söndag, maj 30, 2010

Aj och fy - inte ge föräldrar skuldkänslor

Titta in på BRIS hemsida och se hur svenska barn skriker efter mer tid med sina föräldrar - mer tid med vuxna. Generationerna lever med så vattentäta skott mellan sig och sällan korsas deras vägar.

Barnen i Sverige idag har det inte alltid så bra men vem gör deras röst hörd - vem presenterar saker ur ett barnperspektiv? Det är väl därför jag blir så irriterad över EGO och JAG - perspektivet i så många artiklar. Det är så känsligt att ta upp vissa frågor för det vet ju alla att "vi får inte ge föräldrar skuldkänslor". Situationen med stora barngrupper och få personal är en sådan situation där de vuxna tiger trots stora problem. I boken "Förskolan för de allra minsta - På gott och ont" skriver författarna;

"Som en förklaring till dagens moment 22 där ingenting händer och inga protester hörs varken från föräldrar eller personal, ser de ”den ömsesidiga pakten av hänsyn” – som en förklaring. ”Personalen vill inte säga något för då riskerar de att ge föräldrarna skuldkänslor och föräldrarna säger inte något eftersom de ser att personalen sliter i den stora barngruppen och gör sitt bästa”.

Men snälla... vi talar om vuxna människor...SKULDKÄNSLOR... ska det få styra så att vi tassar runt på tå och aldrig vågar säga något som innebär att vi ställer krav att föräldrarna engagerar sig i sina barns vardag.

I en bok från 1989 "Daghem och Föräldrar" hittar jag många kloka råd om hur viktigt det är för barnet att knyta ihop sina olika världar om de nu är mellan förskolan och hemmet eller skolan och hemmet. I boken står det;

"Vad gör barnen med sina två miljöer? De försöker knyta ihop dem. På tusen sätt. Barnen älskar när föräldrarna är med på dagis, i vilket sammanhang det än är. Om man ordnar föräldrakaffe eller familjemiddag på dagis är barnen ivriga att få dit sina föräldrar. De är stolta om föräldrarna har gjort något praktiskt till daghemmet, till exempel sytt gardiner eller byggt en koja. De vill ta med leksaker hemifrån och leka med dem på dagis och visa upp nya kläder eller saker som de fått. Att kamrater och personal kommer hem och hälsar på är också en spännande och viktig händelse för ett barn".

Det är oroligt i skolorna idag men skolbarn och förskolebarn omfattas inte av någon Lex Sarah lag - där personalen är skyldig att anmäla brister. Det gör att personalen inte riktigt kan berätta om när det blir svårigheter som rör deras jobbsituation. De ser att det behövs mer vuxna kring barnen och mer föräldraengagemang för att det påverkar barngruppen positivt och de kämpar därför med att knyta ihop barnens olika världar mellan hem och förskola/skola.

När man nappar på det och försöker vara delaktig i barnens vardag och finnas där (även för andras barn), så handlar det inte om någon barnslig tävlan i att få mest duktighetspoäng - det handlar om att göra det som föräldraskapet går ut på - att finnas där för sina barn och andras, att axla vuxenrollen och föräldrarollen. (Som Mats Gerdau så bra beskriver).

För många heltidsarbetande kan det säkert vara svårt att få tiden att räcka till för att vara delaktig i barnens vardag men då ska man tänka konstruktivt och fundera över vad man önskar för att det ska bli lättare. Ta ett samtal med skolan, med andra föräldrar och se om man kan hjälpas åt.

När man vet hur stort behov dagens barn har att bli sedda och bekräftade - att få en chans och knyta ihop sin egen värld med sin hemmavärld, så blir jag naturligtvis upprörd... mycket upprörd när någon kräver att skolan ska sluta kräva engagemang från föräldrarna. Att vilja påverka sin egen situation är en sak - men att vara klåfingrig och försöka ta ifrån andra föräldrar rätten att ge sina barn tid är något helt annat.

Det är därför jag blir riktigt arg när jag läser Miljöpartisten Helene Sigfridssons uttalande;

"jag vägrar gå ner på deltid för att hinna med obligatorisk bakning.
Allt jag vill är att jobba mina timmar, vara säker på att barnen har det bra under tiden, och sedan få massa kvantitets- och kvalitetstid tillsammans på våra egna villkor".


"Jag vill".... okej. Tänk om formuleringen istället hade varit "jag har svårt att hinna med - hur löser ni det här, kan vi hitta lösningar och hjälpas åt". Som man ropar får man svar. Men istället vill Helene att Skolinspektionen ska granska skolor och förskolors krav på föräldramedverkan. Det betyder med andra ord att får inte alla barn ha en förälder i skolan - så ska inte något barn få ha det.

Det är inte ett kreativt förslag att begränsa och försämra för alla. Den Myrdalska familjepolitiken har slagit sönder de sociala nätverken och familjerna. Vi måste börja tänka om och hjälpas åt kring våra barn. Följ föräldrarna som valt att ge sina barn tid - föräldrarna som försökt skapa en balans mellan jobb och familj - de kan visa vägen hur vi kan hjälpas åt. Det är där vi ska börja inte genom att isolera och bygga ännu högre murar mellan barnens och de vuxnas världar!

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

torsdag, maj 27, 2010

En EGO mammas bekännelser

Jag tror bestämt att det ryker ur mina öron idag. Efter att ha läst inne på Newsmill hur en EGO mamma och tillika Miljöpartist beklagar sig över att hon ibland måste närvara vid uppträdanden i förskolan och skolan eller hjälpa till och baka bullar vid någon aktivitet, så bultar mitt hjärta hårt.

- Allt jag vill är att jobba mina timmar, vara säker på att barnen har det bra under tiden, säger Helene Sigfridsson (mp).

Hur kan man beklaga sig över att man är välkommen till förskolan och skolan för att se sitt barn uppträda. Var finns empatin och förståelsen för barnets behov?

Noggrant räknar Helene Sigfridsson (mp) upp hur många timmar hon missat på jobbet på grund av barnens aktiviteter. Men pappan då? Var finns pappan? Jämställdhet är inte att kvotera föräldraledigheten - jämställdhet är att dela på föräldraskapet och tillsammans satsa på att ge sina barn tid - även om man är skild.

Alla barn har rätt till kärlek, närhet, god omsorg och tid med sina föräldrar. Tyvärr Helene men det är inte något man kan överlåta till staten. Har man skaffat barn så måste man vara så empatisk att man förstår att det här är något barnet vill ha och har rätt att få - från dig som förälder!

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Det kallas att vara förälder

torsdag, maj 20, 2010

Att följa viljelöst med strömmen - åstadkommer inte några förbättringar

Jag är fyra år och lutar mig ut genom fönstret. Det är sommar men bakgården ligger i skugga och nedanför ser jag den svarta asfalten. I handen håller jag en rutig tygsko, den dinglar fram och tillbaka och jag funderar på vad som händer om jag släpper ned den på gården. Plötsligt kommer pappa in i barnkammaren, han blir irriterad när han ser att jag står där och funderar på att slänga ut min sko och säger därför direkt;

- Du tänker väl inte slänga ut den där skon?

Jag svarar nekande och pappa går ut igen. Jag vet inte vad som händer inom mig egentligen där och just då. Förmodligen så skulle jag aldrig ha slängt ut skon men trots att jag vet att det blir konsekvenser, så blir det plötsligt livsviktigt att släppa skon..... oavsett, för jag vill verkligen veta vad som händer om jag gör det. Går skon sönder (det är inte högt) eller blir den bara liggande i samma skick.

Jag släpper skon och glömmer sedan bort det hela. Några dagar senare kommer pappa in i mitt rum och vad håller han i handen om inte skon. Pappa ser allt annat än glad ut och håller en lång föreläsning om hur dumt det var av mig att slänga ut skon. Av någon anledning så har den där lilla incidenten etsat sig fast i mitt minne. Egentligen var det en ganska harmlös sak jag gjorde men den fick konsekvenser och så visste jag att det skulle bli - och inte åstadkom jag särskilt mycket mer än att jag stillade min nyfikenhet.

Det mesta i livet handlar dock om viktigare saker och mycket i livet får konsekvenser men ibland så måste man ändå göra saker, för att utforska, för att åstadkomma en förändring eller för att det är livsnödvändigt och det är väl helt okej så länge det inte drabbar någon annan negativt. En del föräldrar väljer att följa sin magkänsla och stannar hemma längre med sina barn, trots att de vet att det får konsekvenser - för karriären och för pensionen. Men ändå gör de det - för att de känner så starkt att det är den bästa lösningen för barnet. Då får de skäll och de får höra att de är korkade, för nu har de sabbat sin karriär och sin pension.

Men hur smart är det egentligen att bara göra det som andra säger åt en är rätt. Vilken förändring åstadkommer man då? Om man för att INTE sabotera sin karriär och för att INTE få sämre pension går emot sin magkänsla och lämnar barnet på dagis för att gå ut och jobba heltid - vad åstadkommer man då?

I alla fall inte någon form av förändring.

Men om man väljer att stanna hemma längre, drabbas hårt och sedan kämpar för att förändra de negativa konsekvenserna för andra som gör samma val. Vad händer då?

Kanske blir det en förändring om tillräckligt många vågar gå sin egen väg - kanske ger det normbrytande beteendet att stanna hemma längre än ett år och ge sina barn tid, upphov till en attitydförändring som gör att olika val inte ses som något negativt eller dramatiskt.

Det är i alla fall vad jag hoppas på.

Därför vill jag fortsätta att kämpa för en attitydförändring och för att hemmatiden ska bli en merit i en cv. Jag vill också att vi ska klura ut lösningar på hur den förälder som är hemma, ska kunna få ihop pensionspoäng. Jag tror att de bitarna är lättare, enklare och billigare att lösa än att hantera följderna av alla påtvingade, för tidiga separationer mellan föräldrar och barn.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

fredag, maj 14, 2010

Media tar krafttag mot valfriheten

Tänk vad det måste reta media och proffstyckarna att människor i omröstning efter omröstning visar med en förödande majoritet att de vill bestämma själva - att de vill ha valfrihet. Men icke att de ger sig och accepterar att människor inte vill låta sig styras. I nummer efter nummer i gammelmedierna ska det bankas, nötas och indoktrineras - så att vi ska börja göra som de vill.

Men människor är inte som fåren i George Orwells bok "Djurfarmen" där makthavarna hela tiden formulerar nya budskap som de tvingar fåren att upprepa - allt så att de ska passa makten. Människor tycks tänka själva och människorna vill inte ha kvoterad föräldraledighet.

Då gäller det att nöta och tjata och hoppas på ett resultat tycks journalisterna resonera.

I Expressen idag slår man på stort. Först ut är Allombarn som vill marknadsföra Miljöpartiets nya "tvångslinje" (helt i linje med "moderpartiets" - socialdemokraternas - linje) med tvångsdelad föräldraförsäkring. Lite längre ner på sidan så har man placerat en politiskt korrekt artikel av Martin Melin som naturligtvis delar millimeterfeministernas syn på hur föräldraledigheten ska fördelas.

Nöta och tjata, nöta och tjata. Och så slänga in en ny sifoundersökning och se om det "dumma" folket ändrat uppfattning.

Det är bara ett problem som media och politikerna som är för "tvångslinjen" inte förstår...... teori och praktik är två helt skilda saker. Alla familjer, alla föräldrar, alla graviditeter och alla barn är olika. Det går inte att tro att en lösning fungerar för alla. Och som sagt hur vi än försöker så går det inte att låtsas att barnet inte bärs av kvinnan under 9 månader, med allt vad det innebär. Förutsättningarna är inte så att barnet beställs på postorder, förutsättningarna är olika från början och det ska man ha all respekt för.

Man ska ha respekt för den omställning det är att bära fram ett barn.

Pappan är oerhört viktig och det finns många sätt han kan vara ytterst närvarande på. Jag litar helt på att människor satsar på team work när de får barn. Det handlar om att bygga en tillvaro där man hjälps åt och satsar på att ge sina barn tid. Uppmuntra och stöd föräldrar i att de är viktiga.... hela barnets uppväxt och inte bara under några månader under barnets första år.

Och till media och proffstyckarna samt de politiker som står för "tvångslinjen" vill jag bara säga;

- Lägg ner och börja respektera att människor vill ha sin valfrihet.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

p.s

Jag har försökt kommentera artikeln inne på Alltombarn men det verkar som jag är spärrad. Det går inte att logga in på något sätt. Synnerligen skumt.... eller kanske inte.... kanske bara vad man kan förvänta sig. Någon som sett Alltombarn skriva ett positivt reportage om hemmaföräldrar? Om dagmammor? Om valfrihet? Om vårdnadsbidraget?

Läs också:

Feministmaffian styr våra liv - men vilka är de?

Livet följer inte någon mall

Teori och praktik - Birgitta Ohlsson

Rätten att få vara hemma med barnen

8 av 10 säger nej till kvoterad föräldraledighet

Föräldrar vill inte ha kvoterad föräldraledighet

Föräldrar vill bestämma själva

Klent stöd för kvoterad föräldraledighet

Stor majoritet emot mer kvoterad föräldraledighet

Motstånd mot kvoterad föräldrapeng

fredag, maj 07, 2010

Svenska föräldrar är grundlurade

Det är så sorgligt att se hur grundlurade svenska föräldrar är. I SvD står det om hur kommuner med högutbildade har barn som klarar sig väsentligt bättre i skolan. Att svenska barn generellt klarar sig allt sämre i skolan är ett faktum. Det är bara att studera hur Sverige ligger till i OECD Pisa undersökningen där vi halkar ner några snäpp vid varje mätning.

Men som sagt i Danderyd klarar sig barnen bra där föräldarna är högutbildade och vet hur man lär sina barn en bra studieteknik - där får barnen säkerligen bra hjälp med läxorna. Och det är absolut inte något fel i det eller något att klanka på och gnälla över.

Det vi ska kritisera är att svenska föräldrar är så grundlurade. Vilken föräldrasajt eller föräldratidning man än läser, så står det att barn som går i förskolan blir bättre i skolan. Men sanningen är att det är mammans utbildningsnivå som avgör hur det går i skolan och barn som har mamma hemma presterar bättre.

För samtidigt som allt fler barn börjat allt tidigare i förskola - så har svenska barn fått allt sämre kunskaper. Något som syns tydligt i en undersökning som OECD Pisa.

Då kan man ju undra varför föräldrar fortfarande invaggas i den falska säkerheten att barn som börjar tidigt i förskola blir bättre i skolan. Jo allt hänger ihop med en gammal undersökning gjord på barn som gick hos dagmamma och på dagis under 80-talet - Bengt-Erik Anderssons undersökning. I en tid när barngrupperna var mycket mindre och det fanns mer personal. Säkerligen jobbade inte föräldrarna lika mycket som de gör idag heller. Det lustiga är att man buntar ihop dagmammebarnen med dagisbarnen och pratar om "barn som gått i förskola". Hälften av barnen gick ju hos dagmamma. Inte heller fanns Läroplanen, som det talas så mycket om och inte heller var personalen/dagmammorna lika välutbildade, något som man också tjatar om är så viktigt.

Sanningen är att barn lär sig saker och socialiseras i samspel med en vuxen och det är mellan ett – tvåårsåldern som empati, inlevelseförmåga, allt det som sitter i frontalloberna, utvecklas. I en stor barngrupp där det inte finns vuxna som hinner eller har möjlighet att samspela med barnet, så får det negativa konsekvenser för barnets utveckling och lärande.

I dag är det inte ovanligt att det går 10-11 barn på en personal i vissa förskolor. Vilket samspel blir det för barnen då? Vad får de lära sig? Vad lär de sig sedan hemma den där timmen mellan middag och läggdags?

Nu är jag så trött på att föräldrar vilseleds med berått mod. Jag har nyligen haft en intensiv korrenspondens med redaktionen för Growingpeople.se som bygger alla sina antaganden om förskolan på Bengt-Erik Anderssons gamla undersökning - som de på sin sida kallar "vår" undersökning. De vägrar svara på varför de inte vill presentera även andra studier som den viktiga NICHD studien. De väljer också att inte ha länkar till alla de studier de påstår sig ha - vilket de förstås inte kan eftersom den enda studie som är gjord på dagisbarn i Sverige är just Bengt-Erik Anderssons studie.

Myterna som föräldrar serveras är inte längre någon barnlek - det är blodigt allvar och drabbar barnen hårt, inte bara genom att barnen till icke högutbildade drabbas genom att de får sämre betyg eller går ut utan fullständiga betyg i skolan - utan också för att barnen drabbas av psykisk ohälsa, vilket säkerligen kan bero på det stora barngrupperna och att det är så få personal.

De som blir lidande är barnen. Det är hög tid att sätta stopp för all vilseledande information och alla myter. Ge föräldrar saklig fakta och berätta att det saknas studier på hur små barn påverkas av tidig dagisstart i stora barngrupper. Men det finns många varningssignaler och den ständigt ökande psykiska ohälsan är en - de ständigt försämrade skolresultaten en annan. Och vill man titta på riktiga studier så går det utmärkt att titta på de som gjorts i Kanada, Storbritannien och USA och de går inte avfärda med att svensk förskola håller högre kvalitet - för det är också en myt och inte en sanning. Våra barngrupper är ofta väsentligt större och miljön.... den är allt annat än bra.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

P.S: Åren går och misstagen består ...

Läs också:

Många risker med långa dagar

Problem i förskolan slätas över

Professor i utvecklingspsykolog: Det saknas forskning om förskolans effekt

Several studies have now shown the danger of daycare

Finlands framgångsrecept heter - närvarande föräldrar

Förskolan för de allra minsta. På gott och ont.

Invandring och skolresultat

SIA skolan

Fördomarnas fula tryne

Kunskapsutveckling i skolan får kritik

Svenska elever under genomsnittet i matematik

Varannan pojke får stödundervisning

Hemskolade barn klarar sig över snittet

Frågorna kring förskolan är känsliga men de måste ställas

Det saknas forskning om förskolans konsekvenser

Dagis kan skada ditt barn

Långa dagar i förskola = dåligt skolresultat?

Utred om tidig förskolestart ger psykisk ohälsa

Bortlämnad hela dagen
Gabor Maté, läkaren och medförfattaren till Gordon Neufelds bok "Hold on To Your Kids..." (Våga ta plats i ditt barns liv), har skrivit en artikel i den kanadensiska dagstidningen Ottawa Citizen. Där ifrågasätter han delstaten Ontarios satsning på heldagsförskola för 4-5 åringar - en ålder där förskola är accepterad av många.

Maté ifrågasätter om satsningen verkligen leder till lärande, eftersom modern pedagogisk kunskap pekar i en annan riktning: "Den vetenskapliga litteraturen är fulltständigt entydig angående tre livsviktiga fakta:
För det första, den mänskliga hjärnan utvecklas under de tidiga åren till stor del under inflytande av miljön.
För det andra, den enskilt viktigaste faktor som påverkar hur barnets hjärna, personlighet och inlärningsförmåga utvecklas är kvaliteten på det känslomässiga förhållandet barnet har till den som ansvarar för barnets fostran.
För det tredje, en nära känslomässig anknytning är oumbärlig för barnets välmående, inte bara under de första tidiga åren, utan även under ungdomstiden."

Maté menar att risken är stor att satsningen leder till "kompisanknytning" eller "jämnårigorientering" om inte förskolan kan garantera varje barn ett individuellt emotionellt stöd från en vuxen - vilket är svårt. Detta kan i sin tur leda till sämre lärande och risk för allehanda bokstavsdiagnoser. Slutligen kopplar han Sveriges höga andel barn på dagis med vår ökade psykiska ohälsa hos unga och menar att Sverige är ett avskräckande exempel.