Psykoterapeuten Louise Hallin hjälper i sitt nya program "Ett fall för Louise" föräldrar som har problem med sina barn. I program som Nannyjouren låg mycket fokus på att hitta metoder för att få barnen att sluta utagera men även föräldrarna fick lära sig att ändra sitt beteende.
I "Ett fall för Louise" så ligger fokus på föräldrarna - att få dem att tänka till över hur de beter sig mot barnet och vad de kan göra annorlunda. Det känns väldigt rätt tycker jag, för det är aldrig barnets fel att det utagerar.
Förr när fler stannade hemma längre och mor- eller farföräldrar fanns nära resten av familjen - ja på den tiden då vi tyckte att sociala relationer var viktiga att underhålla så fick vi mycket gratis. Då var vi fler kring ett barns fostran och vi hade tid att utbyta erfarenheter med varandra.
Idag går det mycket prestige i föräldraskap. Vem har de mest framgångrika barnen i skolan med flest fritidsaktiviteter? Blir det problem är det upp till mamman och pappan att lösa. Problemen hålls inom familjen tills det urartar och det är dags att beställa tid på BUP.
Föräldraskap innebär hela tiden att utbyta erfarenheter och att hjälpa till med varandras barn. På så sätt så mognar och utvecklas man i sitt föräldraskap och får också lättare att förstå sina egna barns behov. Ju mer man är med sina barn - desto lättare blir det faktiskt att vara förälder.
Gordon Neufeld beskriver det här väldigt bra i sin bok "Hold on to your kids" eller "Våga ta plats i ditt barns liv". När anknytningen fungerat och ditt barn "har gett dig sitt hjärta", då kommer också barnet att lyssna på dig och du har då också nått dit att du förstår ditt barn och vad det behöver.
Anknytningen måste fungera åt båda hållen, då blir allt så mycket lättare. När jag nyligen var och hörde Gordon Neufeld igen så föll många pusselbitar på plats kring utagerande barn som varken föräldrar eller pedagoger lyckas "styra upp".
Tänk efter själv när du kanske mött en pedagog i form av dagmamma eller pedagog i ditt barns förskola eller skola. Vad är det som gör att vissa bara har det. Den där förmågan att få barnen att samlas kring sig och lyssna, som får barnen att samverka och fungera efter sin fulla potential? Det behöver inte ens vara en person som gått en lång utbildning, det handlar inte om teori utan om känsla - en förmåga att få barnen att "ge sitt hjärta".
När man har barnens uppmärksamhet och de lyssnar, hur mycket lättare blir det inte då att lära dem saker och att få dem socialiserade?
Jämför det med en pedagog som gått en 3 ½ årig förskollärarutbildning eller en lång lärarutbildning men som inte "ser" barnen eller knyter an till dem. En pedagog som när barnen inte lyssnar istället skriker eller straffar dem (barnen skickas ut på gården eller får inte äta sin frukt). En pedagog som bara sitter där och fortsätter att läsa en saga samtidigt som barnen springer omkring eller ligger och krälar på golvet och som tror att problemet ligger hos barnen och därför förvånat säger "vad är det för fel på de här barnen - varför kan de inte sitta still och lyssna". Pedagoger som i bristen på självinsikt också kan triggas till att börja agera oprofessionellt och ibland rent kränkande mot barnen, därför att de inte förstår sin egen roll i det hela.
Därför tror jag att Louise Hallins program lika gärna skulle kunna användas på pedagoger, som lider av samma sak som många föräldrar idag - de har inte knutit an till sina barn och barnen har inte knutit an till dem.
Men en psykoterapeut i ett program kan inte nå ut till alla de som behöver få kännedom om anknytningens betydelse. Istället borde Barnavårdscentralerna kanske stoppa Gordon Neufelds och Gabor Matés bok "Våga ta plats i ditt barn liv" i händerna på föräldrarna redan vid första besöket och de som läser till förskollärare, barnskötare eller lärare borde också få detaljstudera boken. För med föräldrar och pedagoger som förstår anknytningens betydelse så kan vi drastiskt minska skocken av utagerande barn.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Gordon Neufeld och anknytningen
0 kommentarer:
Skicka en kommentar