskligt att arbeta förebyggande och se till att problemen inte uppstår över huvud taget?

Finns det verkligen någon anledning att längre betvivla att föräldrar behöver mer flexibilitet när barnen är små, så att de kan investera den tid, närhet och kärlek i sina barn som de behöver under de första viktiga åren?

Vi står verkligen inför ett viktigt vägval i Sverige och jag hoppas att vi väljer barnen den här gången.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

2 kommentarer:

Janne sa...

15 000 barn i åldrarna 0 - 19 år motsvarar 1,2 procent av det totala antalet barn i den ålsersgruppen (1 277 993 personer). Vart hundrade barn - och redan då överdriver jag alltså lite - mår så psykiskt dåligt att det anses befogat att skriva ut sömn- eller lugnande medel.

Om det är ovanstående du talar om när du skriver "de värsta skadorna familjepolitiken skapar", vill jag påminna dig om att det är ett rent ut sagt fördomsfullt uttalande att ens antyda att de här 15 000 barnen skulle ha klarat sig om de fått vara hemma istället för i förskolan.

Jag skulle faktiskt kunna påstå motsatsen - att de här barnen skulle ha behövt gå i förskolan istället för att stanna hemma - och ha lika mycket belägg för ett sådant uttalande som du har för deet du påstår. Ingen av oss vet ett dyft om de här barnens (och deras familjers) situation och svårigheter - men det hindrar inte oss (eller dig, åtminstone) från att använda dem som ett slags godtyckligt slagträ i din kamp mot förskola och familjepolitk.

Det var inte min mening att bli upprörd, utan bara att påpeka att det inte behöver vara så farligt som du får det att låta. Men dina slutsatser är så extrema att det är svårt att inte provoceras av dem.

Madeleine Lidman sa...

Hej Janne!

Du har all rätt att bli upprörd om du tolkar det jag skrivit, som du skriver i din kommentar. Vi skriver fram och tillbaka till varandra och det känns som att du tror att min grundinställning är att bekämpa förskolan - det är fel.

Jag bekämpar den ensidiga familjepolitiken (som bara innehåller ett alternativ som man försöker "driva" alla föräldrar till - två heltidsarbetande och barnen på dagis från ett år.).

När man skruvar till en familjepolitik på det sättet så får de en massa följdproblem och (för att nämna några) det största är att föräldrarna får för lite tid med sina barn.

Det kan resultera i att de blir osäkra i sin föräldraroll, blir curlingföräldrar, eller föräldrar som försöker undvika sina barn helt och lämnar dem på dagis under lov också, föräldrar som inte förstår sina barns signaler och som inte har tid och ork att själva lösa de problem som uppstår under barnens utvecklingsfaser - föräldrar som inte förstår hur viktiga de är för sina barns hälsa.

Istället vill de ha snabb hjälp av sömnmedel, lugnande, ritalina (amfetamin) eller psykologhjälp och assistenter, när problem dyker upp.

Jag menar att om föräldrarna till de här barnen fått tillgång till en mer flexibel familjepolitik under barnens uppväxtår (kanske helt hemma, delvis hemma med förskola eller deltidsförskola när barnet är moget, eller dagmamma osv) - så att de hade kunnat hitta en bättre balans mellan arbete och föräldraskap, så tror jag att det hade varit lättare att undvika att många av barnen fick droger.

Håll med om att något är allvarligt fel när förskrivningen ökat så kraftigt (ovanpå den allmänna försämringen i barns psykiska hälsa).

Min dröm är att alla alternativ ska accepteras som fullgoda samtidigt som man poängterar att föräldrar är viktigast, så att de inte (i god tro) lämnar ifrån sig ansvaret för barnen för mycket och tror att de inte behöver ge barnen tid.

Hoppas att det här förtydligandet gör inlägget mer balanserat :)