torsdag, augusti 29, 2013

Låt syskonen få växa upp tillsammans

”Älskade lillasyster - vad fin du är”
”Vad fin du är i håret", säger en främmande kvinna till mig när jag rusar ut ur syrrans port med alla mina syskonbarn springandes runt omkring mig. Jag säger förstås tack med ett glatt leende, men blir lite konfunderad ändå. Först lite senare trillar polletten ner - hon trodde förstås att jag var syrran. Samma sak händer när jag följer med syskonbarnen till skolan. Flera barn kommer framrusande och frågar om jag färgat håret. Syrran är brunett och jag blond - men att vi skulle vara så lika är ändå ett mysterium... för oss i alla fall.

Likheten handlar nog om att vi har svetsats samman som syskon, att vi via våra spegelneuroner i hjärnan, speglat och tagit efter varandras uttryck, röstlägen, gester och röstnivå. Vem hade kunnat tro att just vi skulle komma att bli som ler- och långhalm som vuxna, som barn var vi som hund och katt. Med fyra års åldersskillnad och en aningen lätt opsykologiska föräldrar - så där som det kunde vara på 70-talet - så var vi inte bästa kompisar direkt. Förutom när någon av oss råkade illa ut. Nåde den som petade på min syster i skolan. Minns hur jag jagade en kille genom hela skolan sedan han slagit min lillasyster. Han försökte gömma sig inne hos syfröken, men icke ... jag stegade bara in på lektionen och krävde att få prata med honom. Min syster slog man inte ostraffat och han fick förstås en utskällning som hette duga.

Ibland rök vi ihop riktigt ordentligt - och var det jag som fick gå in på rummet för "att begrunda mina synder", så var syrran snabbt där med små godsaker som tröst. Vi delade rum som små och hon brukade med kraft och energi ha en viss förmåga att ha sönder mina saker och jag retade henne och hennes kompisar i gengäld, så fort jag kom åt. Skulle vi åka bort själva och bo hos släktingar sa de alltid: "De får gärna komma en och en, men inte båda tillsammans". Trots att vi var väldigt väluppfostrade (tycker jag i alla fall), så brukade det inte hindra oss från att tjafsa, när vi kom åt.

I dag bor jag och min syster nära varandra - så nära att vi kan vinka till varandra från våra balkonger. Vi hjälps åt med vardagslivets utmaningar och vi sluter leden och kämpar tillsammans om vi blir satta "under attack". Ingenting är rosenrött - vi har båda temperament och ryker fortfarande ihop, men grundkärleken finns där och det löser sig alltid.

Jag tänker på mig och min syster när jag ser hur allt fler barn i dag får växa upp på var sitt håll. Äldre barn placeras i förskola, så fort syskonet kommer - även om barnet är under tre år. Ofta också långa dagar - och jag funderar lite över vad dessa barn missar. Det är väl en av livets första utmaningar att hantera sin plats i syskonskaran, men också att svetsas samman och bygga relationer för livet. Tänk att så många föräldrar i dag missar att låta syskonen få etablera det här livslånga bandet - ett band som är starkare många gånger än bandet till föräldrarna.

Det pratas väldigt lite om syskon och hur viktigt det är att de får tid med varandra. Förmodligen för att vi har en familjepolitik som bygger på ideologi - och i den ideologin är alla familjerelationer av ondo. Starka familjeband gör oss inte lika beroende av staten - och då kan staten inte styra oss på samma sätt. Vi ska vara fria från familjeband - och i stället tidigt fostras till ”fria, självständiga individer” - ensam är stark, säger farbror staten. Men jag håller inte med...

För tänk om det är just trygga band till syskon och familj i stort som gör oss trygga och självständiga. Trygga därför att vi vet att det finns någon där som älskar oss, när det verkligen gäller.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

tisdag, augusti 13, 2013

Det är inte alltid så klokt att lita på staten

Foto:Leann_b FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Barnen ska vara på förskola från ett års ålder så att vi blir jämställda. För jämställda blir vi när ingen av föräldrarna är med barnen... säger farbror staten, proffstyckarna och de flesta av journalisterna.

Men vem lyssnar på barnet? Och var finns barnperspektivet?

Dagis är ett ganska nytt fenomen i historien och den största skillnaden är inte att små barn tas om hand av någon annan än sina föräldrar - den största skillnaden med det här nya fenomenet är att barnet tas om hand av vuxna som barnen inte har någon anknytning eller naturlig koppling till. Det är inte vuxna som finns i barnets naturliga gemenskap. Det är i stället vuxna som ofta byts ut på grund av sjukdom, då det kommer vikarier. Vuxna som byter arbete därför att det hittar något som är bättre eller för att de inte trivdes där de var. Små barn som skiljs från föräldrarna tidigt kommer att få se väldigt många vuxna passera i revy under sin förskoletid.

Enligt anknytningsteorin behöver små barn knyta an, för att må bra och utvecklas till trygga vuxna. Och små barn kan enligt anknytningsteorin inte ha mer än fem personer som de knyter an till. Fem personer...

Hur många vuxna har den lilla ettåringen att förhålla sig till på en förskola? Där personalen dessutom arbetar olika tider och avlöser varandra. Där avdelningar ibland slås ihop och annan personal är med barnen? Hur tillgodoser egentligen dagens förskola barnens behov av trygga anknytningspersoner och hur tillgodoses behovet av några få men nära vuxna, där det finns kontinuitet i relationen - själva basen för en trygg grund och en gynnsam utveckling hos barnet?

Svårt att säga, eftersom barnperspektivet inte finns med - utan små barn är på förskola därför att det ses som en väg till jämställdhet. Hur det här påverkar barnen, vet ingen. eftersom det inte forskats i Sverige  på hur förskolan påverkar små barn. Men vad säger historien, har den här varianten testats tidigare?

Att använda barnen som murbräcka för jämställdhet har testats tidigare på Israels kibbutzer 1950 till 1980. Där hårddrog man det ännu mer och barnen var i förskola dygnet runt och träffade bara sina föräldrar en timme innan läggdags. I den uppmärksammade dokumentären Solens barn, berättade barnen om sin sorgen och saknaden efter föräldrarna.

För några veckor sedan pratade jag med en man i fyrtioårsåldern. Under ett samtal om förskola och små barn, så frågade jag honom vad han själv tyckte om sin tid på dagis som liten. Han var tyst en lång stund - jag tror inte att han fått frågan tidigare - sedan svarade han:

- Den bästa stunden på dagis var sovstunden, för då var det lugnt och tyst. Jag minns att jag aldrig trivdes på dagis och att jag längtade därifrån. Jag älskade att leka med tågen och bygga tågbana, men varje gång jag skulle sätta mig och börja leka så kom några andra barn och härjade och förstörde allt. Det kändes som att jag aldrig fick någon lugn och ro, sa han sorgset.

Sedan tillade han: "Och då var ändå dagis bättre på sjuttiotalet än vad det är nu".

Ingenting är svart eller vitt, det finns säkert mängder med barn där ute som minns sin förskole/dagistid med glädje. Men vem har någonsin frågat barnen och berättat deras historia hur de upplevt sin tid på dagis? Det är en mycket viktigt pusselbit som saknas. Barnens syn på förskolan och deras erfarenheter är också så viktiga för förskolans utformning.

Personligen tror jag också att det är viktigt att utforma förskolan efter ett barnperspektiv. Vad behöver en ett till treåring - och vad behöver en tre till femåring? Att göra det till en skola för alla barn oavsett ålder och se även små ettåringar som elever, tycker jag är ett fundamentalt feltänk som riskerar att skada barnen i deras utveckling, då de inte får sina grundläggande behov tillgodosedda.

Dessutom, hur nyanserad är den sanning vi får i dag kring förskola och hur bra eller dålig den är för barn? Hur mycket vet vi om förskolans effekt på barn, när forskning saknas och hur vet vi egentligen hur barnen mår av den livsstil som staten har stakat ut för oss och där de subventionerar standardlösningen med stora belopp? Borde vi inte åtminstone få fakta innan staten både säger och bestämmer åt oss att ALLA ska välja standardlösningen - med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder?

Jag tycker personligen att fokus fortfarande är alldeles för lite på barnen. De ses mer som ett problem som ska lösas så kostnadseffektivt som möjligt. För att paketera in den lösningen och göra den lite mer attraktiv så får föräldrar höra att förskola är det bästa för ALLA barn, för den har en LÄROPLAN och den följer skollagen. Och vips så ska alla föräldrar rätta sig i ledet och sätta in sina små där när de är ett år?

Med vad händer med alla de människor som tänker utanför boxen, som inte köper statens lösning och statens förklaring på att staten har hittat den bästa lösningen ÅT dem? Jag gissar att de hittar till Hemmaföräldrars nätverk och börjar arbeta för en förändring. Visst ska vi ha en bra förskola för de som önskar det. Men det är också hög tid att sluta missleda folk i att det alltid är den bästa lösningen för ALLA barn och i stället se till att förändra de politiska ramarna. Det behövs fler barnomsorgsalternativ som subventioneras rättvist, så att varje familj kan pussla ihop den lösning de finner bäst.

Sedan kan jag tänka att för den som kan sin historia och som ser till att skapa sig lite perspektiv - så finns det alltid all anledning att ta sig en funderare över om staten alltid vet bäst. Att en majoritet följer statens direktiv - behöver faktiskt inte heller alltid betyda att det är ett tryggt och säkert val.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

I en spöklik värld så registeras dagisbarnens åsikter

Barnen är INTE orsaken

Barn mellan ett till tre år behöver omsorg inte skola

söndag, augusti 04, 2013

Familjepolitiken måste bli en valfråga

Skärmdump från Föräldraupprorets hemsida
Tittar på morgonprogrammet i Sveriges television med Rikard Olsson. I morgonsoffan i "oberoende" SVT sitter Janne Josefsson och Mona Sahlin och får uttala sig om demokrati, debatter och politik. De är välformulerade och säger bra saker båda två - inget snack om saken, men för att få en oberoende nyans hade det förstås varit spännande med en representant även från Allianssidan.

Mona Sahlin säger många vettiga saker, som att det politiska klimatet har blivit sämre när alla politiker bara är måna om att snarare inte säga något som kan skrämma bort väljare, i stället för att våga ha åsikter och sedan ta debatten.

Jag håller med om att debatt är själva grunden för demokrati och att den är oerhört viktig (därför är det så irriterande när hemmaföräldrarna inte släpps fram och får debattera). Men jag minns också 2005 när jag var med och överlämnade en namninsamling med 36.000 namnunderskrifter från Föräldraupproret till Mona Sahlin. Först vägrade någon från socialdemokraterna att komma ut över huvud taget och där stod vi i regnet utanför Riksdagshuset och väntade och väntade. Efter mycket om och men, så kom i alla fall Mona Sahlin ut och jag fick chansen att växla några ord med henne. Jag berättade om svårigheterna som uppstår när alla familjer tvingas välja standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder. Jag berättade om att barn är olika och att vi behöver många olika barnomsorgsalternativ. Det höll inte Mona Sahlin med om och i stället för att ta den debatten så hade hon ett standardsvar vad jag än sa:

- Vi har världens bästa förskola och vi har världens bästa föräldraförsäkring.

Svarar man så på alla frågor så blir det ingen debatt och det är en lindrig underdrift att jag blev väldigt irriterad och besviken på henne. Och mycket lite har förändrats sedan dess tyvärr. Skriver man till de partier som är valfrihetsmotståndare - som vill ta bort vårdnadsbidraget och den lilla valfrihet vi har lyckats åstadkomma genom Föräldraupprorets arbete, så svarar de aldrig direkt på frågan varför de vill ta bort vårdnadsbidraget eller varför de bara ser en lösning som den ultimata för alla föräldrar och barn. De börjar berätta om sin politik när det gäller jämställdhet eller så pratar de om förskolans förträfflighet.

Det är i princip omöjligt att få till en debatt i dag kring familjepolitiken.

Ändå finns det flera allvarliga problem som kan bero på bristen på valfrihet och att så många tvingas göra som staten vill, i stället för att utgå från det egna barnets behov och vad som är bäst för familjen. Och så länge vi har ett så högt skattetryck så att de flesta betalar över halva sin lön i skatt och sedan måste stå med mössan i hand och vänta på att få tillbaka pengar från staten för att överleva - så har vi faktiskt inte vår frihet att själva fatta beslut kring HUR vi vill leva våra liv. Det blir en överlevnad på marginalen för många hemmaföräldrar att klara sig på det de drar in till familjen, sedan staten konfiskerat det mesta av pengarna i skatt.

För alldeles för hög skatt är lika med ofrihet.

Då finns det två vägar att gå: sänk skatten eller se till att fördela subventionerna rättvist. Inget av detta har vi i dag. Vi har bara höga skatter, orättvisa subventioner och väldigt mycket ofrihet.

Sedan har vi ytterligare ett problem - vi saknar en debatt kring de här frågorna. Hemmaföräldrarna syns mer i media nu för tiden... och det är bra. (Och det har varit ett enormt arbete att nå dithän). Men det räcker inte. Vi måste få en ordentlig debatt kring familjepolitiken, skatterna och ofriheten i det här landet. Vi kan inte längre bara ånga på och fortsätta i samma hjulspår som vi har gjort sedan 1930-talet. Sverige ser annorlunda ut i dag, vi har andra drömmar - och nu är det dags att de politiska partierna börjar lyssna på väljarna. Är till exempel alla frågor som rör barn ointressanta? Trots krisen i förskolan och det förskoleuppror som pågår över hela landet, så är det bara ett enda parti som vågat komma med någon form av lösning på problemet. Alla de andra tycks välja en strategi, där de ligger lågt - för då riskerar de inte att stöta sig med några väljare.

Men vem står då på de allra minsta barnens sida? VEM ser då till att föräldrarna får fakta i stället för de myter som de får i dag, som bara har till syfte att de ska fortsätta att välja standardlösningen.

Hemmaföräldrars nätverk har i dag över 640 medlemmar i huvudgruppen och sedan ytterligare medlemmar i alla de lokala grupperna över landet. Det är föräldrar som tänker utanför boxen, som syr ihop sina egna lösningar för hur de ska ge barnen tid. De debatterar, ställer frågor, tänker till, diskuterar, stöttar och inspirerar (och irriterar ibland) varandra. Men det de gör är ovärderligt och som goda ringar på vattnet sprider sig budskapet om valfrihet.

Det finns hopp om framtiden - men det är inte politikerna som kommer att leda den här utvecklingen, utan bollen tycks ligga nästan helt och hållet hos gräsrötterna - så frågan är egentligen... orkar ni ett varv till? Orkar ni driva upp familjepolitiken så att den blir en av de de fem viktigaste frågorna - som i valet 2006? Gör ni det, så är det bara att köra igång här och nu i dag.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

torsdag, augusti 01, 2013

Vi människor behöver varandra

Småbarnsåren var underbara... och väldigt tuffa - vi saknade nämligen avlastning... helt och hållet. Tänk vad jag sneglade avundsjukt (men aldrig missunnsamt) på alla de som pratade om att de hade en mormor eller morfar, farmor eller farfar (eller andra släktingar) som så gärna ville vara med barnbarnen och göra saker med dem. Så hade vi det aldrig. Men så här har det varit med många saker i livet... tänk om... vi/jag också hade haft det så - haft det stödet. Det hade varit lätt att samla på hög, allt som jag kunde se som andra fick/hade, men inte vi.

Någonstans där började jag tänka ett varv till. I stället för att tycka synd om mig själv, så började jag fokusera på vad jag själv kunde göra. Eftersom jag var ganska trött under småbarnsåren, så blev det inga större saker. Men det jag inte själv kunde få, kunde jag ju faktiskt ändå ge till någon annan. Sagt och gjort, vid flera tillfällen hjälpte jag en mycket trött trebarnsmamma, när hon bara kände att det var nog. De dagar jag själv hade orken, så tog jag med hennes äldsta barn hem och så fick hon och hennes yngsta spädbarn den där välbehövliga vilan - och barnen hade kul på köpet med sina kompisar. Två barn eller fyra gjorde inte så stor skillnad för mig, men blev kanske den där lilla hjälpen som fick just den här mamma att orka.

Och så har jag fortsatt. I stället för att gräma mig över vad jag inte får i omtanke av andra, så försöker jag ge... när jag orkar och när jag har tid. Jag är ingen övermänniska, men för mig känns det självklart, som goda ringar på vattnet. Om jag ger, så får någon annan kanske orken att ge vidare till någon som verkligen behöver det och så går givandet och hjälpandet vidare, utan att man kan förvänta sig eller kräva något tillbaka. Det är nog så människor har gjort i alla tider, men för mig blev det ett ny upptäckt och ett nytt sätt att leva, som fick mig att fokusera på annat än det som gjorde mig besviken.

Jag tror verkligen på goda ringar på vattnet, på att ge där man kan, på att stötta och inspirera andra. Inte så att man utplånar sig själv och bara finns för andra. Balans som med allt i livet, men att göra det man kan - det räcker gott och väl. Och helt plötsligt när livet inte längre är en kassabok där varje liten sak bokförs och ska återgäldas, så blir allting så mycket lättare. På något sätt så ser jag med helt andra ögon nu hur andra människor runt omkring mig ger av sig själva, ger till mig och ger till andra. Inte för att de fått hjälp själva och inte för att de kräver något, utan för att de vill, orkar och kan... just den här dagen... gången.

I dag har jag så många personer i mitt liv som är viktiga för mig, som ger stöd och inspiration, som stöttar mig och finns där för mig. Och jag är säker på att min förändrade inställning till livet har fått mig att se precis det jag har framför näsan - att se alla dessa fina människor, deras osjälviskhet och deras värme och vilja att ge... av det de mäktar med och kan.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Goda gärningar smittar

Människan är inte bara girig