Kunskapen om hur olika vi människor är har försvunnit

Foto: Sanden (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Ibland undrar jag om barnböcker kan stjälpa mer än hjälpa föräldrar. Själv köpte jag som nybliven förälder boken Barn - de första fem åren av Penelope Leach. Jag läste mest om de rent praktiska råden, kring hur man tar hand om små barn. Det övriga om hur man vägleder ett barn ut i livet - körde jag på ren instinkt och magkänsla. Själva magkänslan har nog präglat hela mitt föräldraskap. Sedan har nätverket av andra föräldrar och själva utbytet av erfarenheter också hjälpt mig att hitta den bästa lösningen för just mitt barn.

Det är svårt med böcker som ska berätta vad som händer "vid ett års ålder", "vid två års ålder" - det är ju ändå bara en liten antydning om vad som kan hända på ett ungefär vid en viss ålder. Vi är alla så olika. Något som blir extra tydligt när jag läser artikeln "Högkänsliga pejlar in vågor i luften", i SvD.

Artikeln väcker nya tankar om hur riktigt skruvat saker och ting har blivit med till exempel Läroplanen som används i förskolan. Sedan några år tillbaka ska små barn utbildas pedagogiskt, studeras, dokumenteras och utvärderas. Och deras utveckling förväntas följa en förutbestämd plan där eventuella avvikelser ska korrigeras.

Ta bara det här med "högkänsliga personer" - ett personlighetsdrag och inte någon bokstavsdiagnos. De skillnader i känslighet som forskaren Elaine Aron har funnit i sina psykologiska test har även bekräftats biologiskt. Med hjälp av funktionell magnetröntgen har forskare öppnat ett fönster till de högkänsligas hjärnor och sett att det som tycks förena dem är ett nervsystem som reagerar ovanligt starkt på yttre stimuli.

I ett försök fick till exempel ett antal personer jämföra nästan identiska landskapsbilder och leta efter små olikheter, sam tidigt som deras hjärnor avbildades med funktionell magnetkamera (fMRI). De som fått höga värden på HSP-skalan uppvisade då en högre aktivitet i de delar av hjärnan som bearbetar visuella intryck, skriver man i SvD.

Tänk er ett högkänsligt barn som placeras som ettåring i förskola, i en stor barngrupp med få personal, med hög ljudnivå, intensiv och ständig stimulans, knuffar, ständigt påtvingad närhet till andra barn ... Föräldrarna får höra att barnet behöver PEDAGOGIK för att utvecklas bra och sedan får de höra att de är jämställda, om de går ut och arbetar heltid - och att de därmed gör "rätt". Men barnet ... HUR mår barnet i en sådan miljö. Hur utvecklas barnet? Hur kommer det högkänsliga barnet att bedömas? Vilka "korrigerande åtgärder" kommer man att försöka sätta in för att få barnet att passa in i miljön.

När det är miljön som borde anpassas till barnet.

Det är en skrämmande tanke att tänka att alla dessa bokstavsdiagnoser som ska korrigeras med amfetamin och manualbaserade program - kanske har uppstått på grund av förskolemiljön. Barnet med diagnosen kanske hade fått en helt annan utveckling om miljön anpassats efter barnets behov. När försvann kunskapen om att vi är så enormt olika och utvecklas så totalt olika. Att det inte bara finns en enda miljö och en enda uppväxt som är den ultimata för alla barn.

Inne på facebook gruppen Hemmaföräldrars nätverk ser jag fascinerat hur föräldrar utbyter erfarenheter. Tipsen är många och olika. Och eftersom alla barn är olika, så kommer någon säkerligen att hitta just det där tipset som passar det egna barnet bäst. Den kunskap som föräldrar innehar, baserad på personliga erfarenheter är helt enkelt guld värd.

Som jag ser det finns det två starka rörelser kring föräldraskap just nu. Dels den som styrs ovanifrån av politiker som vill trycka in alla föräldrar och barn inom samma ramar: STANDARDLÖSNINGEN med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder. Den är det många som följer. De gör som man ska göra.

Sedan har vi dessa fritänkare som söker djupt inom sig och följer sin magkänsla. Där återfinns föräldrarna som syr ihop sina egna lösningar och pusslar och trixar för att ge sina barn tid. De följer ingen exakt mall och de gör inte samma val allihopa. Och det är precis som det ska vara eftersom alla familjer är olika och alla barn är olika. Varianterna kring hur man väljer att låta barnen växa upp under de första åren är en kombination av förskola, dagmamma och hemmatid - eller så väljer man ett alternativ men satsar på att ge sitt barn tid - varianterna är oändliga.

Men det utmärkande är att de tänkt till och faktiskt valt själva och inte bara gjort som de blivit tillsagda. Det är strongt gjort tycker jag och inte alltid den lättaste vägen att gå.

Därför är det så viktigt att de föräldrar som valt att ge sina barn tid - som valt att gå sin egen väg, hittar varandra. Det är många som genom årens lopp kontaktat mig och bett om hjälp i en mängd frågor - från allt som rör det privata till hur man startar upp och börjar bygga nätverk, startar tvåfamiljsystem plus en mängd andra frågor. Många timmar i telefon helt gratis och ideellt har det blivit, eller intensiva mejlkontakter. Men när jag sedan ser hur de i sin tur tackar genom att sprida Hemmaföräldrars budskap vidare, så att ännu fler kan hitta sitt sammanhang - så är det värt allt arbete. Hundra gånger om :)

Så med andra ord: Stort tack till alla föräldrar som tackar för hjälpen genom att sprida Hemmaföräldrars budskap vidare. Genom att ni gör det så kommer ni att hjälpa många föräldrar och framförallt många små barn!

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

P.S

Vill du möta några duktiga nätverkare som hjälper till att sprida Hemmaföräldrars budskap, så att fler får stöd så besök följande facebook grupper:

Hemmaföräldrar i Skåne

Hemmaföräldrar i Västra Götaland

Hemmaföräldrar i Östergötland

Hemmaföräldrar i Göteborg med omnejd

Har du också en lokal grupp som jag har missat (och som är med och sprider Hemmaföräldrars budskap) och vill att den ska ligga med här, så hör av dig till info@hemmaforaldrar.se