söndag, juli 26, 2009

Anorexia vanligare hos akademikers barn

Anorexia är vanligare hos barn vars föräldrar är akademiker. Studien som presenteras i SvD ger inte något svar på varför det är så och naturligtvis är det känsligt att diskutera frågan.

Anorexia nervosa antas vara den psykiska sjukdom som har allra högsta dödligheten i procent, cirka 10%-20% av alla som någonsin insjuknar avlider förr eller senare - antingen av sjukdomen i sig, eller av något indirekt relaterat till sjukdomen (till exempel självmord på grund av depression). Hos de med den kroniska formen av sjukdomen blir livslängden förkortad på grund av det stora slitage kroppen utsatts för. (Källa Wikipedia).

Den psykiska ohälsan hos barn och ungdomar bara ökar. Sven Bremberg (ensamutredare) på Folkhälsoinstitutet tror att det beror på att små barn och ungdomar är oroliga för om de ska få ett jobb eller inte. Hans teser och idéer har stor genomslagskraft eftersom han arbetar på FOLKHÄLSOINSTITUTET.

Föräldrar med lite sunt förnuft och erfarenhet av barn, köper naturligtvis inte att Sven Brembergs slutsatser skulle vara en sanning. Det finns säkert en och annan ungdom som är orolig för att inte få ett arbete men därtill att de skulle börja skära sig i armarna eller drabbas av depression är steget långt. Och varför skulle en 2-åring, 5-åring eller 12-åring drabbas av psykisk ohälsa på grund rädslan att inte få ett jobb? Den psykiska ohälsan i Sverige kryper nämligen allt längre ned i åldrarna och det finns undersökningar som ger en fingervisning om vad det kan bero på. (http://www.politikerbloggen.se/2009/03/09/14158/)

Men eftersom det inte är "rätt" information som många politiker och media vill ha i dagsläget så blir det locket på. Det är inte bra för så länge vi stoppar huvudet i sanden och inte vågar se att många barn mår mycket dåligt psykiskt - så kan vi inte göra något åt det och något måste vi göra.

Det är naturligtvis svårt att spekulera i varför det finns en överrepresentation av akademikerbarn som drabbas av psykisk ohälsa i form anorexia. Men min mammakänsla säger mig att det kan bero på att det är barn från högpresterande familjer. Kraven är höga på barnen men i de familjer där barnen blir sjuka kanske tiden med barnen saknas. Barn behöver villkorslös närhet, kärlek, omsorg och framförallt tid med sina föräldrar.

De här barnen känner tidigt vad de måste prestera och när kraven ökar, utan att föräldrarna finns där och stöttar och hjälper barnen att reflektera, försöker de skaffa sig kontroll över något i livet och det blir maten. Dessutom lär de garanterat få mycket uppmärksamhet när de börjar matvägra. Om föräldrarna haft fullt upp med jobb och alla andra åtaganden innan, så vänds plötsligt uppmärksamheten mot barnet med anorexia.

Naturligtvis finns det en mängd orsaker till att barn drabbas av anorexia och jag vet att det är känsligt att lägga fram teorier om vad det kan bero på, men som vanligt med de problem vi har i samhället så tycker jag ändå att det är viktigt att debattera och våga föra fram även känsliga frågor.

Nu är svenska barn inte bara drabbade av psykisk ohälsa i form av anorexia. Världshälso­organisationen, WHO, konstaterade nyligen att svenska tonåringars självskattade psykiska hälsa är sämst i Norden, därtill sämre än många ungdomars i övriga Europa. Det tar sig uttryck på många sätt, exempelvis:

* Ökande sömnbrist och insomningsproblem.
* Ökat sexuellt riskbeteende.
* Krav på ständig tillgänglighet på mobilen och datorn.
* Oro och komplex inför den egna kroppen.
* Epidemiska utbrott av anorexi, självskadebeteende och aggressivitet.

På faktorer som påverkar i de länder där ungdomar enligt egen uppgift mår bäst (Holland, Spanien och Grekland) framkom följande:

På frågan om föräldrarna tillbringade tid med att bara prata med barnen flera gånger i veckan, svarade drygt 50 procent av de svenska barnen ja, i jämförelse med 70 procent av de holländska. De grekiska läkarna å sin sida hänförde de grekiska barnens goda psykiska hälsa till starka familjeband, sammanhållning och religion. (Se hela artikeln: http://www.varldenidag.se/index.php?option=com_content&task=view&id=4038&Itemid=28)

Larmrapport efter larmrapport har haglat över oss om barn och ungdomars ständigt ökande psykiska ohälsa. Är det för mycket begärt att vi börjar ta tag i problemen och börjar arbeta förebyggande? Nu har vi testat att låta barnen växa upp enligt modellen två heltidsarbetande föräldrar och barnen på dagis från 1 års ålder. Det verkar inte fungera särskilt bra. Varför då inte ta och pröva att göra det möjligt att "downshifta" under småbarnsåren för de föräldrar som vill ge sina barn tid? Snart är det val igen - vilket parti vågar då på allvar ställa upp för familjerna och stärka deras ytterst svaga ställning i vårt land?

Det partiet får i alla fall min röst.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

"Konservativa väljare kan göra KD till ett stort parti"

Lätt som en plätt om man vågar se

Nwt.se - Återupprätta familjen i samhället

5 frågor - varför mår unga sämre

Allt fler kvinnor får borderline

Kanske gör en ny chef Folkhälsoinstitutet mer seriöst

Dramatisk ökning av psykisk ohälsa hos unga kvinnor

Allt fler unga kvinnor skär sig

Med kunskapen finns hoppet - hoppet om en bättre uppväxt

Ett av fem barn lider av återkommande smärta

Fler unga försöker ta sitt liv

BO:s årsrapport - den psykiska ohälsan hos små barn ökar

Peter Währborg - Stress gör barn både psykiskt och fysiskt sjuka

onsdag, juli 15, 2009

Äntligen något vettigt om jämställdhet

Som hemmaförälder och mamma så har jag fått stånga pannan blodig för att hävda att jag inte är en loser, bara för att det var jag som valde att stanna hemma längre när barnen var små. Jag valde det för att jag ville, för att jag ammade mina barn och för att min kropp var sliten efter två graviditeter, havandeskapsförgiftning och en liten njurskada. För att min magkänsla sa mig att det här var den bästa lösningen.

I Sydsvenskan finns det fler som börjar reagera mot likriktningsfeministernas krav om att försöka "sudda ut" alla olikheter mellan könen. "Om tvånget att män och kvinnor ska fås att göra liknande yrkesval samt dela exakt lika på föräldraledigheten, och flickor och pojkar skall fås att leka på samma sätt i förskolan".

9 av 10 s0m arbetar inom vård och omsorg är kvinnor - de väljer själva det yrket. Men när jag väljer samma yrke, fastän det handlar om mina egna barn -då väljer jag fel för att jag är kvinna. Kvinnor får inte välja att stanna hemma längre med sina barn, då är de ojämställda och förtjänar att straffas hårt av samhället.

En ny trend hos journalister, som vill använda barnen som murbräcka för jämställdhet, är att vi kvinnor helst inte ska amma heller, för då "utesluter vi mannen ur barnets liv den första tiden".

Det är så dumt så man häpnar.

Det handlar ju om tillsammans - tillsammans hjälps vi föräldrar åt. När mamman ammat och pappan är hemma, så får han mer än gärna ta den lilla knodden och ägna sig åt sitt lilla barn. Pappor kan inte amma, men det finns faktiskt en mängd andra saker de kan göra.

De som skriker högst och mest att vi kvinnor, som väljer tid med våra barn, är ojämställda och korkade är de som vill se oss lida allra mest. Vi hemmamammor ser ingen kvinnofälla - bara det fria valet - och därför måste de se till av vi får vårt straff - att den kvinnofälla de tjatar om blir verklighet. Vi ska få sämre pension, det ska vara omöjligt för oss att komma tillbaka till arbetslivet och en fortsatt/ny karriär, vi ska ständigt påminnas om vilka losers vi är i media, så att inte någon kommer på tanken att behandla oss annorlunda och som grädde på moset så serverar de ständigt myten att våra barn blir sämre i skolan och socialt inkompetenta.

Ändå fortsätter många av oss att följa den där magkänslan och välja annat än standarslösningen med dagis från ett år och två heltidsarbetande föräldrar. En del försöker stanna hemma längre och låta barnen börja i förskola efter 3 års ålder, för att sedan ha korta dagar. Många väljer dagmamma istället för dagis, tvåfamiljsystem eller att bli hemmaförälder på heltid.

Vi är helt enkelt en stor grupp människor som inte ser millimeterrättvisa som ett måste, som istället ser att vi män och kvinnor kan komplettera varandra, att vi är olika men att det finns många fördelar med det. Olikheter är faktiskt inte något problem - problemet är alla millimetersfeminister och vänstersympatisörer som vill försöka tvinga oss att leva som de vill.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Dags att släppa fram hemmaföräldrarna

Timesonline: I should have ditched feminism for love, children and baking

Nu kommer vi med något nytt

Betala mammor för att vara hemma - uppmaning från brittisk tankesmedja

Det är svårt att vara mamma i Sverige

Sluta diskriminera föräldralediga

The Guardian: Bakom barnklyftan ligger en kultur av föräldraförakt

Den "nya kvinnan" är en hemmamamma

Låt kvinnor välja själva - utan pekpinnar

Blind feminism har skadat våra barn

Låt inte "bitter-fittorna" styra dig

"Arbetslinjen" garanterar inte en plats för kvinnorna i arbetslivet

lördag, juli 11, 2009

Vi "föder själen" med den kärlek och omtanke vi får


Vi får mat på bordet genom lönearbete och vi "föder själen" men den omtanke och kärlek vi får av våra medmänniskor. Båda bitarna är lika viktiga för att vi ska må bra, för att vi ska orka leva och se någon mening med livet. På nätet läser jag Isobel Hadley-Kamptz krönika "arbetslinjen är dum" och ser att hon är en av de journalister som faktiskt ser att något är fel med dagens system. Än så länge så skummar hon bara lite på ytan men hon börjar ändå skönja en viktig bit som vi glömt bort i dagens samhälle - allt kan inte köpas för pengar.

Kan vi leja bort kärlek, närhet och god omsorg till en liten 1-åring? Är det rimligt att tro att alla 1-åringar mår bra av att gå 10 timmar på dagis (eller mer) för att sedan få maximalt en timme innan läggdags i närvaro av en förälder som lagar mat och gör alla "måsten". Är det bättre för ett barn att tillbringa hela sommaren på dagis för att mamma och pappa ska få lite egentid och ha tid att renovera villan och umgås lite med sina vänner och få lite ledigt, utan barn. Är det rimligt att tro att det är vad barnet vill med motiveringen att "barnet har det ju mycket bättre på dagis, med sina kompisar och alla roliga saker de får göra"?

Jag tror inte att man kan leja bort sin föräldraroll helt - jag tror att man måste hitta en balans och den saknar vi i dagens samhälle, vilket den ständiga ökningen av den psykiska ohälsan hos barn tyder på. Vem tror att en 12-åring som skär sig i armarna gör det för att hon är orolig för att hon inte ska få ett jobb (Sven Brembergs, Folkhälsoinstitutets, tolkning) och vem tror att hon gör det därför att hon inte känner att hon är sedd, älskad, bekräftad och trygg? Själva grunden för att vi ska vilja leva - själva grunden för att vi ska orka leva.

Lönearbete och obetalt arbete - så defininerar vi arbete och värderar människors insats och vad som ska stå i en meritförteckning. Ändå har en engelsk undersökning värderat en hemmaförälders arbete till 380 000 kronor om året. Jag om någon vet att mitt arbete som hemmaförälder eller det obetalda arbete jag utfört i snart ett decennium, för att göra hemmaföräldrarnas röst hörd - inte är värt ett ruttet lingon i en cv.

Men ändå fortsätter jag.

Varför?

Prova att se in i ett barns ögon, in i det djupaste oändligaste och se vår historia och vår framtid. Där är svaret. För barnen och för föräldrarna - för valfriheten och rättvisan. För att barnen tror att jag som vuxen ska skydda dem och kämpa för dem.

Därför.

För att någon tror på mig, hoppas och förväntar sig att jag ska åstadkomma en förändring till något bättre. Till ett samhälle med ökad valfrihet och en tro på att människor vet bäst själva - när de får och tillåts följa sin magkänsla. Ett samhälle där inte bara det traditionella lönearbetet värderas utan också den insats vi gör för våra medmänniskor.

Vi har ännu långt kvar dit men någonting är på väg att hända. Debatten börjar bli pyttlite mer nyanserad och jag ser en ökad medvetenhet hos en del av dagens föräldrar - de vet att de är viktiga för sina barn och de vill och försöker ge barnen tid.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Nina Björk - Vi är på helt fel spår

Dilba Demirbag-Sten: Hur bra är förskolan för barnen egentligen?

Bejaka föräldrars magkänsla

Ökad medvetenhet hos föräldrar - debatt på Familjeliv


måndag, juli 06, 2009

Kärnfamiljen är inte den enda som räknas

Jag gillar FN:s familjedag. Vi är så rotlösa, traditionslösa och historielösa i Sverige att jag varmt uppskattar alla små högtidsdagar. Glatt tipsade jag därför runt om att FN:s familjedag skulle firas i Kungsträdgården nu i maj - och fick sedan veta att en och annan surt kommenterat något i stil med "varför tipsa om sånt där som handlar om familjer".

Nu var det ju inte något som någon sa direkt till mig - och det är så synd, men därför skriver jag lite här istället. En sådan kommentar måste väl ändå bottna i en känsla av att det är kärnfamiljen som hyllas och kärnfamiljen som gäller eller betyder något.

Det är i alla fall inte min poäng.

I den Lidmanska familjen är vi släktkära. Vi gillar att umgås och skoja och prata gamla minnen. Men jag är skilsmässobarn och det finns väl ingen som kan säga att det är särskilt kul. Men frågan är väl hur mina föräldrar så småningom hanterade sin skilsmässa och jag kan inte annat än säga att det gjorde de bra. De fortsatte att vara vänner och umgås ofta, även deras respektive kom in i "vår familj" och blev en del av den.

Idag är vi bara en ännu större familj. Många år efter skilsmässan gifte min kära fader om sig och fick två barn till. Jag minns kommentarerna på min dåvarande arbetsplats. En kvinna närmare 50 sa "mina barn skulle aldrig acceptera att deras pappa fick några nya barn".

- Nähäe, sa jag bara. Men jag tycker att det är kul att ha fått en liten lillebror och jag är gärna barnvakt. Min pappa har tagit bra hand om mig och varit en närvarande pappa, så nu hjälper jag honom.

Hon bara skakade på huvudet och fnös. När min minsta syster föddes ganska snart efter min lillebror, hann jag precis hem till pappa och hans fru (för att passa lillbrorsan när de skulle till BB) och hörde hur lillasystern kom till världen i badrummet. Det gick fort och blev därefter färd i ambulans till sjukhuset för mor och barn. (Pappa fick köra efter i bil).

De närmaste åren därefter passade jag min lillebror så ofta jag kunde och han kom och ofta och sov över hos mig några helger då och då. Ibland så sov båda småsyskonen över och jag var ofta barnvakt.

Min kära mor tyckte också att det var spännande och de små skämdes bort med presenter även från henne. Lillasystern har också bott över hos mamma med en kompis när hon blev äldre.

Familj för mig behöver inte vara kärnfamilj. Ibland blir det så av många orsaker att människor går skilda vägar. Jag tror inte att det är ett lätt beslut och jag tror att det viktiga när man väl är där är hur man går vidare. Barnens väl och ve måste komma först. Konflikter måste läggas åt sidan och föräldrar måste kämpa för att hålla kontakten och ändå vara en familj om än så att man bor på olika håll. Ibland går det inte, vilket gör att det inte finns någon mall för hur många vuxna det finns kring ett barn för att det ska vara en familj (som jag ser det).

Nej, jag förstår inte de som blir upprörda och tror att det bara är kärnfamiljen som räknas. Vi människor behöver varandra och min familj är stor. Till den "familjen" räknar jag också mina nära vänner med barn. Vi som träffas och har våra traditioner, vi som umgås och ger våra barn ett stort nätverk.

Idag är det syrran och jag som försöker hålla den Lidmanska traditionerna levande. Men jag tänker fortfarande med värme tillbaka på våra mysiga träffar hos pappas bror Gösta och hans fru Inga-Maj på Vikingshill, där vi ofta fick höra om "storkusinernas" senaste bravader eller i all oändlighet lyssna på de Lidmanska fablerna kring släktens "stordåd". (Fablernas värld kallade min kära mor de historierna med det gjorde de inte mindre spännande). Det gjorde att jag kände samhörighet men också trygghet - trygghet att tillhöra en stor familj. En trygghet som också bar och bär mig på livets väg.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

fredag, juli 03, 2009

Jag är en farlig liten mamma

Ibland undrar jag varför Expressen har en liten kommentar ruta till sina artiklar/krönikor som ger sken av att man är intresserad av att få en kommentar från gräsrötterna.

För de censurerar hej vilt.

Jag är tydligen en ytterst farlig liten mamma som så gott som aldrig får mina kommentarer publicerade. Nu senast så var det angående en artikel om downshifting. Ett ganska gammalt begrepp som Expressen först nu vågat nosa lite på. Min kommentar var;

"Spännande att läsa en artikel om downshifting i en tidning som under flera års tid förföljt och hånat hemmaföräldrarna - som är en grupp som valt just downshifting. Hemmaföräldrarna har skippat konsumtionshetsen och istället satsat på att ge sina barn tid. Kanske är det dags att Expressen börjar stötta även hemmaföräldrarna för att de följer sitt hjärta och ger sina barn tid, kärlek och närhet. http://hemmaforaldrar.blogspot.com/2007/12/god-jul-och-gott-nytt-r.html"

Hjälp! Vilken samhällsfarlig och kränkande kommentar.

Men allvarligt Expressen......

Jag vet att Karin Olsson aldrig publicerar någon kommentar från mig om det så står "pip" men ska det otyget nu sprida sig till varenda artikel? Är jag verkligen så farlig att det krävs totalcensur?

Näe, mitt tips är att alla människor som tycker att gräsrötternas röster är viktiga - totalt bojkottar Expressen. Köp aldrig den tidningen för den tillhör uppenbarligen "gammelmedierna" som istället för att objektivt rapportera nyheter och trender vill styra oss vanliga gräsrötter och vara med och bestämma hur vi ska leva våra liv och vad vi får tycka och tänka.

Inte okej. Det räcker gott att vissa politiker tar på sig den rollen till fullo och gör allt för att bekämpa valfriheten.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Censur på Expressen igen

Snälla proffstyckare - var inte rädda för oss hemmaföräldrar

Hemmaförälder - ett hatat alternativ av proffstyckarna

Föräldrars magkänsla kontra proffstyckarnas påbud

Någon måste ta smällen

p.s

Nu har jag pingat min blogg och de ska "strax kolla den". Då får vi se om även den här blir censurerad :)