lördag, februari 13, 2010

Det var inte blåsningen utan föräldrar som abdikerat

Förra söndagen så bestämde vi oss hastigt och lustigt för att ta en tur till Aquaria vattenmuseum på Djurgården. Vi och en massa småbarnsföräldrar.....

Det började redan utanför museet. Uppe på en snöhög stod en liten knatte och vrålade och vägrade gå ner. Med mild och mesig röst försökte mamman få ned den lille. Eftersom maken var upptagen med att betala för parkeringen stod jag och barnen fascinerat och betraktade skådespelet framför oss. Till slut klättrade den lille killen på en 3-4 år ner och ställde sig att skrika till sin kära mor: "JAG SKA DÖDA DIG!"

När vi skulle gå in, så såg jag hur ett annat barn drog och slet i utebelysningen med små lysande kristaller, som skulle lysa upp vid ingången. Helt hysteriskt bankade han belysningen mot glaset... utan att det fanns någon förälder som sa ett pip om tilltaget eller ingrep.

Väl inne var det kö... lång kö. Då ser vi hur tre små killar grabbar tag i statyn av en panda - en sådan som står på en sockel och som man stoppa pengar i till välgörande "pandaändamål" - och sliter och knuffar på den. Till slut säger den unga tjejen i kassan; "men killar, var försiktig med den där".

Från ingenstans kommer en mamma flygande - (som plötsligt insett vad som är hennes ansvar när nu någon annan tagit det åt henne) - och säger; "nej, så där får du inte göra".

Det börjar likna blåsningen.

Är det verkligen möjligt att stället kan ha så många föräldrar samlade på ett och samma ställe som är totalt ovetande om vad som är deras ansvar?

Inte blir det bättre när vi kommer in i själva museet. Det är fyllt av barn... ganska små barn i 3-5 års åldern som formligen river stället och löper amok. Vi sicksackar mellan barnen och hittar ett mindre akvarium att studera. Akvariet bredvid har en liten barnvänlig stege som barnen kan kliva upp på. Som skjuten ur en kanon kommer då en unge springande, studsar upp på stegen och börjar banka hårt och intensivt på glaset på akvariet bredvid. Då kan jag inte hålla mig längre utan säger med lugn och bestämd röst; "man får inte banka på glaset". Pojken slutar omedelbart.

Men vem kommer då.... om inte mamman, och säger "man får inte banka på glaset".

Det är ingen idé att försöka gå från akvarium till akvarium så vi letar oss ut till caféet för att ta en fika istället.

Dålig idé.

Föräldrarna som abdikerat finns där också.... förstås. Vi väljer glass eftersom det underbart vackert framdukade bordet med allehanda läckerheter invaderats av barn, som smetar, kletar och smakar av godsakerna. Föräldrarna förstår tydligen inte att det är läge att ingripa.

Vi hittar en plats och ett nytt skådespel drar igång. Det finns nämligen en damm med fiskar i, som på sina ställen är 3 - 4 meter djup. På ena sidan så avgränsas den bara av några stora stenbumlingar - där några barn går balansgång... om och om igen. Samtidigt som deras flinande pappor står bredvid och tycker att det är helt okej. De vinglar fram över stenarna, ner och börjar om igen och jag undrar hur länge det dröjer tills någon av dem trillar i. Några andra barn rusar bara runt, runt, inne på caféet och några river och sliter bland sakerna i affären som ligger bredvid.

Hela familjen sitter helt tyst.... chockade. Jag funderar och tänker tillbaka, så länge sedan var det inte barnen var små, vad har hänt de här sista 10 åren? Vad är det här för föräldrar? Var kommer alla hyperaktiva, överaktiva barn ifrån som beter sig aggressivt och helt utom kontroll?
Varför verkar föräldrarna tycka att allt är okej! Varför reagerar de först när någon annan säger till deras barn?

Jag vet verkligen inte men jag har en teori. När vi får barn så blir vi inte automatiskt föräldrar med stort F, som vet precis hur vi ska uppfostra våra barn. Vi vet inte riktigt vad som förväntas av oss, vi lär oss det på vägen, genom när vi umgås med andra föräldrar och när vi utbyter erfarenheter och tips med varandra. Men framförallt - vi plockar fram våra egna barndomsminnen. Hur var det nu mamma och pappa gjorde med mig när vi gick till ett museum, när vi gick på café, när vi fick följa med ut i offentliga miljöer?

Frågan är vilka referensramar de här abdikerade föräldrarna har? Har de tillbringat mycket tid med sina föräldrar? Är det föräldrarna som vårdat och fostrat barnen, gett dem tid, socialiserat dem, lärt dem grunderna för hur vi är mot varandra och vi beter oss i offentliga miljöer?

På vägen ut ser vi hur någon lämnat en tom vattenflaska på ett av akvarierna. När vi passerar genom rummet med det största akvariet med hajar i, så ser vi att det är en stor spricka i glaset. Väl ute i receptionen kan jag inte låta bli att fråga tjejen som sitter i kassan:

- Ursäkta men jag måste fråga dig. Vi har precis varit där inne och alla barn löper amok och bankar på glaset till akvarierna. Är det alltid så här?

- Ja, oj, ja. Vi försöker sätta upp lappar med regler men det fungerar inte, säger hon bekymrat.

- Nej, säger jag. Det är ju inte ert fel eller ert ansvar. Den där sprickan i akvariet hur har den uppstått, frågar jag vidare?

- Det är tyvärr ren skadegörelse, säger hon bekymrat.

Hela den här veckan har jag funderat över det vi fick se den här söndagen. För mig bygger ett fungerande samhälle på att vi har några grundregler för hur vi är mot varandra och för hur vi beter oss mot varandra, både privat men även ute i det offentliga livet. Vad är det som är så svårt?

Jag skulle visserligen kunna berätta för de här föräldrarna hur man förbereder sig inför ett besök på museum. Det är ju superlätt. Jag vet, jag har ju varit på museum med mamma och pappa som liten. Det sitter som berg och det har varit lätt att lära ut samma sak till mina egna barn. Så här gjorde vi till exempel när de var små;

1. Idag ska vi gå på museum barn och titta på fiskar och hajar. (Sedan tittade vi i böcker och läste på lite).
2. Vilka regler gäller nu när vi går in på museet? Jo, man får inte springa, man får inte ta eller röra på glaset till akvarierna, ni får inte röra sakerna i affären - bara titta, ni ska sitta still när vi fikar och ni rör inte något inne på caféet.

Man behöver inte ta allt på en gång men inför varje ny "utmaning" så kan man påminna om vad som gäller. Stanna upp en liten stund och berätta vad som ska hända och vad som gäller. Till slut vet de precis och för varje gång så går de lättare och lättare.

Det här är självklara kunskaper. När man är med sina barn mycket när de är små, så tvingas man också till att hitta sätt att uppfostra dem, eftersom dagarna tillsammans blir olidliga om man inte gör det.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Risk att vi skapar osäkra föräldrar

Internationella medier: Svensk uppfostran skapar snorungar

söndag, februari 07, 2010

Livet följer inte någon mall

När vi är barn så invaggas en majoritet av oss i tron att livet följer sin bestämda mall. Vi går i skolan, vi går ut skolan, vi flyttar hemifrån och får vårt första jobb, vi träffar vårt livs kärlek, vi gifter oss och vi får barn. Varje decennium har sina detaljer men grundmallen har länge varit densamma. Vi har redan som små dragit upp den där tidslinjen med händelser som ska kanta vårt liv och livet verkar så oändligt långt.

Många av oss greppar ganska snart att livsmallen inte är så stabil, vi läser vår historia och funderar över hur barndomen och uppväxten såg ut för människorna under första världskriget, andra världskriget, kalla kriget. Vi läser om spanska sjukan, pesten, tuberkulos och naturkatastrofer och börjar förstå hur bräckligt livet är och vilken tur vi har om vi slipper uppleva några stora katastrofer under vår livstid.

Men de flesta av oss lyckas ändå behålla lugnet och lura oss själva att vi snart kan styra tillbaka till MALLEN om vi nu ändå gör en liten vurpa på vägen. Ett bedrägeri som funkar ganska bra för de allra flesta när vi pinnar på i vårt ekorrhjul och tiden går till arbete och rekreation.

Ganska bra vill säga tills första barnet är på väg.

Graviditeten i sig är ganska omtumlande och man skaffar sig många nya insikter om livet - om man ger sig tid att reflektera vill säga. Det är då det börjar gå upp att saker och ting inte går att planera i detalj. Helt plötsligt så inser man att det är läge för både reservplan A och B och att tiden framöver kommer att handla om att improvisera och att vara flexibel.

Birgitta Ohlsson (fp) och blivande EU-minister, hon har planerat allt i detalj. Hon har inte mått illa under sin graviditet, hon har rest, stressat och jobbat som vanligt, berättar hon i sin blogg. Sedan har hon kämpat för att få bli EU-minister och hon ska minsann vara borta maximalt 3-4 veckor med sin lilla bebis, "inte längre än en vanlig semester" - sedan lämnas barnet till pappan och hon ska göra karriär.


Jag planerade också mitt liv som blivande mamma, om än inte i detalj - men livet går liksom inte att planera. Jag hade inte planerat in en havandeskapsförgiftning med högt blodtryck och risk för eklampsi och en klar risk för snar död för både mig och mitt barn. Kejsarsnittet i v.36 var inte heller planerat eller att jag skulle drabbas av eklampsi dagen efter snittet och bli nedsövd. Dotterns andningsuppehåll nere på neonatalen var inte heller inplanerat eller att min kropp skulle vara så slut efter graviditet, snitt och havandeskapsförgiftning - att månaderna efter hemkomsten från BB blev en riktig kamp för att komma upp på banan igen.

Men så blev det. Vi var bräckliga både jag och mitt barn den dagen vi skrevs ut. Sådant trams tar förstås inte en F! kvinna hänsyn till. En spark i baken skulle jag förstås ha haft och efter sex månader skulle jag snällt ha lämnat över barnet till maken för att gå och jobba. Jag är ju för dum för att veta mitt eget bästa och min man är en dinosaurie som lät mig ta det mesta av föräldraledigheten.

Verkligheten var att vi skapade vår egen lösning - efter hur läget var just då. Jag är dock glad att min man var en så förstående medmänsklig "dinosaurie" att han lät mig och vår lilla dotter få återhämta oss i lugn och ro - att han gick ned i tid och såg till att komma hem och ge oss tid, varje dag, så fort han kunde... att han ägnade timmarna efter jobbet åt dottern när jag vilade, att han handlade, lagade mat och tvättade.

Birgitta vet så mycket... och har planerat så mycket. Vi som drabbats av livets nyckfullhet vet förstås att inte mycket låter sig planeras. Barn kommer till exempel inte alltid på beräknat datum, en del går över både två och tre veckor. Ibland händer det saker under förlossningen som kan ge både barn och mor en lång konvalencens. Ibland händer det som inte får ske - att barn dör. (Jag minns fortfarande hur jag nästan var på väg upp från sjuksängen på uppvaket, för att gå till kvinnan som skrek helt djuriskt sedan hon förlorat sitt barn under förlossningen). Ibland är barnet sjukt och har någon problematik som man inte alls räknat med. Men även om graviditet och förlossning följer "mallen", så kan mycket hända i en kvinnas kropp när hormonerna slår till. En förlossningsdepression är till exempel inte att leka med.

Man ska inte överdriva några faror eller måla faan på väggen... men en del av att bli vuxen, bli förälder, ta ett nytt steg här i livet... är faktiskt att sluta följa "mallen" och inse att det inte finns någon mall - och planera även för det oväntade. När ett nytt litet liv är på väg då handlar det inte längre om JAG vill, JAG ska, JAG, jag, jag.

Det är inte så lätt att förbereda sig inför föräldraskapet. Vi lever inte längre så nära varandra, vi delar inte med oss av våra livserfarenheter och stöttar varandra helt naturligt i vardagen. Vi får sällan eller aldrig en chans att stanna upp och reflektera - för vi har prioriterat bort, rationaliserat bort tiden med varandra, familjen, nätverket. Livsviktig kunskap kring livet som tidigare fördes vidare mellan generationerna ska nu dagens föräldrar många gånger försöka hitta på andra sätt, i media, genom föräldratidningar, genom proffstyckare som anser sig veta bäst vilka livsval människor ska göra, vad som är rätt och fel.

Nu måste vi alla få göra våra egna livserfarenheter men när jag ser hyllningarna till Birgitta Ohlssons val med millimeterfeministerna Gudrun Schyman och Margareta Winberg i spetsen, så blir jag rädd och bekymrad, för jag vet hur osäkert livet är och hur illa "mallen" ofta stämmer överens med verkligheten. Livet låter sig inte planeras i detalj och därför måste vi ha en politik och en attityd i samhället som respekterar det och inte ställer orimliga krav på oss kvinnor.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:




onsdag, februari 03, 2010

Felaktig information till föräldrar skördar många offer

Foto: Keith Jenkins FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Det finns en utbredd vanföreställning att det är bra att små barn mellan ett-tre år går i förskola för "då bygger de upp sitt immunförsvar". Tyvärr innebär det istället ett stort lidande för barnen och även många risker för men i framtiden. Per Kågeson skriver i sin bok "Tid för barn";

"Enligt den medicinska expertisen är barnens immunförsvar som sämst mellan ett och tre års ålder, det vill säga under den period då det medfödda skyddet börjat avklinga och det egna immunförsvaret fortfarande är svagt. Barnrapporten från Stockholms läns landsting (1998) visar att barn i åldern 1–2 år i genomsnitt är förkylda 50 dagar per år. Fyraåringar är bara förkylda hälften så många dagar. Risken för öroninflammation är störst mellan 6 och 18 månaders ålder men fortsätter att vara hög upp till fyra års ålder.

Det finns många belägg för att frekvensen av infektionssjukdomar är högre hos daghemsbarn än hos hemmabarn. Skillnaden är enligt Barnrapporten stor upp till cirka tre års ålder. Detta bekräftas av en studie utförd vid Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus i Göteborg. Dagisbarnen i undersökningen var förkylda 8–12 gånger per år, hemmabarnen 2–4 gånger. Barn hos dagbarnvårdare hamnade ungefär mitt emellan. Enligt en nyligen utförd, men ännu inte publicerad, studie av 800 småbarnsfamiljer i tre landsting var dagisbarnen sjuka en av tre dagar men bara hemma under en fjärdedel av sjukdomstiden.
En finsk studie visar att vätska i mellanörat är tre gånger vanligare hos dagisbarn än hos övriga barn. Barnen drabbas även av fler mag- och tarminfektioner under de första åren. Forskning utförd vid Lunds Universitet på barn som till följd av återkommande öroninflammationer drabbats av vätska i mellanörat under längre perioder visar att flertalet av dem sju år senare fortfarande hade besvär med tryckförändringar vid flygning och dykning. De hörde också sämre än förväntat.

Barnomsorg i grupp utgör alltså en riskfaktor.


I en studie vid Henry Ford Hospital i Chicago, följde forskare 448 nyfödda barn till dess de fyllt sju år. Hälften av barnen hade fått antibiotika före sex månaders ålder, hälften av dessa hade i sin tur medicinerats vid mer än ett tillfälle. Forskarna fann att risken för allergi och astma var 1,5 respektive 2,5 gånger större för barn som före sju års ålder fått antibiotika vid minst ett tillfälle än för dem som inte medicinerats med antibiotikum.

Mest oroande var att risken för astma och allergier ökade med antalet antibiotikakurer. Det visade sig dessutom att användning av preparat med ett brett spektrum (t.ex. olika typer av kombinationsmedel) medförde större risk än preparat med ett snävare spektrum.

De ansvariga forskarnas förklaring av resultaten är att antibiotikan påverkar den känsliga bakteriefloran i tarmen, vilket försämrar barnens immunförsvar och ökar risken att de drabbas av allergier.

Eftersom dagisbarn drabbas av infektionssjukdomar i betydligt högre grad än hemmabarnen, får man anta att de också får fler antibiotikakurer. Detta talar för att tidig dagisvistelse ökar sannolikheten för allergier."


En holländsk studie berättar också om hur felinformerade föräldrar blivit under decennier i Sverige när de fått höra att "om barn tidigt utsätts för olika infektioner blir de bättre skyddade mot allergier". I själva verket visar studien att barnen som gick på förskola och som hade äldre syskon löpte mer än en fyrdubbel risk att drabbas av återkommande infektionssjukdomar i bröstet och fördubblad risk att få pipande andning i unga år, utan några uppenbara tecken på att de skulle vara skyddade mot allergier senare i livet.

Infektionerna kan därför orsaka mer skada än nytta - i motsats till den allmänna uppfattningen, framhöll författarna bakom studien för American Journal of Respiratory and Critical Care Medicine.
– Att börja på förskola tidigt verkar snarare innebära att förekomsten av luftvägssjukdomar förskjuts längre ner i åldrarna då det är mer problematiskt att drabbas av dem än när barnet blivit äldre.

Man kan ju tycka att det är en ganska självklar slutsats som framförallt läkare borde ha kommit fram till långt tidigare. De om några bör ju känna till att antibiotika också slår ut de goda bakterierna och tar död på ALLA bakterier i tarmen som barnet fått när de börjat bygga upp sitt immunförsvar. Något jag också påpekade redan i januari 2005.

Agnes Wold, forskare vid avdelningen för klinisk bakteriologi vid Göteborgs universitet gick i en stor artikel ut i DN och påstod i januari 2006 att "tidig dagisstart skyddar mot allergi". Det är svårt att inte bli konspiratorisk när man sedan också läser en annan debattartikel i februari 2007 - ett år senare - av bland annat Agnes Wold där hon påstår att dagisbarn blir bättre i matematik - (jag försökte få in en replik där men det var inte DN intresserade av) - vilket inte heller stämmer.

Svenska barn har nämligen i samma takt som allt fler gått på dagis blivit allt sämre i matematik. Vilket OECD:s Pisa undersökningen visar tydligt. Där kan man se hur Sverige halkar allt längre ned på listan vid varje mätning. En lista som toppas av Finland. Det föräldrar borde få information om är istället att det är mammans utbildningsnivå som påverkar matematikkunskaperna och att barn får bättre betyg med mamma hemma.

Det är bara att konstatera att svenska föräldrar utsätts för en mängd felaktig information - allt i syfte att få dem att sätta barnen så tidigt på dagis som möjligt. Men de som får betala priset är barnen. Ibland får de här barnen ett ansikte.

I Dagbladet läser jag om lilla "Mirakel-Mira" som föddes med diafragmabråck och hur ingen visste om hon skulle överleva. Trots att den lilla flickan är infektionskänslig så får föräldrarna naturligtvis rådet från läkarna att hon ska börja på dagis "för att hon ska lära sig att umgås med kompisar och bygga upp ett immunförsvar".

Här har vi en liten flicka på två år som redan varit extremt mycket sjuk sin första tid i livet, som är infektionskänslig och som får mat genom en sond i magen - som genom ett grovt felaktigt råd ändå hamnar i förskolan - och mycket riktigt föräldrarna berättar hur hon drabbas av den ena lunginflammationen efter den andra.

Varför inte istället informera föräldrarna om att barn under tre år verkligen inte behöver dagis, det går alldeles utmärkt att vara hemma med barnet och vill man inte det så finns det dagmamma. Vi lever väl ändå i en demokrati - men tyvärr så känns det inte så ibland.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

tisdag, februari 02, 2010

Teori och praktik - Birgitta Ohlsson

Tänk på något konstigt sätt när ryktet började gå att Birgitta Ohlsson (fp) inte skulle få jobbet som ny EU-minister, "eftersom hon gått emot sitt parti så många gånger i flera viktiga frågor"

.....så skrev Expressen att hon inte skulle få jobbet, "eftersom hon var med barn och förmodligen skulle vara hemma i sex månader". Karin Olsson på Expressen visste minsann - att "en riktig kvinna lämnar bort sitt barn så tidigt som möjligt efter födseln för att gå tillbaka och jobba" - "vi lever väl inte på stenåldern" eller "pappor kan väl också ta hand om nyfödda"?

För säkerhets skull - för att verkligen banka in i folks huvuden - att det är sååå bra att lämna bort sitt barn för karriären, så berättade Karin om Rachida Frankrikes förra justieminister som lämnade bort sitt barn till någon (pappan var ute ur bilden) - redan efter fem dagar. Sedan glömde hon berätta att premiärministern tog jobbet ifrån Rachida lite senare, hennes offer till trots. Det hade varit kul att höra om Rachida tyckte att det var värt att offra sitt barn för den korta tiden som justiteminister.

Nu fick hur som helst Birgitta Ohlsson jobbet skriver Svd och DN.

så nu får millimeterfeministen Birgitta chansen att visa om teori och praktik verkligen hänger ihop. På sin blogg berättar hon hur hon har planerat allt i detalj:

Jag är gift med en modern man och inte en dinosaur. (...)

Jag och maken har oavsett hur framtiden ser ut planerat att dela på föräldraledigheten. Om inget oförutsett händer skulle jag vara hemma en första dryg månad som föräldraledig (då typ resten av alla andra i allmänhet har den så kallade industrisemestern) och således vara tillbaka i början av augusti. (...)

Jag har hittills mått alldeles strålande under graviditeten. Har inte mått illa en enda gång och under december den mest kritiska graviditetsmånaden gjorde jag tre jobbresor utanför Europa; Angola/Sydafrika med biståndsminister Gunilla Carlsson, Bahrein där jag höll i flera föredrag för arabvärldens och Gulfens samlade kvinnliga parlamentariker och i Israel där jag deltog i världens största årliga konferens om antisemitism.

Så ska en slipsten dras eller hur ;) - en riktig kvinna sjåpar sig inte à la 50-tal!

Men alla som haft barn vet att när en ny liten individ kommer till världen, då handlar det inte längre om JAG, jag, jag - men det är en annan historia. Birgitta Ohsson har just börjat lägga grunden för sitt barns liv. Tyvärr kan jag inte se att så mycket handlar om barnet, som att använda barnet som murbräcka för jämställdheten - men var och en är fri att göra som de vill på ett villkor...

...försök inte genom olika tvingande politiska beslut, få oss andra att göra likadant, tack!

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se