lördag, september 07, 2013

Jag är en vanlig liten rädd mamma


En glad dag i mitt liv när jag fick blommor från "mina" hemmaföräldrar.
Hej,


Jag heter Madeleine och är en vanlig liten mamma – en vanlig liten feg mamma, som är rädd för en massa saker: att flyga, spindlar (säg inget till mina barn), att simma på djupt vatten (vem vet vad som finns där under ytan). En mamma som helst skulle sitta på sin kammare och skriva dikter, noveller eller sagor för barn. Men så kom jag på när första barnet föddes att det är väldigt svårt i det här landet att få välja hur man skulle få låta barnet tillbringa sina första år. Redan på BVC kom frågan: När ska hon börja på dagis. Sedan fortsatte frågorna vid besöken på öppna förskolan, både från personal och andra föräldrar. Alla frågade: grannar, släkt, främmande människor på stan.

Och så arbetsgivaren förstås. Maximalt 18 månader förväntas man stanna hemma. Helst inte mer än 12 och allra helst inte mer än sex månader.

Det fanns en norm nämligen som formats genom den föräldraförsäkring som skapats för att ge alla barn möjlighet att åtminstone tillbringa 18 månader i en förälders vård och omsorg. En norm som på något sätt blev till en tvingande ram – så här ska det vara.

Nästa upptäckt blev att vill man vara hemma längre än normen, så måste man säga upp sig och då också förlora sin SGI, sjukpenninggrundande inkomst. Om man nu inte gjorde som staten ville och blev gravid inom 18 månader med nästa barn. I mitt fall var det inte att rekommendera då jag haft svår havandeskapsförgiftning, en liten detalj som stelbenta politiska ramar hade missat.

För den naiva person (jag själv till exempel) som trodde:  klart det går att försörja två vuxna och ett barn på en medelinkomst – så blev man snart varse att även där fanns en liten inbyggd spärr i de politiska ramarna: särbeskattningen – som gör att den familj som bara har en inkomst på låt oss säga till exempel 40 000 kronor betalar högre skatt än den familj där båda arbetar och har 20 000 kronor var.

Men tittade man på vad de politiska partier som styrde vid den här tiden sa (S och V), så löd budskapet: Du får väl gå hemma om du vill, vi har valfrihet i det här landet.

Tyvärr var det inte så enkelt:

·      * Föräldraförsäkringens utformning
·       * Svårigheten att vara tjänstledig från jobbet mer än ett år maximalt ett och ett halvt år
·      * Attityden i samhället
·       * SGI:n
·      * Normer och värderingar som skapats till följd av en ganska styrande politik
·     *  Världens högsta skatter

... visade sig vara några saker som väsentligt försvårade det fria valet. DET fick mig att börja kämpa för en förändring – och en feg liten rädd mamma blev tvungen att sticka in huvudet i getingboet och börja försöka få upp den här frågan på dagordningen. Inte alltid det lättaste när media översköljdes av negativa artiklar både med tillmälen om hur den som är hemma längre är – men också med mängder av hänvisningar till någon slags forskning som påstods påvisa hur mycket sämre det skulle gå för de barn som var hemma längre.

Uppdraget att förändra visade sig vara gigantiskt, men jag kände starkt att en förändring måste till – så många saker var fel. I det arbetet var jag bland annat tvungen att ha kontakt med styrande politiker och deras inställning var ju: ”Gör som du vill men kom inte och klaga sedan när allt går åt pipsvängen”. De hade ju svaret och lösningen på HUR jag skulle leva mitt liv. De hade tänkt ut de ”rätta” ramarna och var jag så dum att jag inte förstod mitt eget bästa och valde just standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder, så fick jag stå mitt kast. Vi hade ju redan ”världens bästa föräldraförsäkring” och vi hade ”valfrihet” - typ i stil med gamla Sovjet som jag såg det: ”Vi har valfrihet – alla får rösta… (på kommunistpartiet)”. 

Den lilla rädda, fega mamman tog alltså mod till sig och knåpade ihop några frågor och skickade till dåvarande socialdemokratiska förskolemininstern Lena Hallengren – och fick ett snabbt svar:

”Lena Hallengren hade gärna svarat på dina frågor om de varit formulerade på ett seriöst och professionellt sätt. Nu är de i vissa fall helt felaktiga och i andra fall insinuanta och Lena Hallengren gör därför bedömningen att hon inte har möjlighet att medverka”.

Tack och lov reagerade flera människor och även politiker på det bemötande jag fick. Ett bemötande som luktade förakt lång väg och som visade på maktens arrogans för den lilla människan. Det kändes bra att någon reagerade och ställde sig på min sida. Står man på ”barrikaderna” är det alltför ofta man finner sig stå väldigt ensam om man blir utsatt för en attack.

Jag tycker att det har varit ganska lugnt under senare år och har nog kopplat av lite, känt mig lite stolt också och tänkt att det svängt… fler aktiva politiker har nog respekt för vanliga små människors tankar, frågor och funderingar. I förrgår fick jag lära mig att det nog inte riktigt är så enkelt. I den facebookgrupp jag skapat för hemmaföräldrar gav sig en aktiv politiker från Miljöpartiet, med flera års erfarenhet och med en karriär som politiker också inom Folkpartiet – in i en debattråd och gav mig den ena kängan efter den andra. Skickligt inlindat men ändå med direkta påhopp skrev hon med anledning av mitt inlägg om ”Mer styrning i framtiden - eller mindre”:

"Jag läste din bloggpost, jag tänker så här- undra vad folk i förtryck med risk för sitt liv skulle tycka om att man jämför sig med dem i vårt läge. Jag tycker att det är skrämselpropaganda och oseriöst. Förlåt det låter kanske hårt - men att bryta sociala normer och tycka att det är tufft är inte i närheten av verkligt förtryck".

När jag uttryckt min oro för att så många partier inom oppositionen är emot valfrihet och att det ofta dyker upp förslag om obligatorisk förskola inom S och V, så fick jag till svar:

”Jag tycker bara att det är viktigt att man inte skrämmer upp folk med hjärnspöken som inte finns”.

Hon hade nämligen pratat med sin kollega i vänsterpartiet och fått till svar att V "bara" har allmän förskola från ett års ålder som förslag - så här fanns det med andra ord ingen anledning till oro - det vara bara "hjärnspöken" (från en korkad liten mamma). Tyvärr men tittar man närmare på ideologi och historia i vissa partier samt tidigare utspel, så känner jag mig inte lugnad... om vi säger så.

Det blev för obehagligt med påhoppen och personen fick lämna gruppen, sedan jag försökt styra upp och ändra debattnivån utan att lyckas. Jag fick också känna på hur ett mobbningoffer kan känna sig – VÄLDIGT ENSAM. Flera anhängare till det här partiet tyckte att det var upprörande att jag uteslutet personen ifråga… inte att jag blev utsatt för personangrepp i en grupp som jag startat och sedan ägnat, timmar, dagar, år - åt att vara i för att stötta, inspirera, hjälpa andra – men också varna andra för vad som kan ske om det blir för mycket styrning igen efter nästa val. Jag har ägnat tolv år att kämpa för den lilla valfrihet vi ändå har i dag –  12 år! - helt ideellt - och jag är naturligtvis beredd att kämpa för att den ska vara kvar. Men gärna i en debatt kring sakfrågor – och inte där jag tvingas försvara mig från personangrepp. Jag har liksom varit där redan… så många gånger - och till slut orkar man bara inte försvara sig.

Några såg vad som skedde och hoppade in och ifrågasatte personangreppet – men många av alla de jag trodde att mitt arbete betytt något för… teg…

Trots allt så känner jag att det nog blev den vändpunkt och det stopp jag behövde. Nu ger jag Hemmaföräldrars nätverk ett år till. Förhoppningsvis utan angrepp och drev mot mig som person. Sedan har jag gjort mitt och kan återgå till det lilla, lugna livet – lååångt borta från hetluften, påhoppen och elakheterna.

När sorgen över att ha blivit utsatt så här har lagt sig, så kommer jag om inte annat att minnas att vi i Sverige i alla fall under några fick prova på hur det kan vara när de politiska ramarna ändras aldrig så lite (som när vårdnadsbidraget och barnomsorgspengen infördes efter valet 2006) – och människor i många kommuner fick chansen att gå ner i tid, utan att behöva säga upp sig (de som fick vårdnadsbidrag med skyddad anställning i tre år) och alla de som äntligen fick prova på att starta eget som privata familjedaghem genom barnomsorgspengens införande.

Det är guld värt - jag har sett att det går att förändra, men det kostar enormt med tid och arbete. Det blir det minne jag får bära mig med mig - och kanske har jag också gjort skillnad för en del föräldrar, fått dem att våga, fått dem att förstå att de både kan och har rätt att välja tid för barn, utan att behöva säga upp sig, förlora sin anställning, sin SGI - och att de framförallt förtjänar respekt, inte påhopp :)

Säger en trött och lite ledsen mamma Madeleine,
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

"Den som tiger tycks samtycka"

Alla kan bli mobbade




15 kommentarer:

Ina - en mammas historia sa...

Starkt av dig att stå upp!
Glad att jag hitta din blogg.
Tack att du delar med dig.

Madeleine Lidman sa...

Tack Ina :)

Elin Hartung sa...

Tack för dig blogginlägg! För mig som förstagångshemmaförälder så stärker det mig att läsa om föräldrar som valt samma sak som jag. Dock är det himla trist att få bli påhoppad av andra, till och med min familj, att min dotter på 2 år inte kommer bli lika stimulerad med mig som på förskolan. Tröstar mig med att dessa påhopp utmynnar ur ett samhälle som strukturellt och politiskt inte tror på att föräldrar kan stimulera sina barn.

svintoflickan sa...

styrkekram

Madeleine Lidman sa...

Tack :)

Och tack till alla som mejlat, ställt upp och hört av sig. Det här är nog mitt mest lästa blogginlägg någonsin och det måste väl bli så att jag drabbas så här förr eller senare. Jag är glad att det hände senare :) Inser att jag har varit förskonad under 12 år och gissar att det är slut med det nu.

Kanske är det så att jag och Hemmaföräldrars nätverk faktiskt börja nå ut till många. Då blir man lätt ett hot och en måltavla, det är bara att inse.

Nu är det bara att köra så det ryker i ett år till och hoppas att vi blir riktigt, riktigt många som tänker utanför boxen och utanför alla styrande ideologier och som i stället ser till att ta chansen och är med och skapar en modernare och bättre familjepolitik som vilar på vetenskaplig grund - i stället för ideologi :)


Anonym sa...

Mina barn var hemma till 3 respektive 4 års ålder. Jag tycker egentligen inte alls om att jämföra barn men kan nu när de är några år äldre konstatera att de dels ligger långt före de flesta av sina jämnåriga i skola/förskola samt att de är mycket socialt kompetenta och bra kamrater, vilket flera gånger påpekats till oss föräldrar från förskole- och skolpersonal. Slutsats: gå inte på det rent felaktiga påståendet att barn halkar efter i en massa avseenden om de är hemma längre än 1 1/2 år. Givetvis handlar sådant till allra största delen av en kombination av familjemiljön och barnets medfödda anlag. I vårt fall tror jag tvärtom att våra barn är tidiga i utvecklingen just för att de INTE började tidigt på förskola. De fick en trygg anknytning och behövde inte konkurrera om vuxenuppmärksamheten med 15-20 andra små barn i samma ålder.

Anonym sa...

Hej!
Jag vill säga att dina inlägg har varit en stor inspiration för mig och min man som väntar vårt första barn. Jag hade en aning om att jag inte ville lämna bort våra framtida barn från så ung ålder till främlingar i ett ickefungerande system för ett par år sedan. Denna aning har vuxit sig starkare och blivit en djup övertygelse. Dina ord har varit både tröstande, upprörande och som sagt inspirerande. Det känns bra att fler tänker utanför de ramar man "ska" tänka.
/Amanda

Madeleine Lidman sa...

Tack :) Vad härligt att få ta del av era tankar Elin, Amanda och Anonym :)

Madeleine Lidman sa...

Jag fick ett fint mejl med pepp från en bloggläsare... och frågade om jag fick lägga ut texten och det gick bra, men personen ifråga vill vara anonym :)


Hej!

Om jag hade varit med i facebook hade jag absolut stått upp på din sida! Nu är jag inte det och skickar därför pepp via mail istället. Massor med pepp!

Sedan jag upptäckte Hemmaföräldrars nätverk läser jag i princip allt som skrivs. Jag älskar att det finns någon mer som tycker att det är helt galet att samhället ska fostra barnen.

Jag tycker det är självklart att man inte ska ligga samhället till last om man inte absolut behöver. Men så länge man försörjer sig själv och inte ropar på bidrag ska man väl få jobba så lite man själv behagar i förvärvsarbete? Om jag vill leva på en halvtidslön och avstå från resor och annan lyx så ska jag väl få göra det? Men då ökar ju inte BNP. Politikerna har sedan 60-talet byggt in oss i ett system där alla helt enkelt måste arbeta, få hög lön och konsumera vartenda öre.

Sverige är så paradoxalt. Vi ska vara så toleranta och älska allt som är nytt och annorlunda. Men om man vill välja att downshifta och själv ta hand om sina barn är det stopp. Dit sträcker sig inte toleransen. Det är påbjudet uppifrån vad man ska få tycka och inte. Är Sverige verkligen mer tolerant nu än på t.ex. 50-talet? Är det inte istället bara så att vad man får tycka och inte har ändrat sig?

Jag tycker bra om att arbeta, men jag tycker mer om att vara med min familj. Så tror jag att många tänker, men det är inte politiskt korrekt att säga det. Man ska låtsas att man blir förverkligad genom jobbet, men om man skulle vara döende skulle man förstås inte önska att ens chef kom in i sjukrummet och höll en i handen.

När jag blundar och tänker på de lyckligaste stunderna i livet så är det inte jobbsituationer som dyker upp, utan istället bilder av när mormor och jag plockade lingon i skogen, när jag fick vara med farfar och slunga honung och när mina syskon och jag lekte i hagen bakom huset. Bilder av hallonland och vitsippsbackar som upplevts tillsammans med älskade familjemedlemmar kommer fram och gör en helt varm i hela kroppen. När jag har presterat på jobbet och fått löneförhöjning har jag varit glad för att det kommer familjen till del, men något värde i sig har det inte. Jag känner mig inte självförverkligad genom jobbet.

Tack tack tack för allt du skriver! Jag hoppas så att du hänger i för din röst behövs!

Anonym sa...

Tack Madeleine för ditt enträgna arbete. Din röst som ständigt upprepar de självklara och nödvändiga sanningarna om barns behov är ovärderlig! Hoppas du orkar fortsätta!! Såg du Alex Schulmans krönika i Aftonbladet häromdan? Den hette "Vi skadar våra barn-men det är inte vårt fel". När fler vaknar upp på samma sätt som han så kan förändring ske. Än en gång, TACK för det du gör!!Kram Lisa

Madeleine Lidman sa...

Tack Lisa :) Jag har bestämt mig för att köra ett år till, fram till valet, men sedan är det nog dags att andra får ta över. Det är ett vågspel att både bjuda på sig själv och samtidigt ifrågasätta. Men när det känns tungt så får jag tänka på alla små tack från de som ändå tycker om det arbete jag gör. För de finns ju också :)

Anonym sa...

Hej Madeleine! Jag vill att du ska veta att även jag sedan något år läser och uppskattar dina blogginlägg. Har velat kommentera flera gånger, men det har varit lite för krångligt. Vi hankar oss fram på minimalt med pengar och trivs med att få tid att skapa nära relationer till våra barn. Emma

Madeleine Lidman sa...

Hej Emma,

Jag har ändrat så att det ska vara lättare att kommentera. Förut kunde bara de med en blogg i Blogger göra det.

Kul att du uppskattar inläggen. De växer ofta fram efter att jag haft en dialog med alla "utanför-boxen-människor" jag ständigt har kontakt med. Pling! Så kommer jag på något nytt. Och så blir jag därmed då också alla dessa människors språkrör på ett sätt.

Ibland är det tungt och jobbigt att INTE följa med strömmen, men jag tänker mycket på hur jag vuxit som människa (men är långt ifrån perfekt, det är jag medveten om :) ) - tack vare att jag valt den väg jag har valt - och jag skulle aldrig vilja vara utan alla erfarenheter och allt jag lärt mig :)

Henny sa...

Tack för att du vågar säga det jag tänker!
Har inte läst så mycket på din blogg tidigare, och nu
ser jag att du lämnar över stafettpinnen nästa år.
Jag hoppas att du ändå låter bloggen finnas kvar, så att allt arbete du lagt ner kan fortsätta växa!

Madeleine Lidman sa...

Jo, då bloggen kommer att ligga kvar :) Jag tycker också att jag ser så många är inne på samma spår och sprider och fyller hela nätet med sina tankar. Det är positivt.