onsdag, januari 30, 2013

I u-länderna svälter barn ihjäl - i Sverige tar barn livet av sig

Foto: Richard Smith (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
I dag har jag sorg i mitt hjärta. Sorg över att det är så illa ställt i Sverige och att så många barn och unga har ont i själen. I Bromma visar det sig nämligen att nio barn begick självmord under 2012. I en välmående stadsdel, rent materiellt, där barnen utifrån sett verkar ha allt, där valde nio! barn att ta sitt liv under förra året. Totalt handlar det om 20 barn i hela Stockholm.

Som ett klokt barn sa till mig: "I u-länderna svälter barn ihjäl - i Sverige tar barn livet av sig".

Hur kunde de bli så här? Varför har det fått gå så långt? Varför blir det inte större rubriker än några rader på P4s hemsida? http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=5422164

Kropp, själ och ande - allt hör ihop sa en mycket klok kvinna till mig, som känner att hon vill vara med och försöka förändra vårt samhälle, så att det blir lite varmare - så att vi får mer balans mellan materiella ting och andliga. Vi pratar arbetslinje - mycket bra - vi måste arbeta för att få allt att gå runt. Men HUR mycket måste vi arbeta? Hur kunde det bli så att det inte längre går att försörja en familj på en lön knappt? Varför accepterar vi så höga skatter, när allt vi får tillbaka är ofrihet. Vi får faktiskt betala in mer skatt än vi har råd med, kvar blir en yttepytteliten lön som inte räcker till att försörja en familj, för de allra flesta. Våra pengar konfiskeras och sedan får vi stå med mössan i hand för att få lite tillbaka i form av olika subventioner. Haken är att vi måste göra som staten har bestämt.

Ofriheten och den höga arbetsbelastningen gör att vi inte får balans mellan familj och arbete - vi får inte tid till livsviktiga relationer - vi får inte tid för våra barn. Den tiden säljs ut och med ett vackert löfte om att om vi lämnar bort våra barn till utbildade pedagoger, så kommer vi att få tillbaka en fantastisk slutprodukt.

Men alla föräldrar får inte tillbaka en fantastisk slutprodukt. Många föräldrar får tillbaka barn som lider av ångest, oro och depressioner ... och några av de barnen väljer att ta sina liv, andra hittar andra sätt att skada sig själva. De vet inte varför - de vet inte varför de lider. Det går inte att säga att det bara finns en orsak, men flera forskare varnar nu för att bristen på en trygg anknytning till föräldrarna, bristen på tid med föräldrarna, i kombination med långa dagar från tidig ålder i stora barngrupper med få vuxna, kan vara en förklaring. Det finns också en annan problematik och det är att många barn inte kommer till skolan empatiska och socialt välfungerande. Hos en del av de barnen kommer det att ta sig uttryck i att de mobbar andra barn och förstör deras liv. Och när vi nu faktiskt är många vuxna som anar orsakssammanbanden, så är det en skam att så lite händer.Vi har makten att förändra, vi har makten att ändra ramarna för hur vi tvingas leva våra liv ... och som jag ständigt tjatar om - det är dags att vi gör det NU. Vi har forskningen och de nya rönen kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi - vi vet vad barn behöver för att må bra. Vi vet vad vi människor i största allmänhet behöver för att må bra. Därför måste den viktiga arbetslinjen kombineras med relationslinjen och barnlinjen.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Många unga mår allt sämre

söndag, januari 27, 2013

Ett gott föräldraskap börjar med en dialog hemma vid köksbordet

Foto: Jason Bachman (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Är allt svart eller vitt? Hugget i sten? Är vi endast biologiska varelser med gener programmerade sedan miljontals år, där vi bara kan göra på ett sätt och följa den "karta" vi programmerats med? Är det till exempel bara mammor som kan ta hand som små barn och stanna hemma längre, eftersom mannen på stenåldern var den som ansvarade för införskaffandet av föda och därmed är diskvalificerad när det gäller att ta hand om barn?

Jag tror att det är en farlig väg att vandra på att måla in världen i svart eller vitt, där allt är förutbestämt enligt en viss mall. Precis som jag inte anser att kvoterad föräldraförsäkring eller standardlösningen (med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder), är en lösning som ska påtvingas alla bara för att vissa fått för sig att det är enda vägen att skapa likadana livschanser för män och  kvinnor eller rättvisa levnadsvillkor - så anser jag inte att det går att säga att det alltid är kvinnan som ska ta hand om barnen när de är små, bara för att de är kvinnor. Politikens ramar ska inte styra människor åt än det ena eller det andra. Politiken ska ge människor verktygen att välja själva och sy ihop sin egen lösning.

En sak är helt säker och det är att föräldraskap går i arv. När  föräldrar vårdar och tar hand om sina barn, så sätter det spår i generna och kommer att påverka hur barnen blir själva som föräldrar. Men ingenting är hugget i sten. Vi människor är tänkande intelligenta varelser och vi kan bli medvetna om mönster och vi kan förändra och anstränga oss för att inte upprepa saker vi upplevt som dåliga under vår egen uppväxt.

I dag ser jag flera trender, dels de som vill kvotera allt och ha millimeterrättvisa i föräldraskapet. Staten ska bestämma åt människor inom vilka ramar de ska få leva sina liv. Lever mamman och pappan exakt likadana liv, så kommer jämställdhet att uppnås. Barnen ses som ett problem på vägen mot den ultimata jämställdheten och det problemet löses med en korrigerande politik. En politik som dessvärre inte tar hänsyn till vad det lilla barnet behöver - utan där allt handlar om att medborgarna med fast järnhand ska styras att göra exakt likadant. 

Barnet ska vara hemma maximalt ett år, för att sedan överlämnas i "statens trygga famn", där de fram till sista dagen i gymnasiet ska drivas upp som små grönsaker enligt LÄROPLANEN, i något som går under benämningen "det livslånga lärandet". Barnen ska följa den plan som utarbetats i LÄROPLANEN, de ska dokumenteras, justeras, korrigeras och när de inte följer mallen dresseras med manualbaserade program, eller medicineras. Det finns en quick fix för alla oönskade beteenden som kan uppstå på vägen mot utexaminationen av den nya statsmedborgaren, som überproduktiv tar klivet ut i livet efter genomgången fostran i statens hårda plantskola. 

Sedan finns det de, som i en motrörelse hänvisar till biologin och tesen "så här har det varit sedan stenåldern" och som därmed vill bestämma att mallen ska se ut på ett visst sätt. Det kan till exempel handla om att det endast är mamman som kan vara hemma. De är inte så många, men de finns.

Båda varianterna blir lika fel och det handlar återigen om att vi alla är olika. Visst spelar biologin in. Det är kvinnan som bär fram barnet, ammar och är förberedd på alla sätt för att ta hand om det lilla barnet, gärna med en trygg pappa (eller någon annan anhörig) som stöd och hjälp, där man hjälps åt med bestyren. Men alla familjer är olika. Politikens ramar ska inte sätta några begränsningar och gå in och peta, utan erbjuda valfrihet för familjer att hitta sina egna lösningar. Varje familj måste själv få sitta ner och planera sina liv och sitt föräldraskap, på det sätt som de finner bäst. Vi måste våga lita på att föräldrar klarar att komma överens om de här frågorna själva hemma vid köksbordet.

Det är därför jag gillar hemmaföräldertrenden så mycket. Här ser jag kloka föräldrar som väljer att ge sina barn tid och som utgår från barnet, som tittar på vilka möjligheter de har och som syr ihop sina egna lösningar. De fördelar föräldradagarna som de finner bäst och löser sedan tiden efter det, på en mängd olika sätt. Ibland är mamman hemma på heltid, ibland pappan. Några arbetar 50 procent var och turas om att vara hemma. Som jag skrivit om många gånger tidigare så fixar och trixar de med det de har att röra sig med. De för en otroligt viktig dialog med varandra kring vad de vill och kan ge sina barn för uppväxt. De följer inte per automatik den mall som politikerna stakat ut åt dem. De både vågar och väljer utifrån det lilla barnets behov.

Och det här ska vi uppmuntra. Det vi ser växa fram nu, där allt fler hittar sina egna lösningar för att få en balans mellan familj och arbete är framtidens melodi. Alla dessa kloka föräldrar visar nu vägen mot hur familjepolitiken i framtiden måste utformas och det parti som lyckas fånga upp det här och omforma det till en tillåtande politik kommer (förhoppningsvis) att vinna många röster i nästa val. Röster som garanterar att den här positiva hemmaföräldertrenden kan fortsätta. Dagens familjepolitik med sin styrning av människor har nått vägs ände. Och om någon tvivlar på det, så är det bara att ta sig en funderare över om vi verkligen har råd att fortsätta som tidigare, när vi ser den ständigt ökande psykiska ohälsan hos barn i det här landet.

Frågar vi barnen själva, så säger de egentligen bara en sak: "Vi vill har mera tid med våra föräldrar". Nog är det hög tid för en politik som gör det möjligt? Låt oss alla sprida hur viktigt det är med valfrihet för att familjer ska få möjlighet att ge sina barn tid. Som goda ringar på vattnet så sprider vi budskapet om tid för barn, om valfrihet, om balans mellan familj och arbete!

Madeleine Lidman






torsdag, januari 24, 2013

Expressen vill se alla barn kramas i "statens trygga famn"

Expressen fortsätter sin kampanj mot föräldrar och för att staten ska ha huvudansvaret för alla barn. Nu senast förtydligade Anna Dahlberg på Expressens ledarsida hur viktigt det är att alla barn får växa upp i "statens trygga famn". Barn som inte går i förskola är nämligen "utelämnade åt föräldrarnas godtycke". Och för att verkligen förstärka det hela så använder hon det mer laddade "barn som hålls hemma".

Med tanke på att hon utmålar små barn som har sin omsorg i hemmet, som ett sådant stort problem ... ja, vi läser ju varje dag hur barn med omsorg i hemmet far illa i stora barngrupper, med få personal och hur de allvarliga olyckorna har ökat ... eller vänta nu - det var ju förskolan - den statliga institution dit hon vill skicka även de små som fortfarande har omsorg i hemmet. Alla ska vi böja oss för staten och göra lika - alla ska vi sjunga statens lov och överlämna oss och låta oss omfamnas av "statens trygghet", för Anna Dahlberg vet att "genom en stark stat garanteras vi sådant som barnomsorg, studielån och äldreomsorg och medborgarna befrias från gamla patriarkala strukturer och den lilla världen ok.

Ja, vi garanteras barnomsorg? Men är det en bra barnomsorg, eller är det kanske så att barn som placeras i förskolan är utelämnade åt statens godtycke? Att en del har turen att hamna på en förskola som har förutsättningar att klara sitt uppdrag, medan andra barn hamnar i just för stora barngrupper med för få personal, där det bara blir förvaring och personalen inte heller kan garantera barnens säkerhet och trygghet.

För att förstå lite hur Anna Dahlberg egentligen ser på begreppet "föräldrarnas godtycke", så fick hon följande frågor:

Jag representerar Hemmaföräldrars nätverk och din ledare ”Staten är inte fienden” har väckt en del följdfrågor hos alla oss som valt att stanna hemma längre med våra barn. Nu är ju vi inte hemmafruar som du pratar om, utan just hemmaföräldrar – i vår grupp finns det alltså både mammor och pappor som valt att ha omsorg i hemmet, eftersom alla barn är olika – och de har gjort den bedömningen (alldeles på egen hand, utan statens hjälp) – att det är det bästa för just deras barn. Många arbetar också extra eller har egen firma, ska väl tilläggas. Vi har samma dröm om tid för våra barn - men det är den enda gemensamma nämnaren, i övrigt har alla familjer pusslat ihop en mängd olika lösningar för att få det att fungera.

1. Du skriver att alla de här barnen är utelämnade åt föräldrarnas godtycke? Hur ser du då på barnets första år, då alla barn är ”utelämnade åt föräldrarnas godtycke”. Är det acceptabelt – eller är det läge att staten kliver in även här och tar över ansvaret?

2. Hur ser du sedan på den tiden mellan middag och läggdags, som de barn som går i förskola får med föräldrarna – är de utelämnade då också åt ”föräldrarnas godtycke” – och bör staten kliva in även här och ta över? Likadant med helgerna?

3. Du skriver att en stark stat ”garanterar sådant som barnomsorg och äldreomsorg”. Eftersom vi lever i ett land som har bland de högsta skatterna i världen, så borde vi ju då bara kunna luta oss tillbaka och njuta av vad den ”starka staten” levererar tillbaka till oss i form av äldreomsorg och barnomsorg, för alla de skattepengar som vi måste skicka in. Anser du att vi kan känna oss trygga i att våra barn och äldre har de bra i ”farbror statens” trygga famn?

4. Du skriver att ”Ett samhälle med en svag stat lätt blir ett samhälle där svaga faller igenom.” Vad tycker du om alla barn och ungdomar som ”faller igenom” i dag med tanke på den ständigt ökande psykiska ohälsan. Staten löser det med att medicinera barnen med lyckopiller och sömnmedel samt korrigera deras beteendestörningar med manualbaserade program, som till exempel SET, social och emotionell träning som ska dressera fram empati och göra barnen socialt välfungerande. Nya rön inom anknytning, utvecklingspsykologi och neurobiologi visar på att den psykiska ohälsan hos barn och unga kanske faktiskt beror på att staten inte klarar sitt uppdrag att ersätta föräldrarna. Och då får man väl ändå säga att vi i Sverige har en väldigt stark stat, så vad är din lösning – en ännu starkare stat? Ska barnen omhändertas i statens vård ännu tidigare, eller kanske helt och hållet – långt borta från ”föräldrarna godtycke”.

5. Du skriver att moderaterna sjunger ”statens lov”? Kan du precisera i vilka frågor?

6. Finns det någon speciell anledning till att det inte går att blogglänka eller kommentera din ledare?

Med vänlig hälsning
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

ANNA DAHLBERG SVARADE:

Hej Madeleine,

Tack för ditt mejl. Jag uppfattar flera av dina frågor som djupt ironiska varför de inte utgör någon utgångspunkt för en seriös diskussion. Tidigare såg man barnomsorgen som en service för arbetande föräldrar. Det håller på att svänga. Det blir alltmer uppenbart att barn är läraktiga långt före sju års ålder och att särskilt barn i behov av stöd och av att lära sig svenska drar stora fördelar av att gå på förskolan. Förskolan har dessutom fått en egen läroplan och inordnas numera under utbildningsdepartementet, vilket understryker denna förändrade syn. Förskola och skola är inte två väsensskilda ting.

Det finns självfallet barn som får all social och intellektuell stimulans som de behöver hemma hos sina föräldrar, men det gäller långt ifrån alla. För mig är det uppenbart att skolan bör förlängas ett år och att exempelvis vårdnadsbidraget är en olycklig konstruktion.

Mvh Anna Dahlberg

Tyvärr blir det lätt så här när glappet mellan gräsrötter och vanliga små människor samt media blir för stort. Expressen har aldrig vågat släppa in hemmaföräldrarna i sin tidning - de har aldrig själva fått berätta sin historia om varför tid för barn är bra. Därför har de isolerat sig i sin lilla bubbla, där allt är svart eller vitt och där det bara finns en lösning - och ett sätt att leva. Precis så här gick det för några år sedan också när jag skrev till dåvarande barnomsorgsministern Lena Hallengren, S. Hon svarade något liknande:

Hej!
Lena Hallengren hade gärna svarat på dina frågor om de hade varit formulerade på ett seriöst och professionellt sätt. Nu är de i vissa fall helt felaktiga och i andra fall insinuanta och Lena Hallengren gör därför bedömningen att hon inte har möjlighet att medverka.

Jag är glad trots allt att Anna Dahlberg svarade, att hon gjorde det är bra och starkt gjort. Det är inte så lätt med det skrivna ordet, men det här visar återigen hur mycket bättre och lättare det skulle var om Expressen faktiskt tog sig tid och på ett objektiv och seriöst sätt närmade sig hemmaföräldrarna och tog en dialog. De har väldigt starka uppfattningar (fortfarande) om att hemmaföräldrar är farliga. Det är synd och jag hoppas verkligen att de på allvar en dag (snart) tar tag i sina fördomar mot föräldrar som väljer att ge sina barn tid - och åtminstone försöker nyansera sin världsbild lite.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Snälla proffstyckare - var inte rädda för oss hemmaföräldrar

Andra övertramp från Expressen: "När media går över gränsen"



onsdag, januari 09, 2013

När barnen ska anpassas till miljön - istället för tvärtom

Foto: D. Sharon Pruitt (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Nu finns det nya rön kring anknytning, utvecklingspsykologi och neurobiologi - men fortfarande så har vi inte en familjepolitik som vilar på vetenskaplig grund. Och de som får betala priset är barnen. Även om media skickar fram en läkare i barnmedicin, som Cecilia Chaprowska - feminist - och engagerad i F! - för att tala om varför det är bra för små barn att börja i förskolan när de är ett år - så blir det allt svårare för politiker och media att inte låtsas om eller se att vi har en alarmerande hög psykisk ohälsa hos barn och ungdomar i det här landet. "Men vilken undersökning säger att det beror på förskolan", säger Cecilia Chaprowska lite överlägset i tv när hon debatterar mot Christian Sörlie Ekström, författare till boken "Hur mår egentligen våra barn?".

- Ja, vilken undersökning visar att det INTE är så?

Sanningen är att det inte finns några undersökningar gjorda under de senaste trettio åren vilken effekt förskolan, med dess stora barngrupper och få personal har på barn. Det verkar helt enkelt inte finnas någon som vill göra en sådan studie - och tro mig, det beror inte på att frågan inte ställts. Det har den ... upprepade gånger, från bland annat Hemmaföräldrars nätverk. Men se en sådan studie vill inte politikerna ta i med tång, än mindre tillsätta någon utredning kring. Tydligen är det billigare och enklare att dokumentera, justera, korrigera och programmera små barn att passa in i miljöer som de inte mår bra av. Och när det går överstyr så finns det "mediciner" som ska korrigera barnens oönskade beteenden eller "mildra" effekterna av stressen och den dåliga miljön.

Personligen så tycker jag att det skulle vara väldigt mycket enklare att bara ta till sig den forskning som finns kring vad små barn behöver och se till att vi får riktig valfrihet så att föräldrar kan välja mellan en mängd olika barnomsorgsalternativ - även omsorg i hemmet. Genom en vettig familjepolitik kan föräldrar också få en chans kan hitta en balans mellan familj och arbete. Lägg ner standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder, som den enda som premieras med skattemedel. Börja tänka nytt - och se till att förändra attityden i samhället och på arbetsplatserna - så att de föräldrar som vill kan välja något annat än standardlösningen. Det verkar både billigare, hälsosammare och enklare, än att försöka dressera barn med manualbaserade program som SET, social och emotionell träning, ge dem medicin mot depression, sömnmedel och amfetamin - allt i ett desperat försök att få dem att passa in i ett sätt att leva som de inte mår bra av.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Farlig stress

Lyckopiller till barn i stället för tid, närhet och kärlek

Dokumentera, justera, korrigera och programmera barn

Läge att hissa varningsflagg

Piller - en genväg till medgörliga tonåringar?