onsdag, juli 15, 2009

Äntligen något vettigt om jämställdhet

Som hemmaförälder och mamma så har jag fått stånga pannan blodig för att hävda att jag inte är en loser, bara för att det var jag som valde att stanna hemma längre när barnen var små. Jag valde det för att jag ville, för att jag ammade mina barn och för att min kropp var sliten efter två graviditeter, havandeskapsförgiftning och en liten njurskada. För att min magkänsla sa mig att det här var den bästa lösningen.

I Sydsvenskan finns det fler som börjar reagera mot likriktningsfeministernas krav om att försöka "sudda ut" alla olikheter mellan könen. "Om tvånget att män och kvinnor ska fås att göra liknande yrkesval samt dela exakt lika på föräldraledigheten, och flickor och pojkar skall fås att leka på samma sätt i förskolan".

9 av 10 s0m arbetar inom vård och omsorg är kvinnor - de väljer själva det yrket. Men när jag väljer samma yrke, fastän det handlar om mina egna barn -då väljer jag fel för att jag är kvinna. Kvinnor får inte välja att stanna hemma längre med sina barn, då är de ojämställda och förtjänar att straffas hårt av samhället.

En ny trend hos journalister, som vill använda barnen som murbräcka för jämställdhet, är att vi kvinnor helst inte ska amma heller, för då "utesluter vi mannen ur barnets liv den första tiden".

Det är så dumt så man häpnar.

Det handlar ju om tillsammans - tillsammans hjälps vi föräldrar åt. När mamman ammat och pappan är hemma, så får han mer än gärna ta den lilla knodden och ägna sig åt sitt lilla barn. Pappor kan inte amma, men det finns faktiskt en mängd andra saker de kan göra.

De som skriker högst och mest att vi kvinnor, som väljer tid med våra barn, är ojämställda och korkade är de som vill se oss lida allra mest. Vi hemmamammor ser ingen kvinnofälla - bara det fria valet - och därför måste de se till av vi får vårt straff - att den kvinnofälla de tjatar om blir verklighet. Vi ska få sämre pension, det ska vara omöjligt för oss att komma tillbaka till arbetslivet och en fortsatt/ny karriär, vi ska ständigt påminnas om vilka losers vi är i media, så att inte någon kommer på tanken att behandla oss annorlunda och som grädde på moset så serverar de ständigt myten att våra barn blir sämre i skolan och socialt inkompetenta.

Ändå fortsätter många av oss att följa den där magkänslan och välja annat än standarslösningen med dagis från ett år och två heltidsarbetande föräldrar. En del försöker stanna hemma längre och låta barnen börja i förskola efter 3 års ålder, för att sedan ha korta dagar. Många väljer dagmamma istället för dagis, tvåfamiljsystem eller att bli hemmaförälder på heltid.

Vi är helt enkelt en stor grupp människor som inte ser millimeterrättvisa som ett måste, som istället ser att vi män och kvinnor kan komplettera varandra, att vi är olika men att det finns många fördelar med det. Olikheter är faktiskt inte något problem - problemet är alla millimetersfeminister och vänstersympatisörer som vill försöka tvinga oss att leva som de vill.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Dags att släppa fram hemmaföräldrarna

Timesonline: I should have ditched feminism for love, children and baking

Nu kommer vi med något nytt

Betala mammor för att vara hemma - uppmaning från brittisk tankesmedja

Det är svårt att vara mamma i Sverige

Sluta diskriminera föräldralediga

The Guardian: Bakom barnklyftan ligger en kultur av föräldraförakt

Den "nya kvinnan" är en hemmamamma

Låt kvinnor välja själva - utan pekpinnar

Blind feminism har skadat våra barn

Låt inte "bitter-fittorna" styra dig

"Arbetslinjen" garanterar inte en plats för kvinnorna i arbetslivet

2 kommentarer:

Unknown sa...

I alla styrdokument, förordningar, lagar och regler som gäller dagis och skola trycks det hårt på att barnen ska utvecklas till självständiga och kritiskt tänkande individer. Men dessa individer ska formas efter en mall som blir allt mer rigid. ”Var gärna självständig och kritiskt tänkande – men var det på rätt sätt” är budskapet.

Det viktigaste tycks vara att styra upp de första åren när ett barn har kommit till världen. Där lägger samhället all kraft för att säkerställa total rättvisa inom en mängd områden; jämställdhet, arbetsmarknad, senare önskvärda skolresultat etc. Det finns ett teoretiskt ramverk för den nya familjen och följer man den snitslade banan är man en duktig medborgare och kommunen kan uppvisa en hög andel ”barn inom omsorgen” vilket är ett välfärdsmått. Annat är det när barnen kommer i puberteten. När hormonerna sprutar, de existentiella frågorna står som spö i backen och man ska både frigöra sig och samtidigt bestämma sig för vad man ska göra resten av livet finns det på sin höjd en kurator att prata med varannan vecka. Det kanske är under denna period som det skulle vara läge att ge föräldrar möjlighet att mer strukturerat tillbringa tid med sina barn?

Det finns människor som tror att det går att ta hand om sina egna barn – alldeles själva – utan styrdokument och pedagogiska modeller - och vi är ganska många som valt att göra på detta sätt. Men det har kostat på. Vi har pusslat med jobb, vi har levt jäkligt snålt och framför allt ha vi ständigt fått förklara oss. Vi har dock gett våra barn något som många andra inte har fått – mycket tid tillsammans!

Michael Törnqvist
stadsdelspolitiker (MP) i Göteborg

Madeleine Lidman sa...

Hej Michael!

Tack för ett klokt inlägg!

Ja vi är ganska många som valt tid med våra barn. Vi inser också att tid måste investeras under hela uppväxten. Det är faktiskt lättare att möta barnens utvecklingsfaser och tonåringens existensiella ångest, när man har tillbringat mycket tid med barnen under uppväxten.

När man knutit an och vuxit samman som familj, så har barnen den trygga bas de behöver - det nätverk som behövs för att de sedan ska ta klivet ut i vuxenvärlden på ganska starka (om än ibland darriga) ben :)

Nu är det snart valår igen. Jag hoppas att det blir många partier som har tänkt till kring familjepolitiken och hur den kan bli bättre. I förra valet var familjepolitiken en av valets fem viktigaste frågor och kommer garanterat att bli det igen.

Det räcker med att lyssna till de senaste rapporterna kring barn och ungdomars psykiska ohälsa för att inse att det är nu eller aldrig som det gäller, som vi tillsammans kan åstadkomma en förändring.

Vi har svaret vad vi behöver göra, nu är det upp till alla politiker att våga stå upp för att familjepolitiken behöver förnyas :)

/Madeleine