torsdag, december 29, 2011

Tillbakablickar på en förskola i kris

Tidningen Förskolan har i många år inte bara ägnat sig åt att prata förskola och nackdelar, fördelar eller trender i förskolan - de har samtidigt också lagt mycket energi på att kritisera alternativen som dagmammor och hemmaföräldrar (vårdnadsbidrag) - där vårdnadsbidraget till och med utmålades som ett hot mot förskolan. Under chefredaktören Annica Grimlund, aktiv socialdemokrat, var det extra tydligt och hon sällan missade ett tillfälle att kritisera valfriheten eller Kristdemokraternas familjepolitik.

En tillbakablick till nr 10 år 2005 visar hur Annica Grimlund i vanlig ordning okritiskt hyllar förskolan, trots de larmrapporter som började komma redan då. Istället låtsas hon som det regnar och uppmuntrar ironiskt nog de som "sitter inne med den verkliga kunskapen att uttala sig" om förskolan - nämligen förskollärarna:

"Förskollärarnas röster saknas. Professionen tiger fast den vet bäst och kan mest. Varför ger sig så få förskollärare sig in i den aktuella debatten om förskolans roll?", frågar sig Annica Grimlund och skriver vidare att hon hoppas att förskollärarna gör det snart, så att alla får klart för sig hur bra förskolan är.

Kanske sa förskollärarna inte så mycket då, eftersom det de hade att säga kanske inte var riktigt – eller ärligt talat ens i närheten av vad Annica Grimlund hade förväntat sig att få höra. De var nog rädda om sina jobb och tiden var inte mogen för sanningen.


Och i dag säger de desto mer ...

I Göteborg har flera modiga förskollärare, psykologer och kuratorer varnat i flera debattartiklar om krisen i förskolan. Problemet är bara att de inte säger det som människor vill höra - och kanske är vana att få höra - och då är det ingen som lyssnar, eller reagerar.

Vi kan inte längre fortsätta med samma familjepolitik och den här styrningen mot bara ett enda barnomsorgsalternativ. Det vi behöver få till stånd nu är istället riktig valfrihet. Med valfrihet så minskar trycket på förskolan, då föräldrar kan välja något annat. Med fakta istället för myter så kommer också många föräldrar att våga välja något annat än dagis. Dessutom bör alla kommuner erbjuda vårdnadsbidrag. De öppna förskolorna måste börja fullfölja sitt uppdrag och sluta fuska. I dag erbjuder de verksamhet för barn upp till ett år. Det är bekvämt och enkelt och kräver lite engagemang från personalens sida.

Men var ska då hemmaföräldrarnas barn få träffa andra barn, om de diskrimineras från verksamheten? Nej, nu borde politikerna börja arbeta för att de öppna förskolorna gör det som de är till för - erbjuder verksamhet för barn upp till sex år. De ska ha verksamhet riktad även till äldre barn.

En majoritet av föräldrarna skulle vilja stanna hemma längre. Det kan inga förtalskampanjer mot hemmaalternativet i tidningen Förskolan ändra på (och vad de säger på förskollärarutbildnigen om hemmaföräldrar törs jag inte ens tänka på). Utan det här är fakta, så nu måste vi börja fundera över hur vi går vidare. Hur ser det ut på din öppna förskola? Har de ett rum för äldre barn, där de kan få leka och pyssla ifred från de mindre barnen? Erbjuder de riktad verksamhet även till äldre barn? Om inte - ring din kommun och kräv en förändring. Hjälper inte det skriv till alla politiker i din Barn- och ungdomsnämnd och kräv att de gör något!

Madeleine Lidman

Läs också:






onsdag, december 28, 2011

Arbeit macht frei

Kära kvinnor ... känner ni er lyckliga? Lyckligare? Lyckligast? Moderaterna har ju gett oss vår ”frihet”. Genom att styra bort oss från det "eländiga" arbetet med att ta hand om våra små barn och ut i arbetslivet – så tjänar vi nu enligt deras statistik mer pengar, berättar Anna Kinberg Batra stolt i debattartikel i Svenska Dagbladet.

Tänk på det – när ni läser om stora barngrupper, lite personal, borttappade barn, barn som rymmer, skadas allvarlig, dör eller bli utsatta för övergrepp eller kränkande behandling på dagis. Barn som tillbringar 50 timmar i veckan på dagis ...

NI HAR MER PENGAR I PLÅNBOKEN.

Sedan har vi förstås ett annat litet problem förutom krisen i förskolan, kvinnor är mer sjukskrivna och barnen psykiska hälsa försämras ständigt.

Hoppla, det kanske är så att alla barn är olika och att standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder inte passar alla barn? Men det struntar vi i att undersöka. Psykisk ohälsa och beteendestörningar, det löser vi genom att starta nya företag som säljer manualbaserade program. Programmen kan komma tillrätta med allt, eller hur det säger ju Sven Bremberg på Folkhälsoinstitutet. Sedan skriker vi efter mer skolkuratorer och mer amfetaminpiller till barnen för att komma tillrätta med deras hyperaktivitet.

Är ditt barn inte socialt välfungerande? Då sätter vi in SET, Social och emotionell träning och så tjänar de som tagit fram programmet och som rekommenderar det ännu mer pengar.

Dricker din tonåring för mycket. Ja men då kör vi alla tonåringar genom manualbaserade program i skolan som ska skrämma dem från att dricka, så ska vi nog få stopp på det. Och så tjänar ytterligare någon stora pengar förstås.

Mår personalen i förskolan dåligt av sin arbetssituation och är sjukskrivna ofta. Ja men då köper vi in vikarier från något företag som förmedlar den tjänsten och så tjänar den personen ännu mer pengar.

Money talks. Det handlar om pengar här (om ni missat det).

Tänk om vi kunde sluta använda barnen som murbräcka för jämställdhet. Tänk om politikerna kunde sluta försöka sätta ramarna för hur ALLA människor ska leva sina liv och i stället för att trycka in alla människor i en och samma ram, kunde låta kreativiteten få blomma ut och släppa fram fler alternativ än standardlösningen. Visst lite jobbskatteavdrag är som plåster på såren men fortfarande så är det en skatteförmån som kan nyttjas endast av de som gör som moderaterna vill - och det ger inte verklig frihet.

Tyvärr Kinberg Batra men det handlar inte om att se till att kvinnor ser ut att ha mer pengar i plånboken i statistiken. Det enda viktiga är att människor mår bra och att de kan välja själva och för alla är inte meningen med livet mer pengar i plånboken. Särskilt inte på bekostnad av våra minsta!

Madeleine Lidman

Läs också:




tisdag, november 15, 2011

Ett inbyggt systemfel i familjepolitiken

Skolfront sammanfattar konsekvenserna av familjepolitiken ganska bra. Programmet som sändes den 14 november hade följande problemanalys:

"Skolans främsta uppgift är att förmedla kunskap. Samtidigt som svenska elevers kunskapsnivå sjunker får skolan dock allt fler uppdrag och krav på sig.
Skolan ska lära ut demokratiska värderingar, sex- och samlevnad, informera om droger och alkohol, lära eleverna att bli klimatsmarta, förebygga våld med mera. Hur ska skolan hinna med? Går det att förena kunskapsuppdraget med en allt större fostrande roll? Om inte, vad ska skolan prioritera?"

Varför måste skolan lära barn demokratiska värderingar, sex- och samlevnad, informera om droger och alkohol, förebygga våld med mera? Varför finns över huvud taget så mycket tankar om att skolan ska ha "en fostrande roll".

Man kan också fråga sig varför skolan måste arbeta med värdegrunden? Eller varför skolan måste plöja barnen genom manualbaserade program som SET, social och emotionell träning?

Svar: Därför att vi har familjepolitik som inte ger föräldrar tid att vägleda sina barn ut i världen, på det sätt som människosläktet har gjort i hundratusentals år, innan dagis blev the-one-and-only-sättet att låta barn växa upp på.

Behöver vi mer facit än vi redan har egentligen, för att inse att familjepolitiken måste förändras? Politiker, föräldrar och personal som på olika sätt arbetar med barn måste få en bättre kunskap om utvecklingspsykologi. Vad behöver en liten ettåring? Vad kräver ett så litet barn i form av närhet, kärlek, god omsorg och en fungerande anknytning för att utvecklas optimalt. Är det inte lättare att börja arbeta förebyggande och ge barnen vad de behöver än att kräva att skolan ska ta föräldrarollen och dessutom behöva ta skattepengar för att investera i en massa dyra korrigerande åtgärder i form av manualbaserade program i förskola och skola?

Madeleine Lidman

p.s Ibland undrar jag om människorna bakom dagens familjepolitik - en politik som inte ser individer utan bara ett stort kollektiv av barn som ska växa upp enligt en standardiserad mall - har utbildats och tränats i gamla DDR. Den här politiken vi lever under nu har tryckts på oss ovanifrån. Det är verkligen inte något som vuxit fram ur ett gräsrotsperspektiv. Och kanske det värsta av allt. Det finns få kritiker som släpps fram.

Demokrati?

Nej inte direkt. Men det var det inte i DDR heller. Jag år så nyfiken på vilka människorna bakom den sociala ingenjörskonst vi ser i dagens familjepolitik - egentligen är. De har i alla fall varit enormt skickliga på att genomdriva en storskalig politisk modell som har implementeras på ett helt folk, utan några större protester.

Läs också:








måndag, november 07, 2011

Pedagogik - eller en trygg och säker förskola

Foto:Derek. K. Miller FLICKR) LICENS: CC BY-SA
PEDAGOGIK, det är väl vad alla barn behöver eller hur?

En liten ettåring som just lärt sig gå och som är så nyfiken på världen där ute och allt som finns där, behöver få utforska den under trygg vägledning av en vuxen. Det är så homo sapiens fostrat sin avkomma i hundratusentals år. Fram till våra dagar då föräldrar får höra att allt en liten ettåring behöver är att tillbringa dagarna i en lokal och utsättas för pedagogik.

Och när det lilla barnet är ledset för att mamma eller pappa lämnar det på dagis och gråter förtvivlat, tillsammans med de andra 15 små ettåringarna som lämnats och det inte finns tillräckligt med vuxna som kan trösta, krama och ge värme, närhet och anknytning, så gör det inte något för alla tystnar till slut.... och snart har de jätteroligt där de får leka och röja med alla andra barn. Eller hur?

Nej så enkelt är det faktiskt inte. Små ettåringar är extremt känsliga. Vid ett års ålder skulle egentligen människobarnet födas, men det föds tidigare eftersom barnets stora hjärna gör att kvinnans kropp inte klarar av att bära barnet så länge som det skulle behövas.

I ett- och tvåårsåldern utvecklas barnets hjärna snabbare än någonsin senare i livet. Den påverkas starkt av den känslomässiga relationen till de vuxna som är viktiga för barnet, i första hand föräldrar men för förskolebarnen också personalen i förskolan. Samspelet och anknytningen – kvaliteten i relationen – har en grundläggande betydelse för barns sociala, emotionella och intellektuella utveckling.

Till alla föräldrar som tror att små ettåringar BEHÖVER dagis för pedagogiken skull vill jag bara säga....


Nu protesterar några föräldrar (igen) över de stora barngrupperna. Den här gången i Kärrtorp i Stockholm;

”– Det måste vara ett stopp nu innan det bara blir förvaring, man måste upprätthålla något slags kvalitet, säger Linda Brännström, förälder.

Inte bara den pedagogiska kvaliteten utan även säkerheten och barnens hälsa oroar föräldrarna”.

Det är bra att de är oroade. Det ska de vara. Men de måste också börja fundera lite mer över sakernas tillstånd.

Många föräldrar i dag kräver att deras små barn under tre år ska få gå på dagis när de är föräldralediga med syskon. Det kostar mycket skattepengar och bidrar till större barngrupper.

De gnäller över att dagis kostar pengar. Men de betalar faktiskt bara en bråkdel av den faktiska kostnaden. Maxtaxan, den allmänna förskolan och rätten att ha barnen gratis i vissa kommuner upp till 30 timmar i veckan - gör att förskolan saknar pengar. Mycket pengar... som skulle kunna gå till mindre barngrupper och mer personal.

Den svenska förskolan befinner sig i en djup kris. Den behöver mer pengar. Vill föräldrar till varje pris lämna ifrån sig sina små ettåringar, så visst, det står var och en fritt att göra som de vill. Vill de ha en bra kvalitet på verksamheten - då måste vi börja fundera över om vi ska ha i princip fri barnomsorg även fortsättningsvis eller om det ska få börja kosta.

Mitt tips:

- Bort med maxtaxan och låt föräldrar börja betala mer av den faktiska kostnaden själva.
- Bort med dagis för små barn under tre år när föräldrar är hemma med syskon.
- Se till att förskolebarn omfattas av en arbetsmiljölag och en Lex Sarah lag.
- Reglera barngruppernas storlek i en lag. Rekommendationer räcker inte för ingen följer dem.
- Se till att det finns valfrihet i alla kommuner och många olika barnomsorgsalternativ. Då kan de föräldrar som inte är nöjda med ett alternativ välja något annat.

Madeleine Lidman


Modet att gå sin egen väg

November dyster och grå. Allhelgonahelg och besök på gravarna av alla de älskade släktingar som lämnat. Program på tv med intervjuer av kändisar som passerat 50 år och funderar över livet. Självklart manar det till eftertanke och reflektion.


Många unga i dag är ledsna och oroliga, som unga alltid varit kanske och funderar över livet och varför de finns här. Men trots att vi har god materiell standard, inte är i krig och de flesta har det ganska bra... på ytan, så mår så många unga dåligt och funderar över självmord. Försöker ta livet av sig, skadar sig eller måste äta ångestdämpande mediciner.



Finns det några andra lösningar än mediciner och fler kuratorer på skolorna?



Ja.... och det här vill många nog inte höra... det finns andra lösningar och det stavas närvarande föräldrar eller släktingar som kan ta sig tid och prata... prata... prata. Där och precis just då som barnet mår dåligt. Men för att hinna med och orka prata, så går det inte att vara sönderstressad. Hela livet behöver du som människa ditt nätverk av anhöriga och vänner, för att prata dig igenom livets olika faser.



Jag har själv haft förmånen att ha världens bästa släktingar, kloka och som satsat på att ge oss barn tid. Då tog jag det alltid för givet. I dag går jag till deras grav och funderar över att jag aldrig förstod och fick säga.. tack. Men jag känner också att jag vill ge något tillbaka. Dela med mig av mina livserfarenheter men Sverige känns så trångt och trist. Ramarna för hur alla ska leva är redan satta ovanifrån och alla vi som vill gå vår egen väg och hitta lösningar på livspusslet utanför de ramarna ses med stor skepsis av både media och de politiker som vill bestämma åt oss, hur vi ska leva.



Det går ett drev mot hemmaföräldrarna, dagmammeföräldrarna... ja alla föräldrar som väljer annorlunda än standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder. Hur jag än klurar på det så förstår jag faktiskt inte varför det är upprörande att det finns människor som väljer att ge sina barn tid, som vill ha tid också för ”relationslinjen” och inte bara ”arbetslinjen".



Människor som vill ha balans ses nästan som ett hot, känns det som. VAD är det som spökar i huvudet på alla de journalister som vill ha rättning i ledet och som vill att alla ska göra likadant? Vilka rädslor finns där egentligen?



Jag vet inte. Men jag vet en sak och det är att jag är beredd att ta strid för de människor som vill gå sin egen väg och som vill ha valfrihet. Tiden finns egentligen inte, pengarna finns inte - ideellt arbete i över tio år kostar... men känslan av att vilja ge tillbaka, att dela med sig, att uppmuntra andra att det är okej att gå sin egen väg och följa sin magkänsla, får mig att fortsätta skriva och försöka påverka.



Och till alla journalister och politiker som lägger tid på att motarbeta valfrihet och föräldrar som vill ge sina barn tid, så säger jag bara en sak. Stanna upp, fundera över er egen situation och är ni otrygga och osäkra över ert val, fundera över om det är något ni kan göra annorlunda - istället för att lägga kraft och energi på att få andra att göra samma val som ni själva gjort. Att alla gör likadant eller tvingas att göra likadant, är ingen garanti för att det är rätt :)



Madeleine Lidman





lördag, november 05, 2011

Svensk barnomsorg - DDR - och Stasi

Sverige kallar sig en demokrati men jag tror att att de närmaste femtio åren så kommer vi att bli tvungna att göra upp med många fenomen som inte är så demokratiska. Hur många vet till exempel att stora delar av den barnomsorgspolitik och skolpolitik vi har idag bygger på idéer från det forna DDR. Trots att det gått mer än 20 år sedan muren föll så har vi fortfarande en väldigt ensidig debatt kring hur vi FÅR låta våra barn växa upp.

Det pågår just nu ett omfattande forskningsarbete runt om i Europa som belyser hur vi påverkats av DDR, hur styrda vi varit av tankar och idéer därifrån. Kraven höjs nu också att Stasiarkiven ska öppnas upp för allmänheten. Vilka var människorna i DDR:s tjänst? Hur har de påverkat oss och satt ramarna för HUR vi till exempel tillåts låta våra barn växa upp?

I Svenska Dagbladet beskriver Barbro Eberan fil dr i gemanistik vilket lätt byte Sverige var för DDR:s charmoffensiv:

"Under fem år har Birgitta Almgren plöjt genom akter i tyska arkiv. Sin analys av de skriftliga källorna har hon kompletterat med intervjuer av tidsvittnen i Sverige och Tyskland. Trots sin vetenskapliga tyngd är boken spännande lektyr. Den dokumenterar minutiöst hur samarbetet mellan DDR och Sverige fungerade på olika nivåer.
Liksom på sin tid nazisterna gick den östtyska regimen systematiskt till väga för att infiltrera det svenska samhället. Lämpliga personer värvades och skickades till Sverige med uppdraget att missionera politiskt. (...)

Särskilt inom den svenska utbildningssektorn var inställningen till DDR positiv. Det östtyska skolsystemet med enhetsskola och integrerad yrkesutbildning var en förebild för de ledande skolpolitikerna Stellan Arvidsson och Britta Stenholm, som också spelade en central roll i Vänskapsförbundet Sverige–DDR.

DDR en socialistisk modellstat som tar hand om sina medborgare och garanterar arbete, fri sjukvård och barnomsorg".

Ja DDR föll, muren föll och människor släpptes fria. Hur många unga som lever idag vet inom vilka strikta ramar människor levde i DDR? Hur hårt kontrollerat och ensidigt allting var. Hur många vet att de som försökte fly och lämna landet sköts ned vid gränsen? Hur många vet hur dagens barnomsorgspolitik och skolpolitik influerats av tankar från DDR och genomförts under socialdemokratisk ledning?

Det mest fascinerande är hur moderaterna bygger vidare på de DDR tankar som byggde socialdemokraternas Sverige. Hela idéen med att med politiska medel tvinga människor att välja en lösning – ett sätt att leva. I Sverige handlar det om att ALLA ska förmås välja standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder. Alla medel är tillåtna och frågan drivs hela tiden på hårt också från medias håll. Nu senast i Isobel Hadleys krönika (som inte går att kommentera och som inte går att blogglänka till märk väl...) där hon tycker att trots att svenska barn uppvisar allt sämre kunskaper i skolan, så ska barnen gå ännu längre dagar, ännu tidigare på dagis.

Många sanningar kommer att segla upp till ytan... en efter en.... Det kanske inte så konstigt att det är moderaterna och folkpartiet som är mest emot att Stasiarkiven öppnas för allmänheten – det är ju de som allra hårdast driver att alla ska välja standardlösningen just nu och som propagerar för ännu mer styrning av människors liv, under täckmanteln "arbetslinjen" och "jämställdheten".

Läs också:









lördag, oktober 22, 2011

Myten om dagisbarnen - en av de största och grymmaste

En myt som ställer skapar stor oro hos föräldrar och som faktiskt även stämplar hemmabarn och dagmammebarn, är den att barn som gått på dagis blir duktigare i skolan. Den myten har sålts in så väl trots att det inte finns någon forskning gjord i Sverige på dagens barn med dagens förhållanden, att den till och med ligger som en orsak till ranking i Lärarförbundet ranking av bästa skolkommun. Solna kommun vars barn generellt uppvisar bra meritvärde i skolan får ändå lägre ranking eftersom ”bara cirka 80 procent av barnen går i förskola”.

Solna har valfrihet så de barn som inte går i förskola går hos dagmamma (pedagogisk omsorg), är hemma med vårdnadsbidrag eller har tvåfamiljssystem. Istället för att mäta hur skolan lyckas med sitt uppdrag i rankingen så sänker man betyget på grund av ideologiska skäl.

Alla barn är olika, de är bra på olika saker och de utvecklas i olika takt. Det är arbetsmiljön i skolan (studiero, bullernivå, att barnen får röra på sig), lärarnas utbildning, klassernas storlek och själva upplägget samt föräldrarnas utbildningsnivå som avgör hur det går för barnen i skolan. Finland som toppar i OECD Pisa har inte som en kvalitetsmarkör att alla barn ska gå på dagis för att bli duktiga i skolan - de satsar på skolan istället.

När ett barn kommer till skolan så är det av yttersta vikt att barnet har lärt sig några grundläggande saker för att kunna ta till sig information. Barnet måste vara socialt och emotionellt välfungerande, förstå att man inte pratar rakt ut, utan räcker upp handen, barnet måste kunna vänta på sin tur och kunna samspela med andra barn samt även ha tillräckligt med lugn och välmående i kroppen för att kunna sitta still, koncentrera sig och lyssna och ta in information.

Men många barn har inte nått dit när de börjar skolan, vilket till stor del skapar dagens skolmiljö, med stök och mobbning. I panik jagas det diagnoser och cirka 24 000 barn medicineras i dag med ADHD medicin som innehåller amfetamin.

Dessutom köper skolorna in manualbaserade program för 1–3 miljarder för att komma tillrätta med barnens beteendestörningar. Program som SET, social och emotionell träning.

Ovanstående är fakta som få föräldrar känner till. Ett arbete som hindras av den mur av journalister som själva har barnen på dagis och vill döva sitt dåliga samvete och av de människor som tjänar storkovan på mediciner och manualbaserade program. Inte särskilt behjärtansvärda skäl för att fortsätta sprida myter är det heller.

När man har den här bilden klar för sig och vet att den svenska förskolan befinner sig i kris med stora barngrupper och få personal, så är det skrämmande att se hur vissa journalister fortfarande klamrar sig fast vid myten att dagisbarn blir bättre i skolan. De har alla fakta men de fortsätter att på alla sätt hindra att den når ut till föräldrar.

Det skadar barnen och försämrar deras livschanser. Svenska föräldrar är grundlurade – så jag håller helt med det är dags att media börjar servera fakta istället för myter.

Madeleine Lidman

Läs också:





fredag, oktober 21, 2011

”Oberoende” Sveriges radio spär på myter

Lilla Sveriges Radio Östnytt kontaktade mig och ville prata om hämtstressen på dagis och varför de är bra att ge sina barn tid och ha kortare dagar på dagis. De skulle göra ett radioinslag angående det faktum att många föräldrar känner stress över att hämta tidigt och jag har ju ”haft åsikter i ämnet” och därför ville de att jag skulle vara med en kort snutt efter det inslaget tillsammans med Malin Alfvén barnspsykolog som jag kritiserat och som arbetar på P4. Det skulle vara direktsändning.

Det här mejlet fick jag från Sveriges radio Östnytt;

Hej, vi talades vid i telefon för en stund sedan angående en intervju i Sveriges Radio om dagistider. Du undrade om upplägget och såhär tänkte vi:
Vi har varit ute och träffat föräldrar som tycker lite olika i hur länge man ska ha sitt barn på dagis, vi skulle vilja krydda det inslaget med en diskussion med lite råd om hur en förälder ska resonera och tänka i den här inte helt självklara fråga. Vi skulle gärna vilja att du är med i inslaget som kommer att vara cirka fem minuter i vårt em program Östergötland idag. Det är direktsändning och vi tänkte oss inslaget vid halvfyra. Ring gärna om du har några frågor. Är lite stressad eftersom jag ska iväg och hämta mitt barn på dagis ; )

Lisen Elowson Tosting
Producent Östergötland
Sveriges Radio P4 Östergötland

Nu är jag väldigt tveksam till att medverka i media över huvud taget eftersom de flesta journalister inte direkt är överdrivet välvilligt inställda till hemmaföräldrar – och att jag vet av erfarenhet att de inte alltid ”spelar juste spel”.

Men visst när Lisen Elowson Tosting på Östnytt berättade att jag kunde kontakta programledaren Mathias Lindholm i förväg för att få veta mer så gjorde jag det och fick veta att det skulle handla om att hämta tidigt på dagis eller inte, så lät det ändå som ett bra upplägg. Jag pratar gärna om varför det är bra att ge sina barn tid och och inte ha för långa dagar på dagis samt vikten av att föräldrar innan de väljer barnomsorgsalternativ tänker igenom noga vilket barnomsorgsalternativ som passar bäst, eftersom alla barn är olika.

Jag var noga med att säga innan att jag inte ville ha ett skyttegravskrig mellan olika alternativ, utan att det handlar om fakta och att dela med sig av sina erfarenheter.

Jo hej du.

Sedan ändrar de sig och ringer upp och säger att Magnus Kihlbom barnpsykiater ska vara med och ber att få ringa om några minuter och spela in istället, ”eftersom han inte kan någon annan tid än 14.10”.

Borde jag ha anat ugglor i mossen? Ja, det borde jag men jag trodde att det fanns någon form av journalistisk heder. DET ska man aldrig förutsätta om man valt att vara hemma med sina barn.

Naturligtvis så handlade frågorna bara om att ställa olika alternativ (hemma och dagis) mot varandra och servera myten om att dagisbarn blir bättre i skolan. Och jag tyckte att jag svarade riktigt bra ändå. Producenten Christian Ströberg fick jag också prata med och direkt efter så ringde jag upp för att säga att jag hoppades att de INTE skulle klippa i det som sagts. Han svarade aldrig så jag läste då in ett meddelande.

Men oj vad de klippte bort alla mina svar för att få det till att stämma med deras egen världsbild. Det är bara ett problem, de har handlat fullkomligt oseriöst.

Varför denna fixering vid att sälja in myten att dagisbarn blir bättre i skolan? Om man nu verkligen är så tillfreds med sitt eget beslut så är det väl lätt att strunta i att en del väljer bort dagis helt. Varför dessa skumma metoder och rädslan att släppa fram hemmaföräldrarna på riktigt?

Man skulle kunna tro att våra skolor är översvämmade av barn som klarar skolan sämre eftersom de varit hemma (Kul stämpel för ett barn som varit hemma, att börja skolan med by the way) – med tanke på denna fokusering på att hela tiden tala om att dagis så tidigt som möjligt så långa dagar som möjligt, är ett måste för att bli duktig i skolan. En myt utan sanningshalt och som jag sa i en bortklippt del så finns det INGEN forskning i Sverige på svenska förhållanden och svenska dagisbarn, hemmabarn, dagmammebarn som bevisar att det stämmer.

Och ska forskning ha evidens så bör den naturligtvis vara gjord i Sverige på dagens förhållanden.

Sanningen, märk väl, är att var fjärde elev som lämnar årskurs nio har ofullständiga betyg, trots att en majoritet gått på DAGIS. I varje mätning i OECD Pisa undersökningen så uppvisar svenska barn allt sämre kunskaper i skolan samtidigt som allt fler gått på dagis. Men när fler barn var hemma längre och gick hos dagmamma, så såg skolkunskaperna mycket bättre ut. Som jag sa i programmet (bortklippt) så behöver det inte finnas ett samband mellan de sämre kunskaperna vi ser i skolan och att barnen gått på dagis. Men det blir konstigt med tanke på hur det faktiskt ser ut att fortsätta hävda att dagisbarn blir bättre i skolan när det inte syns. (Men jag fick säga ”men det syns inte” resten var bortklippt förstås).

En annan sanning är att det satsas 1-3 miljarder på manualbaserade program för social och emotionell träning i förskolor och skolor för att komma tillrätta med alla beteendeproblem hos barn. Varför behövs dessa program om nu dagis är ett måste för att lära sig socialt samspel och fungera i grupp. (Mitt inlägg om varför det köps in så många manualbaserade program klipptes förstås också bort).


Jag har aldrig sett så mycket klippande och klistrande för att få till det så att inlägget skulle ligga in linje med de egna åsikterna. Dialogen hängde över huvud taget inte ihop. När jag berättar om OECD Pisa undersökning är det bortklippt men Magnus Kihlboms svar med. Det har tagit bort allt jag berättar om att mitt barn började på lekis vid 2 1/2 år, vilket gör att det låter som att hon gick 5 timmar på dagis och så vidare.

Ja, ja, det är ingen idé att bli upprörd. Jag gör som jag brukar när media i vanlig ordning går över gränsen i sin iver att ge sin egen tillrättalagda bild av verkligheten – jag skriver här på bloggen och berättar. Informationen når kanske inte ut till så många, men informationen finns där i alla fall..... och når ut till en del.

Jag nämnde också i programmet att vi har en regering som bestämt att vi ska ha valfrihet och många olika barnomsorgsalternativ och då bör det också respekteras och föräldrar bör få information om alla olika alternativ. (Bortklippt).

För dig som förälder som funderar över vilket barnomsorgsalternativ du ska välja och som vill höra en vanlig liten mammas tankar kring detta, så läs gärna här... OCENSURERAT :)

Och till syvende och sist: Lägg ned beroende (ideologiskt vänsterstyrda) Sveriges radio. Vi medborgare betalar dessa människors löner och då bör de faktiskt också upprätthålla någon form av moral och åtminstone försöka leva upp till det uppdrag public service har. Tills dess.... använd er konsumentmakt och bojkotta P4 Östnytt.

Madeleine Lidman


p.s Nu länkar jag till den här bloggen i kommentarerna på SR sidan, så får vi se om den får vara kvar eller om de censurerar bort den länken också :)

Läs också:






tisdag, september 27, 2011

Ska föräldrapenningen också tas bort för ALLA då?

Nyamko Sabuni tycker skriver i ett debattinlägg:

"Även för utrikes födda barn har föräldrarna rätt att ta ut föräldraledighet fram tills barnet fyllt åtta år. Här är fördelningen dock en helt annan - 80 procent av föräldradagarna tas ut efter att barnet har fyllt tre år. Vad som sker är att föräldraförsäkringen blir en fälla för nyanlända kvinnor som har barn. Den håller kvinnor bort från språkutbildning och möjligheter till arbete".

Fälla? Är man säker på att föräldrapenningen är orsaken till att invandrarkvinnorna inte kommer ut på arbetsmarknaden. Eller finns det kanske andra orsaker.

Föräldraförsäkringen är väsentligt högre än vårdnadsbidraget och att med föräldrapenning kan du inte uppbära vårdnadsbidrag. Det största problemet torde alltså vara föräldrapenningen och inte vårdnadsbidraget som är för barn under tre år.

Här har vi ett typiskt exempel på politisk ingenjörskonst där man tittar på en lösning för alla och undviker att se individerna.

Vårdnadsbidraget ska tas bort för ALLA föräldrar, mammor OCH pappor (mellan 8-10 procent av alla som tar ut vb är pappor) - bara för att det anses försvåra integrationen för invandrarkvinnor.

Men föräldrapenningen ska inte tas bort eller begränsas för ALLA föräldrar - utan bara för invandrarkvinnorna.

Här finns det två stora problem. Invandrarkvinnornas brist på integration ska lösas med riktade åtgärder som hjälper just dem. Eftersom hemmaföräldrarna använder vårdnadsbidraget för att förlänga tiden hemma av olika orsaker eller för att kunna gå ned i tid genom deltidsarbete när barnen är små, så kan man inte försämra den möjligheten utan vettig konsekvensanalys?

De som idag har vårdnadsbidrag har sin anställning tryggad och har rätt att vara hemma i tre år. De har dessutom sin SGI, sjukpenninggrundande inkomst skyddad och kan vara hemma och arbeta extra eller deltid. Allt det här vill Nyamko försämra för mammor och pappor som är hemma - och enbart av ideologiska skäl - och utan att ta hänsyn hur det slår mot den lilla människan.

Och allra hårdast drabbas de ensamstående. Enligt statistik från SCB 2010 var åtta procent av de som valde vb ensamtående. Förmodligen för att kunna arbeta deltid när barnet är litet och kunna få mer tid med sitt lilla barn.

Ett borttagande gör att de som måste/vill vara hemma längre tvingas säga upp sig för att kastas ut i otrygghet. De som vill gå ned i tid när barnen är små kan inte längre hitta lösningar där en förälder är hemma och en arbetar extra eftersom man inte längre har sin SGI skyddad. De ensamstående tvingas ut i heltidsarbete och deras barn är de som tvingas vara längst på dagis, då ingen annan kan hämta dem tidigt.

Ska alla dessa föräldrar och barn drabbas bara för att Folkpartiet misslyckats med att integrera invandrarkvinnorna?

Dessutom tycker jag att det är skamligt att på det här sättet bidra till att ställa föräldrar som vill ge sina barn tid mot invandrarkvinnorna. Nu får de skulden för att dessa föräldrars valfrihet riskerar att försvinna.

Varför inte bara sätta igång och gå ut och möta dessa invandrarkvinnor som man påstår sig vara så bekymrad över. De är alla olika med olika bakgrund. De behöver riktade åtgärder och stöd och ett tips är att höra vad de har att säga själva, istället för att bara prata över deras huvuden.

Sedan kan ju ni politiker som sitter där med era skrivbordskonstruktioner och vill styra och ställa med storskaliga lösningar som slår mot de enskilda människorna - ta och gå ut och prata också med dem.

Har du någonsin träffat en hemmaförälder Nyamko? Har du pratat med dem och bildat dig en uppfattning om varför de vill vara hemma lite längre med sina barn och "jobbskolka" när barnen är små?

Om inte så se till att göra det.... gärna imorgon.

Och till Expressen... Ni har inte gjort det möjligt för era läsare att kommentera just den här artikeln. Varför inte.



söndag, september 11, 2011

11 september och hotet inifrån

Läsarna i SvD får frågan: "Vad gjorde du den här dagen för tio år sedan".

Genast poppar bilden i mitt inre upp av tv-skärmen med det brinnande tornet. Det var maken som ringde och sa åt mig att sätta på tv:n. Ett barn var på lekis och det yngsta var hemma med mig. Smärtan jag kände då, sorgen över alla människor som stod där i fönstrena och vinkade, väntade och hoppades på att bli räddade.... som aldrig blev räddade - där man inte ens försökte rädda dem. Den sorgen känns lika stark i dag, ja alla dagar när jag tänker på vad de här alldeles vanliga människorna råkade ut för.

Och sedan sorgen för alla anhöriga... och framförallt barnen.

Jag funderar mycket över varför just den här katastrofen, slår så hårt och en del är förstås att man är med i själva skeendet när man följer det som händer via tv och radio.

De överlevandes berättelser när den stora massan blir till individer, det tar hårt. Jag tänker på de två mammorna som skulle resa med sina elvaåriga döttrar, från en delstat till en annan. De hamnade på varsitt plan och båda planen kapades.

Det allra värsta är känslan av otrygghet. Att vi har olika länder, gränser, ett försvar, för att försöka skydda vår befolkning, familj, våra vänner, vårt nätverk av människor som vi bygger vårt samhälle tillsammans med.

Skydd mot en yttre fiende.....

Men här var det inte så - här handlade det om en inre fiende, inom landets gränser som till synes verkade ingå i gemenskapen, det sociala nätverket... där man trodde att det handlade om "vi" och "tillsammans". Där det förtroendet slutade i mord.

Varför? Vad hade alla de här vanliga små människorna, mammorna och papporna gjort? Det kommer jag aldrig att förstå.

Jag var inne i stan med mitt yngsta barn för en "mor och dotter dag", två dagar innan självmordsbombaren brände av sin bomb här i Stockholm. Vi gick precis där mordförsöket inträffade två dagar senare och det tog naturligtvis extra hårt. Reaktionen på facebook och överallt i media blev "locket på", inga diskussioner, inga reaktioner knappt - mer av ursäkter och undanflykter.

Men om vi ska bygga ett samhälle tillsammans som ska vara bra och tryggt för alla och helst utan "trojanska hästar", så måste vi nog ta av det där locket, tänka konstruktivt, diskutera, debattera och fundera på hur vi ska få ett tryggt samhälle för oss själva och våra barn.

En fungerande demokrati kräver faktiskt det. En liten tanke en dag som denna när det blir proffstyckarna som kommer att sätta agendan för dagen och som kommer att berätta för oss vad vi ska, tycka, tänka och tro och vilken världsbild som är den "rätta".

Madeleine Lidman

Läs också:
















tisdag, september 06, 2011

Det finns ingen Quick Fix för barnuppfostran

Foto:RachelH_  (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Stressade föräldrar slår sina barn läser jag i DN. Och barnmisshandeln ökar kraftigt ..... och drabbar barn mellan 2-5 år (trotsåldern).... och förövarna är stressade föräldrar i medelklassen.

Det finns bara en sak att säga som jag ofta säger "Karriär och barn - javisst - men inte nödvändigtvis samtidigt". Barn tar tid - och det krävs tålamod, fokus, tid och ork för att fostra barn genom de olika utvecklingsfaserna. Men många föräldrar har inte den tiden, annat än timmen mellan middag och läggdags på kvällarna.

Och tyvärr men det räcker inte för många, för att komma in i föräldrarollen - för att lära känna sitt barn och ge barnet den närhet, kärlek och goda omsorg som barnet har rätt till.

Stress gör människor aggressiva, både stora och små och ett barn i en utvecklingsfas är extra känsligt, liksom den förälder som har bråttom att lämna på dagis för att hasta iväg till jobbet.

En minikris där just då när det är dags att åka till jobbet och barnet ska lämnas på dagis, kan tydligen eskalera och göra att den stressade föräldern gör just det man inte får.... han eller hon slår sitt barn. En fysisk smärta hos barnet blir till en psykisk smärta som påverkar hur barnet sedan är mot andra på dagis och som påverkar barnet och hur det kommer att må själsligen för resten av livet.

Då kommer samhället in med sin Quick Fix. Föräldern ska gå en kurs i Föräldraskap - Komet till exempel och barnet ska behandlas med manualbaserade program som SET, Social och emotionell träning på dagis - och lära sig empati - lära sig att bli socialt välfungerande.

Problemet är bara att empati utvecklar du som barn när du får empati - inte genom teoretiska övningar.

Återigen.... att skapa ett samhälle där det inte finns tid för barn och en balans mellan arbete och familj skapar många problem. Varför inte istället göra det enklare för föräldrar genom att öka valfriheten, så att varje familj kan sy ihop den lösning som passar just dem bäst.


Läs också:





lördag, augusti 20, 2011

Barnen gör som vi gör - inte som vi säger

Nu börjar skolan och många barn går till skolan med en klump i magen skriver nästan alla tidningar. Genast svämmar tidningarna över med debattartiklar om hur barnens destruktiva beteende med att mobba andra ska förändras på olika sätt i skolan.

Men vem tänker förebyggande?

Barn gör inte som vi säger - de gör som vi gör. Varför kommer så många barn till skolan och mobbar andra? Varför är de inte empatiska och socialt välfungerande? HUR har deras första år i livet sett ut eftersom de formats till att bete sig så här?

DET tycker jag är en både viktigare och mer intressant diskussion. Vi föräldrar har ett mycket stort ansvar - det är faktiskt på oss det vilar att våra barn inte mobbar andra.

Det är så viktigt att lära barnen att vi alla är olika men lika mycket värda.

Ger vi barnen den närhet, kärlek och goda omvårdnad de har rätt till så blir de också empatiska. Barn som inte får det de behöver rent känslomässigt får naturligtvis sår i själen, som de kommer att utagera på ett eller annat sätt. Men vi måste också föregå med gott exempel. Hur pratar vi om våra medmänniskor? Öppet och utan att sätta etiketter? Tillåter vi att människor får blomma ut och gå sin egen väg eller kräver vi att alla måste vara lika, göra lika.

Vi kan inte rent teoretiskt förklara för barnen att det gynnar oss alla om vi är sjyssta och snälla mot varandra. Det gynnar oss som grupp, vårt samhälle och vårt land. Istället måste vi föregå med gott exempel och visa vägen genom att ge barnen det de behöver och genom att i vårt eget beteende visa vägen hur man kan och bör vara mot varandra. Inga manualbaserade program i världen kan göra ett lika bra jobb som vi föräldrar.

Det här visar bara återigen att staten inte är den bästa föräldern.


Läs också:










lördag, juli 30, 2011

Pappor ÄR viktiga - föräldrar är viktiga

Proffstyckarna ger sig inte i första taget. Världsbilden är svart eller vit, millimeterrättvisa är receptet mot allt och människor kan inte tänka själva.... planera själva.... eller överlåtas ansvaret att få bestämma själva.... HUR de vill fördela föräldraledigheten.

Självklart är pappor lika viktiga i sina barns liv som mammorna, som Anna Laestadius Larsson skriver i sin krönika. Men det betyder INTE att vi ska tvångsdela föräldraledigheten - som hon skriver för femtioelfte gången. Däremot ser jag rent allmänt att det skulle vara bra om vi moderniserade familjepolitiken mot ökad valfrihet. Den måste bli mer flexibel, då kan de föräldrar som vill sy ihop sina egna lösningar för att vara närvarande föräldrar, beroende på hur familjesituationen ser ut. Alla familjer är olika och alla barn är olika nämligen.

En liten "detalj" som proffstyckarna ofta glömmer bort. I proffstyckarnas värld handlar föräldraskapet bara om det första året - sedan tar staten och förskolan över. Men i verkligheten är du förälder hela livet. Därför är det viktigt att tänka längre och planera även för tiden efter föräldraledighetens slut.

Hur mycket tid ska barnet få med sina föräldrar?

Många föräldrar hittar här olika lösningar. Ibland är det mamman som är hemma, ibland pappan. Ibland jobbar båda föräldrarna 50 procent och turas om att vara hemma. En del kämpar för att stanna hemma längre men väljer sedan förskola och satsar på att gå ned i tid, för att kunna hämta tidigt.

Den diskussionen är egentligen den viktigaste. Hur ger vi våra barn tid, så att vi kan vara närvarande föräldrar under HELA barnets liv. Inte bara sex månader var.........

Men tyvärr.... så länge proffstyckarna har bestämt sig för att de vet (bättre än alla föräldrar där ute i vårt avlånga land) hur vi bäst ska leva våra liv, så kommer debatten inte att utvecklas vidare. Ibland känner jag bara ett enda stort gäääsp. Kan de aldrig komma med något nytt. Och varför tar de aldrig in några argument från gräsrötterna som ändå lever där ute i verkligheten. Tvångsdelning har proffstyckarna tjatat om i snart tio år, trots att föräldrar är kloka nog att inse skillnaden mellan teori och praktik. De förstår att snäva ramar skapar problem och de vill faktiskt inte ha någon tvångsdelning, så varför inte acceptera det och börja tänka lite nytt, gå vidare och börja fundera över det som verkligen är ett stort problem i dag - att så många barn har för lite tid med sina föräldrar.

Madeleine Lidman

Läs också:






tisdag, juli 26, 2011

I en spöklik värld registreras dagisbarnens åsikter

Jag hade helt missat den här utomordentliga debattartikeln från föräldrar som reagerat över att deras barns åsikter registrerats. Hur många föräldrar har inte reagerat..... förmodligen en majoritet. Har de någon aning om vad deras barn är med om på sin förskola.... egentligen. Vet de vilka program barnen mals igenom? Social emotionell träning (SET) eller någon genuspedagogiskt program kanske? Vet de att programmen saknar evidens? Har de någon aning om hur barnen påverkas av programmen? För att "rätt" program ska användas för att forma barnen, krävs förstås att dagis registrerar och dokumenterar barnens åsikter och även föräldrarnas. Då måste pedagogerna fråga ut och dokumentera barnens svar.

Får man tro på Gud i vårt land, eller är det fel? Förmodligen.... då ska väl någon form av avprogrammeringsprogram sättas in. Det var nämligen en av frågorna som ett litet barn på en förskola fick och som personalen sedan tog upp med föräldrarna; Brukar ni prata om ifall ni tror på Gud? Föräldrarna reagerade över att privata frågor som rör värderingar och trosuppfattningar åsiktsregistrerats på deras förskola.

Med all rätt.

Det var ju faktiskt så här nazisterna arbetade. Via barnen ville de komma åt föräldrar med "fel" åsikter. Barnen frågades ut och uppmuntrades att ange föräldrar och andra. Är det dit vi är på väg med denna form av åsiktsregistrering.

Får barn i dag vara barn och växa upp och själva bilda sig en uppfattning i olika frågor eller ska vi acceptera att de ska "programmeras" genom att de får genomgå olika manualbaserade program, där barnen och föräldrarna innan programmeringen börjar åsiktsregistreras? Personligen tycker jag att det är otäckt på gränsen till overkligt att det ser ut så här. Frågan är dessutom om det inte är ett brott mot FN:s barnkonvention att behandla barn på det här sättet.

Madeleine Lidman

28/8-2011: p.s Nu börjar faktiskt en och annan journalist att vakna och inse hur vansinnigt det här är. Ett mycket positivt tecken.
30/8-2011: Och yrvaket vaknar några till: DN och SVT
Men den mest intressanta frågan är väl om någon kommer att göra något åt det hela. Eller blir det en storm i ett vattenglas och sedan återgår allt till det ”normala”.

Läs också:







Censuren på internet skadar demokratin

Den svenska förskolan befinner sig en djup kris. Det har vi på Hemmaföräldrars nätverk känt till länge... och kämpat för att förbättra. Men som alla vet är det inte guldläge när en hemmaförälder säger att det är problem med stora barngrupper och få personal.... för då har man en dold agenda. Men självklart vill även hemmaföräldrar att förskolan ska erbjuda en bra verksamhet, helt enkelt därför att det finns de som väljer den verksamheten till sina barn när de blir äldre och.... ärligt vem mår bra av att se hur små barn far illa.... självklart så agerar man som förälder då. Även om det handlar om andras barn. Små barn behöver vårt skydd och det ingår i vuxenrollen att ta ansvar.

Därför har jag (och många andra men det var BO som drog igång kampen med att påtala att små barn bör omfattas av en arbetsmiljölag) varit med och skrivit debattartiklar och inlägg för att förskolebarn och fritidsbarn ska omfattas av en arbetsmiljölag och en Lex Sarah lag (där personalen är skyldig att anmäla brister).

Som de flesta vet får hemmaföräldrarna aldrig komma till tals i media, om man inte går ut och skriker ut att man är "hemmafru". Men vård och omsorg om de egna barnen handlar inte om att vara hemmafru - det handlar om att vara hemmaförälder eftersom det lika gärna kan vara en pappa som är hemma.

Det tråkiga är att hemmaföräldrarna aldrig släpps fram på ett seriös sätt i media och även censureras när de försöker göra inlägg på internet och kämpa för att de små barnen ska få det bättre. Föräldrar som kanske drivs av dåligt samvete har ett väldigt stort inflytande över vad som får komma fram på nätet och vad som inte får komma fram. Och nu är även ett företag som heter Interaktiv säkerhet en del i kampen mot att tysta hemmaföräldrarna.

Söker man på nätet på Familjeliv och Interaktiv säkerhet så kommer många inlägg om rena övergrepp och grov censur upp. När en hemmamamma till exempel drog igång en tråd på sajten familjeliv.se om hur hemskt det var att en liten treåring dog på dagis, strypt i sin egen hjälm, så satte stalkerdrevet på Familjeliv igång och Interaktiv säkerhet som modererar sajten tog bort inlägget, trots att det inte bröt mot några regler. Tyvärr fungerar Familjeliv så att det inte går att skriva till moderatorn eller kommentera. Skriver man till redaktionen så väljer de att inte svara. Inlägget som togs bort om dödsolyckan på dagis togs bort med följande motivering och medlemmen stängdes av;

”Ett inlägg som du har skrivit under rubriken
Förskolan saknade hjälmregler, dagisbarn dog
har tagits bort då det är provocerande skrivet och då du länkat till en familjs personliga tragedi för att belysa nedskärningar inom barnomsorgen. Vi har redan innan meddelat dig att det inte är ok och vi tar därför bort din tråd. Vänligen respektera vårt beslut.
Här är en kopia på inlägget du skrev:
Efter onsdagens tragiska olycka på en förskola i Sandviken, där en treårig pojke avled efter att ha fastnat med hjälmen när han klättrade i ett träd, skärper nu kommunen säkerhetsreglerna för både fristående och kommunala förskolor.
http://www.dn.se/nyheter/sverige/sandviken-skarper-forskolesakerhet

Så blev det när en hemmamamma tog upp ett problem. Inga värderingar, inga tillägg, bara texten från artikeln rakt av och ändå raderades inlägget. Det lustiga i kråksången är att lite senare tog en förskollärare upp samma olycka...... Men då fick inlägget vara kvar, trots att hon även skrivit sin personliga åsikt. (Det är skillnad på folk och folk i Familjelivs ögon tydligen):

”I förra veckan fick han beskedet att åklagaren lägger ner undersökningen om vållande till annans död. Enligt åklagarens beslut har förskolelärarinnan inte brustit i sitt agerande på ett sådant sett att det är åtalbart. Men pappan håller inte med och nu ska fallet överprövas.– Jag anser att åklagaren har fel i sitt resonemang. Han menar att man inte kan begära att hon skulle ha bättre uppsikt än en vanlig förälder. Men jag har aldrig lämnat min treåring utan uppsikt i flera minuter, aldrig, säger han.

Jag fattar verkligen inte hur man tänker där. Jag håller helt med Martins pappa, det är ju SJÄLVKLART att man kan begära att en pedagog på förskolan ska ha bättre koll än "en vanlig förälder"! Som pedagog är man anställd för att ta hand om andras barn, man får betalt för att ha koll!

Blir så jäkla arg!

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2011-06-09 09:55

Eftersom många förutsätter att jag inte gör det, så jo, jag jobbar på förskola själv, och har gjort det i många år”.


Sverige sägs ju vara en demokrati. Men ändå diskrimineras hemmaföräldrarna helt öppet. Och det sker varje dag, varje timme... här och nu, utan att någon reagerar eller tycker att det är särskilt anmärkningsvärt. Det kan handla om kommentarer till artiklar inne på Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter, Sydsvenskan och även ibland Svenska Dagbladet, som raderas bara för att de uttrycker en annan åsikt än den gängse ”korrekta”. Ofta är företaget Interaktiv säkerhet inblandat men lika ofta är det tidningens egna moderators som bestämmer sig för att hemmaföräldrarna inte ska få höras.

Det här är inte okej i Sverige anno 2011. Alla människor är lika mycket värda och har rätt att få uttrycka en åsikt. Man är inte en sämre människa bara för att man valt att ge sina barn tid, för att man valt att stanna hemma längre än ett år, eller för att man väntat med förskola eller valt bort det helt till förmån för något annat alternativ som dagmamma, hemmaförälder eller annat. Sverige behöver en öppen debatt och många olika åsikter... som jag sagt förut... vi har börjat vandra på en mycket farlig väg när sådant här får ske.

Madeleine Lidman



lördag, juli 23, 2011

Sydsvenskan tar bort möjligheten att länka till bloggar

Vem bygger nya Berlinmurar i vårt land? Tja stadiga murar byggs kring vissa tidningar och proffstyckare. De vill väldigt gärna ta sig rätten att tala om för gräsrötterna hur de ska leva sina liv och vilka åsikter de ska ha. Men om då gräsrötterna också vill ha en åsikt? Om de vill debattera och försvara sig mot till exempel hämningslösa påhopp från makteliten?

Då har det funnits ett litet andningshål i möjligheten att till vissa - med betoning på vissa - artiklar kunna kommentera innehållet. Eller så har den ambitiöse kunnat skriva ett blogginlägg och länka till artikeln.

Som exempel.... Heidi Avellan på Sydsvenskan har länge bedrivit sitt eget privata korståg mot hemmaföräldrarna och har sällan missat ett tillfälle att använda sin makt och ställning till att, på en tämligen låg nivå, sprida sina föraktfulla känslor för de föräldrar som väljer att ge sina barn tid. Eftersom hon inte vill ge samma hemmaföräldrar chansen att berätta om sina livsval och varför de har valt att stanna hemma längre än ett år - så har det tidigare gått att blogglänka til hennes aggressiva artiklar i alla fall.

Nu är det slut med det.

Sydsvenskan har strypt även den möjligheten. Nu är avtalet med Twingly uppsagt och påhoppen kan fortsättningsvis pågå utan att den som attackerar behöver få något svar. Visst kan man göra så om man tycker att debatt är obehagligt och om man vill stå oemotsagd. Men särskilt utvecklande och demokratiskt är det förstås inte. Speciellt inte med tanke på att tidningen Sydsvenskan inte låter hemmaföräldrarna få komma till tals i tidningen heller. Det hela känns lite som en backlash à la Radio Nord. Där skräcken hos den dåvarande socialdemokratiska makteliten tog sig farsartade uttryck när de jagade lilla Radio Nord hysteriskt för att stoppa deras sändningar utanför radiomonopolet som kontrollerades av socialdemokraterna, liksom tv-monopolet.

Desperat försöker vissa tidningar och proffstyckare stoppa människor som till exempel hemmaföräldrar från att höras. VAD är de så rädda för? Vad tror de ska hända om åsiktsförtrycket hävs och hemmaföräldrarnas röster och åsikter släpps fria?

Lite skrattretande är det allt. Jag tror inte att de behöver vara så rädda. Det värsta som kan hända med en seriös debatt, fler åsikter och fakta istället för myter - är att vi får många fler barnomsorgsalternativ att välja mellan och att förskolan tvingas ur sin djupa kris genom att barngrupperna blir mindre och personalen fler. Kanske vi till och med får se förskolebarn omfattas av en arbetsmiljölag och som grädde på moset med all valfrihet och en bättre och mer flexibel familjepolitik, så får vi kanske se en bättre psykisk hälsa hos Sverige barn. Det är väl inte så farligt?

Madeleine Lidman

p.s Den här ledaren i DN beskriver väldigt bra varför ett öppet demokratiskt samhälle, med ett öppet debattklimat är positivt.








lördag, juli 16, 2011

Stanna hemma eller välja förskola

Foto: Richard Leeming(FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Det finns många sätt att fostra små barn. Just nu är trenden att göra små barn till elever från ett års ålder och sätta dem i förskola. Men om man vill göra annorlunda så går det faktiskt också väldigt bra. Varje tidsålder har sin trend och det viktigaste är alltid att följa sin magkänsla.

Väljer man förskola så är det några saker som är viktigt att tänka på att titta på innan. Hur stor är barngruppen? Hur många personal finns det per barn? Hur känns personalen.... även om trenden just nu är att poängtera utbildning så är det många andra egenskaper hos personalen som är viktig. Är de empatiska? Knyter de an till barnen? Kärleksfulla? Omtänksamma? Trivs de med sitt jobb och har de en arbetssituation som gör att de orkar vara på topp? Små barn kräver mycket närhet, kärlek och god omvårdnad för att inte längre fram i livet drabbas av psykisk ohälsa eller beteendestörningar. Utarbetad personal som inte mår bra, klarar naturligtvis inte av att ge barnen vad de behöver och miljön blir inte bra. En bra bok att läsa för att lära sig mer om hur förskolan fungerar i praktiken och vad man ska tänka på är: ”Förskolan för de allra minsta. På gott och ont”.

Viktigt är också att om du väljer att sätta ett litet barn i förskola tidigt, så försök att ändå ge ditt barn tid. Gå ner i arbetstid, omprioritera, hämta tidigt och ge avkall på andra aktiviteter i ditt liv för att finnas där för ditt barn. Det är inte heller ett råd du kommer att få i dag när det finns starka krafter som arbetar för att alla barn ska gå långa dagar på dagis. Få har väl missat debatten om hämtstressen.

Och så magkänslan. Vad är det egentligen. Det kan vara om ditt barn gråter hysteriskt vid lämning och du känner att något är fel. Personalen kommer kanske att säga att allt är okej och du kommer att försöka tvinga dig själv att tro på deras ord. Mitt råd är.... gör inte det rakt av utan att fundera lite till. Har ditt barn knutit an och är trygg med "sin" personal, så ska barnet inte gråta hysteriskt. Tyvärr men jag tror inte heller på att bara gå och lämna ett gråtande barn.

Återigen kan jag bara säga - strunta i att vara politiskt korrekt och lyssna till din magkänsla.

Hur långa dagar tror du själv att ditt barn orkar med? Kom ihåg att ju mer tid du tillbringar med ditt barn - desto lättare blir föräldrarollen. Du får nämligen öva och ni knyter an till varandra, vilket underlättar enormt. Lär du dig att hitta ett bra samspel med ditt barn när det är litet och kommer du in i föräldrarollen då, så underlättar det föräldraskapet under frigörelsefasen och tonåren. Jag brukar säga.... den förälder som inte klarar av en vilt skrikande tvååring i mataffären - hur ska den föräldern kunna hantera barnet som tonåring? Det finns en mening med barnets utvecklingsfaser också för föräldrarna och det är att mogna och växa in i föräldrarollen. Men då krävs det förstås att man tillbringar tid med barnen och orkar - och inte på grund av brist på tid och dåligt samvete börjar ”curla” de små.

Vill du vara hemma....grattis.... det går som sagt också alldeles utmärkt, även om det inte är vad du kommer att få höra när du väljer att stanna hemma längre än ett år. Människobarnet föds egentligen alldeles för tidigt och är det hjälplösaste av alla däggdjursungar. Egentligen skulle människobarnet behöva ligga kvar i magen ett år till, men det klarar inte kvinnokroppen av, så våra ungar föds innan de är fullt utvecklade.

Första året för människobarnet handlar därför om att "komma ikapp" och lära sig de baskunskaper som vi däggdjur behöver, som att få styrsel på kroppen och kunna sitta och gå till exempel. Mellan ett- och tvåårsåldern sker sedan en enorm utveckling av hjärnan. Den påverkas starkt av den känslomässiga relationen till föräldrarna (eller andra vuxna som tar hand om barnet). Samspelet och anknytningen - kvaliteten i relationen - har en grundläggande betydelse för barns sociala, emotionella och intellektuella utveckling. På Folkhälsoinstitutet skriver man:

”En omfattande vetenskaplig litteratur visar att ett gott samspel mellan föräldrar och barn minskar risken för ett stort antal hälsoproblem (Stewart-Brown 2008). Ett gott samspel minskar risken för olika former av psykisk ohälsa kommer till uttryck eller utvecklas, däribland beteendeproblem och för inåtvända problem (till exempel depression och ångest). Det finns också stöd för att en god relation mellan föräldrar och barn minskar risken för alkoholmissbruk, drogbruk, rökning, fetma, ohälsosamma matvanor, olycksfallsskador och hjärt- och kärlsjukdom. Att föräldrarna har en avgörande betydelse för barnens hälsa är känt sedan länge”.

Ett gott samspel ja.......det är hela grunden för barnets sociala, emotionella och intellektuella utveckling. En engagerad förälder har naturligtvis alla förutsättningar att ge det lilla barnet det som det behöver för att utvecklas och bli socialt välfungerande, empatiskt och för att barnet ska må bra och inte drabbas av psykisk ohälsa. Även om det finns syskon så räcker en förälder till för att samspela socialt med barnen och äldre syskon är också en tillgång i samspelet. Den närhet, kärlek och goda omvårdnad som en förälder kan ge är i mina ögon guld värd för det lilla barnets utveckling. En trygg och bra bas att stå på behöver alla barn och den fås som sagt i socialt samspel med en vuxen. Något som också är grunden för att barn ska inhämta kunskaper och bli duktiga i skolan.

Utmaningen för många hemmaföräldrar i dag är att hitta andra barn som också är hemma. Med den ensidiga familjepolitik vi har haft så har politikerna utan att tveka länge försökt fasa ut alternativ som dagmammor och sett till att stänga ned öppna förskolor, lekis, parklekar och andra former av barnpassning (som där man förr kunde lämna in barn om man behövde gå till läkaren till exempel). Kortsiktigt gäller det därför att hitta andra lösningar som hemmaförälder - och skapa nätverk med andra som är hemma. Långsiktigt så måste en förändring till eftersom en majoritet ändå vill vara hemma längre med sina barn. Därför är det dags att ställa krav på politikerna att utöka valfriheten igen och underlätta för hemmabarnen och hemmaföräldrarna att hitta mötesplatser.

Det är från ett års ålder som det riktigt spännande börjar. Det är nu barnet på allvar vill upptäcka omvärlden och lära sig att fungera i den och bli en del av en gemenskap. Upptäckarlustan hos en liten ettåring är enorm. Allt är nytt och spännande och ska naturligtvis helst upptäckas där ute i det verkliga livet där allting sker. Bara att gå en lugn promenad och upptäcka allt som parken eller skogen erbjuder. Få följa med och fika och lära sig hur man gör ute, få följa med och handla, vara med och laga mat, städa. Från cirka tre års ålder börjar barnet få större utbyte av att träffa kompisar, då är det bra att ordna något regelbundet som en träff i lekparken eller bara att bjuda hem kompisar eller få komma hem till andra. Kom ihåg att allt du gör som hemmaförälder är en del av den absolut mest överlägsna pedagogiken.... hemmapedagogiken eller som den också kallas vardagspedagogiken. Så här bygger du upp din hemmatillvaro.

Du kommer inte att få uppmuntrande tillrop som hemmaförälder, eftersom proffstyckarna och nästan  alla politiska partier tycker att du gör ”fel” val. Kom därför ihåg att du lär dig mycket och utvecklas som hemmaförälder och känns det bra och rätt - så våga lita på din magkänsla. Du känner ditt barn mycket bättre än proffstyckarna och politikerna. Läs ”Den kreativa hemmaföräldern"




torsdag, juni 09, 2011

Ljug inte Gabriel Wikström!

Det finns egentligen bara en sak att säga angående sossarnas försök till skolplikt för små barn;

VAR finns de forskningsresultat som visar att förskolan bidrar till en bättre utveckling hos barn?

Om man kläcker ur sig ett så tvärsäkert påstående så bör man ha åtminstone en enda svensk undersökning att hänvisa till. Men det finns inga svenska undersökningar – vilket förstås lämnar utrymme för att hitta på både det ena och det andra tydligen. En strategi som fungerat väl för socialdemokraterna tidigare...... innan internet. I dag är nog människor inte fullt så lättlurade.

Att påstå en sådan här sak – blir en direkt lögn – i ljuset av den ständigt ökande psykiska ohälsan hos barn. Beteendestörningarna ökar och vill man veta varför så var Per Kågeson sanningen på spåren redan 2005 i sin bok "Tid för barn".

Svenska barn uppvisar dessutom allt sämre resultat i skolan. Det är bara att titta på OECD Pisa undersökningen. Hur hänger det ihop när så många går på dagis, från så tidig ålder?

Men i Finland går det bra och där heter framgångsfaktorn NÄRVARANDE FÖRÄLDRAR.

Vill man veta hur förskolan påverkar barn så är det bara att läsa den största undersökning som har gjorts och det är NICHD studien som är gjord på barn varav de flesta gick på dagis av en högre kvalitet än vad vi har i Sverige.


Läs också:







lördag, maj 28, 2011

Så skapas narcissistiska barn

Vi människor blir empatiska när vi blir empatiskt behandlade som små. Får vi inte den goda omvårdnad, den närhet och kärlek som vi har rätt till då - så växer vi upp till oempatiska vuxna med en narcissistisk läggning.

Det är mellan ett - tvåårsåldern som empati, inlevelseförmåga, allt det som sitter i frontalloberna utvecklas. Men för att barnen ska utvecklas till socialt välfungerande vuxna så behövs det en vuxen som kan knyta an till barnet och samspela socialt med barnet.

Föräldrar i dag vet väldigt lite om utvecklingspsykologi och hjärnans utveckling. De vet väldigt lite om hur beteendestörningar och personlighetsstörningar hos barn uppstår och de vet säkerligen inte att beteendestörningarna ökar hela tiden. Visst de det så skulle de säkerligen fundera både en och två gånger HUR de låter sina barn tillbringa sina första år i livet.

Som förälder har du alltid en ansvar att själv söka dig information och vara kritisk mot den information som staten serverar. Men samtidigt har politikerna ett stort ansvar att inte ge föräldrar missledande information. Även om de anser att syftet är gott och har suttit på något partikansli och dragit upp riktlinjerna för inom vilka ramar människor ska få leva sina liv.

Det måste i alla system finnas ett stort mått av frihet inbyggt. Det måste uppmuntras att människor tänker själva för annars kan saker gå alldeles för långt åt fel håll och konsekvenserna i lidande blir nästan ogripbara.

Familjepolitiken är ett exempel där politikerna varit inne och styrt alldeles för mycket. Även om inte så många greppat det ännu så ser vi i dag konsekvenserna. Den svenska förskolan befinner sig i en djup kris och många barn far väldigt illa i stora barngrupper med få personal. Naturligtvis så skadar miljön deras utveckling - det är alla forskare ense om. Men det är inte den information som föräldrar får. De får bara höra hur viktigt det är att inte missa dagis, eftersom det ingår i det "livslånga lärandet" och barnen ses som små elever.

Stressen för personalen gör också att en del till slut kommer att låta det gå ut över barnen. Ett annat problem med för många barn är att olyckorna, de allvarliga olyckorna ökar.

Lägger man till det att Sveriges barn saknar skydd i en arbetsmiljölag, så förstår den (som vill och orkar förstå) att situationen för de allra minsta är allvarlig - mycket allvarlig.

Vi befinner oss i ett mycket skarpt läge och det finns inte längre tid att ta på sig skygglapparna eller stoppa huvudet i sanden som förälder. Det finns bara en sak att göra och det är att kräva mindre barngrupper och mer personal. Men också fler barnomsorgsalternativ och mer frihet att som förälder själv sy ihop olika lösningar för att hitta en bra balans mellan familj och jobb.


Hemmaföräldrars nätverk



fredag, maj 27, 2011

Mamma, pappa, bebis och syskonet på dagis

I Svenska Dagbladet står det om den kloka reformen som Kristdemokraterna drivit fram som innebär att föräldrar och barn snart får 30 dagar tillsammans för att knyta an och vänja sig vid att familjen utökats. Jag hoppas att alla föräldrar är så kloka att de inser att den tiden som mamman och pappan behöver för att knyta an till den lilla bebisen - behöver syskonet/syskonen lika mycket.

Många föräldrar tycks leva i föreställningen att syskon nummer två ska få exakt lika mycket tid med mamma och pappa som första barnet fick. Därför dumpas ettan på dagis när tvåan kommer hem från BB.

Det är något sorgligt över hela det tankesättet.

Lilla ettan ska väl inte känna sig undanskuffad, utan behöver ju också vara med sin mamma och pappa och sitt nya syskon och få känna att han eller hon är precis lika älskad och viktig som innan syskonet kom.

Här handlar det inte om mamma och pappa först och främst utan om barnen. Tvåan lider inte av att ha ett syskon hemma. Tvärtom. Det här är bara ytterligare ett bevis på att föräldrar i dag inte tror sig om att klara av att ta hand om två barn samtidigt. Varje barn ska tydligen få växa upp som "ensambarn". Men barn behöver hela sin familj, de behöver få frottera sig med sina syskon och finna sin plats i syskonskaran. Och nog borde de allra flesta kunna reservera de 30 dagarna inte bara för sig själva utan också för det äldre syskonet. Jag är övertygad om att det är en mycket klok investering att ge hela familjen den tiden.

Hemmaföräldrars nätverk




söndag, maj 01, 2011

Sverige och Finland har valt helt olika vägar kring skolan

Finland satsar på välutbildade lärare med hög status och lärarledda lektioner. Tiden verkar inte gå åt till att fostra barnen och få dem att;

- stänga av mobilerna och sluta surfa/sms:a/prata i telefon
- ta av sig kepsar/mössor
- ta ner fötterna från skolbänken
- sluta prata med bänkgrannen och börja lyssna på läraren
- sitta still
- sluta stöka rent allmänt

Istället kan lärarna i Finland satsa på att utbilda i ett ämne de brinner för och har goda kunskaper i - och resultaten lär inte vänta på sig. Finland toppar i OECD Pisa undersökningen år efter år.

I Sverige verkar fokus i dag ligga på att komma tillrätta med alla beteendestörningar hos en stor andel av barnen. Skolorna satsar pengar på att köpa in färdiga program som barnen ska malas igenom på skoltid, för att försöka få lugn och ro att undervisa.

Men VEM frågar sig varför barnen beter sig så här? Vem ser varje enskilt barn och just det barnets behov - av medmänsklighet, närhet, bekräftelse, ledning?

Sverige är sannerligen ute på hal is. Jag tror att vi måste gå tillbaka till själva grunden och titta på HUR vi låter våra barn växa upp. Vi har en familjepolitik som inte tar hänsyn till det enskilda barnets behov - istället ska alla föräldrar med ekonomiska styrmedel tvingas att välja standardlösningen - med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder. För att nå dit och få föräldrar att sätta sin magkänsla åt sidan - en magkänsla som hos en majoritet skriker att det här är fel att lämna bort ett så litet barn - så har man ett digert propagandamaskineri som ständigt arbetar med att invagga föräldrar i en falsk säkerhet, att det bästa för alla barn - i alla lägen - är att alltid sätta barnet på dagis från ett års ålder.

Men svenska föräldrar är grundlurade och väldigt få ser de här sambanden mellan uppväxt och psykisk ohälsa - även om det går att se en ökning av människor som både ser och agerar - mot dagens styrande familjepolitik.

Nu har familjepolitiken drivits så hårt i decennier att nästan 90 procent av alla ettåringar i dag går på dagis. För att göra det hela mer kostnadseffektivt, så har barngrupperna gradvis ökats på och personalen skurits ned, utan alltför stora protester från föräldrarna - som fortsätter att lämna in barnen varje dag till dagis, som de ska göra.

Steg ett är infört och på plats.

Nästa steg som nu är på gång, är att skapa stordriftsfördelar - allt fler "stordagis" byggs eller skapas med hjälp av baracker som ställs ut. Här ska det sparas pengar genom att ha stora dagis med många avdelningar, där man kan ha ett kök, en städfirma, färre personal - som dessutom ska rotera på avdelningarna, så att deras arbete blir mer stimulerande.

Men vem har gjort en riskanalys av hur barnen påverkas av denna stordrift? Vem har tänkt på hur det är för barnen, att inte bara vistas i stora barngrupper - utan också få ibland hundra barn att relatera till, som man möter ute på gården. Hur blir det för barnen att ständigt möta ny personal? Hur förändras verksamheten när dagisen allt mer börjar likna en skola, där små ettåringar får växa upp i en allt mer skolliknande miljö?

Vem har ens tänkt tanken på hur en sådan miljö påverkar barnen?

Vi kan ju ändå ana hur dagens miljö påverkar barnen. Alla program som sätts in mot beteendestörningar hos både förskolebarn och skolbarn - talar sitt tydliga språk. Det är bara att konstatera att vi är inne på en mycket farlig väg - i en hejdundrande fart - och att väldigt få ser faran, agerar eller ens har en aning om vad de ska göra åt det här.

Ännu ett skäl att släppa fram lite nya röster i debatten, som hittills dominerats av dagiskramarna. Vi behöver en mer flexibel familjepolitik som tar hänsyn till att alla barn är olika. Föräldrar ska utan att skämmas lätt kunna välja mellan en mängd olika barnsomsorgsalternativ, där även hemmalternativet ska ingå.