torsdag, maj 21, 2009

Dagis ett nytt fenomen i mänsklighetens historia

Under mer än 160 000 år har små barn fått växa upp nära sina föräldrar under de första viktiga åren i barndomen. Ett framgångsrecept som gjort människan överlägsen andra djurarter. I ett mikro kort perspektiv i mänsklighetens historia har vi nu haft en annan lösning där vi ändrat på förutsättningarna. Istället placerar vi små barn i vård och omsorg hos främmande människor utan anknytning till barnet, när de är så små som 1 år. Och människan är verkligen liten när hon är 1 år jämfört med andra djurarter. Det är ju egentligen då hon skulle födas om det nu inte var för att barnets huvud är så stort att naturen ordnat det så att barnet "föds för tidigt" helt hjälplös och outvecklad.

Någon egentlig undersökning av hur den här tidiga separationen påverkar det lilla barnet har inte gjorts i Sverige ännu (men det finns många undersökningar gjorda i andra länder). Ändå fortsätter vi att separera små barn från föräldrarna.

Den 3 juni kan den som vill lära sig mer besöka ett seminarium anordnat av Haro. På detta seminarium kommer två tongivande internationella experter på området att berätta mer om hur barnen påverkas av en tidig separation:

Professor Jay Belsky, expert på utvecklingspsykologi och en av världens främsta förskoleforskare och initiativtagare till den stora amerikanska NICHD-studien. Dr. Gordon Neufeld, en banbrytande psykolog som utifrån 30 års klinisk erfarenhet av barn, ungdomar och familjer upptäckt anknytningsteorins tillämpning även på äldre barn. Gordon Neufeld har skrivit den internationellt uppmärksammade boken "Hold On To Your Kids – why parents need to matter more than peers" som kommer ut på svenska våren 2009.

Mer information hittar du här.

Jag hoppas att många tar den här chansen och kommer dit, så att den här viktiga informationen äntligen börjar spridas i vårt land. Med tanke på hur den psykiska ohälsan hos barn bara ökar är det dags att börja titta på orsakerna och arbeta förebyggande, istället för att bara prata om vad vi ska göra när problemen redan uppstått.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Jobbproblemet i ett nötskal

I Sverige finns det strikta regler för hur en cv ska se ut för att man ska kunna göra vidare karriär eller bara få det jobb man söker. Jag har en stark känsla av att mycket av kriterierna är väldigt specifika för Sverige, som att man inte får göra hemmakarriär och vara med sina barn några år för att sedan komma tillbaka och fortsätta sin jobbkarriär. Inne på E24 kvinna - läser jag i artikeln "Det krävs enormt mycket arbete att nå toppen" Jacob Wallenbergs syn på saken;

"Jag tycker inte att det är helt lyckat att hoppa runt mellan arbetsgivare. Det kanske finns stråk av ”curlingbarn” hos unga män och kvinnor som vill ha både toppjobb och samtidigt vara hemma med barn, kanske i flera år.
– Jag har inget emot jämställdhet, självklart ska kvinnor ha lika chanser som män till utveckling och befordran, men jag tycker ibland att vissa kvinnor vill förlägga problemet överallt utom till sig själv, i sitt eget individuella liv. Man kan inte lösa allt genom kvotering, ändrade regelverk eller ändrade attityder. En del handlar också om att stå för sina egna val, och ta konsekvenserna. Det går inte att komma ifrån."

Samtidigt konstaterar Jacob Wallenberg att svenska kvinnor ofta hoppar av karriären vid 40–45 års ålder. "Precis när de är på väg in i företagsledningarna, när jag vill ha dem kvar, och när de på allvar skulle kunna kvalificera sig för till exempel styrelseposter, då slutar de och väljer hemmet och barnen, säger han."

Ja, som Christina Axén Olin som hittade en urdrucken vodkaflaska under den 12-åriga dotterns säng och insåg att hon hade noll koll på vad hennes barn gjorde - hon hoppade av sin karriär - priset var för högt.

Det kanske handlar om vad man värderar som viktigt här i livet - hur mycket eller lite man vill sälja sin själ för att få pengar, pengar, pengar.

Ändå handlar själva jobbproblemet för hemmaföräldrarna (som vill tillbaka till arbetslivet efter några hemmaår men inte är välkomna) - inte om de ska in i styrelser eller inte, utan bara om att de vill ha en möjlighet att fortsätta sin karriär där den slutade. Det handlar om människor som skaffat sig en mängd nya erfarenheter under hemmatiden som de vill använda sig av i arbetslivet och som kan göra stor nytta för arbetsgivaren.

Men i Sverige ses inte hemmaförälder karriären som någon merit värd att lägga till i en cv (det gör det däremot i USA). Kanske något vi borde ändra på möjligtvis?

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Låt kvinnor välja själva - utan pekpinnar

lördag, maj 16, 2009

Åsiktsförtryck gör människor arga

En del tidningar har fortfarande inte förstått vitsen med att släppa fram gräsrötterna i debatten. Fortfarande tror de sig ha rätten att bestämma vilken information människor ska få och tar sig därmed också rätten att bestämma vad människor får tycka och hur människor ska leva sina liv.

Jag har börjat kopiera mina kommentarer till artiklar eftersom de raderas så ofta. Nu senast i DN den 14 maj. Mitt första inlägg - som handlade om att det är fel att använda barnen som murbräcka för jämställdhet, eftersom man då missar de verkliga problemen - raderades. Jag är envis och skrev ett nytt, som (kors i taket) fick vara kvar.

Jag är van vid att mina kommentarer till artiklar blir raderade. Men det känns lite konstigt för jag tycker inte att jag skriver aggressivt eller nedsättande men jag skriver tydligen något farligt - åsikter som inte bör komma till gemene mans kännedom. Jag skriver om att det finns många fördelar med att ha barnen hemma lite längre och att det är bra med många olika barnomsorgsalternativ samt att barnen inte ska användas som murbräcka för jämställdhet.

Nu råkar en majoritet av journalistkåren inte dela mina åsikter. De vill använda barnen som murbräcka för jämställdhet, de vill att alla barn måste gå på dagis från ett års ålder och att förskola ska vara det enda alternativet.

Men har de därmed rätt att refusera alla inlägg från hemmaföräldrar?

Dagens Nyheter och Expressen är några tidningar som missförstått sitt uppdrag men sedan har vi Sydsvenskan. Krister Pettersson är en valfrihetskämpe som efter alla år naturligtvis blir mer och mer irriterad över att så mänskliga och snälla åsikter som hemmaföräldrarna ändå står för refuseras. Därför har han skrivit till Heidi Avellan på Sydsvenskan;

"Tack också för dagens ledare(16 maj), som ju i stycken kunde stämma in bra på min egen kritik av Sydsvenskan:

"Det fanns i denna utopi mycket gott. En välvilja, en omsorg om samhällets svagaste som genom åren har betytt mycket för att förbättra människors tillvaro.
Men det fanns också en mörk, kall sida: den översåtliga blicken, den obetvingliga lusten hos dem som anser sig veta bättre att lägga andras liv tillrätta.
Förmynderiet.
Människor blir på så sätt ett problem. De förstår inte sitt eget bästa. I det här fallet genom att röka och kröka, äta fel och röra sig för lite."


Ledaren i dag handlar om socialstyrelsen - ni gillar tydligen inte deras översitteri, deras förmynderi, deras intolerans mot människors livsstil. Inte om Sydsvenskan, dess översitteri, förmynderi, intolerans ...

Om bara de sista orden i er ledare hade bytts ut mot "att vårda och fostra sina barn själva" -hade det kunna röra er egen tidnings, Sydsvenskans, linje. Den översåtliga blicken, den obetvingliga lusten hos ledarredaktion som anser sig veta bättre, som vill lägga andras liv tillrätta, som vältrar sig i förmynderi, som ropar Fel! till alla oss som har andra åsikter än landets Nomenklatura i politik och media om vad som är god barnomsorg, gott familjeliv, bra för vårt samhälle och som är vår mänskliga rättighet att ha vår åsikt om, utan att behöva diskrimineras för den (Europakonventionen, de två artiklar som ni tydligen enligt en annan ledare vill förändra / avskaffa).

Exemplet i dagens ledare visar än en gång på er tidnings häpnadsväckande hyckleri och dubbelmoral.

Och detta får jag inte påtala, och tydligen inte någon annan heller. Inte föra fram kritiken, så att det syns för tidningens andra läsare - i min omgivning eller för medlemmarna i de olika protest- och frihetsörelser jag är med i och företräder. Dem jag kallar för "vi", vi som gärna vill kunna se en begriplig förklaring till er tidnings inkonsekvenser och dubbelmoral. Vi som anser det vara en grov förolämpning av er att mata oss med detta hyckleri och denna dubbelmoral utan att låta era läsare se, att inte vi alla sväljer er principlöshet."


Krister kämpar för att få göra sin röst hörd och därigenom alla de som stödjer valfriheten. Varför får han aldrig komma till tals i Sydsvenskan? Vad är de så rädda för?

Hemmaföräldrarnas kamp mot diskriminering är en kamp som aldrig går att vinna. Skriver man insändare och genmälen och hela tiden blir refuserad, så blir man klart irriterad och blir man irriterad då får man svar som det som Krister fick:

"Ditt hätska tonläge ändar inte på publiceringsbesluten, vi publicerar artiklar utifrån deras innehåll, inte utifrån skribentens uppförande".

Jag kan bara tycka att det är dags att Heidi Avellan förklarar varför hon inte vill låta hemmaföräldrarna få en röst i Sydsvenskan.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Censur på Expressen igen

Dags att släppa fram hemmaföräldrarna

Liza Marklund och drevet

Ordet hemmaförälder raderat på Wikipedia

Kanske gör en ny chef Folkhälsoinstitutet mer seriöst

Sluta försöka tiga ihjäl hemmaföräldrarna

Du sviker barnen Malin Alfvén

Strutsmentalitet hos media inför BO:s rapport

När media går över gränsen

Hallengren pressad på svar om barnomsorgen

söndag, maj 10, 2009

Kan det bli dummare?

Expressens journalister har återigen överträffat sig själva. Vilken verklighet lever de i egentligen? Journalisten Peter Wennblad har bett sig fru att skippa amningen "för han blir utanför när hon ammar".

Men graviditeten då? Är det inte orättvist att kvinnan är gravid i hela 9 månader? Snacka om att pappan blir utanför. Näe, det måste vara bättre att avbryta graviditeten efter halva tiden och placera barnet i kuvös. Sedan portförbjuder man mamman och låter bara pappan träffa barnet fram till det datum som barnet skulle ha fötts. Då talar vi om riktig millimeterrättvisa. (Törs man ens skämta så eller finns det någon Expressenjournalist som hakar på nu och börjar driva den frågan?)

Eller så skippar vi tankarna på millimeterrättvisa och närmar oss föräldrarollen på ett mer vuxet sätt. Då börjar vi med att slå fast att förälder är man inte bara under föräldraledigheten eller barnets första år - förälder är man hela livet. Det handlar inte om att dela föräldraledigheten rakt av eller att hindra barnet från att få bli ammat, utan om att ta sitt ansvar och ge barnet tid, kärlek, närhet och god omsorg. Det handlar om att dela ansvaret och stötta varandra i föräldraskapet och varje familj måste få hitta sin lösning.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Censur på Expressen igen

Teamwork är bra

lördag, maj 09, 2009

Vanvård på dagis ger pengarna tillbaka

Det är inte helt ovanligt att läsa om dagisbarn som blir borttappade på utflykter. Inte heller är det särskilt ovanligt att höra om eller läsa om andra allvarliga incidenter. Men det är ovanligt att höra om föräldrar som blir upprörda och agerar. I DN den 9 maj läser jag om hur dagisföräldrar vars barn farit illa på förskolan Äppelängen fått tillbaka lite pengar, från den redan låga dagisavgiften.

Jaha, så nu är föräldrarna nöjda, när förskolan prickats och de fått tillbaka 5 % av dagisavgiften. Men jag saknar barnperspektivet i artikeln. På vilket sätt har barnen fått en tryggare och bättre miljö? Barngrupperna måste uppenbarligen vara för stora och personalen för få, när små barn lämnas utan tillsyn och kan skada varandra på varma karotter. Bara det att ett barn hållit fast och tryckt sin kamrat händer mot en varm karott med svåra brännskador som följd. Vad har det lärt det brännskadade barnet? Och vad har det lärt barnet som skadade sin kamrat? Vilka erfarenheter bär de nu med sig i livet, som kommer att påverka hur de mår och beter sig när de blir äldre.

Sedan det här med barn som försvinner utan att personalen märker det. Varför rymmer de? Hur känns det i hjärtat när inte en enda vuxen märker att man är borta?

Förskolebarn omfattas inte av en arbetsmiljölag - inte heller har de skydd i en Lex Sarah lag (där personalen är skyldig att anmäla brister). Tyvärr verkar de allra flesta inte heller ha föräldrar som ställer upp för dem och lever rövare när deras dagliga miljö är farlig både för deras psykiska och fysiska hälsa. När inte samhället eller föräldrarna skyddar barnen - vem gör det då?

Det tycker jag är något som vi snarast borde ta och fundera över.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också: