torsdag, september 27, 2012

Det civila samhället och föräldrar som stöttar varandra

Sverige är ett land i snabb förändring. Även om en majoritet fortsätter att leva inom de ramar politikerna har satt upp, som om de vore de enda och de bästa - så börjar ett litet uppror smyga sig in ... lite av civil olydnad. Allt fler föräldrar börjar nämligen att lyssna till sin magkänsla:

"Lämna skrikande barn i förskolan och bara gå - nej, tack”.

Nu börjar föräldrar sätta ner foten och faktiskt ifrågasätta de pedagoger som i princip rycker ett gråtande barn ur famnen på en förälder och ber dem att gå. De vill ha en dialog med pedagogerna i förskolan - de vill hitta en unik lösning för just det egna barnet, för att göra lämningen smidig. De har nämligen insett att alla barn är olika och att det inte finns EN lösning som passar alla barn. Många av de inkännande föräldrarna som ser sitt barns specifika behov och som lyssnar - börjar också klura på om förskola i alla lägen alltid är det bästa. Även om många förskolor är utmärkta, med små barngrupper och tillräckligt med personal - så finns det de där maxtaxan skapat en verksamhet där pengabristen leder till så stora besparingar att de går ut över barnen.

En gång tyckte jag mig se att de föräldrar som en gång sugits in i förskolekarusellen sällan förändrade något. Vad som än hände så fortsatte de på den invanda vägen. Inga signaler i världen från de egna barnen, incidenter i förskolan eller annat som borde mana till eftertanke gjorde det. (Min högst personliga uppfattning).

Men något har hänt.

Vilsna, lite rädda, osäkra på vad de ska kunna göra i stället ... googlar de febrilt och några hittar hit. Här får de tips om att det går att korta ner förskoledagarna, att det går att byta till dagmamma eller att det går att stanna hemma på heltid. Då vill de nätverka och hitta andra som är hemma för att få råd och stöd i sitt nya beslut att droppa standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder. De vill sy ihop sin egen unika lösning och lika chockade som de som vaknar upp i filmen Matrix blir när de ser världen de lever i med helt nya ögon – blir de här föräldrarna när de inser att de har ett val och att de nu dessutom står i begrepp att göra ett annat val – än just det val politikerna stakat ut. Skrämmande, mycket också på grund av att skillnaderna i belöning är väldigt stora. Politikernas lösning – standardlösningen – belönas både med ett stort pengaregn över de barnfamiljer som väljer den, men också i stöd av ett antal myter som flitigt serveras runt om i media. Myter som syftar till att få föräldrar att leva inom "ramarna". Och jag är då förstås väldigt emot dessa myter – och vill hellre se fakta. (En myt jag till exempel starkt ogillar är den att dagisbarn blir bättre i skolan eller att små barn behöver förskolepedagogik). Hemmapedagogiken där en vuxen vägleder barnet i att lära sig nya saker, är faktiskt överlägsen, av den enkla anledningen att det är i samspel med en vuxen som barn lär sig saker och utvecklar sitt språk.

Precis som i filmen Matrix är det enklare att inte välja, att stanna kvar i en värld av trygghet där någon annan sätter ramarna. Att välja själv är skrämmande och det är då man också plötsligt blir beroende av andra föräldrar på ett helt nytt sätt.

Det är där facebookgruppen för Hemmaföräldrars nätverk kommer in. Fler hittar dit - ja, tillströmningen på sistone har faktiskt blivit riktigt stor. Men det är en grupp för stöd för de föräldrar som väljer att ge sina barn tid och inte för en debatt som ska utmynna i "rätt" eller "fel". Det finns inget rätt eller fel - eftersom alla barn och alla familjer är olika. Diskussioner är bra - olika åsikter är bra - sedan kan var och en plocka det som de tycker passar dem själva bäst.

Tanken med facebookgruppen är att trådar startas med en fråga, en tanke, en åsikt och sedan fyller de som känner att de har något att bidra med på med tips, råd, stöd och idéer eller sina egna tankar. Känner man att man ser rött inför en tråd – då är det lika bra att inte gå in och kommentera i just den tråden ... för det finns ju som sagt inget rätt eller fel. Och så är det ju med oss människor ibland triggas vi av vissa åsikter och klarar vi att hantera det på ett bra sätt – så växer vi som människor. Fråga mig, jag är som en elefant i en glasbutik ibland och tvingas då tänka om och omformulera mig. För min ambition är inte att göra någon ledsen – jag vill dela med mig av mina tankar, väcka tankar och i slutändan utveckla samhället, så att det blir bättre anpassat – för alla. Sedan rör jag om i grytan medvetet ibland ... sticker ut i olika debattartiklar och blogginlägg. Men det ser jag lite som "kejsaren-är-naken-syndromet" – ska en förändring till så måste jag säga det man inte får – det som inte är PK (politiskt korrekt).

Medlemmarna bestämmer själva hur mycket de vill dela med sig och vilka trådar de vill starta. Varje medlem ansvarar själv för sina inlägg och eftersom det är en grupp för hemmaföräldrar, så måste också respekten finnas där för att hemmaföräldrarna måste få en chans att skriva om frågor som är specifika för just dem. Utmaningen blir att behålla den goda andan i gruppen, även när fler och fler hittar dit och det blir lika många olika åsikter som medlemmar :).

Är du missnöjd med ett inlägg så hör gärna av dig till mig och det går också att anmäla ett inlägg. Jag vill gärna påminna om att jag gör det här helt ideellt och på min fritid - så jag hoppas att alla kan använda fingertoppskänsla och arbeta efter gruppens filosofi om "goda ringar på vattnet …". Ta emot tips, stöd och inspiration … och ge sedan något tillbaka … och sprid vidare att Hemmaföräldrars nätverk, HFN, finns, så att fler kan hitta oss och få stöd.

Men visst ska vi klara att ha en god anda i gruppen - för det viktigaste vi föräldrar har, när det gäller att utveckla och blir trygga i vår föräldraroll – är varandra. Inga föräldrautbildningar i världen kan någonsin ersätta sunt förnuft, magkänsla och de råd och det stöd som föräldrar kan ge varandra och därför är vår facebookgrupp så viktig.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

torsdag, september 20, 2012

Det måste finnas gränser för välfärdsuppdraget

Foto: Orwar (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
”Alliansregeringen har satt ett ideologiskt avtryck i statistiken. Vi har fått nästan en hel poäng till på den tiogradiga skalan vad gäller företags- och arbetsmarknadsregleringar.”

Ja det stämmer säkert som Benjamin Katzeff Silberstein skriver i SvD - att Sverige har blivit friare. Vi har fått ett bättre välstånd (trots några år med lågkonjunktur) genom de få reformer som har gjorts, men tyvärr så lever vi fortfarande kvar under de planekonomiska tankar som styrt det här landet i decennier och flera områden som barnomsorgen styrs fortfarande av gamla tankar från DDR.

Vissa saker är så självklara att det kommer att ta åratal av avprogrammering för att komma tillrätta med. Hur förklarar man annars att så många överutnyttjar förskolan, utan eftertanke om vad det egentligen kostar och sätter sina små barn under tre år där när de ändå är föräldralediga? Glatt konstaterar de bara "jag behöver lite egentid med bebisen". Och så får skattebetalarna stå för notan. Ifrågasätter någon det, så är det bara att höja skatten eller hur? 

Varför inte bara trycka upp mer pengar?

Samtidigt lider sjukvården brist på pengar, liksom äldrevården och även många andra områden är eftersatta ... trots att Sverige är ett land som har bland de högsta skatterna i världen. För den som slängt chippet i nacken och börjat tänka lite själv - så är det ganska uppenbart att det inte bara handlar om att höja skatterna - utan också om HUR skatterna används. Vad ska pengarna gå till. Ska vi till exempel förbättra sjukvården och rädda fler liv? Ska vi förbättra för våra gamla som byggde vår välfärd så att de får bra och meningsfulla dagar och faktiskt får skörda vad de sått? Ska vi ha en trygg och säker förskola? Många olika barnomsorgsalternativ? En bra skola med drägliga arbetsvillkor för lärarna och en bra miljö för barnen?

Då kan vi kanske inte erbjuda i princip gratis förskola/gratis barnvakt till barn under tre år när föräldrarna är föräldralediga. Det vi kan erbjuda är i stället en öppen förskola dit de föräldralediga kan gå med både det äldre och det yngre barnet.

Nu har jag i alla fall sagt det man absolut inte får - och det som få vågar säga: 

Föräldralediga bör inte få ha små barn i förskola - utan att betala en timpenning för det.

Ibland måste någon våga säga att "Kejsaren är naken" - våga se det uppenbara. Faktiskt våga se att vi också har ett ansvar för vad vi tillåter att skattepengarna går till. Håller du med? Sprid gärna länken med Newsmillartikeln till så många som möjligt, på så många forum som möjligt. Jag förstår att inte så många vågar säga det jag skriver rakt ut - jag tycker själv att det är lite läskigt - för det är en väldigt resursstark och högljudd grupp föräldrar man retar upp. Men länka anonymt och tipsa - DET kan man alltid göra ;)

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Gärna mer barnomsorg - men betala ur egen ficka

måndag, september 10, 2012

En förskola i fritt fall

Foto: Veidekke_SE (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
1972 var rekommendationen att barngruppen skulle vara maximalt 10-12 barn upp till 2 1/2 år. 1984 tog kommunerna över ansvaret och därefter har det inte funnits några normer alls. Skolverket gick dock ut 2005 och rekommenderade att det ska vara maximalt 15 barn i en barngrupp. I dag är även de rekommendationerna borttagna.

Det är bara att konstatera att den svenska förskolan befinner sig i fritt fall när det gäller barngruppsstorlek - det finns inte längre någon som helst gräns för hur stora barngrupperna kan bli. Till det ska man veta att förskolebarn saknar skydd i en arbetsmiljölag och Lex Sarah lag. Nu har visserligen Nyamko Sabuni barnomsorgsminister lovat att det ska komma en Lex Sarah lag för förskolan ... men se det dröjer. Och förklaringen heter säkert att de allvarliga olyckorna i förskolan ökat. Skulle personalen bli anmälningsskyldig så skulle säkert en fördämning öppnas där alla olyckor, borttappade barn och kränkningar i förskolan, inte längre skulle kunna mörkas för föräldrarna. Statistiken skulle tala sitt tydliga språk och politikerna skulle bli tvungna att göra något åt de stora barngrupperna och att det är för få personal.

Mindre barngrupper och mer personal kostar dock pengar ... och förskolan saknar pengar, eftersom maxtaxan har legat still sedan 2004 när den infördes. En indexreglering av maxtaxan skulle kosta några hundralappar mer i månaden för en familj, men enligt politikerna är föräldrarna inte beredda att betala mer och de är rädda för att förlora väljare. Maxtaxan ligger still säger alla partier utom KD, som vill att man ska göra något åt krisen i förskolan. Övriga partier verkar tycka att vi kan fortsätta som nu.

Risker med för stora barngrupper är:

- Barnen får inte det sociala samspel med en vuxen som de behöver för lära sig saker
- För lite personal gör att barnen inte får en trygg anknytningsperson i förskolan
- Förskolan blir otrygg då risken för olyckor, borttappade barn eller kränkningar ökar
- Barnen blir sjukare - ju fler barn, desto fler smittor
- Buller och stress gör att barnen riskerar att drabbas av psykisk ohälsa längre fram i livet


Läs också:

Förskolan för de allra minsta. På gott och ont

Farlig stress

Arbetsmiljöverket undersöker miljön i förskolan



Barn under tre år har inte utvecklat sitt immunförsvar

Foto: Maria Hägglöf (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
I SvD i dag skriver Jenny Nordberg om problemen med alla dagissmittor. Men mer tvål i all ära, problemet är bara att det egentligen handlar om att vi har ett inbyggt systemfel i familjepolitiken. Vi har nämligen skapat ett system och en livsstil - där alla ska leva likadant: Standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder.

Föräldraledigheten syftade dock en gång till att garantera att det lilla barnet skulle få vara hemma det första året - men något gick snett och det lilla stödet blev en norm - där barnet bara fick vara hemma ett år. Där är vi nu, där en majoritet gör det som de tror är det "rätta" (och så har vi några ”kättare” som förföljs i media, för att de tänker själva och gör det som de anser bäst för barnet, men det är en annan historia) och på svenskt maner så är de förstås övertygade om att standardlösningen är vetenskapligt utprovad och den absolut bästa och enda varianten att låta små barn växa upp på. Svenskar har nämligen en övertro på staten och att alla lösningar som den levererar är garanterat säkra, trygga samt de överlägset bästa.

Men tyvärr ...

... standardlösningen är inte den bästa och kommer aldrig att bli. Och haken är barnen - alla barn är nämligen olika, till att börja med. Men det tar modellen med standardlösningen inte hänsyn till. Den är inte anpassad efter det lilla barnets behov - den tar inte hänsyn till utvecklingspsykologi, neourobiologi eller anknytningen. Barnet tvingas i stället anpassa sig efter modellen och det får en mängd negativa sidoeffekter, varav ständiga sjukdomar och dagisinfektioner är en konsekvens.

Små barn under tre år har nämligen inte utvecklat sitt immunförsvar. Och visst, immunförsvaret SKA tränas ... på en rimlig nivå, så ska barnet självklart få lite småsnuvor och annat som tränar upp immunförsvaret och bygger på det. Problemet är bara att dagisbarn får inte några små snuvor några gånger per år - de drabbas ofta av väldigt svåra smittor som kräver antibiotika och antibiotika SLÅR UT IMMUNFÖRSVARET. Det dödar nämligen de goda bakterierna också, som ÄR immunförsvaret. En kunskap som få känner till och som staten är tämligen ointresserad av att delge föräldrarna.

Ett annat problem är att smittorna i sin tur kan vara en orsak till den kraftiga ökning av allergier som vi ser hos barn i dag. Förklaringen heter: antibiotika i tidiga år.

Naturligtvis är inte standardlösningen lönsam. Ytterst få föräldrar kommer upp i de löner som krävs för lönsamhet. Lägger vi sedan till alla kostnader för vab - allt fuskande med vab (från föräldrar som sannolikt stjäl till sig lite tid emellanåt för att få vara med sina barn), alla följdsjukdomar som de små drabbas av på grund av smittor de fått på dagis OCH alla vuxna som blir sjuka ute på arbetsplatserna på grund av dagisföräldrarna som släpar dit alla smittor - så är kostnaden för samhället enorm.

Dagens system ger sjuka barn, sjuka föräldrar och kostar helt ofattbara belopp. Bättre hygien kan kanske hyfsa de siffrorna en aning - men knappast skapa lönsamhet i standardlösningen. Vi måste helt enkelt göra om hela systemet från grunden och mitt tips är att börja med att utöka valfriheten och skapa en acceptans också för dagmammor, hemmaföräldrar och deltid.

Och visst barngrupperna i förskolan måste bli mindre. Färre barn i en grupp är lika med mindre smittspridning. Det är därför dagmammebarn och hemmabarn har färre infektioner än dagisbarn. Men ska barngrupperna bli mindre så måste det till mer pengar - ännu mer pengar än de 54 miljarder av våra skattepengar som plöjs ner i verksamheten i dag. Och de pengarna finns inte, så då återstår bara att ta bort maxtaxan eller indexreglera den.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Om immunförsvaret störs under de första viktiga åren när det byggs upp … till exempel genom många antibiotikakurer och stress - så kan det leda till ett stört immunsystem - och kanske även till psykisk ohälsa, enligt ny forskning kring neurobiologi.

Dagisfundamentalismen skördar många offer

Homo sapiens tid för barnen - ett framgångsrecept

Pedagogik eller en trygg och säker förskola

Sunt förnuft och magkänsla är klart underskattade