Om jag springer naken genom stan iklädd endast ett förkläde och skriker att jag är en hemmafru, får jag komma till tals i media då? Finns det någon journalist som kommer att intressera sig för och berätta varför en majoritet av landets föräldrar
skulle vilja välja bort standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder - till förmån för att en förälder stannar hemma lite längre?
Nej, hemmaföräldrarna skulle nog inte heller då få sin röst hörd på ett seriöst och objektivt sätt. Men det skulle i alla fall bli ett mediadrev och sedan skulle ett och samma gäng med Nalin Pekgul i täten få dagligt utrymme på debattsidorna, för att få en chans att dissa valet att ge sina barn tid, under rubriker som
"Inget hemmafruliv på andras bekostnad".
Nu är det faktiskt så att hur proffstyckarna än vill styra och ställa och bestämma ÅT människor hur de ska leva sina liv, så har gräsrötterna redan tydligt sagt vilken väg de vill gå. En majoritet i dag VILL förändra familjepolitiken och göra det möjligt för fler föräldrar att hitta en balans mellan familj och arbete. Många vill ha mer tid för sina barn än bara ett år och när de börjar arbeta igen så vill många hämta tidigare från dagis eller dagmamma.
Media borde därför på ett sakligt sätt presentera majoritetens önskemål och försöka hitta lösningar på hur det ska bli möjligt, men istället väljer många proffstyckare och en del politiker att lägga kraft och energi på att försöka förlöjliga valet att föräldrar vill ge sina barn tid (och dessutom utesluta papporna), genom att kalla det "hemmafrutrend" - allt för att lägga fokus på jämställdheten istället för barnen, så att debatten snedvrids.
Ett fulspel som de flesta genomskådar och som blir tramsigt i längden. Barnen behöver inte användas som murbräcka för jämställdhet. Det är bara att ta tag i de problem som finns, som att kvinnor får sämre vård och sämre mediciner, utan att involvera barnen. Den här debatten är gammal och överspelad. Föräldrar vill ha valfrihet och de är väldigt medvetna om varför.
I svallvågorna efter de senaste decenniernas ensidiga familjepolitik, som styrt stenhårt mot standardlösningen, har alternativen till förskolan "spolats bort". Lekisen (deltidsförskolorna med riktad verksamhet till barn mellan 3-6 år ett antal timmar i veckan) har lagts ned i många kommuner, de öppna förskolorna har lagts ned och den verksamhet som finns kvar har ofta en ensidig inriktning mot barn upp till ett års ålder, parklekarna har lagts ned - fram till för några år sedan fanns till exempel en utmärkt fungerande parklek i Täby, dit hemmaföräldrar som behövde gå till läkare, tandläkare (eller annat där det kan vara svårt att ta med barnen), kunde lämna in sina barn en timme, som lite barnvaktshjälp.
Det här måste vi ändra på NU. Vi måste se över hur vi bättre kan tillgodose alla olika barnomsorgsval, eftersom vi under alliansen ändå fått en viss valfrihet. Ett sätt är att ta bort maxtaxan samt möjligheten för föräldrar att ha små barn under tre år på dagis, när de är föräldralediga. (Finns det särskilda skäl så ska föräldrar naturligtvis kunna ansöka om förskola). Det kostar nämligen enormt mycket skattepengar och uppmuntrar bara ett enda alternativ. Men svenska folket vill faktiskt ha valfrihet och då måste vi också förändra familjepolitiken fullt ut och se till att underlätta för de föräldrar som väljer att stanna hemma längre.
Vi behöver fler lekis/barntimmar, fler öppna förskolor med verksamhet också för äldre barn och vi behöver rusta upp lekparkerna och även erbjuda parklekar med personal, där det finns underlag.
Det är också dags att media på ett seriöst sätt börjar presentera vad hemmaföräldrarna står för och vad de vill. Här ser vi engagerade mammor och pappor som kan tänka sig att stanna hemma lite längre, eftersom de är kloka nog att se att alla barn är olika - att alla familjer är olika. Karriär och barn - javisst - men inte nödvändigtvis samtidigt.
Vårdnadsbidraget är inte den ultimata lösningen, utan bör vidareutvecklas. Det är viktigt att komma ihåg att den framtagits för att lindra effekterna av den extremt styrande familjepolitik vi lever under, där särbeskattningen - som gör att hemmafamiljen ofta betalar mer i skatt - gör det svårt för de allra flesta att stanna hemma på en lön. Det som varit bra med vårdnadsbidraget är att den som har möjlighet att välja det, har kvar en fot på arbetsmarknaden (de behöver alltså inte säga upp sig för att stanna hemma längre) och de har kvar sin SGI - sjukpenninggrundade inkomst.
Det som varit dåligt är att det presenteras som ett bidrag på 36 000 kronor per barn och år istället för den subvention det ändå är. En subvention som är nödvändig med tanke på särbeskattningen men som gör vårdnadsbidraget till en ständig måltavla på grund av benämningen. När fokus istället borde ligga på att så många kvitterar ut en dagissubvention om 100 000 kronor per barn och år - för att INTE ta hand om sina barn själva. Som föräldraledig kan du sätta små barn under tre år på dagis, mellan 15-30 timmar i veckan, när du är hemma med syskon. En väldigt dyr barnvaktslyx.
Vi har mycket att jobba med och det är dags att börja fokusera på hur vi ska gå vidare med att utveckla valfriheten, så att vi underlättar för föräldrar som väljer att ge sina barn tid. Som det är nu får vi lägga kraft och energi på att försvara oss från medias fåniga, numera dagliga påhopp, (smart av media men synnerligen genomskinligt) där man försöker göra den viktiga hemmaföräldertrenden och tid för barnen, till en "hemmafrutrend där huvudmålet handlar om att baka cupcakes och heminreda".
Någon sådan trend finns inte.
Men vi är väldigt många mammor och pappor som kämpar tillsammans för att förbättra för våra små barn och som arbetar med att utveckla valfriheten, eftersom tid för barnen är något som en majoritet ändå vill ha - så det skulle vara bra om media tog sitt uppdrag lite mer på allvar och började rapportera om trenden med tid för barnen, på ett seriöst och sakligt sätt i fortsättningen.
Madeleine Lidman
Läs också: