torsdag, november 26, 2009

Bygga relationer för sin överlevnad

Jag kanske är helt fel ute men igår slog det mig att förr i tiden så var vi människor tvungna att bygga relationer för vår överlevnad. Det gällde att ha en kärleksfull, nära och trygg relation till sina barn - för vem skulle annars ta hand om en på ålderdomen? Nu tror jag inte att det var en medveten strategi - "smöra så har du ditt på det torra när du är gammal" - utan mer en livsstil som för homo sapiens vuxit fram och blivit ett framgångsrecept.

Lika viktigt var det att ha en bra relation till övrig släkt och till sina grannar. I tider av nöd, så behövdes släktens eller grannarnas hjälp.

Idag när en majoritet av barnen växer upp på dagis, de gamla tas om hand av andra och människor knappt hinner umgås eller orkar umgås eftersom de jobbar heltid, så heter framgångsreceptet "se till att tjäna mycket pengar så att du är oberoende och kan klara dig själv".

Men hur mår människor i själen när själva grunden för vår existens dragits undan på bara några decennier? När vi inte längre bygger relationer till våra medmänniskor på samma sätt (jag vet att facebook finns men det är inte samma sak), när vi inte har tid eller ork att hjälpa de runt omkring oss som har det svårt?

Nu är jag stadsmänniska och det kanske ser annorlunda ut ute i landet, eller finns olika grader av det här "relationsförfallet" men lite sorgligt är det. Jag tror inte att det går att köpa sig trygghet. Läste i tidningen här om dagen om personal på ett sjukhus som stått inför en döende medmänniska och slagit vad om när han skulle dö. Hörseln är det sista som försvinner hos människan. Jag har själv suttit vid en döende släktings sida och pratat om alla härliga glada minnen, kramat henne, hållit hennes hand, gett henne dricka och berättat hur älskad och viktig hon var för oss.

Och det var inte för att någon betalade mig. Inte heller var det för att jag är en så god eller fantastisk människa - det var bara så självklart att finnas där eftersom hon alltid funnits vid min och min familjs sida under alla år.

Gudrun Schyman var först ut med att skrika "död åt familjen". Jag hoppas att det vi upplever nu bara är en tråkig parentes i historien, för vi människor behöver varandra och familjen är själva grunden för hur vi lär oss det sociala samspelet och vikten av att bygga relationer med våra medmänniskor.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Den lilla människans klokskap

Kärnfamiljen är inte den enda som räknas

Mary 82 år;
– Vi har gemenskap och bryr oss om varandra. Det är som ett sånt där gammaldags hushåll där farmor satt på undantaget. Det är svårt för andra att förstå att man kan vara så nära inpå varandra hela tiden. Begravningsentreprenören sa att han aldrig träffat en så enad familj, annars brukar det bli bråk, säger Mary.

onsdag, november 18, 2009

Det behövs nya tankebanor i familjepolitiken

Sveriges barn mår dåligt, det är inte någon nyhet. Den psykiska ohälsan har ökat i samma takt som vi haft en familjepolitik som uppmuntrat föräldrar att ge sina barn allt mindre tid. Nu ska regeringen satsa 70 miljoner kronor i föräldrastöd för att komma tillrätta med alla problem som flera decenniers familjepolitik förorsakat.

- Många föräldrar har problem med hur de ska hantera sina tonåringar som de tror kanske har problem med droger, eller är oroliga för vilka kontakter barnen har via datorn. Vi såg att det fanns en stor efterfrågan från föräldrar, säger folkhälsominister Maria Larsson (KD).

Det är jättebra att sätta plåster på sår och det här är verkligen något som behövs men.......
det är också hög tid att börja arbeta förebyggande. Föräldraskap är inte lätt, det är en pågående process som börjar redan när barnen är små - det är nämligen då man som förälder lägger grunden för hur det kommer att bli när barnen blir äldre.

Idag har vi en familjepolitik som med ekonomiska styrmedel tvingar in en majoritet av föräldrarna i STANDARDSLÖSNINGEN - en lösning som innebär att föräldrarna går ut och arbetar heltid när barnet är 1 år och barnet placeras på dagis. Där tillbringar många barn längre tid än föräldrarna är på arbetet. Sedan får de en kort stund mellan middag och läggdags med föräldrarna.

Nu finns det föräldrar som tycker att det är helt okej och de ska då ha många bra barnomsorgsalternativ att välja mellan som alla ska hålla en hög kvalitet. Men det finns också många som känner att det inte blir bra varken för barnen eller för dem själva - de får helt enkelt inte ihop sitt livspussel på ett bra sätt och då ska de självklart kunna välja annorlunda.

Vi måste skapa en acceptans för att föräldrar väljer olika och vi måste förändra familjepolitiken så att det blir möjligt. Nu vet vi hur det ser ut och det går inte att blunda längre så hur fortsätter vi?

Enkelt - svaret finns där ute hos verklighetens folk - som lever inom de ramar som politiken satt. Och de vill ha valfrihet i form av många barnomsorgalternativ;
förskola, deltidsförskola, öppen förskola, dagmamma, hemmaföräldero och 2familjssystem. Sedan vill de ha möjlighet att arbeta deltid och en del vill stanna hemma med barnen några år men ändå vara välkomna tillbaka till arbetslivet igen (diskrimineringen av hemmaföräldrar måste upphöra) och självklart så vill de bestämma själva över hur föräldradagarna ska fördelas.

Vi måste få en mer flexibel familjepolitik och en förståelse för att barn är olika och att det inte alltid räcker för alla föräldrar och barn att bara få 6 månader eller 1 år hemma för att få en fungerande anknytning - något som ligger till grund för hela föräldraskapet och för hur barnen kommer att må längre fram.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

tisdag, november 17, 2009

Drevet mot Louise Hallin

Louise Hallin säger det som man inte får säga i Sverige - att små barn behöver sina föräldrar - inte dagis. Hon poängterar att mamman är viktig och att pappan är minst lika viktig men ska man utgå från barnets behov så är inte millimeterrättvisa att föredra, när det gäller att bestämma vem som ska vårda barnet under det första året.

Som Louise Hallin själv säger;

"Ibland undrar jag om det finns något mer provocerande ämne än moderskapet i detta land. Att påtala brister runt barns behov kopplat till det biologiska moderskapet är som att sätta ner foten i ett bålgetingbo, alltså måste jag vara på rätt väg eftersom förändringar är nödvändiga." (Läs mer >>)

I de tongångarna får man inte uttrycka sig i vårt land, för då får man ett drev efter sig i landet som omgärdas av en osynlig Berlinmur. Här finns inte utrymme för många olika åsikter och sätt att leva - här finns det ett godkänt sätt att leva och det stavas STANDARDSLÖSNING - vilket är lika med att alla föräldrar ska gå ut och arbeta heltid och sätta barnet på dagis vid 1 års ålder. Nu vill starka krafter göra ytterligare begränsningar genom att göra ett "litet" tillägg till dagens standardlösning och det tillägget stavas "lagstiftad delad föräldraledighet".

Det är inte konstigt att Louise Hallin blir ett hett villebråd när hon inte alls stöttar den enda "lösningen" och nu tycker drevet att de hittat en öppning för att kunna attackera genom Louise Hallins program i SVT där hon hjälper föräldrar att hitta bättre sätt att fostra och vårda sina barn.

Först ut att hugga är BRIS som har socialdemokraten Ingela Thalén som högsta chef. De har anmält programmet "Ett fall för Louise" till Granskningsnämnen. Tätt följd av F! och Gudrun Schyman som tycker att "SVT måste göra något åt Louise Hallin".

Det går säkert att diskutera om det är självutlämnande och om det verkligen är bra för barn att exponeras i media. Nu ångrar sig föräldrarna också sägs det. Vilket i och för sig inte är så konstigt när nu alla säger att de gjort fel.

Men ändå, här ser vi föräldrar som faktiskt agerar och söker hjälp. Det ska de ha en eloge för. På kuppen så stödjer de andra föräldrar i föräldraskapet och tipsar om hur man som förälder kan gå vidare när man kör fast i ett hjulspår som inte är bra för familjen och det enskilda barnet.

Det finns saker som jag tycker är mycket värre när det gäller hur vi låter våra barn behandlas idag. För ett tag sedan fick jag tips om olika inlägg inne på sajten Familjeliv som handlar om riktigt otäcka saker som barn utsätts för på dagis. Det som skrämde tipsaren var att så många föräldrar inte agerar alls när barnen drabbas, många vet inte heller vad de ska göra eller vart de ska vända sig. Här skulle jag gärna se att BRIS eller F! engagerade sig. Föräldrar med barn i förskolan behöver upplysas om vad som gäller när barnen råkar illa ut. Det handlar om många barn i landet som råkar illa. Ofta återkommande incidenter som föräldrar rapporterar om inne på Familjeliv är;

- Barn som rymmer eller tappas bort utan att personalen märker något
- Barn som blir misshandlade, bitna, rivna eller mobbade
- Barn som blir utsatta för sexuella övergrepp av andra barn

Incidenter som beror på att barngrupperna är för stora och personalen för få och där det verkligen skulle behövas en vuxenvärld som agerade tillsammans för att komma tillrätta med bristerna.

Några exempel på incidenter:

"Mitt barn blev MISSHANDLAD på dagis!Hon har massa kala fläckar i hela huvudet, typ 10% av håret är bortslitet, ett köttigt bitsår i pannan och två stora bulor på ena sidan huvudet och rivsår i hela ansiktet. Plus en blödning i vänster öga.Personalen vet att det var en fyraåring som gjorde det. Min dotter är två år. Dom vet inte hur det har gått till för dom var inte närvarande när det hände. När dom hittade dottern låg hon med ansiktet ner i asfalten och bara skakade!Vi har suttit på akuten hela dagen! Jag är så jävla förbannad, ledsen, arg, rädd och mitt hjärta blöder för min dotter!Alltså VAD är det för ett barn som gör något sådant? Okej att en tvååring kan nypas eller dra i håret och sånt nångång då och då, men det här är ju ren misshandel! Det måste ha tagit ett tag för ungen att få min dotter så illa däran. Enligt personalen har pojken gjort sånt förut och har ett oberäkneligt sätt. Men HUR kan dom då lämna honom utan uppsikt? Som att det inte vore nog att lämna en liten tvååring utan uppsikt. LÄTT att vi ska anmäla det här. Jag ville bara skriva av mig."

"Övergrepp på dagis
Hej!I fredags när jag hämtade min 5 åriga flicka på dagis berättade personalen att 4 jämnåriga killar har hållit fast henne och dragit ner trosorna på henne. Hon skrek nej men ingen av personalen såg detta innan det var för sent. Hon har berättat att de hållt i fötterna och armarna på henne och dragit ner byxorna och trosorna. En av pojkarna har luktat henne mellan benen och försökt pilla henne i rumpan. Hon var livrädd! Jag är så jävla arg och ledsen...! Hur kan nånting sånt här hända på dagis??? Vi har ringt till rektorn och det verkar bli möte med alla inblandades föräldrar och personal. Vad skulle ni gjort!!! Skulle ni nöjt er där?"


"Varför är jag en sån mes?? Jag borde skrika och bråka!Igår när jag hämtade dotra min från dagis så hade hon rivmärken i hela ansiktet, och då menar jag hela ansiktet. Sånt händer, såklart, på dagis, eller om man är i bråk med katten. Egentligen är det väl ingen big deal. Men blödig moder som jag är så brister mitt hjärta när jag ser att min dotter har en massa blodiga rivmärken överallt. (...) Jag sa något i stil med "nej men oj vad har du i ansiktet, har du varit i slagsmål, hahaa" och personalen började då förklara sig. De berättade sakta och försiktigt att hon hade tydligen "varit i vägen" enligt ett barn. Men vad som exakt hade hänt visste de inte, eftersom de befann sig på en annan plats. Det fanns alltså ingen personal i rummet just då. Jag såg att de tyckte att det var pinsamt och de var väl rädda för min reaktion, men MESIG som jag är så fortsatte jag med mitt överseende och sa "men sånt händer, och man kan inte se allt!". Fast jag borde egentligen ha ställt dem mot väggen och frågat:
1) VARFÖR I HELVETE FANNS DET INGEN PERSONAL DÄR?
2) Varför kan ni inte separera 5åringar och 1åringar?
(...)Jaja, ni behöver inte svara, eller, om ni vill svara så kan ni ju kanske ge förslag på hur jag ska vädra dessa åsikter inför personalen utan att vara den jobbiga mamman."


"Min 1,5-åring rymde från dagis i torsdags.Idag hade vi ett samtal med förskolepersonalen, eller en av dem, vår dotters kontaktperson. Vi fick veta att Saga, min älskade dotter som är 21 månader gammal, helt obemärkt försvunnit från dagis i torsdags. Två unga killar hade hittat henne och tagit henne till ett annat dagis, som i sin tur ordnade henne till rätta. Allt gick bra men nu börjar tankarna gå och chocken släpper. Dagis ligger mitt i centrala Norrköping. Det är trafikerade gator runt om hela kvarteret och min dotter bör ha passerat en sådan minst en gång. Hon är 21 månader gammal och förstår inte att hon kan bli påkörd. Jag kan bara tacka högre makter för att dessa två, fantastiska killarna hittade henne. Det kunde ha gått helt annorlunda till om någon annan hittat henne. Det finns idioter och äckel och jag vill bara kräkas när jag tänker på detta. Hon lyckades rymma för att många föräldrar ofta glömmer att dubbellåsa grindarna, och med bara ena låset får hon upp grinden. Och givetvis för att hon är kvick som attan och för att personalen hade dålig koll. Jag mår inget vidare just nu. Hur ska man reagera? Tydligen har detta nämnts i lokaltidningen också. Innan vi fått veta något.Hur vanligt är detta? Hur allvarligt? Jag är i en väldigt tjock dimma just nu, ser ingenting klart.:("

"Vår 2-årige son "försvann" på dagis igår!Hej! Behöver råd hur vi ska gå vidare med detta... Igår när min man skulle hämta vår 2-årige son på dagis var han försvunnen! Det var hämtning utomhus och det var tre personal (varav en inhomhus som städade) och ca 5 barn kvar. De hade inte märkt att han var borta förrän min man kom. De hävdade dock att de "nyss" ätit frukt och att han då varit där. De började leta och efter ca 7-10 min (min man är osäker på hur länge de letade) hittade de honom inne i skolbyggnaden, på övervåningen i den tomma fritidslokalen. Där satt han nöjt och lekte med lego.... Det var inte min sons "ordinarie" personal, utan personal från en annan avdelning som jobbade. Hur sjutton ska vi gå vidare med det här? Vilka rättigheter har vi som föräldrar och vilka krav kan vi ställa på förskolan? Vilka skyldigheter har förskolan? Ska andra barns föräldrar informeras? Jag är mycket tacksam för svar, både från föräldrar som har förskolebarn och förskolepersonal. Tack på förhand!"

Föräldrar ska kunna känna sig trygga när de lämnar sina barn till förskolan, men hur ska de vara trygga när barngrupperna är så stora att personalen inte hinner med att se vad som händer? Det är där BRIS och F! borde lägga sitt krut och gå ut och kämpa för att alla våra små förskolebarn ska få det bättre. Men tyvärr, de väljer av politiska och ideologiska skäl att lägga all sin energi och kraft på att förfölja en enskild person (på grund av hennes åsikter om att föräldrar bör ge sina barn tid).

Det är inte okej.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Förskolebarn saknar skydd

måndag, november 02, 2009

Lycka är att kunna påverka

Madeleine Lidman
Jag har inte förstått det riktigt ännu, att jag faktiskt passerat 40. Naturligtvis är jag medveten om att jag åldrats och att "hon" på fotografierna - den där kvinnan med allt djupare linjer i ansiktet faktiskt är jag. Men mest märker jag åldrandet genom att stunderna när jag stannar upp och reflekterar och funderar, kommer allt oftare. Jag går tillbaka i tiden, vänder och vrider på olika beslut jag fattat och funderar över hur krokig min levnadsstig varit.

För det mesta har jag flutit med och låtit livet skölja över mig och inte alltför aktivt fattat beslut om vart jag ska gå. Men det finns en sak jag på allvar bestämt mig för synnerligen aktivt och det är att stanna hemma längre, med mina barn.

Egentligen är jag ganska feg och trygghetsälskande, så inte har det varit helt lätt att gå sin egen väg och inte veta säkert vad som väntat runt nästa hörn - om man nu någonsin kan göra det - men man kan kanske planera och inbilla sig att man vet i alla fall. När man kastas ut i otrygghet så får man lära sig att landa på fötterna och hitta nya lösningar vart efter, för att få tillvaron att gå ihop. Det orosmomentet skulle jag vilja minska för de mammor och pappor som vill stanna hemma längre.

Jag vet ju om någon att hemmavalet är ett val som får konsekvenser eftersom man väljer att inte göra som alla andra. Det är helt okej, jag tycker att det är spännande med alla nya saker som jag lärt mig tack vare att jag stannade hemma. Jag börjar gärna om och lär mig nytt fortfarande, från grunden...... men jag vill inte att det ska sitta någon "proppen orvar" och bestämma att jag eller andra hemmaföräldrar inte ska få en chans att gå tillbaka till en ny eller gammal karriär. Baserat på fördomar, ivrigt påhejade av "elakhetsfeminister" som Gudrun Schyman eller Nalin Pekgul. Människor som tar sig rätten att på alla sätt försöka se till att kvinnor (eller män) som väljer tid med barnen ska straffas, tryckas in i en fälla, hånas och bespottas.

Det är inte okej för då får jag inte ens en chans att visa vad jag går för.

Hur förklarar man för sådana ensidiga kvinnor som nästan verkar styras av hat ibland - vad riktig kärlek är? Kärlek till barnen, kärlek till livet. Hur berättar man att det enda viktiga till syvende och sist är relationer. Jag erkänner villigt att jag älskar "att plocka loppor" från mina artfränder. Med andra ord - jag älskar relationer, att bygga och underhålla, för det får mig att må bra och våga. Det lär mig något om livet och det är kittet som håller oss alla samman och ger livsglädje.

När jag får tid för relationer, framförallt till min familj och mina vänner men även till arbetskamrater, andra föräldrar eller människor jag möter i olika sammanhang - så får jag energi, blir kreativ och åstadkommer något. Oftast ideellt men jag presterar även i jobb sammanhang (kors i taket).

Någonting håller ändå på att hända i vårt samhälle. Jag märker en ökad medvetenhet om hur viktigt det är att vi vaknar upp och inte låter "elakhetsfeministerna" styra och ställa med våra korta liv. Allt för länge har de spridit sitt gift på bekostnad av framförallt barnen. Vi kan visst bli mer jämställda utan att använda barnen som murbräcka och varför ser de alltid män som så elaka - varför ser de inte det som vi andra ser - att männen gör så gott de kan som alla andra - att det inte handlar om millimeterrättvisa, utan om att hjälpas åt. De vill alltid ha krig och bråk mellan könen - jag ser samarbete. Ser "elakhetsfeministerna" verkligen inte alla pappor som kämpar för sina barn? Har de verkligen aldrig samarbetat med alla engagerade, kloka och varma pappor som faktiskt finns där ute?

Eller vill de inte se, för att det är enklare att skapa bråk och sprida gift än att kommunicera och samarbeta?

Ett samhälle som inte har tid för relationer, som saknar traditioner och tillfällen för människor att mötas och bygga nätverk - ett samhälle som ger tid att skapa ett sammanhållande kitt - ett sådant samhälle faller isär. I olika grupperingar där man pekar finger "åt de andra" - de man aldrig träffar, pratar med … frotteras med i livet. Småbarnsåren är ett gyllene tillfälle att skapa ett sammanhållande kitt - att bygga ett starkt samhälle som håller ihop. Därför behöver vi friare politiska ramar som gör det möjligt och det är hög tid att vi står upp för den rätten.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också: Hillevi Wahl: Är en båt viktigare än barnen?