måndag, november 07, 2011

Modet att gå sin egen väg

November dyster och grå. Allhelgonahelg och besök på gravarna av alla de älskade släktingar som lämnat. Program på tv med intervjuer av kändisar som passerat 50 år och funderar över livet. Självklart manar det till eftertanke och reflektion.


Många unga i dag är ledsna och oroliga, som unga alltid varit kanske och funderar över livet och varför de finns här. Men trots att vi har god materiell standard, inte är i krig och de flesta har det ganska bra... på ytan, så mår så många unga dåligt och funderar över självmord. Försöker ta livet av sig, skadar sig eller måste äta ångestdämpande mediciner.



Finns det några andra lösningar än mediciner och fler kuratorer på skolorna?



Ja.... och det här vill många nog inte höra... det finns andra lösningar och det stavas närvarande föräldrar eller släktingar som kan ta sig tid och prata... prata... prata. Där och precis just då som barnet mår dåligt. Men för att hinna med och orka prata, så går det inte att vara sönderstressad. Hela livet behöver du som människa ditt nätverk av anhöriga och vänner, för att prata dig igenom livets olika faser.



Jag har själv haft förmånen att ha världens bästa släktingar, kloka och som satsat på att ge oss barn tid. Då tog jag det alltid för givet. I dag går jag till deras grav och funderar över att jag aldrig förstod och fick säga.. tack. Men jag känner också att jag vill ge något tillbaka. Dela med mig av mina livserfarenheter men Sverige känns så trångt och trist. Ramarna för hur alla ska leva är redan satta ovanifrån och alla vi som vill gå vår egen väg och hitta lösningar på livspusslet utanför de ramarna ses med stor skepsis av både media och de politiker som vill bestämma åt oss, hur vi ska leva.



Det går ett drev mot hemmaföräldrarna, dagmammeföräldrarna... ja alla föräldrar som väljer annorlunda än standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder. Hur jag än klurar på det så förstår jag faktiskt inte varför det är upprörande att det finns människor som väljer att ge sina barn tid, som vill ha tid också för ”relationslinjen” och inte bara ”arbetslinjen".



Människor som vill ha balans ses nästan som ett hot, känns det som. VAD är det som spökar i huvudet på alla de journalister som vill ha rättning i ledet och som vill att alla ska göra likadant? Vilka rädslor finns där egentligen?



Jag vet inte. Men jag vet en sak och det är att jag är beredd att ta strid för de människor som vill gå sin egen väg och som vill ha valfrihet. Tiden finns egentligen inte, pengarna finns inte - ideellt arbete i över tio år kostar... men känslan av att vilja ge tillbaka, att dela med sig, att uppmuntra andra att det är okej att gå sin egen väg och följa sin magkänsla, får mig att fortsätta skriva och försöka påverka.



Och till alla journalister och politiker som lägger tid på att motarbeta valfrihet och föräldrar som vill ge sina barn tid, så säger jag bara en sak. Stanna upp, fundera över er egen situation och är ni otrygga och osäkra över ert val, fundera över om det är något ni kan göra annorlunda - istället för att lägga kraft och energi på att få andra att göra samma val som ni själva gjort. Att alla gör likadant eller tvingas att göra likadant, är ingen garanti för att det är rätt :)



Madeleine Lidman





2 kommentarer:

lynnis sa...

Hej,
vill bara säga att det du skriver har inspirerat mig och stärkt mig när jag tappat tron på mig själv. Jag har fått och får fortfarande många kommetarer och ifrågasättande för jag vi inte följer normen. Jag hade sonen hemma tills han var över tre och det krävde både ekonomiska uppoffringar och hårt arbete för att behålla SGIn men det gick. När han var 3,5 år började han förskolan 15 timmar om veckan och allt som han hade "problem" med skylldes genast på att han varit hemma så länge. Själv tolkade jag inte det som ett problem att han blev trött redan efter ett par timmar i en miljö med både höga ljud och högt tempo (det blir jag också nu när jag varit hemma några år). Jag får inte heller någon förståelse för de gånger han har ångrat sig och velat med hem igen(vilket kanske har varit tre gånger under ett år) och jag har tagit med honom. Jag är hemma med lillebror och det är för hans skull han är på förskola och han är alltid välkommen att vara hemma med oss. Jag kan inte förstå hur man kan lämna ett ledset äldre syskon och gå hem med den lilla, för mig är det ett enormt svek. Tyvärr är ju förskolan det enda ställe det går att träffa jämnåriga när de blivit lite äldre. Mycket prat om lite av varje men jag ville bara skriva ett par rader och berätta att det du skrivit här betytt mycket för vår familj. Kram

Madeleine Lidman sa...

Hej!

Vad glad jag blir att höra det :) Det är precis det jag vill att ingjuta, mod – och inspirera andra att det går att gå sin egen väg.

Du har gjort precis som du ska, följt din magkänsla. När du stannade hemma och hur du hanterade ditt barn när han hellre ville vara hemma än på dagis. Klokt att du litat på att du vet bättre än personalen vad som är bra för ditt barn.

Bry dig inte om negativa kommentarer eller ifrågasättanden. Tänk istället hur många föräldrar som faktiskt skulle vilja göra det som du har gjort - stanna hemma lite längre.

Och ärligt talat det är jag som är imponerad av alla föräldrar där ute som följer sin magkänsla och som pusslar och trixar för att kunna ge sina barn tid. Helt underbart. Det är det som gör att jag fortsätter skriva.

Är du inte medlem i Facebook gruppen Hemmaföräldrars nätverk, så bli gärna det. Där kan du hitta många andra som är hemma få stöd och råd.

Ha det gott och tack för att du tog dig tid att skriva några rader.

Kram
Madeleine