Kultureliten tror att de Myrdalska idéerna är moderna

I krig och kärlek är alla medel tillåtna....tydligen... och den svenska kultureliten tycks just nu befinna sig i krig med gräsrötterna. Dessa gräsrötter - verklighetens folk - som så envist fortfarande vill bestämma själva över sina egna barn. Det är helt fascinerande med vilken frenesi journalisterna angriper valfriheten och dess främste försvarare - Kristdemokraterna. Det är som att de vet att de måste oskadliggöra Kristdemokraterna för att vi ska komma tillbaka i samma gamla hjulspår som vi travat på i under decennier av socialdemokratiskt styre. Hjulspår som består i att politikerna bestämmer åt gräsrötterna vilka livsval de får göra. Det dumma folket vet ju inte sitt eget bästa - så de måste styras.

Visste ni att 81 procent av svenska folket är konservativa dårfinkar? I alla fall enligt Ann-Charlotte Marteus på Expressen. Det är nämligen så att 81 procent av Sveriges befolkning säger ja till att ha kvar eller utveckla vårdnadsbidraget och en majoritet av svenska folket är också emot kvotering och tvångsdelning av föräldraledigheten. Tycker man att det är fel att politikerna går in och detaljstyr i enskilda människors liv, så är man tydligen Kristdemokrat enligt Marteus och tydligen komplett galen också eller hur man nu ska tolka uttrycket "dårfink".

Känner du dig inte komplett galen bara för att du själv vill bestämma över dina och din familjs livsval - så måste du förstå att det är kultureliten som bestämmer inom vilka ramar vi vanliga små gräsrötter får tänka, tycka och göra - vi är för dumma för att fatta egna beslut - det är förbehållet kultureliten och de rödgröna politikerna att fatta de besluten åt oss. När jag var liten så fick jag lära mig att en sådan övertro på sin egen förmåga och upphöjdhet kallades storhetsvansinne men det är en annan historia.

Journalisterna vill gärna klargöra för oss vanliga att vi är korkade som köper det här med att det är bra med valfrihet och en flexibel familjepolitik som erbjuder många olika barnomsorgsalternativ. Deras idé om att använda barnen som murbräcka för jämställdhet genom att placera dem på institution så att båda föräldrarna kan gå ut och arbeta heltid och kvotering av föräldraledigheten är nämligen det moderna (i deras värld).
Det är bara ett problem...... kultureliten står inte för en modern familjepolitik - de står för en mycket gammal familjepolitik som skapades av Alva Myrdal på 1930-talet. En politik som vi nu prövat på allvar sedan 60 - 70 talet och som har fått en mängd negativa sidoeffekter för framförallt kvinnor och barn.

Vi gräsrötter där en majoritet vill ha valfrihet och rätt att bestämma själva - har formulerat våra tankar utifrån hur samhället ser ut nu. Vi ser att barnen far illa med dagens system och att många kvinnor går in i väggen på grund av allt dubbelarbete och att man inte låtsas om att det är kvinnan som är gravid, föder barn och ammar.

I teorin så låter det säkert bra med välutbildade pedagoger som ansvarar för barnens fostran i "storbarnkammare" och ser till att de utsätts för de rätta doserna pedagogik, som i allt följer tidens strömningar och politikernas ingenjörskonst. Ett litet problem bara....

.... teori och praktik är två helt skilda saker och så glömde man det viktigaste - utvecklingspsykologin.

Dagens teorier tar inte hänsyn till utvecklingspsykologin.

Det är därför vi ser hur den psykiska ohälsan hos barn bara ökar samtidigt som de presterar allt sämre i skolan - under det att de utsätts för allt större doser av pedagogik allt längre dagar, i allt större barngrupper av allt mer välutbildad personal.

I teorin glömdes utvecklingspsykologin, kärleken, närheten och vikten av det sociala samspelet bort. Själva grunden för att barn ska utvecklas efter sin fulla potentiella förmåga - är det sociala samspelet. De lär sig saker i samspel med en vuxen som den har nära anknytning till. Men det har gått stordrift i uppdrivandet av små barn på institution och en pedagog på 10-11 barn är i dag inte ovanligt. Tanken är inte ny och de här teorierna om storbarnkammare där barnen fostrats under ledning av utbildad personal är inte ny, utan har liknelser med hur barnen fick växa upp på Israels kibbutzer.

Vi vanliga små föräldrar som inte gör som kultureliten (och de rödgröna) vill - vi de "otrogna" som alla tillmälen till trots, fortsätter att satsa på att ge våra barn tid - vi må hånas och förlöjligas och kallas galna och dårfinkar men jag är ganska säker på att våra barn inte bryr sig så särdeles mycket - de får ju vad de behöver och längtar efter mest av allt - tid med sina föräldrar. Och jag känner mig stolt över varje förälder som går sin egen väg genom att stanna hemma längre, eller som genom att pussla och fixa och trixa när arbetslivet är ett faktum eller ett måste igen - satsar på att ge barnen så mycket tid som det bara går.

Oavsett vad kultureliten kallar er så är ni moderna och dessutom modiga som följer er magkänsla!

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se