 |
| Foto: photogramma1 (FLICKR) LICENS: CC BY-SA |
Inte undra på att situationen aldrig blir bättre för kvinnorna. De får fortfarande sämre vård, sämre mediciner och sämre livschanser.
Kvinnor har högre sjukskrivningstal än män - i alla yrken - och den gemensamma nämnaren heter att sjukskrivningarna ökar när familjens första barn fyllt ett år, skriver DN. Och ledarskribenterna, som bara ser en enda lösning - i sina trångsynta glasögon - är förstås snabba att gå ut och kräva mer styrning av människors liv. Nu poppar kravet om tvångdsdelad föräldraförsäkring upp igen. Bara kvinnorna tvingas ut i arbetslivet igen efter sex månader och papporna får ta över, så kommer också papporna per automatik att ta större del av hushållsarbetet och vips så går sjukskrivningstalen hos kvinnorna ner. Problemen är identifierade, först handlar det om barnen som måste bort tidigare från föräldrarna och sedan om att de lata, bekväma, bortskämda männen ska få känna på hur det är att vara hemma och sköta hushållet och sedan kommer de att hjälpa till minsann.
Jag ska berätta en hemlighet - även om vi tvångsdelar föräldraförsäkringen så kommer inte sjukskrivningstalen att gå ned och de vet jag därför att jag till skillnad från ledarskribenterna tar med en del andra faktorer. Till exempel så beställer man inte barn per postorder, utan det är faktiskt kvinnan som är gravid och bär barnet i nio månader med allt vad det innebär i fysiska och emotionella påfrestningar (tänk att man ens ska behöva skriva ut det), sedan är det kvinnan som ammar och det tär på kroppen och sömnen. Efter sex månader har saker och ting kanske äntligen kommit i ordning och barnet börjar få rutiner och allt börjar falla på plats - då ska kvinnan tvingas lämna över barnet till pappan.
I många fall kommer varken kvinnan eller barnet vara redo för en sådan separation och det kommer att kosta. Hur vet man att kvinnor inte redan nu försöker hitta lite tid för sina barn genom att sjukskriva sig, för att få en bättre balans mellan heltidsarbete och barn? För vi talar sjukskrivningar här, sedan har vi alla vabb dagar som jag tror att kvinnor också är i majoritet av att ta ut.
Sedan är jag så trött på att männen målas ut som lata skurkar, som försöker smita undan och därmed gör kvinnor sjuka. Vi pratar om två vuxna människor, det är väl bara att sätta sig ned och diskutera HUR man fördelar hushållsarbetet. När man är hemma med barn, så har man fullt upp ändå. Fokus hamnar på barnen och hushållsarbetet blir aldrig prioritet ett - så det får man fördela så gott det går eftersom båda arbetar - en utanför hemmet och en i hemmet med att ansvara för vården och omsorgen om barnen.
Elise Claeson beskriver på ett bra sätt hur vi gör barnen till ett problem - där man i till exempel USA ser fördelar med mammor som ger sina barn tid. USA slår oss också i andelen kvinnor på höga poster. (USA: 45 procent, Sverige 29 procent.);
"Men att ge barnen stor plats i ens liv behöver inte vara dåligt för karriärdrömmen", skriver den danska journalisten Kirsten Stendevad i sin bok Mamma - en karriärfördel (4good, 2006). Hon berättar om Fay, en amerikansk 55-årig sexbarnsmamma, som blev headhuntad till vice vd för en mellanstor konsultfirma. Fay upptäcktes av sin arbetsgivare i barnens skola där hon var aktiv i föräldrarådet. Bra föräldrar är bra medarbetare, var konsultfirmans policy.
Kvinnor som väljer bort tid med sina barn till förmån för sina karriärer får naturligtvis göra det, om de vill. Men det jag inte tycker om är när de försöker tvinga andra att göra likadant och jag gillar inte att de gör barnen till ett problem. Eller som en av Reinfeldts handplockade medarbetare skriver;
"I Sverige har vi fokuserat för mycket på "balans i livet" och effekten av det är att vi inte har så många karriärskvinnor. Det är enkelt, man kan inte både ha kakan och äta den. Det är flest arbetade timmar som vinner."
Det är dags med lite nytänkande och vi lär helt klart inte hitta det på ledarsidorna, hos proffstyckarna eller hos Nya moderaterna.
Madeleine Lidman
Läs också:
3 kommentarer:
Stort tack, Madeleine! Som jag förstår det är det, när det kommer till kritan, kvinnor i allmänhet som har störst makt över fördelningen av föräldraledighet - och det är helt okej för min del. Det jag tycker är tråkigt är att jag som man alltid måste höra att det är mitt fel att det ser ut som det gör - det godtar jag helt enkelt inte. Sen tycker jag naturligtvis att man ska kunna göra karriär på lika villkor, och inte vara diskriminerad pga kön, sexuell läggning, etnicitet eller vad det nu må vara.
Jag tror att politikerna kommer att rampa upp den här kampanjen med att få kvinnor att vara hemma mindre med barnen. Som det ser ut idag kommer det vara kvinnorna som har bäst utbildade i framtiden - och politikerna lär tycka att det är för dyrt för samhället om den bäst utbildade arbetskraften är borta från arbetsmarknaden. Det är helt enkelt en dålig investering. Sen måste de naturligtvis paketera detta på ett sätt så att det låter som att de faktiskt bryr sig om kvinnorna. Det är hög tid att protestera om man inte håller med.
Har skrivit om detta här.
Hej Mathias!
Ja visst blir man trött. Allt handlar om samarbete mellan föräldrarna. Den här ensidiga kritiken mot männen börjar bli pinsam. Jag har skrivit om det tidigare här
Det känns som att proffstyckarna/ledarskribenterna skapar bilden av ett problem som inte finns, allt i syfte att ge politikerna rätten att gå in och detaljstyra i våra liv, eftersom vi anses för dumma för att klara av det själva.
Personligen tror jag inte på storstilade kollektiva lösningar som ska tryckas på oss människor ovanifrån - jag tror mycket mer på valfrihet och många olika lösningar som i sin tur leder utvecklingen framåt - just på grund av att de kommer nerifrån gräsrötterna och går uppåt.
Mycket bra inlägg du gjorde i din blogg också (kan jag varmt rekommendera alla läsare). Här får vi samarbeta och sätta ned foten mot mer styrning :)
Ja, jag undrar vad det är som händer i media egentligen idag. Det känns surrealistiskt att läsa krönikörers och politikers åsikter om hur vi bör leva våra liv, när världen jag lever i själv ter sig väldigt annorlunda. Jag undrar hur mycket de påverkar våra liv, och hur mycket bitterhet de skapar för oss.
Själv vill jag gärna vara hemma med våra barn jag också, och tycker det finns mycket som är intressant att fundera på vad gäller könsroller, men när debatten i allt väsentligt utgår från att könet är en social konstruktion och att män förtrycker kvinnor ("könsmaktsordning") - då är jag inte med längre. Det är något som jag inte tror är sant, det finns mycket som talar mot dessa utgångspunkter och det är inga värderingar jag vill föra vidare till mina barn. Man talar om att man ska vara "normkritisk" men sätter istället bara nya normer (att saker och ting är bra bara det är "tvärtom"). Jag tror många mår dåligt av detta.
Jag ser att du varit inne på liknande diskussioner, även om vi har olika utgångspunkt - kanske därför det var extra intressant för mig. Gillar att du hänvisar till undersökningar, sånt man sällan får läsa om i media idag - där man bara vill köra på den fastlagda linjen. Jag kommer hänga kvar!
Skicka en kommentar