fredag, mars 25, 2011

Vi behöver debattera familjepolitiken mer öppet

Det pratas mycket om att dagisföräldrar som har barnen på dagis långa dagar känner "hämtstress" och så känner de skuld. Och som ett brev på posten så översvämmas nu ledarsidorna och krönikorna från proffstyckarna om att hur viktigt det är att inte känna skuld eller press att hämta tidigt - för inte kan barnen ha det det bättre än "att få leka och ha skoj tillsammans med ett gäng glada kompisar under ledning av utbildad personal".

I samma andetag som de berättar hur deras egna barn älskade att bli hämtade sist på dagis, eller hur barnen "älskade" sitt dagis, så passar de förstås också på att ge en känga till hemmaföräldrarna - som genom att ge sina barn tid "förstör" jämställdheten och dessutom låter barnen "ha tråkigt" (där de får sitta i ett hörn och stirra in i väggen, när mamma bakar cupcakes). För ärligt finns det något tråkigare för barn än att vara hemma med en förälder lite längre än ett år?

Eller...

Nej ska vi vara ärliga så ser naturligtvis hemmabarnens villkor inte ut på det viset - men det är säkert en bekväm försvarsmekanism att inbilla sig det. Vill man veta hur hemmaföräldrarna lägger upp sin vardag och hur hemmabarnens dagar ser ut, så kan man ju faktiskt ta och släppa fram lite hemmaföräldrar i media. De skulle säkert bli jätteglada att för omväxlings skull få berätta sin egen historia själva, istället för att andra i mycket negativa ordalag gör det ÅT dem.

Jag vill inte att någon ska känna skuld. Men jag vill gärna öppna upp debatten och släppa fram även hemmaföräldrarna, för att skapa lite balans och för att berätta att man kan göra många olika typer av val - och hitta många olika lösningar. Vi lever i en tid av ständiga förändringar men många proffstyckare i gammelmedierna, tror att de har hittat den enda universallösningen för hur vi ska låta våra barn växa upp.

Själv kan jag bara säga att jag inte vet och inte heller kan säga; "gör så här, lev så här" - det är omöjligt eftersom alla familjer och alla barn är olika. Därför tror jag inte heller att standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder är "the one and only", så även om jag hade makten att som till exempel chefredaktör på Sydsvenskan, ständigt nöta ut ett familjepolitiskt budskap - så skulle det inte handla om att vidmakthålla dagens system - utan om att utveckla valfriheten.

Med en sådan makt att sprida ett budskap skulle jag också ta mitt uppdrag på största allvar och se till att släppa fram även andra åsikter. Men så är det tyvärr inte på Sydsvenskan i dag. Heidi Avellan är så arg på hemmaföräldrarna och varje månad så är hon på och kritiserar hemmaföräldrar, Kristdemokrater, vårdnadsbidraget och valfriheten.

....men hon släpper sedan inte fram hemmaföräldrarna, så att de får berätta sin historia, sin version om varför de valt att ge sina barn tid och hitta en balans mellan familj och arbete. Hon ger inte utrymme för att kommentera påhoppen eller länka till bloggar.

Det är INTE fair play. Men framförallt så är det inte bra, eftersom det censurerar och begränsar debatten. Hur ska vi kunna utveckla familjepolitiken om vi inte får diskutera den? För jag tror faktiskt inte att vi redan har hittat den ultimata familjepolitiska modellen - jag tror att det finns en stor potential att utveckla vår nuvarande modell till att bli mer flexibel och bättre anpassad för olika livsstilar.

Madeleine Lidman

Läs också:






lördag, mars 19, 2011

Arbetslinjen och Matrix

I filmen Matrix så är människornas enda värde att vara batterier och generera energi - allt under det att de i sinnet tror att de lever det perfekta livet.

I Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs arbetslinje är vårt enda värde att arbeta heltid så att vi producerar skattepengar till en gigantisk "skattekaka". Går vi ned i arbetstid och vill få tid att verkligen leva, genom att få tid till mänskliga värden som relationer till familj, släkt och vänner, så "jobbskolkar" vi.

Är det inte rimligt att varje familj själv får bestämma hur de vill arbeta, så länge de kan försörja sig själva? Vill de leva på en inkomst, två halva inkomster eller en och en halv inkomst så ska väl det vara okej. Problemet är bara att särbeskattningen och vårt allmänt extremt höga skatteläge, gör det omöjligt att välja fritt, för de allra flesta. Väljer man något annat än standardlösningen med två heltidsarbetande och barnet på dagis från ett års ålder, så får man betala så mycket pengar i skatt att pengarna inte räcker. (En av anledningarna till att vårdnadsbidraget kom till, för att lindra effekterna av särbeskattningen som gör att hemmafamiljen ofta betalar mer i skatt).

Men är vårt enda värde som människor i Sveriges land verkligen att vara "batterier" för att generera pengar till en gigantisk "skattekaka".

Hur blir egentligen människors liv om allt toppstyrs enligt en kommunistisk anda? Hur kommer den här totalstyrningen att sluta om den får skruvas till ännu hårdare....... och då ska vi vara medvetna om att vi redan kommit en bra bit på väg.

Nästa steg kanske blir det som flera partier flaggat för - obligatorisk förskola. Låt oss säga att alla barn plockas bort från föräldrarna den dagen de fyller ett år och föräldrarna får gå ut och arbeta heltid. Barnen kommer sedan att tas om hand av utbildad personal, som ser till att stöpa dem alla i samma form enligt en väl uttänkt pedagogik. Men eftersom alla barn är olika så kommer några att "falla igenom" - de kommer inte att utvecklas enligt den pedagogiska mall som man satt upp. Då sätts "programmen" med stor P in. En utbildad pedagog i till exempel Komet börjar arbeta med barnet och en annan Kometpedagog med föräldrarna.

Här ska det styras upp under strikt handledning. De barn som inte svarar på "behandlingen" kommer då att medicineras eftersom de kommer att stämplas med en diagnos. Föräldrarna kommer att vidareutbildas i metoder och hur de ska använda dessa på barnet samt läras upp hur de ska ge "mediciner", som ska hjälpa till att forma barnet så att det passar in i mallen.

Och så här fortsätter det genom skoltiden och ut i arbetslivet.

Frågan är om det går att forma människor till små arbetsbin/"batterier" enligt den här modellen eller om vi riskerar att få en majoritet av hjärntvättade människor utan egen fantasi, egen kreativitet och uppfinningsrikedom.

Jag tror att vi har börjat vandra på en mycket farlig väg, med en mycket underlig människosyn och jag hoppas att tillräckligt många ser vad som är på väg att hända, så att de med kraft slår vakt om vår rätt till valfrihet och vår rätt att själva bestämma över våra liv. Det är inte politikernas uppgift att i detalj sätta mallen för HUR vi ska tillåtas att leva våra liv.

Madeleine Lidman








onsdag, mars 09, 2011

Ta hemmaföräldertrenden på allvar

Om jag springer naken genom stan iklädd endast ett förkläde och skriker att jag är en hemmafru, får jag komma till tals i media då? Finns det någon journalist som kommer att intressera sig för och berätta varför en majoritet av landets föräldrar skulle vilja välja bort standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder - till förmån för att en förälder stannar hemma lite längre?

Nej, hemmaföräldrarna skulle nog inte heller då få sin röst hörd på ett seriöst och objektivt sätt. Men det skulle i alla fall bli ett mediadrev och sedan skulle ett och samma gäng med Nalin Pekgul i täten få dagligt utrymme på debattsidorna, för att få en chans att dissa valet att ge sina barn tid, under rubriker som "Inget hemmafruliv på andras bekostnad".

Nu är det faktiskt så att hur proffstyckarna än vill styra och ställa och bestämma ÅT människor hur de ska leva sina liv, så har gräsrötterna redan tydligt sagt vilken väg de vill gå. En majoritet i dag VILL förändra familjepolitiken och göra det möjligt för fler föräldrar att hitta en balans mellan familj och arbete. Många vill ha mer tid för sina barn än bara ett år och när de börjar arbeta igen så vill många hämta tidigare från dagis eller dagmamma.

Media borde därför på ett sakligt sätt presentera majoritetens önskemål och försöka hitta lösningar på hur det ska bli möjligt, men istället väljer många proffstyckare och en del politiker att lägga kraft och energi på att försöka förlöjliga valet att föräldrar vill ge sina barn tid (och dessutom utesluta papporna), genom att kalla det "hemmafrutrend" - allt för att lägga fokus på jämställdheten istället för barnen, så att debatten snedvrids.

Ett fulspel som de flesta genomskådar och som blir tramsigt i längden. Barnen behöver inte användas som murbräcka för jämställdhet. Det är bara att ta tag i de problem som finns, som att kvinnor får sämre vård och sämre mediciner, utan att involvera barnen. Den här debatten är gammal och överspelad. Föräldrar vill ha valfrihet och de är väldigt medvetna om varför.

I svallvågorna efter de senaste decenniernas ensidiga familjepolitik, som styrt stenhårt mot standardlösningen, har alternativen till förskolan "spolats bort". Lekisen (deltidsförskolorna med riktad verksamhet till barn mellan 3-6 år ett antal timmar i veckan) har lagts ned i många kommuner, de öppna förskolorna har lagts ned och den verksamhet som finns kvar har ofta en ensidig inriktning mot barn upp till ett års ålder, parklekarna har lagts ned - fram till för några år sedan fanns till exempel en utmärkt fungerande parklek i Täby, dit hemmaföräldrar som behövde gå till läkare, tandläkare (eller annat där det kan vara svårt att ta med barnen), kunde lämna in sina barn en timme, som lite barnvaktshjälp.

Det här måste vi ändra på NU. Vi måste se över hur vi bättre kan tillgodose alla olika barnomsorgsval, eftersom vi under alliansen ändå fått en viss valfrihet. Ett sätt är att ta bort maxtaxan samt möjligheten för föräldrar att ha små barn under tre år på dagis, när de är föräldralediga. (Finns det särskilda skäl så ska föräldrar naturligtvis kunna ansöka om förskola). Det kostar nämligen enormt mycket skattepengar och uppmuntrar bara ett enda alternativ. Men svenska folket vill faktiskt ha valfrihet och då måste vi också förändra familjepolitiken fullt ut och se till att underlätta för de föräldrar som väljer att stanna hemma längre.

Vi behöver fler lekis/barntimmar, fler öppna förskolor med verksamhet också för äldre barn och vi behöver rusta upp lekparkerna och även erbjuda parklekar med personal, där det finns underlag.

Det är också dags att media på ett seriöst sätt börjar presentera vad hemmaföräldrarna står för och vad de vill. Här ser vi engagerade mammor och pappor som kan tänka sig att stanna hemma lite längre, eftersom de är kloka nog att se att alla barn är olika - att alla familjer är olika. Karriär och barn - javisst - men inte nödvändigtvis samtidigt.

Vårdnadsbidraget är inte den ultimata lösningen, utan bör vidareutvecklas. Det är viktigt att komma ihåg att den framtagits för att lindra effekterna av den extremt styrande familjepolitik vi lever under, där särbeskattningen - som gör att hemmafamiljen ofta betalar mer i skatt - gör det svårt för de allra flesta att stanna hemma på en lön. Det som varit bra med vårdnadsbidraget är att den som har möjlighet att välja det, har kvar en fot på arbetsmarknaden (de behöver alltså inte säga upp sig för att stanna hemma längre) och de har kvar sin SGI - sjukpenninggrundade inkomst.

Det som varit dåligt är att det presenteras som ett bidrag på 36 000 kronor per barn och år istället för den subvention det ändå är. En subvention som är nödvändig med tanke på särbeskattningen men som gör vårdnadsbidraget till en ständig måltavla på grund av benämningen. När fokus istället borde ligga på att så många kvitterar ut en dagissubvention om 100 000 kronor per barn och år - för att INTE ta hand om sina barn själva. Som föräldraledig kan du sätta små barn under tre år på dagis, mellan 15-30 timmar i veckan, när du är hemma med syskon. En väldigt dyr barnvaktslyx.

Vi har mycket att jobba med och det är dags att börja fokusera på hur vi ska gå vidare med att utveckla valfriheten, så att vi underlättar för föräldrar som väljer att ge sina barn tid. Som det är nu får vi lägga kraft och energi på att försvara oss från medias fåniga, numera dagliga påhopp, (smart av media men synnerligen genomskinligt) där man försöker göra den viktiga hemmaföräldertrenden och tid för barnen, till en "hemmafrutrend där huvudmålet handlar om att baka cupcakes och heminreda".

Någon sådan trend finns inte.

Men vi är väldigt många mammor och pappor som kämpar tillsammans för att förbättra för våra små barn och som arbetar med att utveckla valfriheten, eftersom tid för barnen är något som en majoritet ändå vill ha - så det skulle vara bra om media tog sitt uppdrag lite mer på allvar och började rapportera om trenden med tid för barnen, på ett seriöst och sakligt sätt i fortsättningen.

Madeleine Lidman

Läs också: