tisdag, augusti 25, 2009

Men vad händer när dagis- och fritidsbarn skadas?

Tre små barn faller ut genom ett fönster i skolan, läser jag i SvD och DN. De tre barnen satt på fönsterkarmen och hade lagt en kudde bakom sig. Rektor Ulla Fredricson tycker inte att personalen begått något fel. Utan säger bara; "Det var ett ögonblicksverk. Läraren fanns alldeles bredvid och det är bara 10–12 barn i förberedelsegrupperna, så det handlar inte om dålig översikt"

Nu vet inte jag om jag tycker att det är "bra översikt" att barn ska sitta i ett fönster och luta sig mot en glasruta. En glasruta är väl inte det bästa och säkraste ryggstödet i världen och ännu mindre om det är 10 meter till marken. Men det är klart, jag har ju inte gått en pedagogisk utbildning, utan litar "bara" till mitt sunda förnuft som mamma och det säger mig att jag aldrig skulle låta några barn sitta i ett fönster.

Nu har polisen i alla fall inlett en förundersökning om vållande till kroppsskada enligt arbetsmiljölagen. Därför att skolor betraktas som arbetsplatser, inte bara när det gäller lärare och andra anställda utan även när det gäller eleverna. När en elev råkar ut för en olycka under skoltid är det därför arbetsmiljölagen som gäller.

När jag läser hur man nu kommer att utreda olyckan grundligt och även kommer att göra en förundersökning om vållande till kroppskada så kan jag inte låta bli att tänka på att förskolebarn och fritidsbarn inte omfattas av arbetsmiljölagen.

För att reda ut begreppen kring skillnaderna så ringde jag upp Åke Johansson på Arbetsmiljöverket och han berättade precis det jag befarade - eftersom de här barnen omfattas av arbetsmiljölagen så kan nu Arbetsmiljöverket med lagens hjälp gå in och titta på om det finns brister på skolan. Sedan kan de komma med krav på åtgärder.

Hade samma olycka hänt på samma skola men under fritidstid, så hade Arbetsmiljöverket inte kunnat gå in och titta efter eventuella brister och ställa krav på åtgärder, eftersom fritidsbarn inte omfattas av arbetsmiljölagen. Exakt samma sak gäller alltså olyckor som händer på dagis.

Just därför så slapp Östbyskolan så lindrigt undan när 7-årige Joel dog, eftersom han dog på skolan men under fritidstid.

Det är skamligt att fritidsbarn och förskolebarn fortfarande inte omfattas av en arbetsmiljölag, tycker jag och det är skamligt att barnen är så oskyddade i Sverige anno 2009.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Förskolebarn saknar skydd

Någon måste stå till svars när barn dör

fredag, augusti 21, 2009

Någon måste stå till svars när barn dör

I Tomelilla åkte tre fritidsledare till ett bad med 13 barn, sommaren 2007, varav flera med dåliga simkunskaper. En åttaårig pojke hittades efter ett tag drunknad i den djupa delen av bassängen.

Nu kommer två i personalen att åtalas, skriver Ystads Allehanda. Åklagare Lotten Loberg anser att personalen brustit i sin riskbedömning och nu åtalar hon teamledaren och arbetslagsledaren för att av oaktsamhet orsakat den åttaårige pojkens död. Hon anser att de borde tänkt på olycksrisken och inte tillåtit att så många barn med så få personal gick på badutflykt.

Det ska bli mycket intressant att se hur det här går. 2003 dog sjuårige Joel när han lämnades ensam på skolgården. Förskollärare Maria von Schantz har tidigare skrivit om det fallet i en gästkrönika hos Hemmaföräldrar:

"I Sverige går de allra flesta barn mellan ca 1 ½ - 9 år just i dessa verksamheter när mamma och pappa arbetar. Barnen är alltså enormt utsatta just i dessa verksamheter. De har ingen mamma eller pappa med sig, och inga lagar gäller deras miljö!

För många barn och föräldrar har detta redan varit ödestigert, för när olyckan är framme då finns det idag ingen vuxen som kan ställas till svars, trots uppenbara brister. Det mest tragiska fallet är när lilla Joel Andersson dog på sitt fritidshem i Gustavsberg i december 2003 när han så uppenbart saknade tillsyn.


Rektor på Östbyskolan i Gustavsberg (där Joel lämnandes utan uppsikt och dog) Helena Weiss-Larsson sitter fortfarande kvar som rektor för skolan, utan minsta prick i protokollet. Trots att de den här dagen var 5 personal på 25 barn var det inte någon i personalen som tyckte sig ha tid eller ork att stanna ute på skolgården med de barn som lekte där (eller som insåg faran i att de grävt en grotta i sandlådan som de krupit in i). Ett uppenbart fel - men rektor Helena Weiss-Larsson kan inte förstå vad de kunde ha gjort annorlunda utan säger;

- Det finns mycket skuldkänslor självklart, fast man inte kan hitta det direkta felet. Det blir ju så att man hade den här tillsynen, och det här hände, och hur skulle man ha gjort för att det inte skulle ha hänt? Sen får man ju inte glömma att den här personalen har familjer och de har barn och de har i en del fall fått frågor: ”ska du hamna i fängelse nu mamma?” och hur klarar man av det?

Tyvärr men det är faktiskt inte okej att barn dör när man har ansvaret för dem, utan att någon åtalas. Ett stort problem (som jag återigen måste påtala och som jag tänker fortsätta påtala tills regeringen gör något åt det) är att förskolebarn och fritidsbarn inte omfattas av en arbetsmiljölag.

Det gäller också att se till att de som är ansvariga för verksamheter som förskola, deltidsförskola och fritidshem faktiskt får stå till svars (man ska inte kunna sitta kvar på sin tjänst när något sådant skett) om det händer barnen något. De är ändå ytterst ansvariga och ska se till att de har kompetent, psykiskt stabil och ansvarstagande personal som arbetar i verksamheten. (Nu säger jag inte att det är det som brustit i det här fallet men jag känner till åtminstone ett fall där personal tydligt brustit och ledningen fått vetskap om detta, men ändå "chansar" och låter dem fortsatta arbeta med barn.

Det handlar inte alltid om att personalen måste kunna visa upp att de gått allehanda utbildningar - utan de måste vara engagerade i sitt arbete och ha en förmåga att använda sitt sunda förnuft och kunna se eventuella faror. De måste helt enkelt klara av att göra riskbedömningar (vem vill ha en läkare med goda teoretiska kunskaper men som dödar sina patienter?). Chefer som medvetet sätter personal som brister i dylik kompetens borde verkligen få stå tills svars om något händer.

Jag hoppas att fallet i Tomelilla kommer att bli prejudicerande och en dröm vore väl också om fallet Joel och hans död under Östbyskolans ansvar återigen kunde tas upp. För det är en självklarhet att föräldrar ska kunna känna sig trygga när de lämnar bort sina barn i någon annans vård.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se


Läs också:


Hela historien kring 7-årige Joels död på Östby skolan i Gustavsberg

Lena Hallengren sviker Sveriges barn

Förskolebarn och fritidsbarn saknar skydd

måndag, augusti 17, 2009

Dags att "downshifta" - barnen behöver det!

Tårarna bränner bakom och ögonen och jag får en klump i halsen när jag läser i SvD om hur 4 av 10 ungdomar i åldern 14-15 år skadar sig själva. Hur är det möjligt att vi accepterar att barn mår så här?

I så många år har jag kämpat för att svenska barn ska få det bättre. Det har skadat min karriär och det har kostat mig enorma belopp att fortsätta den här kampen, eftersom allt arbete skett ideellt.

Jag tillhör nämligen den skaran föräldrar som tror på att alla barn är olika och att alla barn omöjligen kan må bra av den svenska "standardlösningen" - två heltidsarbetande föräldrar och barnen på dagis från 1 års ålder. Jag vill ge föräldrar chansen att ge barnen tid - att ge barnen den goda omsorg, närhet och kärlek som de har rätt till för att må bra.

Jag tror att det bästa sättet att nå dit är att erbjuda föräldrar en mängd olika barnomsorgsalternativ: förskola, familjedaghem, 2familjssystem och en möjlighet att bli hemmaförälder. Alla föräldrar borde också få information om hur man kan "downshifta" under småbarnsåren. (Något som vi hemmaföräldrar gjort långt innan det fick trendstatus).

Sedan måste vi uppvärdera arbetet som hemmaförälder - det är ändå ett arbete som är värt 380 000 kr om året enligt en brittisk undersökning. När du är hemma så lär du dig så mycket som du har nytta av senare i arbetslivet och hemmatiden borde därför med stolthet kunna skrivas in i en cv. När en hemmaförälder ratas, trots goda meriter bara för att han/hon varit hemma några år så är det ren diskriminering och beror enbart på den attityd som samhället genomsyras av idag - men det är något vi kan ändra på :)

Jag vill också att föräldrar ska få korrekt information istället för myter. (Ersätt Sven Bremberg på Folkhälsoinstitutet med någon som inte tror att 12-åriga flickor skär sig för att de är oroliga över om de ska få ett arbete).

Dessutom borde det vara obligatoriskt för alla föräldrar att läsa följande böcker innan de fattar beslut om vilket barnomsorgsalternativ de ska välja och vid vilken ålder:

Tid för barn (Per Kågeson)
mamma@home (Elise Claeson)
Hur kärleken formar det lilla barnets hjärna (Sue Gerhardt)
Att följa sitt hjärta i - jantelagens Sverige (Jonas Himmelstrand)
Det infantila samhället: barndomens slut (Carl Hamilton)
Våga ta plats i ditt barns liv (Gordon Neufeld)

Under så många år har den psykiska ohälsan hos barn fått öka och regeringen (både den förra och den nuvarande) har vägrat att ta det här på allvar och göra något åt det.

Det är inte okej.

Som grädde på moset så omfattas inte förskolebarn och fritidsbarn av en arbetsmiljölag eller en Lex Sarah lag (där personalen är skyldig att anmäla brister). Det skrev jag om redan för 3 år sedan och följden borde ha blivit ett ramaskri från föräldrarna.

Men det har varit tyst som i graven.....

Deras barn är helt oskyddade när de placeras på dagis och personalen har sina händer bakbundna - de ser bristerna men får inte anmäla. Ett stort svek också mot all personal som arbetar inom barnomsorgen.

Förra BO, Lena Nyberg, fick löpa gatlopp i media och Expressen krävde till och med hennes avgång (vilket visar hur kontroversiellt det är att föra fram fakta istället för myter) när hon la fram sin undersökning 2007 där det bland annat stod följande:

"Drygt 30 procent av alla spädbarn i dag knyter inte an till sina föräldrar under det första levnadsåret och allt fler föräldrar söker hjälp för att de har problem att relatera till sina barn.
- Det allra viktigaste och grundläggande för ett barns välfärd och psykiska hälsa är relationen till föräldern/föräldrarna, säger BO Lena Nyberg.

I samspelet mellan barnet och dess förälder/vårdare skapas den trygga bas av anknytning som är livsviktig för varje barn. Anknytningen är en grundläggande förutsättning för en harmonisk utveckling under resten av livet.

Undersökningar visar att anknytningsproblem hos föräldern ofta har grund i de egna upplevelserna av anknytning, vilket visar att det kan finnas ett mönster med bristfällig anknytning över generationsgränserna.

En annan orsak till psykisk ohälsa hos små barn är stress, vilket kan ha flera orsaker;

- tidig start i förskolan
- stora barngrupper
- låg personaltäthet
- långa dagar i förskolan
- buller"


Nu skickar jag en direkt fråga till Göran Hägglund: Är du helt bakbunden av moderaterna eller kan du vänligen agera snabbt och bestämt och se till att någon i regeringen tar tag i barnens situation? Börja gärna med att utreda om förskola från 1 år verkligen är det bästa för alla barn - läs: Politikerbloggen - "Frågorna är känsliga men måste ställas"

Se sedan till att förskolebarn och fritidsbarn omfattas av en arbetsmiljölag och en Lex Sarah lag.

Och sist men inte minst - fortsätt kampen för att underlätta för föräldrar att ta sitt ansvar. Vårdnadsbidraget var ett litet steg, nu är det bara att se till att höja beloppet och se till att föräldrar kan få det fram till skolstarten. (Och döp gärna om det till hemmasubvention istället).

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Alltför tidig dagisstart bakom psykisk ohälsa

Kloka ord från en förskollärare

Dagis kan skada ditt barn

Artiklar om anknytning

Artiklar om psykisk ohälsa

lördag, augusti 15, 2009

Familjepolitiken en valvinnare

I SvD står det att socialdemokraterna dragit igång sin valkampanj. Även DN rapporterar om samma sak. Socialdemokraterna har insett att det i nästa val handlar om att få kvinnornas röster. Ändå forsätter de på sitt vanliga spår, där det handlar om att ge sken av att man vill förbättra något för kvinnorna när det egentligen handlar om att genom politiska beslut styra kvinnor att leva "rätt".

2005 överlämnade Föräldraupproret 36.000 namnunderskrifter till en motsträvig Mona Sahlin. Hon visade noll och nix i förståelse för våra krav (Hemmaföräldrar ingår i Föräldraupproret) och jag fick chansen att en kort stund argumentera öga mot öga med henne och märkte snabbt vilket hav som fanns emellan oss. Vad jag än sa så upprepade hon i princip bara "vi har världens bästa föräldraförsäkring". Det är så det börjar ryka ur öronen, när jag tänker på hur totalt omöjligt det är att nå fram till socialdemokratiska politiker.

Det sorgliga är att de inte alls är i fas med sina väljare.

Men de har trogna väljare. Hederliga väljare som vill väl, som kanske har en tradition av att "alltid" har röstat rött och som känner sig som svikare om de skulle ta och rösta på något annat. Det sitter säkert väldigt djupt och många av de här väljarna känner säkert inte att de har hittat något annat alternativ ännu. De rö(s)tar på en dröm om ett gott samhälle men ser inte att metoderna för att nå dit inte direkt är de bästa eller ens i samklang med vad de egentligen vill.

Ett exempel på att de inte är i fas är till exempel att 76 procent av LO kvinnorna kan tänka sig någon form av ersättning för vård av barn tills dess barnet är fyra år. Men socialdemokraterna är helt emot vårdnadsbidraget.

I sitt sommartal pratade Mona Sahlin om deltidsarbetandes rätt till heltidsarbete. Men det som gräsrötterna vill ha är rätten till en balans mellan arbete och familj. Sex av tio TCO-medlemmar önskar mer tid för sig själva och sin familj, tid för barn, fritidsintressen och vänner enligt en undersökning 2007. Balansen för att orka med och inte bli utbränd är en stor kvinnofråga som (s) helt missat tydligen, för inte är det mer som småbarnsmammor vill arbeta.

Istället för mer arbete så borde skatterna sänkas, som jag ser det. Lägre skatter ger mer pengar i plånboken och större makt över att fatta egna beslut hur man vill leva sitt liv. Det är aldrig bra att hamna i en situation där man betalar in så mycket skatt att det inte går att leva på den lön man tjänat in. Då får man stå där "med mössan i hand" och snällt be att få tillbaka lite pengar i olika subventioner för att överleva. Problemet är bara att man får rätta sig efter vad politikerna ställer för krav angående olika livsval, för att göra sig "förtjänt av" att få något tillbaka. (Dagissubventionerna är ett klassiskt exempel).

Målet för (s) är också att lagstifta om delad föräldraförsäkring. Föräldrar ska inte få välja själva, det ska politikerna göra åt dem. Men alla familjer och alla barn är olika och att bestämma så är som att säga att man ska lagstifta om att alla kvinnor i alla lägen ska föda vaginalt - "för det är det bästa för kvinnan och barnet". För den som uppmärksammat att livet inte följer en standardmall blir det förstås ganska uppenbart att en förlossning inte är den andra lik och att i ett sådant läge lagstifta om bara vaginal förlossning i alla lägen, skulle naturligtvis få förödande konsekvenser för mor och barn.

Det behöver man inte vara någon Einstein för att förstå och följaktligen så borde det inte heller vara så svårt att förstå att det kan bli allvarliga problem för de familjer som av olika orsaker inte kan ta och dela föräldraledigheten rakt av. (Undertecknad som led av havandeskapförgiftning med allt vad det innebar av efterföljande svårigheter kan lätt skriva under på det).

(s) vill höja kvinnolönerna inom offentlig sektor - varför inte sänka skatten istället. Minimumkravet borde väl ändå vara att man ska kunna leva på sin lön efter skatt. Den riktiga fällan är väl ändå att låsa fast kvinnor i offentliga yrken, där de har liten eller ingen möjlighet alls att påverka sitt yrke eller dess löneutveckling. Ett sätt att komma ur det är (enligt ett förslag) genom att privatisera den offentliga tjänstesektorn. Det gäller att höja blicken ovanför de vanliga politiska svammlet för att hitta lösningar och det bästa är alltid i alla lägen att stämma av vad gräsrötterna vill. Det är ändå de som lever där ute i det verkliga livet och som drabbas av de politiska besluten.

Socialdemokraterna har tydligt visat att de inte greppat läget. Nu återstår att se vad övriga partier har att komma med, om de nu är intresserade av de kvinnliga rösterna.

Jag vill se ett parti som på allvar vågar stå upp för en ny och bättre familjepolitik som släpper ut kvinnorna ur ekorrhjulet och ökar deras livschanser och livskvalitet. Moderaterna är bekymrade över att de har så få kvinnliga väljare (ni får gärna höra av er till mig så kan jag berätta varför) och Kd är bekymrade över sina vikande siffror (tyvärr men ni framstår inte längre som ett tydligt alternativ inom familjepolitiken - nya krafter har tagit över som inte tycks tro på de riktlinjer för familjepolitiken som Alf Svensson och Inger Davidsson en gång la).

Helt enkelt - de partier som är intresserade av de kvinnliga rösterna bör snabbt komma med ett program som visar att man lyssnar och är intresserad av hur kvinnors liv och vardag ser ut. Hittills är det dock väldigt tomt på den fronten.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se


Läs också:

Familjerna kan avgöra vilka som vinner valet

Låt kvinnor välja själva - utan pekpinnar

3-barnsmamma fick sparken när hon inte kunde jobba 10-12 timmar per dag

Därför går kvinnors hjärtan sönder

6 av 10 kvinnor känner stress i ekorrhjulet

"Ruttna dagar" undrar jag varför jag är född kvinna

Blind feminism har skadat våra barn

Kvinnorna fick betala ett högt pris när pensionssystemet ändrades

Offentlig sektor - en riktig kvinnofälla

söndag, augusti 02, 2009

När EGO människorna tar över på stranden

Solen skiner och också hunden är med till ett bad (där hundar får vara med) den här dagen. Han har fått sin plats i skuggan under en solstol, fastbunden. Allt är frid och fröjd men plötsligt skriker ett av barnen till. En stor okopplad rottweilerhane är på väg mot familjens lilla ögonsten. Med raggen rest verkar han göra sig redo att attackera vår hund. Jag hinner inte ens tänka efter så är jag på fötter redo att försvara min hund. Jag svär högt (inte bra men det bara hoppar ur munnen på grund av rädslan och ilskan) och är nästan framme vid rottweilern när ägaren har upptäckt att hans hund inte går med dem längre. Han rusar fram och tar tag i hundens halsband och ger mig en lång mycket sur blick (förmodligen på grund av min högljudda svärdom och mitt aggressiva kroppspråk). Jag är riktigt arg men säger inte någonting. Allt har gått så fort. Hundägaren går vidare utan en kommentar eller en ursäkt.

Det är ett sånt här tillfälle när jag reflekterar över hur viktigt det faktiskt är att visa respekt för sina medmänniskor genom att följa vissa grundläggande regler. De här människorna hade två stora hundar okopplade bland en massa badande barn och vuxna och en och annan hund. Ändå förstod de inte det självklara i att hålla sina egna hundar kopplade, speciellt med tanke på att de inte hade kontroll över den ena hunden. Hur kan de komma sig att vissa människor är så EGO att de inte förmår att tänka att det finns andra människor runt omkring som kan uppleva obehag av deras hundar?

Några dagar senare är vi vid samma bad, utan hund för säkerhets skull. Annars väljer vi gärna det badet eftersom hunden kan följa med. Då träffar vi på en ny familjen EGO, men här handlar det om att inte förstå vad som är föräldrarnas ansvar. När det är fullt av barn som är ute och badar, så får familjen EGO:s barn för sig att släpa fram stora stenar till badet, som de börjar kasta ut bland de badande barnen. Jag väntar en stund för att se om det möjligtvis blir någon reaktion bland EGO föräldrarna, men icke. När en äldre flicka på cirka 12-13 år ansluter sig till stenkastarna så börjar det blir riktigt farligt. Plötsligt är hon nära att träffa ett av de badande barnen (en vän till familjen), så jag ropar åt henne att hon inte ska kasta sten bland barnen som badar. Hon försvinner som en avlöning och rusar till sin mamma och skvallrar. EGO föräldrarnas mindre barnen slutar också kasta sten en stund. Jag väntar intresserat för att se om det blir någon reaktion hos föräldrarna. Nej, de tittar inte ens bort åt mitt håll. Efter ett tag börjar de mindre barnen släpa fram stenar som de kastar rakt ner i vattnet från strandkanten istället. Nu kan de i alla fall inte skada någon, så någon effekt har mitt ingripande haft. Men ändå hålla på och släpa ner stenar som man kastar i, inte någon höjdare direkt.

Hur ska man då hantera den här typen av människor, som faktiskt inte förstår att de är en del av ett större sammanhang där vi behöver följa vissa regler för hur vi är mot varandra - för att alla ska trivas och må bra och inte riskera att bli skadade.

Hade EGO föräldrarnas barn fortsatt att kasta stenar mellan de badande barnens huvuden hade jag gått bort till dem och vänligt men bestämt påpekat det olämpliga i det hela. Men det är så tråkigt att behöva göra. Det känns pinsamt och obehagligt, men jag tror att det är något vi konflikträdda och lågmälda svenskar faktiskt måste börja göra....... igen ( jag tror att det var mer så förr i tiden). Jag ska i alla fall spotta upp mig lite och försöka - på ett bra sätt - och gå till föräldrarna när deras barn gör något riktigt tokigt eller när hundägare utsätter andra för fara genom att strunta i kopplingstvånget - och säga till.

Jag tror det i alla fall..... :)

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se


Min "no, no" lista för stranden:

- Lämna kvar cigarettfimpar på stranden

- Lämna kvar skräp på stranden

- Lägga sig två millimeter från någon annans filt (lite mellanrum måste man få ha)

- Ta med sig hunden till badstränder där det är förbjudet (och sen låta hunden kissa, bajsa och bada på stranden)

- Låta de små nakna småbarnen krypa iväg och sätta sig på någon annans filt, utan att flytta på dem. (Barnen är så gulliga men jag vill inte ha dem på min privata filt, det kan hända olyckor).

- Låta barnen krypa iväg och sätta sig och leka med andras saker, under det att man som förälder bara sitter och ler. (Visst de är gulliga men jag är rädd om mobil och vill helst att föräldrarna själva ingriper).

- Spela fotboll eller bollspel precis intill en familj som börjat äta sin medhavda mat. (Det är inte kul när fotbollen landar mitt i maten).

- Sitta bland badgäster och fila fötterna, klippa tånaglarna, plocka bort besvärande hårväxt med pincett eller plocka löss ur barnens hår (en mamma gjorde det 2 meter från vår filt en gång, usch).

- Låta barnen gå och låna andras badleksaker/strandleksaker utan att fråga om det är okej. (Världen är inte ett jättedagis där alla leksaker tillhör alla och det bara är att ta för sig, lika bra att lära barnen det när de är små).

- Låta barnen låna andras badleksaker/strandleksaker och sen strunta i att lämna tillbaka dem. (Stöld är stöld även om det "bara" handlar om hink och spade).