Igår vad det dags för den dagliga lunchtimmes rundan med hunden. När jag precis passerat ett övergångsställe ser jag en liten flicka, kanske fyra år, stå ensam mitt i cykelbanan. Hon står där stel med ett smutsstrimmigt rödgråtet ansikte. Några flickor på cykel ser att jag stannar till vid flickan och frågar om jag känner henne. Nej, säger jag men jag ska kolla varför hon står här ensam. (Vad gulligt av dem att bry sig).
Då ser jag hur det långt upp i backen står en kvinna, som förflyttar sig in på gräset. Flickan förflyttar sig också från cykelbanan upp på gräset och stirrar upp mot henne. Jag närmar mig försiktigt och säger hej.
Flickan tittar ner.
- Vad heter du?
Hon svarar inte.
- Är det din mamma som står därborta?
Hon skakar på huvudet.
- Känner du henne?
Hon skakar på huvudet igen och tittar ner i marken.
Jag tittar upp mot kvinnan som ser att jag står och pratar med barnet för att se om jag får någon reaktion. Känner hon barnet? Hon visar inte med en min att flickan hör till henne, eller börjar gå mot oss. Jag tänker att det måste handla om en situation av "fastlåsning". En trött mamma med matkassar som precis hämtat flickan från dagiset i närheten. Stressad, trött och slutkörd har hon inte mäktat med relationen med dottern utan det har skurit sig och hon har straffat flickan genom att bara gå och lämna henne mitt i cykelbanan.
Känsligt läge med andra ord. Mamman skäms och vill inte ge sig tillkänna och jag kan inte bara lämna flickan åt sitt öde. Mitt mammahjärta värker och jag tänker att det är bäst att lösa det hela med att avleda.
- Har du sett min hund? Han heter Pompe.
Flickan ler för första gången och tittar mot hunden.
- Vill du hålla i kopplet så kan vi gå bort till kvinnan där borta så kan jag fråga om hon känner dig?
Flickan nickar och tar glatt hunden. Vi börjar gå och jag säger att hon är duktig på att gå med hundar. Vi småpratar lite. När vi närmar oss rusar kvinnan fram och skriker;
- Jag tycker inte om att hon går med främmande hundar. (Det känns som om hon egentligen vill säga; "jag tycker inte om människor som lägger sig i")
- Jag ler och säger vänligt att jag förstår det men att jag var orolig för flickan eftersom hon verkade vara ensam och nekade till att det fanns någon hon kände i närheten.
Mamman rycker tag i flickan och börjar gå. Hon vänder sig om och slänger ur sig;
- Det här är en sådan där situation, förstår du?
- Jag förstår, säger jag. Ibland kör det ihop sig.
Jag ropar "hej då lilla gumman" till flickan och hon vänder sig om och ger mig ett soligt leende.
Jag hade lust att säga ett och annat till den här mamman, men för flickans skull avstod jag. Jag ville inte att mammans ilska över mitt ingripande skulle gå ut över barnet.
Visst jag kan förstå att det kör ihop sig ibland och uppstår "situationer" men för mig som varit hemma med barnen så är det så naturligt att vi föräldrar hjälps åt. Vad kan vara bättre än att någon annan förälder kommer och avleder när det kör ihop sig, så gjorde vi som var hemma alltid och stöttade varandra och avledde varandras barn om en situation riskerade att låsa sig.
Det finns ingen prestige i det.
Barn går igenom olika utvecklingsfaser eller blir trötta ibland och den här lilla var säkert hungrig och törstig samt trött efter en lång dag på dagis. Mamman var stressad, men det var inte bra att hon var så stressad att hon i princip upphörde att fungera som en vuxen bör.
Jag har fortfarande kvar en känsla av obehag i magen. Såg den här mamman sin lilla dotters förtvivlan. Flickan var redan "knäckt". Rädd och stel stod hon och bara väntade på att mamman skulle komma fram och krama henne, avleda och säga något i stil med; "Kom så går vi hem nu och lagar lite god mat. Vi kan hjälpas åt du och jag, så fixar vi en riktig mysarkväll".
Ett barn som skriker och fäktar omkring sig, behöver få skrika av sig innan det är moget för "försoning", men i det stadiet var inte den här flickan. Hon var bara så liten och så kärlekstörstande.
Det gör mig riktigt ledsen att mamman var så stressad att hon inte såg det.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
p.s Jag har en ganska bra iakttagelseförmåga och två år efter att jag skrev det här rapporterade media om hur framförallt stressade mammor slår sina barn och kränker dem.
Läs utredningen
Läs också:
Mogna tankar om stresskulturen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar