tisdag, november 15, 2011

Ett inbyggt systemfel i familjepolitiken

Skolfront sammanfattar konsekvenserna av familjepolitiken ganska bra. Programmet som sändes den 14 november hade följande problemanalys:

"Skolans främsta uppgift är att förmedla kunskap. Samtidigt som svenska elevers kunskapsnivå sjunker får skolan dock allt fler uppdrag och krav på sig.
Skolan ska lära ut demokratiska värderingar, sex- och samlevnad, informera om droger och alkohol, lära eleverna att bli klimatsmarta, förebygga våld med mera. Hur ska skolan hinna med? Går det att förena kunskapsuppdraget med en allt större fostrande roll? Om inte, vad ska skolan prioritera?"

Varför måste skolan lära barn demokratiska värderingar, sex- och samlevnad, informera om droger och alkohol, förebygga våld med mera? Varför finns över huvud taget så mycket tankar om att skolan ska ha "en fostrande roll".

Man kan också fråga sig varför skolan måste arbeta med värdegrunden? Eller varför skolan måste plöja barnen genom manualbaserade program som SET, social och emotionell träning?

Svar: Därför att vi har familjepolitik som inte ger föräldrar tid att vägleda sina barn ut i världen, på det sätt som människosläktet har gjort i hundratusentals år, innan dagis blev the-one-and-only-sättet att låta barn växa upp på.

Behöver vi mer facit än vi redan har egentligen, för att inse att familjepolitiken måste förändras? Politiker, föräldrar och personal som på olika sätt arbetar med barn måste få en bättre kunskap om utvecklingspsykologi. Vad behöver en liten ettåring? Vad kräver ett så litet barn i form av närhet, kärlek, god omsorg och en fungerande anknytning för att utvecklas optimalt. Är det inte lättare att börja arbeta förebyggande och ge barnen vad de behöver än att kräva att skolan ska ta föräldrarollen och dessutom behöva ta skattepengar för att investera i en massa dyra korrigerande åtgärder i form av manualbaserade program i förskola och skola?

Madeleine Lidman

p.s Ibland undrar jag om människorna bakom dagens familjepolitik - en politik som inte ser individer utan bara ett stort kollektiv av barn som ska växa upp enligt en standardiserad mall - har utbildats och tränats i gamla DDR. Den här politiken vi lever under nu har tryckts på oss ovanifrån. Det är verkligen inte något som vuxit fram ur ett gräsrotsperspektiv. Och kanske det värsta av allt. Det finns få kritiker som släpps fram.

Demokrati?

Nej inte direkt. Men det var det inte i DDR heller. Jag år så nyfiken på vilka människorna bakom den sociala ingenjörskonst vi ser i dagens familjepolitik - egentligen är. De har i alla fall varit enormt skickliga på att genomdriva en storskalig politisk modell som har implementeras på ett helt folk, utan några större protester.

Läs också:








måndag, november 07, 2011

Pedagogik - eller en trygg och säker förskola

Foto:Derek. K. Miller FLICKR) LICENS: CC BY-SA
PEDAGOGIK, det är väl vad alla barn behöver eller hur?

En liten ettåring som just lärt sig gå och som är så nyfiken på världen där ute och allt som finns där, behöver få utforska den under trygg vägledning av en vuxen. Det är så homo sapiens fostrat sin avkomma i hundratusentals år. Fram till våra dagar då föräldrar får höra att allt en liten ettåring behöver är att tillbringa dagarna i en lokal och utsättas för pedagogik.

Och när det lilla barnet är ledset för att mamma eller pappa lämnar det på dagis och gråter förtvivlat, tillsammans med de andra 15 små ettåringarna som lämnats och det inte finns tillräckligt med vuxna som kan trösta, krama och ge värme, närhet och anknytning, så gör det inte något för alla tystnar till slut.... och snart har de jätteroligt där de får leka och röja med alla andra barn. Eller hur?

Nej så enkelt är det faktiskt inte. Små ettåringar är extremt känsliga. Vid ett års ålder skulle egentligen människobarnet födas, men det föds tidigare eftersom barnets stora hjärna gör att kvinnans kropp inte klarar av att bära barnet så länge som det skulle behövas.

I ett- och tvåårsåldern utvecklas barnets hjärna snabbare än någonsin senare i livet. Den påverkas starkt av den känslomässiga relationen till de vuxna som är viktiga för barnet, i första hand föräldrar men för förskolebarnen också personalen i förskolan. Samspelet och anknytningen – kvaliteten i relationen – har en grundläggande betydelse för barns sociala, emotionella och intellektuella utveckling.

Till alla föräldrar som tror att små ettåringar BEHÖVER dagis för pedagogiken skull vill jag bara säga....


Nu protesterar några föräldrar (igen) över de stora barngrupperna. Den här gången i Kärrtorp i Stockholm;

”– Det måste vara ett stopp nu innan det bara blir förvaring, man måste upprätthålla något slags kvalitet, säger Linda Brännström, förälder.

Inte bara den pedagogiska kvaliteten utan även säkerheten och barnens hälsa oroar föräldrarna”.

Det är bra att de är oroade. Det ska de vara. Men de måste också börja fundera lite mer över sakernas tillstånd.

Många föräldrar i dag kräver att deras små barn under tre år ska få gå på dagis när de är föräldralediga med syskon. Det kostar mycket skattepengar och bidrar till större barngrupper.

De gnäller över att dagis kostar pengar. Men de betalar faktiskt bara en bråkdel av den faktiska kostnaden. Maxtaxan, den allmänna förskolan och rätten att ha barnen gratis i vissa kommuner upp till 30 timmar i veckan - gör att förskolan saknar pengar. Mycket pengar... som skulle kunna gå till mindre barngrupper och mer personal.

Den svenska förskolan befinner sig i en djup kris. Den behöver mer pengar. Vill föräldrar till varje pris lämna ifrån sig sina små ettåringar, så visst, det står var och en fritt att göra som de vill. Vill de ha en bra kvalitet på verksamheten - då måste vi börja fundera över om vi ska ha i princip fri barnomsorg även fortsättningsvis eller om det ska få börja kosta.

Mitt tips:

- Bort med maxtaxan och låt föräldrar börja betala mer av den faktiska kostnaden själva.
- Bort med dagis för små barn under tre år när föräldrar är hemma med syskon.
- Se till att förskolebarn omfattas av en arbetsmiljölag och en Lex Sarah lag.
- Reglera barngruppernas storlek i en lag. Rekommendationer räcker inte för ingen följer dem.
- Se till att det finns valfrihet i alla kommuner och många olika barnomsorgsalternativ. Då kan de föräldrar som inte är nöjda med ett alternativ välja något annat.

Madeleine Lidman


Modet att gå sin egen väg

November dyster och grå. Allhelgonahelg och besök på gravarna av alla de älskade släktingar som lämnat. Program på tv med intervjuer av kändisar som passerat 50 år och funderar över livet. Självklart manar det till eftertanke och reflektion.


Många unga i dag är ledsna och oroliga, som unga alltid varit kanske och funderar över livet och varför de finns här. Men trots att vi har god materiell standard, inte är i krig och de flesta har det ganska bra... på ytan, så mår så många unga dåligt och funderar över självmord. Försöker ta livet av sig, skadar sig eller måste äta ångestdämpande mediciner.



Finns det några andra lösningar än mediciner och fler kuratorer på skolorna?



Ja.... och det här vill många nog inte höra... det finns andra lösningar och det stavas närvarande föräldrar eller släktingar som kan ta sig tid och prata... prata... prata. Där och precis just då som barnet mår dåligt. Men för att hinna med och orka prata, så går det inte att vara sönderstressad. Hela livet behöver du som människa ditt nätverk av anhöriga och vänner, för att prata dig igenom livets olika faser.



Jag har själv haft förmånen att ha världens bästa släktingar, kloka och som satsat på att ge oss barn tid. Då tog jag det alltid för givet. I dag går jag till deras grav och funderar över att jag aldrig förstod och fick säga.. tack. Men jag känner också att jag vill ge något tillbaka. Dela med mig av mina livserfarenheter men Sverige känns så trångt och trist. Ramarna för hur alla ska leva är redan satta ovanifrån och alla vi som vill gå vår egen väg och hitta lösningar på livspusslet utanför de ramarna ses med stor skepsis av både media och de politiker som vill bestämma åt oss, hur vi ska leva.



Det går ett drev mot hemmaföräldrarna, dagmammeföräldrarna... ja alla föräldrar som väljer annorlunda än standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder. Hur jag än klurar på det så förstår jag faktiskt inte varför det är upprörande att det finns människor som väljer att ge sina barn tid, som vill ha tid också för ”relationslinjen” och inte bara ”arbetslinjen".



Människor som vill ha balans ses nästan som ett hot, känns det som. VAD är det som spökar i huvudet på alla de journalister som vill ha rättning i ledet och som vill att alla ska göra likadant? Vilka rädslor finns där egentligen?



Jag vet inte. Men jag vet en sak och det är att jag är beredd att ta strid för de människor som vill gå sin egen väg och som vill ha valfrihet. Tiden finns egentligen inte, pengarna finns inte - ideellt arbete i över tio år kostar... men känslan av att vilja ge tillbaka, att dela med sig, att uppmuntra andra att det är okej att gå sin egen väg och följa sin magkänsla, får mig att fortsätta skriva och försöka påverka.



Och till alla journalister och politiker som lägger tid på att motarbeta valfrihet och föräldrar som vill ge sina barn tid, så säger jag bara en sak. Stanna upp, fundera över er egen situation och är ni otrygga och osäkra över ert val, fundera över om det är något ni kan göra annorlunda - istället för att lägga kraft och energi på att få andra att göra samma val som ni själva gjort. Att alla gör likadant eller tvingas att göra likadant, är ingen garanti för att det är rätt :)



Madeleine Lidman





lördag, november 05, 2011

Svensk barnomsorg - DDR - och Stasi

Sverige kallar sig en demokrati men jag tror att att de närmaste femtio åren så kommer vi att bli tvungna att göra upp med många fenomen som inte är så demokratiska. Hur många vet till exempel att stora delar av den barnomsorgspolitik och skolpolitik vi har idag bygger på idéer från det forna DDR. Trots att det gått mer än 20 år sedan muren föll så har vi fortfarande en väldigt ensidig debatt kring hur vi FÅR låta våra barn växa upp.

Det pågår just nu ett omfattande forskningsarbete runt om i Europa som belyser hur vi påverkats av DDR, hur styrda vi varit av tankar och idéer därifrån. Kraven höjs nu också att Stasiarkiven ska öppnas upp för allmänheten. Vilka var människorna i DDR:s tjänst? Hur har de påverkat oss och satt ramarna för HUR vi till exempel tillåts låta våra barn växa upp?

I Svenska Dagbladet beskriver Barbro Eberan fil dr i gemanistik vilket lätt byte Sverige var för DDR:s charmoffensiv:

"Under fem år har Birgitta Almgren plöjt genom akter i tyska arkiv. Sin analys av de skriftliga källorna har hon kompletterat med intervjuer av tidsvittnen i Sverige och Tyskland. Trots sin vetenskapliga tyngd är boken spännande lektyr. Den dokumenterar minutiöst hur samarbetet mellan DDR och Sverige fungerade på olika nivåer.
Liksom på sin tid nazisterna gick den östtyska regimen systematiskt till väga för att infiltrera det svenska samhället. Lämpliga personer värvades och skickades till Sverige med uppdraget att missionera politiskt. (...)

Särskilt inom den svenska utbildningssektorn var inställningen till DDR positiv. Det östtyska skolsystemet med enhetsskola och integrerad yrkesutbildning var en förebild för de ledande skolpolitikerna Stellan Arvidsson och Britta Stenholm, som också spelade en central roll i Vänskapsförbundet Sverige–DDR.

DDR en socialistisk modellstat som tar hand om sina medborgare och garanterar arbete, fri sjukvård och barnomsorg".

Ja DDR föll, muren föll och människor släpptes fria. Hur många unga som lever idag vet inom vilka strikta ramar människor levde i DDR? Hur hårt kontrollerat och ensidigt allting var. Hur många vet att de som försökte fly och lämna landet sköts ned vid gränsen? Hur många vet hur dagens barnomsorgspolitik och skolpolitik influerats av tankar från DDR och genomförts under socialdemokratisk ledning?

Det mest fascinerande är hur moderaterna bygger vidare på de DDR tankar som byggde socialdemokraternas Sverige. Hela idéen med att med politiska medel tvinga människor att välja en lösning – ett sätt att leva. I Sverige handlar det om att ALLA ska förmås välja standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder. Alla medel är tillåtna och frågan drivs hela tiden på hårt också från medias håll. Nu senast i Isobel Hadleys krönika (som inte går att kommentera och som inte går att blogglänka till märk väl...) där hon tycker att trots att svenska barn uppvisar allt sämre kunskaper i skolan, så ska barnen gå ännu längre dagar, ännu tidigare på dagis.

Många sanningar kommer att segla upp till ytan... en efter en.... Det kanske inte så konstigt att det är moderaterna och folkpartiet som är mest emot att Stasiarkiven öppnas för allmänheten – det är ju de som allra hårdast driver att alla ska välja standardlösningen just nu och som propagerar för ännu mer styrning av människors liv, under täckmanteln "arbetslinjen" och "jämställdheten".

Läs också: