Socialt samspel är A och O för hur ett barn ska utvecklas. Därför känns det lite skrämmande att höra från en pedagog hur de små barnens vardag kan se ut:
– Vi måste arbeta med HUR vi tilltalar barnen. "Ofta skriker vi bara kommandon utan att förtydliga, vilket är ett måste för att barnet ska utveckla språket", berättar en pedagog.
Hon berättar vidare att de nu tänkt till även hur de till exempel sätter på allra minsta barnen haklapparna. I stället för att gå runt bordet och bara sätta på haklapparna enligt löpande bandprincipen på barnet, bakifrån, utan att säga ett ord, så försöker de åtminstone stå så att barnet ska se dem, när de sätter på haklappen.
Löpande band principen ja ... och det minimala användandet av språket. Men framförallt det avhumaniserade sättet som man behandlar små barn på, eftersom man är för få personal och har för många små barn att ta hand om samtidigt.
I veckan gick jag förbi en förskola (och det händer alltid något intressant, vilket säger en del om att "intressanta" saker säkerligen händer väldigt ofta och inte bara när jag råkar gå förbi). Två barn i fyra- femårsåldern vill ha samma cykel. Snabbt börjar då det ena barnet sparka på kompisen hårt och aggressivt samtidigt som han skriker "Det är min cykel, jag ska ha den". Den pedagog som står i närheten skriker "NEJ" men går sedan fram och säger "nu måste vi lösa det här med vem som ska ha cykeln".
Nu har jag inte tre och ett halvt års utbildning utan bara lite sunt mammaförnuft - men jag tycker faktiskt att prioritet ett här hade varit att ta det sparkande barnet åt sidan och lugnt och vänligt förklara varför man inte sparkar på sin kamrat när man vill ha en sak. Vad betydde hennes nej annars för barnet? Hur ska barnet förstå vad hon egentligen sa nej till?
Att vägleda små barn så att de blir socialt välfungerande när de kommer till skolan är ett ytterst krävande arbete. De första sex åren är de viktigaste och det är då barnets personlighet formas. Därför är det arbete som föräldrar ska och bör lägga ned de här åren så viktigt. Det krävs inte någon pedagogisk utbildning - det krävs bara tid och en vilja att vägleda och hjälpa barnet.
Frågan är om du gör ett lika bra arbete när du har 5-10 barn som är ditt ansvar och dessutom kanske 5-10 nya barn varje år ... Har du orken, tiden och engagemanget för att fullt ut att vägleda varje litet barn, flera gånger per dag i varför vi människor måste följa vissa regler för hur vi är mot varandra.
Jag tror inte att pedagogerna har den arbetsmiljö och den arbetsbelastning som krävs för att de ska orka med och klara av sitt uppdrag, utan att ta till en "löpande band princip" som gör att de väljer korta enkla kommandon och lösningar för att komma vidare. Om de hade det så skulle inte förskolor och skolor behöva köpa in sådana enorma mängder av manualbaserade program som SET, social och emotionell träning, som de gör i dag - för att komma tillrätta med beteendestörningarna hos barnen.
När man sedan läser om alla föräldrar som trots att de är föräldralediga kräver att deras små barn ska få gå i förskolan för att "de behöver pedagogik" - så känner jag bara att det är hög tid att sprida den gamla uråldriga, tidigare nedärvda kunskapen om hur viktiga föräldrarna är. Homo sapiens framgångsrecept genom hundratusentals år heter faktiskt inte förskola - det heter närvarande föräldrar under lång tid :)
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk
2 kommentarer:
Jag är en av de där som valt att vara hemma länge med våra barn. Mycket beror det på att jag själv hade en mamma som var hemma.
Jag ville ge samma härliga trygghetskänsla till ungarna som jag haft.
Idag är de alldeles för många barn i klasserna. Lilleman som fyller fem i vinter är ständigt sjuk för att barn som är sjuka lämnas in trots feber och hosta.
Pedagogerna står handfallna och kan inget göra.
De säger också gång på gång att de inte hinner med sådana barn som vår son. Han är en lugn kille som pysslar med sitt och inte gör mycket väsen av sig.
Naturligtvis blir de andra provocerade...och slår honom...gång på gång.
Pedagogerna säger om igen att de inte hinner se allt som sker och jag funderar allvarligt på att ta bort sonen från skolan tills det är dags för "riktig" skola.
Nu är jag arbetslös sedan länge och har Lilleman hemma så mycket det går, men han vill till dagis och leka med sina vänner. Jag grubblar mig gråhårig på varför det är så här.
Om nu kommunen vill driva förskola så måste de väl för hundan ta in personal?
Är en sjuk blir det kaos, för det finns ingen som ersätter henne.
Nä tacka vet jag förr i tiden då man som kvinna fick stanna hemma med ungarna så länge det bara gick, utan att någon tittade snett på en.
Jag har inget minne av att jag var sjuk så här ofta, och att barnen var så "råa" som de är idag.
Tack för att du tar upp så viktiga saker.
Ha det gott
Hej Anitha,
Jag förstår ditt dilemma. Har du provat att vara med sonen en dag för att få ett bättre grepp om situationen?
Barn slåss men som förälder vill man känna sig trygg i att det inte blir en vana utan att det finns personal som arbetar aktivt med att hjälpa de lite stökiga barnen att hitta andra sätt att kommunicera. Men man måste vara med och hoppa in precis när det händer ... och vara mycket lugn.
Hela situationen är svår med hur det ser ut i förskolan i dag. Det behövs ett helt nytt tänk. Eventuellt kan det vara så att t ex maxtaxan måste indexregleras så att mer pengar kan tillföras.
Jag tror att de enda som kan åstadkomma en förändring är föräldrarna. Barnverket.se heter en organisationer som arbetar för att förbättra, men sedan tycker jag att man ska kunna vända sig direkt till sina politiker i kommunen (Barn- och utbildningsnämnden) och berätta vad man ser och fråga vad de gör åt det?
Gå gärna med i Hemmaföräldrars facebook grupp och rådgör lite med andra föräldrar :) om du har en möjlighet. https://www.facebook.com/groups/101121398764/
Ha det gott du med!
Madeleine
Skicka en kommentar