lördag, augusti 20, 2011

Barnen gör som vi gör - inte som vi säger

Nu börjar skolan och många barn går till skolan med en klump i magen skriver nästan alla tidningar. Genast svämmar tidningarna över med debattartiklar om hur barnens destruktiva beteende med att mobba andra ska förändras på olika sätt i skolan.

Men vem tänker förebyggande?

Barn gör inte som vi säger - de gör som vi gör. Varför kommer så många barn till skolan och mobbar andra? Varför är de inte empatiska och socialt välfungerande? HUR har deras första år i livet sett ut eftersom de formats till att bete sig så här?

DET tycker jag är en både viktigare och mer intressant diskussion. Vi föräldrar har ett mycket stort ansvar - det är faktiskt på oss det vilar att våra barn inte mobbar andra.

Det är så viktigt att lära barnen att vi alla är olika men lika mycket värda.

Ger vi barnen den närhet, kärlek och goda omvårdnad de har rätt till så blir de också empatiska. Barn som inte får det de behöver rent känslomässigt får naturligtvis sår i själen, som de kommer att utagera på ett eller annat sätt. Men vi måste också föregå med gott exempel. Hur pratar vi om våra medmänniskor? Öppet och utan att sätta etiketter? Tillåter vi att människor får blomma ut och gå sin egen väg eller kräver vi att alla måste vara lika, göra lika.

Vi kan inte rent teoretiskt förklara för barnen att det gynnar oss alla om vi är sjyssta och snälla mot varandra. Det gynnar oss som grupp, vårt samhälle och vårt land. Istället måste vi föregå med gott exempel och visa vägen genom att ge barnen det de behöver och genom att i vårt eget beteende visa vägen hur man kan och bör vara mot varandra. Inga manualbaserade program i världen kan göra ett lika bra jobb som vi föräldrar.

Det här visar bara återigen att staten inte är den bästa föräldern.


Läs också:










5 kommentarer:

IEJ sa...

Du har helt rätt. Barn gör som vi gör - inte som vi säger. Själv SO-lärare 'som pga skador o värk efter 3 olyckstillfällen inte kan jobba, så måste jag också säga att det finns alldeles för många lärare, främst ickebehöriga men även andra, som genom egna handlingar och reaktioner, t.ex. det är inte ens fel att två träter; ord står mot ord; o.s.v. är medskyldiga till att mobbning förekommer. Det är hårt att säga, men det måste sägas.

Stora problemet är att många verkar konflikträdda; rädda för att stöta sig med föräldrar speciellt om det är mer än en mobbare i klassen; rädda för att slå näven i bordet och säga: 'Alla människor är lika värda, men olika. Man måste inte älska varandra för att kunna gå i samma klass men man måste kunna respektera varandra. Ingen får frysa ut, kasta sudd eller papper på någon, sätta krokben eller komma med fula ord här i klassrummet/skolan'
Det finns mycket som en lärare som vill få stopp på mobbning kan göra, i handling och ord. Men handlingen måste vara samma som orden.

Madeleine Lidman sa...

Kloka ord :)

Hemmamamman sa...

Helt rätt. Barn gör som vi gör - inte som vi säger.. Senast förra veckan blev jag vittne till hur en mor med sina två söner satt och skrattade samt pekade finger åt mig och min familj som idag består av 3 småbarn, make och jag - den gravida mamman.. Uppenbarligen får man inte ha den familjekonstellationen enligt den modern men det anmärkningsvärda var att hon involverade sina barn i det och uppmuntrade dem till att prata illa om oss. "FIN" förebild hon är....

rosie sa...

restlessrosie.blogspot.com

håller med fullständigt..

Karl sa...

Bra skrivet!

Hittade din blogg via hemmaföräldrar.se och har sträckläst det mesta nu, en mycket trevlig och klok blogg :)