lördag, oktober 17, 2009

Kultureliten vässar klorna

Nu närmar sig nästa val och kultureliten börjar ana att familjepolitiken kan segla upp som en av de viktigaste frågorna igen (i förra valet var det en av de fem viktigaste frågorna). Vad gör de då? Börjar lyssna på vad gräsrötterna säger och tar till sig vad som kan bli bättre?

Nej!

De börjar klura på hur de ska få människor att tänka "rätt". Och hur tänker kultureliten kring familjepolitiken? Jo, de vill fortfarande att människor ska välja "standardlösningen" - två heltidsarbetande föräldrar och barnen på dagis från ett års ålder. Att föräldrar och barn mår dåligt av bristen på valfrihet och känner sig inlåsta i ett system med en enda lösning, är inte intressant. Priset som framförallt barnen får betala, är i deras ögon ett offer som måste göras i jämställdhetens namn.

Nu vässar Dagens Nyheter klorna och siktar in sig på vilket karriäravbräck det blir för kvinnor i Storbritannien som får barn. Drömmen är väl att alla då ska tänka: "men i Sverige har vi det sååå bra, där kan kvinnor göra karriär och ha barn".

Kan de?

Den nya medvetenhet jag ser hos föräldrar handlar just om det. De inser att det inte går att få ihop livspusslet med standardlösningen. Kvinnorna springer i sitt ekorrhjul och livet susar förbi. Många kvinnor blir sjuka och många barn drabbas av psykisk ohälsa. Pappor som vill gå ned i tid eller vara hemma längre, sågas av arbetsgivarna eftersom attityden är att hemma är lika med att man inte är engagerad i sitt jobb. Och alla andra sätter ju sina barn på dagis utan att knorra.
Kvinnor drabbas naturligtvis av samma attityd, eftersom vi inte har ett samhälle som anser att tid med barn och deras fostran och omsorg är en viktig föräldrauppgift.

Det är där problemet ligger. Vi har använt barnen som murbräcka för jämställdhet i decennier nu. Jag lovar - vi kan plocka dem från BB och sätta dem på institution för att tas om hand av utbildade pedagoger och så får föräldrarna träffa dem på helgerna. Men kvinnor kommer ändå att få lägre lön och då kommer det att förklaras med att "det är kvinnorna som är gravida och kvinnor som är gravida gör inte ett så bra jobb och är sjuka så mycket".

Varför inte sätta stopp här och nu och istället inse att barn är en tillgång för vårt samhälle. Föräldrar som tar hand om sina barn själva utför ett arbete värderat till 380 000 kr per år, enligt en brittisk undersökning och hemmatiden utvecklar många nya förmågor som blir en tillgång i arbetslivet.

Med andra ord... släpp fram gräsrötterna och börja lyssna till föräldrarna och låt oss slippa fler artiklar från kultureliten som talar om för oss vad som är "rätt" och "fel" livsval. Kultureliten känner inte våra barn, de älskar inte våra barn. Men det gör vi föräldrar och vi vill att de ska få all den kärlek, närhet och god omsorg som de har rätt till och alla tycker inte att det betyder "dagis från ett år och två heltidsarbetande föräldrar" - så ge oss valfrihet och många olika barnomsorgsalternativ att välja mellan (med andra ord sluta fasa ut dagmammorna och sluta hota med att ta bort vårdnadsbidraget, utveckla dessa omsorgsformer istället).

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

p.s

Ser i kommentarena kring artikeln att den faktiskt innehåller rena felaktigheter, vilket styrker min tes att det handlar om att försöka styra människor.

Ett urval:

"Arbetande kvinnor i England har också lagligt skydd när det kommer till graviditet och mammaledighet och artikeln har fel i flera avseenden. Man kan inte sänka en anställds lön eller ge dem andra uppgifter pga av graviditet. Om jobbet innebär fara för graviditeten måste arbetsgivaren se till att detta inte händer. Man kan inte förlora pga att man är gravid. Man får inte diskrimineras pga graviditet. Att någon mer junior klättrar över någon mer senior är väl inget konstigt - kanske junioren faktiskt är bättre på den lediga platsen - rätt man på rätt plats ar viktigt för företaget. Finns fortfarande lagar mot kvinnlig diskriminering här i England. Journalisterna borde läsa pa mer."

"Typiskt en av dessa dåligt undersökta och förstådda ämnen som Svenska tidningar älskar att ta upp. Journalister borde ta reda på fakta innan de skriver en massa skräp. Bor själv i London och kan inte se stor skillnad från Sverige i sak. I Sverige hjälper samhället till mer med pengar men man har lägre löner och betalar mer skatt. Med de högre lönerna, speciellt London området, och lägre skatterna, lägre moms osv. blir slut summan liknande. I min bekantskapskrets, medel inkomsttagare i London, är det inga kvinnor som har varit tvugna att ge upp karriären pga barn. Men som i Sverige - tjänar man dåligt klarar man det inte, man får då gå till socialen, här som hemma i Sverige."

"Som vanligt ska bilden förmedlas att Sverige ska vara bäst bäst bäst, på allt...så tröttsamt. Jag bor utomlands och har bott på ett flertal ställen utomlands, min bild är snarare den att det är enklare för kvinnor att göra karriär utanför Sverige, eftersom friheten är större, man disponerar mer av sin inkomst själv och man kan därför planera mer flexibelt för sin familj. Dessutom tycker jag det finns det en attitydsskillnad mellan Sverige och andra länder- I Sverige ses barn som en börda och hämmande för ''karriären'' (som ALLA tycks göra, oavsett yrke) medans man utomlands hyllar kvinnan på ett annat sätt, och barnafödande ses som det absolut största man kan göra i livet..såklart det är så i Sverige med men det framgår ju inte i reportage som detta. Varför måste jämställdhet absolut handla om att vi arbetar lika mycket? Jag känner mig inte minre jämställd för att jag jobbar mindre än min man, och ingen här ser mig som det, men enligt Sveriges synsätt är jag det."

"Brittisk mamma kan glömma karriären. Vill minnas att jag sett en statistikuppgift om att Storbrittanien har fler "karriärkvinnor" än Sverige. Artikeln är helt befriad från sådana uppgifter. Och det är förståeligt - då hade den inte kunnat vinklas på sätt som skett."

fredag, oktober 16, 2009

Anknytningens betydelse för föräldrar och pedagoger

Förr när fler stannade hemma längre och mor- eller farföräldrar fanns nära resten av familjen - ja på den tiden då vi tyckte att sociala relationer var viktiga att underhålla så fick vi mycket gratis när det gäller att vägleda våra barn ut i livet. Då var vi fler kring ett barns fostran och vi hade tid att utbyta erfarenheter med varandra.

Föräldraskap innebär hela tiden att utbyta erfarenheter och att hjälpa till med varandras barn. På så sätt så mognar och utvecklas man i sitt föräldraskap och får också lättare att förstå sina egna barns behov. Ju mer man är med sina barn - desto lättare blir det faktiskt att vara förälder.

Men framförallt så måste du som förälder vara med ditt barn, knyta an, finnas där och lyssna på barnets signaler. Barnet behöver veta att det är du som är tryggheten och att det är till dig som barnet ska vända sig. Du och familjen ska vara de viktigaste personerna i barnets anknytningshierarki. Men för att få det förtroendet så måste du som förälder också lyssna på ditt barns signaler.

Finns inte ni i familjen där eftersom ni till exempel inte har en bra balans i livet och barnet tillbringar mer av sina första år i en förskola med för stora barngrupper och för få personal - som inte hinner se och bekräfta barnen och lyssna till deras signaler, så kommer barnen att lära sig att knyta an till andra barn i stället. De tappar intresset för vuxna, som ändå inte finns där eller lyssnar på dem.

Barn som kommer till skolan med en trygg anknytning i botten har lättare att orientera sig i världen och ta in nya kunskaper.

Gordon Neufeld beskriver det här väldigt bra i sin bok "Hold on to your kids" eller "Våga ta plats i ditt barns liv". När anknytningen fungerat och ditt barn "har gett dig sitt hjärta", då kommer också barnet att lyssna på dig och du har då också nått dit att du förstår ditt barn och vad det behöver.

Kanske borde Barnavårdscentralerna stoppa Gordon Neufelds och Gabor Matés bok "Våga ta plats i ditt barn liv" i händerna på föräldrarna redan vid första besöket och de som läser till förskollärare, barnskötare eller lärare borde också få detaljstudera boken. För med föräldrar och pedagoger som förstår anknytningens betydelse så kan vi drastiskt minska skocken av utagerande barn.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Gordon Neufeld och anknytningen

lördag, oktober 10, 2009

Stress skadar våra relationer

Igår vad det dags för den dagliga lunchtimmes rundan med hunden. När jag precis passerat ett övergångsställe ser jag en liten flicka, kanske fyra år, stå ensam mitt i cykelbanan. Hon står där stel med ett smutsstrimmigt rödgråtet ansikte. Några flickor på cykel ser att jag stannar till vid flickan och frågar om jag känner henne. Nej, säger jag men jag ska kolla varför hon står här ensam. (Vad gulligt av dem att bry sig).

Då ser jag hur det långt upp i backen står en kvinna, som förflyttar sig in på gräset. Flickan förflyttar sig också från cykelbanan upp på gräset och stirrar upp mot henne. Jag närmar mig försiktigt och säger hej.

Flickan tittar ner.

- Vad heter du?

Hon svarar inte.

- Är det din mamma som står därborta?

Hon skakar på huvudet.

- Känner du henne?

Hon skakar på huvudet igen och tittar ner i marken.

Jag tittar upp mot kvinnan som ser att jag står och pratar med barnet för att se om jag får någon reaktion. Känner hon barnet? Hon visar inte med en min att flickan hör till henne, eller börjar gå mot oss. Jag tänker att det måste handla om en situation av "fastlåsning". En trött mamma med matkassar som precis hämtat flickan från dagiset i närheten. Stressad, trött och slutkörd har hon inte mäktat med relationen med dottern utan det har skurit sig och hon har straffat flickan genom att bara gå och lämna henne mitt i cykelbanan.

Känsligt läge med andra ord. Mamman skäms och vill inte ge sig tillkänna och jag kan inte bara lämna flickan åt sitt öde. Mitt mammahjärta värker och jag tänker att det är bäst att lösa det hela med att avleda.

- Har du sett min hund? Han heter Pompe.

Flickan ler för första gången och tittar mot hunden.

- Vill du hålla i kopplet så kan vi gå bort till kvinnan där borta så kan jag fråga om hon känner dig?

Flickan nickar och tar glatt hunden. Vi börjar gå och jag säger att hon är duktig på att gå med hundar. Vi småpratar lite. När vi närmar oss rusar kvinnan fram och skriker;

- Jag tycker inte om att hon går med främmande hundar. (Det känns som om hon egentligen vill säga; "jag tycker inte om människor som lägger sig i")

- Jag ler och säger vänligt att jag förstår det men att jag var orolig för flickan eftersom hon verkade vara ensam och nekade till att det fanns någon hon kände i närheten.

Mamman rycker tag i flickan och börjar gå. Hon vänder sig om och slänger ur sig;

- Det här är en sådan där situation, förstår du?

- Jag förstår, säger jag. Ibland kör det ihop sig.

Jag ropar "hej då lilla gumman" till flickan och hon vänder sig om och ger mig ett soligt leende.

Jag hade lust att säga ett och annat till den här mamman, men för flickans skull avstod jag. Jag ville inte att mammans ilska över mitt ingripande skulle gå ut över barnet.

Visst jag kan förstå att det kör ihop sig ibland och uppstår "situationer" men för mig som varit hemma med barnen så är det så naturligt att vi föräldrar hjälps åt. Vad kan vara bättre än att någon annan förälder kommer och avleder när det kör ihop sig, så gjorde vi som var hemma alltid och stöttade varandra och avledde varandras barn om en situation riskerade att låsa sig.

Det finns ingen prestige i det.

Barn går igenom olika utvecklingsfaser eller blir trötta ibland och den här lilla var säkert hungrig och törstig samt trött efter en lång dag på dagis. Mamman var stressad, men det var inte bra att hon var så stressad att hon i princip upphörde att fungera som en vuxen bör.

Jag har fortfarande kvar en känsla av obehag i magen. Såg den här mamman sin lilla dotters förtvivlan. Flickan var redan "knäckt". Rädd och stel stod hon och bara väntade på att mamman skulle komma fram och krama henne, avleda och säga något i stil med; "Kom så går vi hem nu och lagar lite god mat. Vi kan hjälpas åt du och jag, så fixar vi en riktig mysarkväll".

Ett barn som skriker och fäktar omkring sig, behöver få skrika av sig innan det är moget för "försoning", men i det stadiet var inte den här flickan. Hon var bara så liten och så kärlekstörstande.

Det gör mig riktigt ledsen att mamman var så stressad att hon inte såg det.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

p.s Jag har en ganska bra iakttagelseförmåga och två år efter att jag skrev det här rapporterade media om hur framförallt stressade mammor slår sina barn och kränker dem.
Läs utredningen

Läs också:

Mogna tankar om stresskulturen

fredag, oktober 09, 2009

Lycka är - att ge barnen tid

Någonting har hänt. Det händer allt oftare att jag läser kloka debattartiklar eller krönikor om att det är viktigt att ge barnen tid. Psykologen Eva Rusz ansluter sig nu också till kritikerna av dagens familjepolitik och skriver om det i SvD - "Starkare relation till jobbet än till barnen".

Annat var det för 8 år sedan när Hemmaföräldrar - hemmaforaldrar.se kom ut på nätet - när en liten gräsrotsrörelse tog sina första kliv ut och började röra om i grytan. Påhoppen från proffstyckarna (kultureliten) var inte nådig. Föräldrar som valt andra alternativ var inte heller sena att hugga vilt, om man så bara vågade knysta om att man "downshiftat" för att ge barnen TID. "Vilken loser, vilken bakåtsträvare à la 50-tal, svikare, arbetskydd idiot som nog skulle få sitt straff en dag minsann, gå där och baka bullar och städa".... så lät det

Miljön var med andra ord inte direkt gynnsam att ta klivet "ut ur garderoben" och säga att man tänkte ge sina barn tid. Det var inte lätt att komma till tals i media, ja ska vi vara ärliga så var det omöjligt. Det gjorde det svårt att närma sig de föräldrar som valt en annan lösning men bara för att hemmaföräldrarna inte valt dagis, ville de naturligtvis inte löpa gatlopp eller ligga i något skyttegravskrig med de föräldrar som gjort det valet. Därför gick vi "hemmaivrare" ut på nätet och upptäckte att vi var flera där ute som kämpade för samma sak.

2005 bildades Föräldraupproret - foraldraupproret.se som Hemmaföräldrar ingår i och sedan dess har vi nått ut till så många fler. Vi har också ställt förra förskoleministern Lena Hallengren mot väggen och hon var tvungen att svara på våra "oproffsiga" frågor till slut.

Vi har varit med och drivit fram ett införande av vårdnadsbidraget, kämpat för att förskolebarn ska få en drägligare miljö genom att försöka driva fram ett införande av att de och fritidsbarnen ska omfattas av en arbetsmiljölag.

Vi kämpar för att småbarnsföräldrar ska få fakta istället för myter och sist men inte minst så tar vi dagligen emot mejl från förtvivlade föräldrar som vill vara hemma med sina barn, som vill ha dagmamma till sina barn, som vill få chansen att bli privata dagmammor - föräldrar som vi försöker hjälpa med råd och tips på hur de ska gå vidare.

Det ligger mycket hårt arbete bakom, tro inget annat och vi har kämpat så länge ideellt och lagt ned mycket tid och egna pengar för att hjälpa alla förtvivlade små människor som inget hellre vill än att ge sina barn tid.

Påhoppen har minskat enormt och idag är det mest en och annan som missat hela valfrihetsdebatten samt kultureliten som fortfarande hugger mot något så självklart som varje förälders rätt att ge sina egna barn tid samt den närhet, kärlek och omsorg som de har rätt till.

Jag tycker till och med att vi föräldrar som valt olika barnomsorgsalternativ förstår varandra väldigt bra idag och att vi som valt hemmaalternativet nått en mycket högre grad av förståelse och acceptans för vårt val. Kanske för att vi också ställer oss på dagisföräldrarnas sida och kämpar för att förskolan ska bli bättre - precis som vi självklart kämpar för att den eminenta barnomsorgsformen familjedaghem ska få finnas kvar. Vi hemmaföräldrar gillar många barnomsorgsalternativ, av den enkla anledningen att vi om några vet att människor är olika, att barn är olika, att familjer är olika.

Som sagt nu är vi många som ser varningssignalerna och hör barnens rop om mer tid med sina föräldrar. Frågan är bara hur vi nu går vidare och tar nästa steg, som innebär en drastisk förändring av familjepolitiken. Vi på Hemmaföräldrar har länge arbetat med dessa frågor och har många förslag på förändringar - titta gärna in i vår tankesmedja. Vi respresenterar en stor grupp gräsrötter och det är dags för kultureliten att sluta ignorera oss och börja lyssna. För det är bara tillsammans som vi kan åstadkomma bättre livschanser för våra barn och skapa ett samhälle som gör det möjligt för dem att få mer tid med sina föräldrar.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Maxtaxan straffar föräldrar som väljer deltid

Var är valfriheten inom borgerlig familjepolitik?

Hur bra är förskolan för barn egentligen?

Vi är på helt fel spår

Artiklar om anknytning

onsdag, oktober 07, 2009

Kultureliten trampar på i ullstrumporna

Malin "Mogi" Richardson är en av dagens unga bloggare, redan varmt omfamnad av kultureliten, omskriven i tidningarna och inbjuden till radioprogram som "The voice" (som även sänds i tv på morgonen). Men nu har "Mogi" gjort något häpnadsväckande i kulturelitens ögon och i Expressen Söndag förfasar sig Bea Birkeldh;

"...Men hur tänkte du nu, Malin "Mogi" Richardson?

Du är en superdriven och Sveriges glammigaste bloggare. Nu har jag fått reda på att du vill bli hemmafru. (Hemmaförälder är en mer korrekt beskrivning, tycker jag men det är alltid lättare för kultureliten att använda ordet hemmafru som har en mer negativ klang... min kommentar). Jag fattar ingenting? (Nej, det förstår jag, för att fatta det behövs mognad, lite livserfarenhet samt en förmåga att våga gå sin egen väg och inte göra som alla andra... min kommentar).
- Jag vill jobba först i några år tills jag gifter mig och får ett barn eller två. De ska få växa upp och känna att de alltid har mamma vid sin sida. Sen kanske jag börjar jobba igen, säger "Mogi" (...)

Det gäller att har "rätt" åsikt för att få jobba på Expressen som ny ung journalist. Alla stöps i samma form och befinner sig så långt ifrån vanliga människor och det vanliga livet där ute. Men när en ung tjej på 20 år vågar säga något så "fel" som att hon vill finnas där för sina barn när de är små, trots att hon är en av Sveriges "glammigaste" bloggare så finns det hopp.

Expressen är verkligen en tidning som står långt från gräsrötterna och de verkar vara livrädda för att hemmaföräldrarnas "downshiftande" levnadsstil, där man ger sina barn tid, ska sprida sig. Personligen kommer jag aldrig att förstå vad de är så rädda för. Att bli vuxna? Att ta ansvar? Att släppa ifrån sig bilden av att det är de som ska leda folket in på "den rätta vägen" - när deras uppdrag borde vara att representera folket och göra gräsrötternas röst hörd i media. I alla fall om de vill ha läsare.

När ska de förstå att det finns ett samband mellan journalisternas attityd och deras sjunkande upplagor? Jag tror ändå att de lugnt kan sluta försöka få människor att tänka och bete sig "rätt". Tänk vilken lättnad det måste vara att släppa tanken på "världsherravälde" och istället bara ödmjukt representera folket.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Journalisterna är den första statsmakten

När media går över gränsen

Censur på Expressen igen

Hemmaförälder - ett hatat alternativ av proffstyckarna

Fler väderkvarnar att jaga Birgitta Ohlsson (fp)?

Vårdnadsbidraget triggar till elakheter

Rätten att själv bestämma över sina livsval

torsdag, oktober 01, 2009

Sår i själen hos "hemmahatarna"

Heidi Avellan tillhör det mediadrev som Göran Hägglund (Kd) identifierade i sin debattartikel "Sveriges radikala elit har blivit den nya överheten". Det är personer som lever långt från oss gräsrötter och som inte förstår den lilla människans önskningar och behov. De upprörs över en sådan genuin och grundläggande sak som att föräldrar vill ge sina barn tid. Något så självklart när vi faktiskt bara har ett liv och våra barn bara en barndom. En barndom som dessutom lägger grunden för hur hela livet kommer att bli, hur de kommer att må psykiskt och hur de kommer att klara livets utmaningar.

När jag läser Heidis Avellans senaste hätska utfall mot hemmaföräldrarna i en debattartikel, så kan jag inte låta bli att reflektera över att hon måste bära på en stor sorg när hon skriver;

"En annan hälsning kommer från oss vilkas mammor var hemmafruar. Vi har sett för många hemmafruar lämnas barskrapade efter en skilsmässa eller hankande sig fram som fattigpensionärer".

Berättar hon om sin egen mamma, som kanske gav allt för sina barn men lönades illa för det viktiga arbete hon lade ner?

Heidi ger själv intryck, genom sina åsikter, av att vara en kvinna som i alla lägen låter karriären gå före familjen, för det är ju så man ska göra för att slippa bli "fattigpensionär". Men om jag inte minns fel så var hon på väg att flytta upp till Stockholm för att bli chefredaktör på Dagens Nyheter men hoppade av på grund av "familjeskäl". Ville barnen inte flytta till Stockholm? Lät hon sig verkligen hindras i karriären av något så banalt som barnens önskemål? (Obs ironi). Om hon nu tog hänsyn till sina barns behov och valde att skippa ytterligare ett karriärsteg eller vänta - vad säger då att hon har rätt att döma andra föräldrar som gör samma sak och tar hänsyn till vad barnen behöver men genom att stanna hemma lite längre?

Det är lätt att döma de föräldrar som känner att de vill vänta med dagis eller hoppa över det helt och ironisera och säga som Heidi gör;
- hemmafrudebatten handlar om hur ”bra” det är för barnen att ”slippa” dagis.

Nej Heidi. Om du hade lyssnat på verklighetens människor (för jag vet att många skrivit till dig och "din" tidning Sydsvenskan och försökt berätta om varför de vill välja själva hur länge de ska stanna hemma) - så hade du inte formulerat dig så. Då hade du förstått att bakom varje hemmafamilj så finns en alldeles unik historia om varför de valt att stanna hemma längre. En historia som ingen annan ska ta sig rätten att döma ut. Lika lite som jag tror att du vill bli dömd som en loser för att du hoppade av chefredaktörsjobbet på DN "på grund av familjeskäl".

Jag borde bli arg men jag blir mest ledsen, för hela den här fastlåsningen hos media gör att vi inte tar itu med de saker som vi kan förändra. Om det nu finns en risk att sluta som fattigpensionär för den förälder som stannar hemma lite längre så kan vi ju göra något åt det. En klok forumbesökare på Hemmaföräldrars samtalsforum föreslog följande;

"Tillåt familjen och arbetsgivaren att dela lönen på båda föräldrarna, t ex 50-50%, 60-40% etc enligt egen beslutanderätt. På så sätt får båda föräldrarna;

- statliga pensionspoäng, även i PPM.
- ofta lägre sammanlagd inkomstskatt i hushållet.
(Vi i Sverige har ju en progressiv skatt som slår tokigt för många familjer där en har heltidslön och den andra är hemmaförälder).
- officiellt erkännande att arbetet hemma är ett arbete som är värd betalning, och främjar familjens gemensamma bästa, även för den lönearbetande.
- En SGI som överstiger 0 kr vid återgång till förvärvsarbete."

Om man respekterar att människor vill göra olika livsval, så är det lättare att också se hur man kan hjälpa de att göra dessa val utan att det straffar sig. Om man som Heidi vill bestämma hur människor ska leva sina liv, så är det förstås också bekvämare att luta sig tillbaka och låta dem "ta sitt straff" när de inte lever som man vill.

Men hur det kan vara möjligt att somliga tycker att man ska straffas för att man ger sina barn den kärlek. omsorg, närhet och tid som de har rätt till? Det kommer jag aldrig att förstå.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se