måndag, februari 27, 2012

Moderaterna i Svenljunga tar bort valfriheten för föräldrar

I Svenljunga har moderaterna gjort gemensam sak med socialdemokraterna och ska i morgon klubba igenom ett förslag att ta bort valfriheten i barnomsorgen. 15 familjer kommer att drabbas.

– Vi gör det för att spara pengar åt kommunen, säger Roger Axelsson, moderat och ordförande i barn- och utbildningsnämnden.

Han erkänner samtidigt att man helt kallt räknar med att samtliga familjer inte ska söka förskoleplats eller familjedaghem för sina barn i stället. Gör de det blir det nämligen en kostnadsökning för kommunen - i stället för en besparing. Vårdnadsbidraget kostar 36 000 kronor per barn och år och en förskoleplats i Svenljunga kostar cirka 140 000 kronor per barn och år.

Malin Lundin är en av de föräldrar som kommer att drabbas av beslutet.

– Vi föräldrar har inte fått någon förhandsinformation och har inte haft en chans att få framföra vår åsikt, säger hon och berättar att subventionen kommer att plockas bort om tre månader om beslutet klubbas igenom.

Hon ser inte några kostnadsbesparingar med beslutet.
– De familjer som har vårdnadsbidraget i dag och som är hemma och har också flera syskon hemma. Börjar alla de barnen i förskola eller i familjedaghem så kommer det att bli dyrt för kommunen, säger Malin Lundin.

Roger Axelsson är inte orolig.
– Vi kan erbjuda plats till alla barn som söker. Det är vi bra på att erbjuda plats i tid till alla barn som behöver, säger han.

Han berättar också vidare att man inte gjort någon undersökning bland familjerna för att undersöka om de nu tänker välja förskola för barnen när vårdnadsbidraget dras in.

Men hur vet ni då att förslaget innebär en kostnadsbesparing?

– Nej det vet vi inte. Men om det blir en kostnadsökning får vi väl införa vårdnadsbidraget igen, säger han.

Med det här förslaget går ni emot den valfrihet i barnomsorgspolitiken som Alliansen gick till val och vann på. Hur ser du på det?

– Vi behöver spara pengar och samtliga borgerliga partier står bakom ett borttagande, säger han.

Även Kristdemokraterna?

– Ja även de, säger Roger Axelsson.

Det är inte något som Stig Nilsson, KD, i Svenljunga håller med om.
– Vi har inte någon plats i barn- och utbildningsnämnden, BUN och kan inte vara med och påverka det här förslaget. Men jag har sagt att jag är emot det. Även om jag inte argumenterat för det i fullmäktige.

Stig Nilsson blir förvånad när han får höra att ett borttagande av vårdnadsbidraget kommer att drabba 15 familjer.

– Den information jag har fått är att det handlar om 5–6 familjer, säger han.

Han känner heller inte till att de 15 familjerna inte tillfrågats om de tänker välja förskola om vårdnadsbidraget tas bort och håller med om att det kan leda till en kostnadsökning, i stället för en besparing.

Madeleine Lidman

Läs också:


p.s

1. När vårdnadsbidraget tas bort i Svenljunga får det också en del följdeffekter som moderaterna inte har tänkt på. För de som är tjänstelediga från ett arbete så försvinner rätten för tjänstledighet i tre år. Det betyder att de får tre månader på sig att gå tillbaka till sin tjänst. Den som då vikarierar på den tjänsten blir utan jobb. Den förälder som ändå tänker kämpa för att fortsätta att vara hemma, måste utan vårdnadsbidraget säga upp sig och förlorar sin fot på arbetsmarknaden.

2. Ingen riskanalys över hur det drabbar de barn vars föräldrar räknat med vårdnadsbidraget, har gjorts. För att få rätt att ta ut vårdnadsbidrag måste föräldrar ha tagit 250 hela föräldradagar. Det är det flera föräldrar som har gjort i den trygga förvissningen att de skulle kunna använda vårdnadsbidraget. Nu rycker moderaterna undan mattan för dem och de tvingas sätta sin barn redan vid ett års ålder på dagis - då föräldradagarna är slut.

3. Det finns EN dagmamma i Svenljunga, så de 15 familjer som nu kanske måste sätta sina barn långa dagar i barnomsorg för att gå tillbaka och arbeta - kan alltså inte heller välja något annat än förskola. Men alla barn är olika och alla barn passar inte att gå på dagis.

Dessutom kan föräldralediga i Svenljunga sätta sina små barn under tre år på dagis när de är hemma med syskon. Det betyder att kommunen subventionerar de familjer som lämnar bort sina barn med cirka 100 000 kronor per barn och år. Men de som är hemma och själva ansvarar för vården och omsorgen om sina barn förlorar sin subvention på 36 000 kronor per år. Moderaterna subventionerar med skattepengar att föräldrar lämnar bort sina små barn men vill inte subventionera de som själva ansvarar för vården och omsorgen om sina barn.

Allt det här måste kännas otroligt kymigt för alla de som la sin röst på alliansen och valfriheten. De hade nog aldrig kunnat ana att just moderaterna skulle välja den gammelsocialdemokratiska vägen med lite valfrihet och mycket politisk styrning i detalj av människors liv.





fredag, februari 24, 2012

Nyblivna föräldrar behöver stöd

I Sverige ska man vara oberoende för här har vi STATEN som ska ta hand om allt åt oss. Men det finns problem med att överlåta allt till staten. Precis som staten är en nyckfull förälder till små barn i förskolan, eller inte alltid tar hand om våra gamla på bästa sätt, så finns det en mängd andra tillfällen i livet när vi INTE kan lita till att staten fixar allt.

Till exempel när vi får barn. Det är en stor omställning att få barn och livet följer verkligen inte någon mall - det får vi lära oss när barnen kommer om inte annat.

Vi människor är flockdjur men politiken numera ser oss endast som individer som till varje pris ska uppmuntras att vara oberoende av varandra, samtidigt som vi uppmuntras attt vara beroende av en nyckfull stat, som till exempel skickar hem nyblivna mammor, ibland bara sex timmar efter förlossningen - utan att det finns ett brett stöd av nära och kära därhemma som kan stötta. Politiker har under decennier nämligen nämligen lagt tid och kraft på att montera ned tid för relationer - tid för familjen. Ovan på det har man lagt några mantra för oss att upprepa, så att vi ska tro på det själva: "Graviditet är ingen sjukdom - så lev som vanligt direkt när barnet är ute", "könet är en konstruktion", "det finns inga skillnader mellan män och kvinnor", "en duktig kvinna lämnar ifrån sig sitt barn till pappan så snart som möjligt efter förlossningen och går tillbaka och jobbar" osv.

Mitt bland alla komplett galna råd och idéer står den nyförlösta kvinnan och ska försöka ta till sig sitt barn och försöka förstå vilken livsomvälvande upplevelse hon varit med om. Jag vet att det är en lika stor händelse för pappan men här är det ändå så att det är kvinnan som burit barnet och som just nu har en kropp som genomgår en mängd förändringar som styrs och regleras av hormoner. Bara det som händer tredje dagen efter förlossningen när amningen kommer igång på allvar är en pärs med en överdos av hormoner som påverkar humöret enormt mycket. Mamman behöver därför lugn och ro, tid för återhämtning, stöd och en lugn erfaren anhörig/nära vän vid sin sida som kan vägleda henne (och pappan). Och om det inte finns så behöver hon fler dagar på BB!

Jag tycker att det har gått för långt. Vi måste acceptera att det inte bara är att föda barn och så ska allt gå tillbaka till det normala direkt. Det blir för stora krav på nyblivna mammor och det är inte konstigt att så många drabbas av förlossningsdepression.

Madeleine Lidman


Barn behöver vägledning för att socialiseras

Solna centrum har genomgått en liten upprustning och bänkar har ersatts med fåtöljer av lounge modell, för vila ... inte för mammor eller pappor att ställa sina barn i, när de ska ta på dem ytterkläderna.

Ganska självklart eller hur.

Likafullt ser jag en mamma som ställer upp sin treåring med skitiga stövlar i fåtöljen för att klä på henne ytterkläderna. Och så upp med lillasystern direkt efter. Jag undrar om hon gör så hemma också, tar på barnen stövlarna och ställer dem i soffan när hon klär på dem.

Det här kan man förstås beklaga och den som satte sig efteråt i den skitiga fåtöljen var säkerligen inte glad. Men jag funderar också över vad den här mamman egentligen lärde sina barn om hur man beter sig där ute i den riktiga världen, där allting sker. Hur hjälpte hon till att socialisera sina barn den här dagen?

Inte så särdeles bra skulle jag vilja säga.

På ett av caféerna sitter en annan mamma med sin lilla son på cirka tre år. Hon är fullt upptagen med att prata med sin väninna.

"Du är en bajskorv mamma", säger lillkillen (kiss- och bajsåldern, inget konstigt med det). Det konstiga är mammans reaktion. Istället för att bara lugnt säga: "Vet du vad, kiss och bajs pratar vi om när det är dags att gå på toaletten, det sitter man inte här och skriker", eller något sådant så skrattar de åt honom. Uppmuntrad (och kanske lite stressad) fortsätter han förstås allt mer högljutt att skrika att mamman är en bajskorv. Och så sitter han förstås med stövlarna uppdragna på det ljusa tyget i soffan.

Nu riskerar jag att låta som en gammal surtant för några kanske. Men faktiskt så är det här viktiga bitar. Om barn inte får vägledning (eller fostran om man nu vill kalla det så) i HUR man ska uppföra sig och vad som är okej och inte, så kommer deras vardag att bli begränsad och de kommer att få problem när de ska delta i olika sammanhang, där det krävs vissa grundläggande bitar för att det ska fungera.

Det livslånga lärandet handlar också om den viktiga socialiseringsbiten. Ett litet uppdrag som den förskola som lät barnen stanna hemma när förskolan skulle visa verksamheten för Kungen kanske hade missat. Om jag var förälder med ett barn i en förskola där man inte vågar visa upp den dagliga verksamheten med barnen närvarande, så skulle jag allvarligt börja fundera över om de klarar sitt uppdrag. Men det är min personliga åsikt.

Madeleine Lidman

Läs också:




torsdag, februari 16, 2012

Trygg barnomsorg viktigare än sociala experiment

Trots att den svenska förskolan så uppenbart befinner sig i en svår kris, med stora barngrupper och få personal - så finns det alltså politiska partier som väljer att lägga fokus på ideologi ...

Nu poppar Mp upp och ger sig in i debatten om genusprogrammering av förskolebarn. I Stockholm vill miljöpartiet satsa 10 miljoner på fler genuspedagoger. Könet ska avkodas och med barn som programmerats att inte definiera sig som "han" eller "hon" utan "hen" ska nya segrar i jämställdhet förstås uppnås. För det är ju könet och den sociala konstruktion som det innebär som får oss att välja "fel" när vi väljer till exempel yrke.

Tänk om några år när alla programmerade förskolebarn släpps ut på marknaden då kommer nio av tio som arbetar inom vård och omsorg inte längre vara av kvinnligt kön, utan plötsligt blir det 50-50. Vilken utopisk dröm som snart kommer att realiseras ... eller ...

Njae, förvirrade lär säkert barnen bli och de kommer säkert få en känsla av att det är något fel med att tillhöra det kön de tillhör, både killarna och tjejerna, eftersom budskapet det får är att kön är något man inte ska låtsas om. Men tittar man på "jämställdhetsdagiset" Tittmyran så blev tjejen som intervjuades i tidningen pedagog i förskolan och killen som intervjuades lastbilschaufför.

Aja, baja ... kanske måste programmen som barnen ska malas igenom måste vässas till ännu mer och det är väl därför vi nu ser "hen" debatten.

Nej, lägg ner tramset och satsa pengarna på mindre barngrupper och mer personal istället, så att förskolorna åtminstone kan garantera barnens säkerhet och trygghet. Viktigt att beakta med tanke på alla larmrapporter om borttappade, förrymda, kränkta och allvarligt skadade barn i förskolan.

Sedan är det ju aldrig fel att på en högre politisk nivå lyfta jämställdhetsfrågor men då gäller det att se världen genom seriösa glasögon. Jämställdhetsproblem handlar om problem för både män och kvinnor, det är inte bara ett kön som drabbas. Debatten måste bli mycket mer nyanserad. Men att hålla på och experimentera med att avkoda och omprogrammera förskolebarn är verkligen INTE rätt väg att gå!

Madeleine Lidman

Läs också:













onsdag, februari 08, 2012

Magkänsla och sunt förnuft är klart underskattade

Foto: Mats Eriksson FLICKR) LICENS: CC BY-SA


Det lilla barnet är direkt efter födseln orienterat mot föräldrarna. Alla som provat att räcka ut tungan åt sitt lilla nyfödda barn har fascinerat sett hur barnet nästan direkt gör likadant. Barnet är programmerat att ta den här kontakten för att börja orientera sig i världen, för att börja göra sig förstådd och samspela.

I vår hjärna finns det något som heter spegelneuroner, det är de som lägger grunden om vi utvecklar empatin på bästa sätt men även hur vi lär oss tala. I dessa tider av tal om pedagogik, det livslånga lärandet - där små ettåringar ska bli elever i en förskola, så inser man hur fel ute man är ... om man vet mer om spegelneuroner. De utvecklas nämligen genom socialt samspel med en vuxen som redan har den kunskap som ska förmedlas till barnet. (En ekvation som det blir svårt att uppnå i en barngrupp om 20-30, där 10-11 barn ska konkurrera om en vuxen och försöka samspela).

I Allt om vetenskap beskriver man det så här:

"Marco Iacoboni är en av de som gjort framsteg inom området spegelneuroner. Han lät sina försökspersoner imitera ansiktsuttryck och gester med fingrar och händer och kunde konstatera att de mest aktiva spegelcellerna under härmningen finns i precis de områden i hjärnan som styr tal och språkförståelse.

Mycket pekar alltså på att spegelneuroner på något sätt är centrala för språket. Ett faktum som stöder den teorin är en gammal kunskap om hur spädbarn lär sig sina första ord. Ett litet barn härmar i första hand rörelserna hos munnen och läpparna hos föräldrarna, och styrs inte av ljudet det hör. Det betyder att språket är grundat i motoriken, i musklernas rörelser. De rörelserna kan, som Rizzolatti visat, speglas i våra hjärnceller och det kan i sin tur leda till härmning och inlärning."

Jag har skrivit om det tidigare om hur barn lär sig empati - jo, genom att de får empati. Genom att de blir vänligt och kärleksfullt bemötta. Det är därför det gör ont i föräldrars magar när de bara går och lämnar skrikande barn på förskolan. Det gör fruktansvärt ont, därför att de ser och känner ända in i själen det lilla barnets skräck och stora sorg över att mamma eller pappa bara går, trots att det lilla barnet vill hålla kvar, vill vara nära, samspela och få den trygghet det fortfarande behöver.

Våra hjärnor utvecklas alltså genom våra upplevelser, så då kan man då använda sitt sunda förnuft och fråga sig - VAD upplever det lilla barnet när föräldern bara går, trots den desperata signal barnet ger? Vilka spår kommer denna upplevelse, genom det stresspåslåg som sker, rista i det lilla barnets hjärna?

Räddningen kan vara att någon annan i personalen, ser och hör barnets gråt och tröstar och ger empati. Problemet är bara att ibland inskolas flera små ettåringar samtidigt och jag har på fullaste allvar hört många pedagoger säga "det är ingen idé att försöka trösta, vi hinner och mäktar inte med att trösta så många små barn på en gång, så de får "gråta färdigt".

Många sitter inne med den här kunskapen om vad små barn behöver för att må bra. De som läst boken "Förskolan för de allra minsta. På gott och ont", vet att författarna berör det här med spegelneuroner utan att nämna dem uttalat när det talar om att det är mellan ett - tvåårsåldern som barnet utvecklar sin empati.

Så har vi då de föräldrar som litar till magkänsla och sitt sunda förnuft - som litar till all den kunskap som finns lagrad i våra hjärnor. De ser sitt lilla barn och känner in barnet. För en del resultaterar det i att man väljer att stanna hemma längre, då man känner att barnet inte är moget för en separation för placering i en stor barngrupp med få personal. För andra innebär det att man känner att dagmamma är ett bättre alternativ.

Och så har vi också de föräldrar som känner att något är riktigt fel när de uppmuntras att lämna skrikande barn på förskolan och "bara gå". En del av de föräldrarna hamnar här på min blogg när de googlat på "barn gråter hysteriskt vid dagislämning". De vet helt intuitivt, att något är riktigt fel och de börjar söka och leta efter förklaringar till sin känsla (som beror på spegelneuronerna och att de ser sitt barns lidande eftersom de faktiskt är experter på sitt eget barn). De förstår att något är allvarligt fel trots alla klämkäcka råd från förskolepedagoger och "experter" som Malin Alfvén om att "bara gå".

Men frågan är hur alla de barn som i dag lämnas vilt skrikande i förskolan, utan möjlighet till tröst och empati kommer att bli som föräldrar själva? HUR har dessa upplevelser ristat spår i deras hjärnor. Ser vi redan idag föräldrar som faktiskt inte reagerar eller bryr sig om sitt barns signaler, kanske därför att inte någon brydde sig om dem en gång i tiden, när de lämnades vilt skrikande. De ser men de förstår inte.

DET är en skrämmande tanke, tycker jag.

Till de föräldrar som hittar hit, därför att de följer sin magkänsla, vill jag bara säga (igen): NEJ lämna aldrig ett hysteriskt gråtande barn. Ring jobbet och säg att du kommer senare. Följ med in, signalera trygghet och att ditt barn är i trygga händer (om du känner att det är det), berätta att du ska gå, klart och tydligt och lämna ett lugnt och tryggt barn. Barn kan gråta en liten skvätt när de går från en anknytningsperson till en annan, men det ska snabbt gå över och de ska ha en trygg famn att vinka hej då ifrån.

OM du inte kan få denna enkla lilla sak att fungera - då är inte ditt barn tryggt i den förskola du valt och inte trygg med personalen. Då måste DU våga se situationen precis som den är och våga agera. Sök dagmamma istället, besöka andra förskolor och se om de har en tryggare miljö att erbjuda, eller sätt dig ned och fundera allvarligt över om ditt barn kanske inte är moget för en separation ännu. Finns det något ni som föräldrar kan förändra, så att barnet kan få vänta med barnomsorg och vara hemma längre?

Det är inte ett råd ni kommer att få höra av Malin Alfvén, men det är ett råd ni kommer att få höra från mig som förälder. Jag har ingen utbildning i psykologi, jag är ingen expert - "bara" en vanlig mamma med sunt förnuft och en hel del mammaerfarenheter :)

Madeleine Lidman

Läs också:






måndag, februari 06, 2012

Veckans "no, no" - föräldrar är viktigast

Vilka intressanta dagar det har varit sedan Emma Henriksson, KD, lanserade partiets nya familjepolitik. Det går verkligen en tydlig skiljelinje i svensk politik nu, mellan de som fortfarande klamrar sig fast vid den gamla DDR-politik som genomsyrat familjepolitiken i decennier ... och de som tröttnat och vill ha något nytt.

Folkpartiet och socialdemokraterna är de som har varit mest upprörda. För det ”vet” ju alla att en förälder aldrig kan ha ersätta en utbildad pedagog - eller hur?

HUR ska närhet, kärlek, god omsorg och socialt samspel samt tid för barn där man upptäcker världen tillsammans - kunna vara bättre än en utbildad pedagog på institution, som har 6-11 andra barn att ta hand om?

Ja DET behöver man inte vara något GENI för att inse.

Förskolan kan aldrig ersätta föräldrar. Men den kan vara ett komplement och om rätt förutsättningar finns - som en liten barngrupp och tillräckligt med engagerad och empatisk personal. Då kan det till en viss del kompensera för frånvaron av föräldrar. Men det beror helt och hållet på barnet, eftersom alla barn är olika.

Tyvärr finns inte rätt förutsättningar på de allra flesta förskolor idag. Barngrupperna är för stora och personalen för få.

Men det är en sanning som få partier vågar ta i.

Förskolan kostar redan idag 53,4 miljarder (2010) och totalt cirka 157 000 kronor per barn och år. Det finns inte utrymme för att låta den kostnaden öka per barn, då krävs gigantiska skattehöjningar. En förändring av maxtaxan vågar inte heller något parti - utom KD - ta i med tång. Därför kommer vi att under kommande år att få se ännu större barngrupper och ännu mindre personal. Storförskolor för att vinna stordriftsfördelar kommer att införas i ännu större utsträckning och mer manualbaserade program kommer att köpas in för att "åtgärda" de barn som mår dåligt i dagismiljön, (så att de som rekommenderar programmen kan tjäna ännu mer pengar, trots att programmen saknar evidens).

Man kommer nämligen inte att ha råd att skapa en miljö som passar alla barn, så barnen måste dresseras och formas att passa den miljö som erbjuds. Om nu program som SET, social och emotionell träning, inte kommer att forma och dressera barnen som önskat, så finns plan B. Ritalina och Confortia - amfetamin i små doser, ska lugna ner de barn som utagerar av miljön, snarare än att de verkligen har en diagnos.

Jag vet inte vad S, M, C och FP ser, när de maler på om jämställdhet, arbetslinje och vikten av att barn får PEDAGOGIK. Jag ser i alla fall enormt många risker med att vi fortsätter med den familjepolitik vi har, som inte är barnanpassad för fem öre.

Madeleine Lidman

Läs också: