tisdag, juni 11, 2013

Det här behöver barn för att lyckas i skolan

Foto:Steve Slater  (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Läser du som förälder vad forskarna i Sverige säger om vad som krävs för att barn ska lyckas i skolan, så är mitt råd att ta det du läser med EN STOR NYPA SALT. Den forskning som det ofta hänvisas till saknar evidens och är dessutom gammal. Trots det så ligger den fortfarande till grund för de rekommendationer som styr till exempel hur dagens förskola utformas.

Ta till exempel den senaste sammanställningen från Vetenskapsrådet: "Utvärdering i förskolan - en forskningsöversikt". "Visst låter det seriöst, tryggt och bra? Och läser man om vad Vetenskapsrådet är för något så låter det ju ännu bättre:

"Vetenskapsrådet har en ledande roll för att utveckla svensk forskning av högsta vetenskapliga kvalitet och bidrar därmed till samhällets utveckling. Utöver finansiering av forskning är myndigheten rådgivare till regeringen i forskningsrelaterade frågor och deltar aktivt i debatten för att skapa förståelse för den långsiktiga nyttan av forskningen."

Sverige är så tryggt och bra - och kvalitetssäkrat...

...eller inte.

För när Vetenskapsrådet ska beskriva effekterna av förskolevistelse så har de inga nyare forskningsresultat att presentera. Helt enkelt eftersom det inte gjorts någon forskning på hur förskolan påverkar barn sedan till exempel Läroplanen infördes. Det hade väl ändå varit ganska intressant att få veta mer, speciellt med tanke på att föräldrar hela tiden får höra att barn som gått i förskola blir duktigare i skolan. (Hur man nu kan säga det utan att skämmas när skolresultaten hela tiden sjunker). Och så har vi dresserats i flera år nu med att vi inte får säga "dagis" - det heter ju förskola, eftersom den styrs av en läroplan.

Sedan kan jag undra lite över hur Vetenskapsrådet presenterar den gamla skåpmat som finns:

”I Sverige har det gjorts ett par större longitudinella studier som undersökt förskolan och familjedaghemmens betydelse för barnens framtida skolgång”.

Problemet är bara att det inte handlar om några större studier - det handlar om två små studier - som dessutom är gamla och saknar evidens. Andersson (119 barn) och Broberg (146 barn).  Studier som är gjorda innan läroplanen infördes, innan personalen var lika välutbildad som de är i dag och innan barnen gick så långa dagar som de gör i dag. Sedan hänvisar Vetenskapsrådet till ensamutredarens Sven Brembergs forskningsöversikt: "Folkhälsoinstitutet 2009" - där fyra studier sägs visa på att förskolan har positiv effekt på barnens skolresultat. Problemet är bara att Vetenskapsrådet glömmer att nämna att den kunskapsöversikten bygger på äldre utländska studier och att två av dem INTE visar på att förskolan har någon som helst effekt för barnens skolresultat.

Ska man prata om en större longitudinell (över tid) studie, så är NICHD-studien ( 1 300 barn) gjord i USA den bästa studien att titta närmare på. Den visar att förskolebarn (som gått i en förskola av hög kvalitet) har något lite bättre kognitiva förmågor (lite duktigare) när de börjar skolan. Men vid 12 års ålder är den skillnaden helt utraderad. Kvar finns dock förskolebarnens beteendestörningar. Ju längre dagar i förskola - desto aggressivare barn. DET nämner Sven Bremberg, FHI, inte något om. (Men han har ju lösningen på beteendestörningar: manualbaserade program som SET, social och emotionell träning - program som han själv varit med och tagit fram).

Personligen tycker jag att det är helt fel att föräldrar förs bakom ljuset på det här sättet. Sanningen är att det inte finns någon forskning på hur förskolan påverkar barn, eller vilken effekt den har för deras skolresultat. Det enda vi vet helt säkert är att skolresultaten bara sjunker. Vid varje mätning i OECD Pisa undersökningen framgår det tydligt. Samtidigt som den psykiska ohälsan och beteendestörningarna hos barn bara ökar. Vänder vi oss däremot och tittar hur det ser ut i Finland, som har en helt annan familjepolitik - med mycket större valfrihet - så toppar de listan över goda skolresultat i varje mätning i OECD Pisa.

Skolresultat och betyg säger inte något om hur det kommer att gå för barnen senare i livet. Vad är framgång? Hur mycket pengar du tjänar? Hur många akademiska poäng du har skaffat dig?

Nej, det är naturligtvis varje barns chans att få utvecklas efter sin bästa förmåga, där hela barnet räknas: hur du mår, hur du får chansen att följa dina drömmar, hur du hittar balans i livet och skapar dig en bra tillvaro tillsammans med andra människor - att du mår bra och klarar dig bra i det yrke du har valt.

Själv sitter jag alltmer med facit i hand och ser nu hur många av de hemmabarn jag följt under åren går ut skolan. Rapporterna trillar in regelbundet och jag ser inte något som oroar mig. Lite extra glad blev jag i dag när jag fick höra om två hemmabarn som just gått ut med A i alla ämnen. Som sagt, det är inte det viktigaste, men lite kul är det ändå, för det var ju inte precis vad de här mammorna fick höra när de bestämde sig för att stanna hemma längre. Det fick mig också att tänka på hur de här barnen tillbringade  sina första år i livet. De gick aldrig i förskola, de följde aldrig någon läroplan, så hur kunde det då gå så bra ändå.

Jo de fick några enkla grundläggande saker som alla barn bör få ha med sig i bagaget när de börjar skolan:
god anknytning, närhet, kärlek, god omsorg, hälsosam mat, mycket fri lek, rörelse, omega 3-tillskott och mycket musik, då de spelat piano och sjungit i kör.

Det är så viktigt att barnen inte är skoltrötta redan när de börjar skolan, det är så viktigt att de grundläggande bitarna jag räknar upp finns med. En förälder kan aldrig ersätta en pedagog sa Nyamko Sabuni. Jag skulle vilja säga att en pedagog aldrig kan ersätta en förälder. Det handlar om balans. En bra förskola behöver inte vara dålig för barnet, men den kommer aldrig heller att vara ett måste för att det ska gå bra för barnet i skolan.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Sverige hamnar under snittet för OECD-länderna

 Forskare blundar för kunskap om barns behov

Exempel på forskningsförnekarna



2 kommentarer:

Thomas Berglund sa...

Hej
Jag läser med intresse i din blogg, och är nu på 2009 års inlägg.

I ett modernt land som Sverige tycker jag att en familj med 1 eller fler barn ska kunna klara sig på EN lön, som förr för lääänge sen. Enkelt uttryckt skulle väl en hemmaförälder kunna få mellan 60-90% av dagissubventionen. Ett vårdnadsbidrag på 3000kr är ett skämt med rutten ton. Visst, en del kan vara hemma med det bidraget, men många väljer inte det, för att dom inte har råd.

Vidare tycker jag att barn ska kunna ha föräldrar/förälder hemma tills skolan börjar, alltså 7-års ålder. Arbetslinjen måste skrotas och ersättas med en "människolinje" eller liknande. 4-timmars arbetsdag och medborgalön/basinkomst löser en hel del. Mindre arbetslöshet men framförallt, det absolut viktigaste, det ger människor en chans att välja hur dom vill leva.

En annan aspekt i det här, varför har inte Sverige råd att låta människor välja själva hur mycket vi ska arbeta? En lösning är att låta staten helt ta över bankernas jobb. I dagsläget lånar staten pengar av storbanken för att få statsbudgeten att gå ihop, när skattepengarna inte räcker. Skattebetalarna står som "säkerhet" att pengarna genereras i form av inkomstskatt. Därför måste vi hela tiden öka vår arbetsinsats, eller produktion och konsumtion.

Om staten "tillverkar" pengarna, istället för bankerna, och styr inflation/deflation med att skjuta till eller dra tillbaka pengar, vips inga problem. Bankerna sköter detta med styrning av räntor och hur lätt det är att låna pengar.

Bankägarna är de ENDA som tjänar på dagens system. Dom som kommer i kläm är vi vanliga människor. I synnerhet barnen. Barnens föräldrar har lurats i decennier att "arbete ger frihet". När det i själva verket är precis tvärtom. Vi är låsta och ofria snudd redan från födseln till ett slags "skuld-slav-system". Vi drillas att blint tro på att ditt arbete är det viktigaste du har. Med arbete får du pengar och kan välja hur du vill leva ditt liv. Staten har tänkt ut precis ALLT. Ve den som försöker leva utanför dessa fantastiska ramar staten byggt åt oss.

När det har blivit fult att smita undan sin skyldighet att generera skatt, och istället ägna sig åt det utan tvekan det viktigaste vi har, barn, för barnens skull, då är något riktigt fundamentalt fel.

Det går att lösa om man är smart från början. Spara, spara och spara från barnsben. Köp ALDRIG något på avbetalning. Ingen bostad, ingen bil, inga prylar överhuvudtaget. När det är dags för barn, har man förhoppningsvis rätt bra ekonomi och kan välja att vara hemma hur länge som helst med sitt barn. Föräldern som arbetar kan till och med skippa heltid. Eller så delar man, och jobbar deltid.

På vilket sätt, någonstans, i dagens Sverige uppmuntras detta? Det är tvärtom. Vi hetsas från tidiga år att köpa, köpa, köpa. När du inte kan köpa mer så lånar man och köper på avbetalning. Det är vad vi uppmuntras till. Inte konstigt att både vuxna och barn mår sämre och sämre. Vi ser nu hur land efter land i Europa knakar och brakar samman, för att vi lever över våra tillgångar. Grekland först, vilket land står på tur?

Madeleine Lidman sa...

Hej!

Jag har bloggat länge nu och det är nog inlägg av väldigt varierande kvalitet under åren. Ibland har jag haft lust att ta bort vissa äldre inlägg, men samtidigt visar de på hur en tankeprocess ofta startar i ett inlägg för att sedan utvecklas under åren - så även de mindre bra får hänga kvar.

Visst ska det gå att försörja en familj på en lön... efter skatt. Något annat är orimligt. Alla människor har olika drömmar med vad de vill med sina liv - och alla gör olika prioriteringar, så kommer det alltid att vara.

Personligen vill jag därför se en gräns för vad politiken ska styra. I dag är allt för detaljstyrt, det knepas och knåpas fram nya politiska förslag som snävar in och begränsar människors möjlighet att själva få sätta ramarna för hur de vill leva sina liv. Politiken kan sätta de yttre ramarna men sedan ska det finnas stor valfrihet för människor att själva pussla ihop de bästa lösningarna för hur de vill leva.

Vi har bara ett liv och vi är olika :)

Det märks att det finns en stor frustration hos människor som vill gå sin egen väg och som har andra drömmar än majoriteten. Många söker sig till Hemmaföräldrars nätverk - och har så gjort under årens lopp, vilket gör att vi har en enorm bredd av åsikter under samma paraply :) Det som enar alla är drömmen om att få mer frihet och mindre politisk styrning. Det visar också att något behöver förändras i grunden. Hur kan så många människor känna sig ofria, när vi sägs leva i en demokrati?

Jag kritiserar mycket som jag tycker kan bli bättre och klurar också på lösningar. Det finns förstås en mängd olika förslag till lösningar, men vill man snabbt förändra något och göra en förändring som lätt ger ökat utrymme för egna val, så handlar det om att sätta en gräns för vad politiken får styra. Vi behöver bättre balans mellan arbete och tid för familj. Vi behöver mer av civilsamhälle och tid också för relationer.

Hur når vi då dit? Genom att prata om de här frågorna: valfriheten, hur mycket ska politiken styra, balans mellan familj och arbete, civilsamhället och tid för relationer.

När det sedan kommer till kritan så blir det ändå valet 2014 som kommer att bestämma under vilka politiska ramar vi tillåts leva. Makten ligger egentligen hos gräsrötterna - men vilka ramar VILL gräsrötterna leva under? Det är frågan... :)

Mvh
Madeleine