tisdag, september 27, 2011

Ska föräldrapenningen också tas bort för ALLA då?

Nyamko Sabuni tycker skriver i ett debattinlägg:

"Även för utrikes födda barn har föräldrarna rätt att ta ut föräldraledighet fram tills barnet fyllt åtta år. Här är fördelningen dock en helt annan - 80 procent av föräldradagarna tas ut efter att barnet har fyllt tre år. Vad som sker är att föräldraförsäkringen blir en fälla för nyanlända kvinnor som har barn. Den håller kvinnor bort från språkutbildning och möjligheter till arbete".

Fälla? Är man säker på att föräldrapenningen är orsaken till att invandrarkvinnorna inte kommer ut på arbetsmarknaden. Eller finns det kanske andra orsaker.

Föräldraförsäkringen är väsentligt högre än vårdnadsbidraget och att med föräldrapenning kan du inte uppbära vårdnadsbidrag. Det största problemet torde alltså vara föräldrapenningen och inte vårdnadsbidraget som är för barn under tre år.

Här har vi ett typiskt exempel på politisk ingenjörskonst där man tittar på en lösning för alla och undviker att se individerna.

Vårdnadsbidraget ska tas bort för ALLA föräldrar, mammor OCH pappor (mellan 8-10 procent av alla som tar ut vb är pappor) - bara för att det anses försvåra integrationen för invandrarkvinnor.

Men föräldrapenningen ska inte tas bort eller begränsas för ALLA föräldrar - utan bara för invandrarkvinnorna.

Här finns det två stora problem. Invandrarkvinnornas brist på integration ska lösas med riktade åtgärder som hjälper just dem. Eftersom hemmaföräldrarna använder vårdnadsbidraget för att förlänga tiden hemma av olika orsaker eller för att kunna gå ned i tid genom deltidsarbete när barnen är små, så kan man inte försämra den möjligheten utan vettig konsekvensanalys?

De som idag har vårdnadsbidrag har sin anställning tryggad och har rätt att vara hemma i tre år. De har dessutom sin SGI, sjukpenninggrundande inkomst skyddad och kan vara hemma och arbeta extra eller deltid. Allt det här vill Nyamko försämra för mammor och pappor som är hemma - och enbart av ideologiska skäl - och utan att ta hänsyn hur det slår mot den lilla människan.

Och allra hårdast drabbas de ensamstående. Enligt statistik från SCB 2010 var åtta procent av de som valde vb ensamtående. Förmodligen för att kunna arbeta deltid när barnet är litet och kunna få mer tid med sitt lilla barn.

Ett borttagande gör att de som måste/vill vara hemma längre tvingas säga upp sig för att kastas ut i otrygghet. De som vill gå ned i tid när barnen är små kan inte längre hitta lösningar där en förälder är hemma och en arbetar extra eftersom man inte längre har sin SGI skyddad. De ensamstående tvingas ut i heltidsarbete och deras barn är de som tvingas vara längst på dagis, då ingen annan kan hämta dem tidigt.

Ska alla dessa föräldrar och barn drabbas bara för att Folkpartiet misslyckats med att integrera invandrarkvinnorna?

Dessutom tycker jag att det är skamligt att på det här sättet bidra till att ställa föräldrar som vill ge sina barn tid mot invandrarkvinnorna. Nu får de skulden för att dessa föräldrars valfrihet riskerar att försvinna.

Varför inte bara sätta igång och gå ut och möta dessa invandrarkvinnor som man påstår sig vara så bekymrad över. De är alla olika med olika bakgrund. De behöver riktade åtgärder och stöd och ett tips är att höra vad de har att säga själva, istället för att bara prata över deras huvuden.

Sedan kan ju ni politiker som sitter där med era skrivbordskonstruktioner och vill styra och ställa med storskaliga lösningar som slår mot de enskilda människorna - ta och gå ut och prata också med dem.

Har du någonsin träffat en hemmaförälder Nyamko? Har du pratat med dem och bildat dig en uppfattning om varför de vill vara hemma lite längre med sina barn och "jobbskolka" när barnen är små?

Om inte så se till att göra det.... gärna imorgon.

Och till Expressen... Ni har inte gjort det möjligt för era läsare att kommentera just den här artikeln. Varför inte.



söndag, september 11, 2011

11 september och hotet inifrån

Läsarna i SvD får frågan: "Vad gjorde du den här dagen för tio år sedan".

Genast poppar bilden i mitt inre upp av tv-skärmen med det brinnande tornet. Det var maken som ringde och sa åt mig att sätta på tv:n. Ett barn var på lekis och det yngsta var hemma med mig. Smärtan jag kände då, sorgen över alla människor som stod där i fönstrena och vinkade, väntade och hoppades på att bli räddade.... som aldrig blev räddade - där man inte ens försökte rädda dem. Den sorgen känns lika stark i dag, ja alla dagar när jag tänker på vad de här alldeles vanliga människorna råkade ut för.

Och sedan sorgen för alla anhöriga... och framförallt barnen.

Jag funderar mycket över varför just den här katastrofen, slår så hårt och en del är förstås att man är med i själva skeendet när man följer det som händer via tv och radio.

De överlevandes berättelser när den stora massan blir till individer, det tar hårt. Jag tänker på de två mammorna som skulle resa med sina elvaåriga döttrar, från en delstat till en annan. De hamnade på varsitt plan och båda planen kapades.

Det allra värsta är känslan av otrygghet. Att vi har olika länder, gränser, ett försvar, för att försöka skydda vår befolkning, familj, våra vänner, vårt nätverk av människor som vi bygger vårt samhälle tillsammans med.

Skydd mot en yttre fiende.....

Men här var det inte så - här handlade det om en inre fiende, inom landets gränser som till synes verkade ingå i gemenskapen, det sociala nätverket... där man trodde att det handlade om "vi" och "tillsammans". Där det förtroendet slutade i mord.

Varför? Vad hade alla de här vanliga små människorna, mammorna och papporna gjort? Det kommer jag aldrig att förstå.

Jag var inne i stan med mitt yngsta barn för en "mor och dotter dag", två dagar innan självmordsbombaren brände av sin bomb här i Stockholm. Vi gick precis där mordförsöket inträffade två dagar senare och det tog naturligtvis extra hårt. Reaktionen på facebook och överallt i media blev "locket på", inga diskussioner, inga reaktioner knappt - mer av ursäkter och undanflykter.

Men om vi ska bygga ett samhälle tillsammans som ska vara bra och tryggt för alla och helst utan "trojanska hästar", så måste vi nog ta av det där locket, tänka konstruktivt, diskutera, debattera och fundera på hur vi ska få ett tryggt samhälle för oss själva och våra barn.

En fungerande demokrati kräver faktiskt det. En liten tanke en dag som denna när det blir proffstyckarna som kommer att sätta agendan för dagen och som kommer att berätta för oss vad vi ska, tycka, tänka och tro och vilken världsbild som är den "rätta".

Madeleine Lidman

Läs också:
















tisdag, september 06, 2011

Det finns ingen Quick Fix för barnuppfostran

Foto:RachelH_  (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Stressade föräldrar slår sina barn läser jag i DN. Och barnmisshandeln ökar kraftigt ..... och drabbar barn mellan 2-5 år (trotsåldern).... och förövarna är stressade föräldrar i medelklassen.

Det finns bara en sak att säga som jag ofta säger "Karriär och barn - javisst - men inte nödvändigtvis samtidigt". Barn tar tid - och det krävs tålamod, fokus, tid och ork för att fostra barn genom de olika utvecklingsfaserna. Men många föräldrar har inte den tiden, annat än timmen mellan middag och läggdags på kvällarna.

Och tyvärr men det räcker inte för många, för att komma in i föräldrarollen - för att lära känna sitt barn och ge barnet den närhet, kärlek och goda omsorg som barnet har rätt till.

Stress gör människor aggressiva, både stora och små och ett barn i en utvecklingsfas är extra känsligt, liksom den förälder som har bråttom att lämna på dagis för att hasta iväg till jobbet.

En minikris där just då när det är dags att åka till jobbet och barnet ska lämnas på dagis, kan tydligen eskalera och göra att den stressade föräldern gör just det man inte får.... han eller hon slår sitt barn. En fysisk smärta hos barnet blir till en psykisk smärta som påverkar hur barnet sedan är mot andra på dagis och som påverkar barnet och hur det kommer att må själsligen för resten av livet.

Då kommer samhället in med sin Quick Fix. Föräldern ska gå en kurs i Föräldraskap - Komet till exempel och barnet ska behandlas med manualbaserade program som SET, Social och emotionell träning på dagis - och lära sig empati - lära sig att bli socialt välfungerande.

Problemet är bara att empati utvecklar du som barn när du får empati - inte genom teoretiska övningar.

Återigen.... att skapa ett samhälle där det inte finns tid för barn och en balans mellan arbete och familj skapar många problem. Varför inte istället göra det enklare för föräldrar genom att öka valfriheten, så att varje familj kan sy ihop den lösning som passar just dem bäst.


Läs också: