torsdag, april 23, 2009

Föräldrars magkänsla kontra proffstyckarnas påbud

Inne på alltombarn.se läser jag om hur politiska strömningar och tidens tankar och idéer styrt amingen under århundraden. "Staten, präster, läkare, barnmorskor, livsmedelsproducenter och fäder har alla velat vara med och styra mödrarnas sätt att föda sina små".

Så välbekant det känns. I vårt århundrade så handlar det om att politiker, media och proffstyckare ska bestämma hur våra små barn ska få växa upp och hur kvinnor ska leva sina liv, för att vara "jämställda". För just i vårt århundrade så ligger fokus där och hur man är jämställd har en liten klick ensamrätt på. Men gräsrötterna, de som lever där ute i den verklighet som politikerna skapat med medias och proffstyckarnas hjälp - ser förstås saken på ett annat sätt.

Visst det finns alltid människor som inte reflekterar utan bara blint följer tidens direktiv, men det finns också väldigt många som litar till sin magkänsla och sitt sunda förnuft och som vill och faktiskt gör annorlunda än vad tidens påbud säger.

Det är konstigt att människor inte kan sin historia bättre, så att de kan dra paralleller med dagens viktiga frågor kring barn och deras uppväxtbetingelser och tidigare påbud kring barns uppväxt. Förr var det amningen som skulle styras "uppifrån" - idag handlar det om var barnen ska få tillbringa dagarna - hos en förälder eller på institution. Dagens myt säger att det bästa för alla barn och föräldrar är att barnet placeras på dagis från ett års ålder och att båda föräldrarna går ut och arbetar heltid.

Många har en annan åsikt - nämligen hemmaföräldrarna. De anser nämligen att alla barn är olika, att alla familjer är olika och att vi därför behöver ett brett utbud av många olika lösningar (förskola, familjedaghem, vårdnadsbidrag, tvåfamiljssystem, nackamodellen, uddevallamodellen). Det viktiga handlar om att utgå från vad som är bäst för det lilla barnet. Och tyvärr dagis från ett år är inte alltid det bästa för alla barn men det är den lösning som samhället subventionerar och med ekonomiska styrmedel tvingar in föräldrar i.

Med det perspektivet i bakhuvudet är det kanske lättare för politikerna, media och proffstyckarna att förstå hemmaföräldrarnas kamp för att själva få bestämma vilken uppväxt deras barn ska få.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

måndag, april 13, 2009

Nån måste ta smällen

Jag var en ganska kavat unge som liten. Glad, nyfiken och social. Det fanns nästan inte en granne jag inte varit inne hos och jag lärde lätt känna nya kompisar.

Trots att jag aldrig satt en fot på dagis.

Men eftersom det var där nästan alla barn höll till, så letade mamma efter en massa olika aktiviteter, så att jag skulle ha andra barn att leka med på dagarna. Jag gick på barnpromenad, dansade balett från jag var tre år (mamma tjatade in mig för man måste ha fyllt fyra år egentligen), engelsk lekskola från jag var fyra år och så vanligt lekis. Alla nya miljöer, nya barn och nya fröknar övade mig i att möta nya situationer och nya människor.

Sedan kom skolan och 1970-talets konformitet. Där skulle alla vara på ett visst sätt och tycka på ett visst sätt, allt i röd sosseanda förstås. Där tystnade jag och blev den tysta flickan. Först när jag kom ut i arbetslivet, så började jag återerövra min personlighet. Det tog många år och ofta kände jag (liksom nu) att det är mycket enklare och bekvämare att tystna och försvinna. Men det går inte. Jag har inget val.

Redan som barn stack jag ut eftersom jag inte gick på dagis eller fritids. Som förälder stack jag ut när jag valde att bli hemmaförälder. Föräldrar i dag berättar om hur de möter många kommentarer och frågor kring sitt val att stanna hemma, som sår en osynlig tagg av oro hos dem.

Gör de rätt som litar till sin magkänsla? Ja, det tror jag absolut. Och det är ett oerhört viktigt budskap som får mig att fortsätta sticka ut huvudet och ta de smällar jag får på grund av det.

Men dagens föräldrar vet inte vilket gatlopp hemmaföräldrarna fått löpa i media under mycket lång tid, tills Hemmaföräldrars nätverk och andra organisationer började göra sina röster hörda - på nätet. I papperstidningarna refuserades de men fick lida svårt under alla påhopp.

2005 skrev jag en vädjan till proffstyckarna efter ett följande inlägg från Linda Skugge, Expressen;

"Jaha, ska det bli hemmafrudebatt på riktigt nu, eller? Men tro inte att ni får av min skatt till ett vårdnadsbidrag bara för att sitta hemma och fisa med era ungar utan att jobba, utan att bidra med skatt, no fucking way. (...) Och sen när era karlar drar med sekreteraren vill jag inte höra ett enda gnäll från er, då får ni stå ert kast och gå till soc eller hora på stritan för att få ihop till mat, hem och barn."

och Anna Larsson i SvD;

"Men är då drömmen om hemmafru livet verkligen så osjälvisk som den ofta framställs? För vems skull vill man egentligen stanna hemma? För barnens? Knappast, att bli hämtad klockan ett efter skolan kan för ett barn innebära en smärre social katastrof. De allra flesta föräldrar jobbar heltid, det är på fritids barn skaffar sig kompisar och det är vid hämtningen det bestäms vem som ska följa med vem hem och leka. Och hur kul tycker egentligen en 4-åring att det är att tumla runt med sin 30-åriga mamma när alla jämnåriga hojtar och tjoar några kvarter bort på dagis? Nej, då är det ärligare att säga som det är. Att man vill vara hemma för sin egen skull. Och det går man ju gärna vara - om man bekostar det själv."

En del har hänt sedan dess. Jag vet inte om det är önsketänkande men jag tycker att nivån blivit bättre. Visst hemmaföräldrarna syns fortfarande inte speciellt mycket i media och vi blev raderade på Wikipedia och moderatorn la till "sektbeteende" i texten först. (Men fick faktiskt en reprimand för det).

Helt plötsligt börjar alltfler kändisar i papperstidningarna slänga sig med uttryck som "att det är viktigt att ge barnen tid" - och det är något som vi hemmaföräldrar sagt i flera år nu. Påhoppen känns inte heller riktigt lika grova och i takt med att den psykiska ohälsan hos barn bara ökar, så finns det snart väldigt lite utrymme kvar för "stoppa-huvudet-i-sanden-föräldrarna" att fortsätta ignorera kalla fakta om att dagens familjepolitik skördar offer.

Vi har ändå bara tagit ett pyttekliv framåt och bakslaget väntar alltid runt nästa hörn. För det är inte någon bekväm väg vi föreslår att Sveriges politiker ska ta ta och många är de journalister som nog helst vill slippa att konfronteras med sina gamla inlägg i debatten, som inte vill göra upp med sin redan färdiga världsbild om hur förträffligt det är att låta barnen växa upp på dagis.

Kul är ändå att se att en del av dem svängt. Som Linda Skugge. Hon är inte alls lika rabiat motståndare till vårdnadsbidraget eller rabiat förespråkare av dagis. (De egna barnen går hos dagmamma numera.....). Utan tonen har blivit mer sansad.

Nu återstår bara att få in i papperstidningarnas tröga värld att det är dags att sluta förlöjliga och hoppa på hemmaföräldrarna och försöka straffa dem för deras val. Nästa steg blir istället att stötta valfriheten och kämpa för att få in hemmaåren som en merit i cv:n. Det här handlar ändå om enormt starka och modiga människor som vågar lyssna till sin magkänsla och se det egna barnet behov, oavsett vad tidsandan säger. Det ska belönas!

Alliansens siffror visar att gräsrötterna är på väldigt god väg att slänga av sig den socialdemokratiska manteln som tyngt deras axlar i decennier och satt stopp för människors möjlighet att gå sin egen väg och därmed utveckla samhället till en bättre plats för oss alla.

Nu hoppas jag bara att inte Alliansen axlar den gamla socialdemokratiska manteln när det kommer till familjepolitiken, utan att de vågar låta människor göra olika val. Därför är det extra viktigt att svenska föräldrar inte lägger alla ägg i samma korg, utan ser till att rösta på det parti som försvarar valfriheten och många olika barnomsorgsalternativ.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Snälla proffstyckare var inte rädda för oss hemmaföräldrar

En debatt som lätt kantrar

söndag, april 12, 2009

Censur på Expressen - igen

Tänk vad härligt det måste vara att få vara journalist i en papperstidning. Då kan man skriva vad man vill, utan att behöva stå för det. Och så ska man förstås skriva vad man vill, så att folk blir uppretade och man får läsare.

Det är förstås inte lika roligt att vara en liten gräsrot och drabbad, utan några möjligheter att försvara sig.

Karin Olsson, journalist och krönikör på Expressen och även ledarskribent ska ha barn. För några år sedan lurade hon sig in i en hemmafamilj under förespeglingen att hon skulle skriva ett positivt reportage om hemmaföräldrar.

Det gjorde hon inte.

Familjen skulle få läsa igenom texten innan publicering. Det fick de inte, eftersom artikeln var allt annat än positiv. Hur tror ni det kändes för den familjen?

Nu ska Karin ha barn och nämner det i förbigående i sin artikel "På väg att bli twitterbitter". En artikel som går att kommentera. Därför skrev jag en kommentar i stil med att det viktigt att hon kommer ihåg sina principer att föräldraledigheten ska delas rakt av, att man går och jobbar när barnet är 6 månader och sätter barnet på dagis vid 1 år för att gå ut och jobba heltid båda två. Sedan la jag in en länk med Karins övertramp: http://hemmaforaldrar.blogspot.com/2006/11/nr-media-gr-ver-grnsen.html

Tror ni den kommentaren kom med?

Näe.

Censur i bästa stil. Fegt. Och här går Expressen ut och vill ha bloggtips och blogglänkar. Men säkerligen inte till den här bloggen.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

torsdag, april 09, 2009

Mitt i allt elände finns det hopp

Avhandlingar som handlar om vem som har huvudansvaret för stökiga barn - experterna eller förskolepersonalen - när föräldrarna har det självklara huvudansvaret,

media som fortsätter att saluföra korkade myter om förskolan som att dagisbarn blir bättre i skolan och mer socialt kompetenta - när det är bevisat att det är mammans utbildningsnivå som avgör plus att barn blir duktigare i skolan med mamma hemma och skolan inte alls översvämmas av socialt kompetenta barn utan beteendestörningarna ökar,

lägg till det att förskolebarn saknar skydd i en arbetsmiljölag och alla nya larmrapporter om olika problem i förskolan samtidigt som föräldrarna är strålande nöjda,

då undrar man om vuxenvärlden verkligen är så vuxen, om det finns hopp för Sveriges barn.

Men så mitt i alltihop så träffar jag hela tiden på föräldrar som faktiskt tänker själva, som inte köper myter som vågar gå sin egen väg och precis som våren nu är på gång och sommaren väntar, så känner jag att vi ligger i startgroparna för bättre tider. Hopp för att Sveriges barn ska få det bättre. Det räcker med några kloka föräldrar som går sin egen väg och står för det, så kommer andra att våga följa efter.

Glad Påsk!

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

söndag, april 05, 2009

En ding, ding värld

I en liten notis i Svd den 4 april (finns inte på nätet) - så står det om en ny doktorsavhandling om stökiga barn:

"Stökiga barn - barnets eget fel

När ett barn uppför sig stökigt riktar man i dag strålkastarljuset på individen, inte på den sociala miljön. Så när barnen i förskolan behöver särskilt stöd kallar man in läkarna och låter dem ställa diagnos.

- Förr sökte man kanske orsak till autism i en kontaktstörning mellan modern och barnet, i dag tänker man i medicinska termer och tittar på vad som felas barnet, säger Kristian Lutz, som nyss lade fram sin doktorsavhandling på lärarutbildningen vid Malmö högskola. Lutz har studerat stödansökningar för barn, speciellt i socialt utsatta områden.

Samtidigt som det enskilda barnet diagnosticeras och får hjälp av ett vuxennätverk, riskerar det att stämplas socialt.

- Barnet kan få en roll som avvikande. Det blir väldigt ensamt när det plockas ur sitt sociala sammanhang, miljön får underordnad betydelse och man fokuserar på det individuella. Då får också det allmänna stå oförändrat; man kanske missar att problemet egentligen ligger i minskad personal på förskolan.

Lutz säger att pedagogerna blivit utan röst i en maktkamp mellan vuxna.

- När de medicinska diagnoserna blir A och O och experter bedömer barn efter korta träffar i främmande miljöer riktas resurserna lätt fel. Då kan barn få stöd på ojämlika villkor. Förskolepersonalen med daglig kontakt vet ändå oftast mest om barnen så pedgogerna borde faktiskt få tillbaka makten säger Lutz."

Eller så borde föräldrarna få tillbaka makten!

Vilken ding, ding värld vi lever i när en man publicerar en mindre artikel om stökiga barn, utan att man med ett ord pratar om föräldrarna och deras ansvar. Visst, mer personal behövs i förskolan. Jag är en av dem som i 3 års tid propagerat för att förskolan ska få mer personal och mindre barngrupper.

Men det små barn behöver mest av allt är faktiskt närhet, kärlek och god omsorg så att de kan bygga upp en väl fungerande anknytning - innan de separeras från föräldrarna. Får de inte det så kommer många av barnen sannolikt att uppvisa någon form av beteendestörning längre fram. Något som väldigt få känner till.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Dagis kan skada ditt barn

Kloka ord från en förskollärare



När barn inte äter hemma

Ibland trillar polletten ner........ halvvägs. Som för Karin Thunberg - envis hemmaföräldermotståndare och ständigt aktiv i olika krönikor med att propagera för att vi ska använda barnen som murbräcka för jämställdhet.

I SvD den 4 april, så noterar hon ännu en sorglig effekt av dagens familjepolitik. Föräldrarna som valt "standardlösningen" barnen på dagis från 1 år och heltidsarbete för både mamman och pappan - har överlåtit så mycket ansvar för barnens omsorg på pedgogerna i förskolan att de inte klarar av att se till att barnen får frukost hemma.

Det finner tydligen Karin Thunberg, (trots allt), upprörande och skriver apropå föräldrarna inkompetens;

"Förra veckan skrev vi här i SvD om hur skolor och förskolor bjuder barn – och i vissa fall också föräldrar – på frukost. Så ungarna inte ska behöva klara sig på fastande mage, plus måhända en huvudvärkstablett, fram till den lunch som de inte heller äter.

Men hallå, vad lever vi för konstiga liv om vi inte hinner eller förmår sätta fram lite frukost på våra egna köksbord? Eller, lika hemskt, om maten står där men vi inte kan få våra barn att sitta ner så lång tid som det tar att skeda i sig en tallrik filmjölk? När jag läser att föräldrar föredrar att äta frukost på dagis för där sitter deras avkommor i alla fall stilla blir jag rent bedrövad. "


Men vad hade Karin väntat sig?

Det här är ju bara ännu ett klockrent bevis för att det finns väldigt många negativa sidoeffekter av dagens familjepolitik.

Kan någon förklara för mig hur man ska kunna komma in i föräldrarollen, när man bara tillbringar 1 timme med ungarna mellan middag och läggdags varje kväll. Hur ska man lära sig hur barnen fungerar, vilka utvecklingsfaser de går igenom och hur man ska hantera dessa när man aldrig är med barnen? (Tyvärr helgernas "curlande" räcker inte till det heller).

Nu skriks det efter mer föräldrautbildning. Staten ska satsa stora summor på att teoretiskt lära föräldrar det som de skulle kunna lära sig praktiskt genom att tillbringa tid med sina barn och ha huvudansvaret för deras vård och omsorg, de första viktiga åren.

Så typiskt Sverige. Jag tycker att det hade varit mycket bättre att skapa större valfrihet för småbarnsföräldrar. För det finns faktiskt väldigt många som vill ta sin föräldraroll på allvar och tillbringa tid med sina barn - bara de hade råd. Men så länge vi har kvar ett system som innebär att alla människor ska betala in stora summor i skatt, bara för att subventionera dyra dagislösningar, så är det omöjligt. Alla betalar in - men alla får inte tillbaka. Sedan gör särbeskattningen det omöjligt att leva på en lön, så låt oss slippa hånfulla kommentarer i stil med; "Om nån vill vara hemma med sina barn, så får de väl vara det. Men det ska inte vi betala för".

Nähä, men vi hemmaföräldrar ska betala dagissubventionerna?

Det är dags att riva upp maxtaxereformen och låta föräldrar betala en större del av den faktiska kostnaden för dagis. Då ökar valfriheten och fler alternativ än heltidsförskola kommer att ha en ekonomisk chans att etablera sig. Det blir både billigare och bättre för alla och så slipper vi höra skrik efter mer dyra föräldrautbildningar och extra resurser i skolan för att hantera alla barn med beteendestörningar.

Ge ansvaret för barnen tillbaka till föräldrarna - nu! Staten visar om och om igen att den inte är den bästa föräldern trots allt.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Livet blir aldrig som man tänkt sig

Vi tackar dig för att du är en så snäll mamma