lördag, juli 25, 2015

Kvinnor är INTE det svagare könet - de klarar av att fatta egna beslut

Foto: Nathan Rupert (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Är millimeterrättvisa jämställdhet? Och var går i så fall gränsen för inom vilka områden som millimeterrättvisa ska genomföras? Jenny Madestam på Expressen är bekymrad över att hon inte lyckats uppnå millimeterrättvisa hemma. Hon finner sig stå vid diskbänken hela tiden … fastän hon egentligen inte tänkt sig att det skulle bli så. I stället för att sätta sig ner vid köksbordet och lösa den problematiken med sin sambo/make … så vill hon att staten ska kliva in och hjälpa henne … och lösningen heter tvångskvoterad delad föräldraförsäkring, där föräldrarna får sex månader var. Voilà så kommer alla "problem", som att kvinnor väljer att ställa sig vid diskbänken (om det nu verkligen ser ut så i ALLA familjer, vilket jag starkt betvivlar) att vara lösta … när staten visar vägen kommer resten … som vem som ställer sig vid diskbänken … på köpet … liksom … eller inte.

För börjar man resonera i de här termerna att staten ska gå in och styra upp det fria valet, så kommer också frågan upp om det fria valet inom fler områden. Tvångskvotering av föräldraförsäkringen kommer inte att förändra att 9 av 10 som arbetar inom vård och omsorg är kvinnor, som har lägre löner än män, som väljer helt andra yrken inom till exempel den privata sektorn. Om just kvinnor inte klarar av att välja "rätt", utan behöver hjälp av staten att välja - så måste i konsekvensens namn staten gå in och detaljstyra även vilka yrken kvinnor väljer … och även vilka män väljer. Med millimeterrättvisan som vägvisare måste vi kvotera in män inom vård och omsorg och kvotera in kvinnor inom typiskt manliga yrken. För annars uppnår vi inte millimeterrättvisa och vi kommer inte att nå frälsning, enligt Jenny Madestams sätt att resonera.

Återigen … det blir bara så dumt att resonera så här. Människor måste få välja själva, sedan kan vi alltid fundera över konsekvenserna av det fria valet och där finns det mycket att göra. Varför är lönerna så låga inom vård och omsorg - och varför är det så lite värt att själv ha omsorgen om de egna barnen? Varför är det ingenting värt att kvinnan upplåter sin kropp till ett litet nytt liv att få växa och frodas i - med allt vad det innebär av slitningar på kroppen? Och amningen … ska vi sluta helt med den som en del av "millimeterrättvisarna" vill … för att tvinga alla att ge barnet flaska?

Det blir snurrigt värre att spinna på i Jenny Madestams banor. Det jag hellre skulle vilja ha en diskussion om är hur vi utifrån det fria valet kan minimera de sidoeffekter vi kan se. Därför är det så mycket bättre att se över familjepolitiken och skippa detaljstyrningen och klåfingrigheten. Den kommer bara att ge andra negativa sidoeffekter, sämre livskvalitet och sämre livschanser … och någon ökad jämställdhet kommer vi inte att se röken av.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Låt föräldrar bestämma själva

Ha respekt för att familjer är olika

Vänstern och FP kör över Sveriges föräldrar

Riskfyllt att styra ännu mer i familjepolitiken

Madeleine Lidman debatterar föräldraförsäkringen i P1



tisdag, juli 21, 2015

Den psykiska ohälsan ökar - men alla tassar bara runt som katten kring het gröt

Foto: Richard Leeming (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Nu kör Expressen en serie om ungdomar och psykisk ohälsa, den där psykiska ohälsan som bara ökar hos barn och ungdomar, den där ökningen som diskuterats i flera år nu men där ingenting görs, utan det bara blir värre.

Ibland undrar jag om det bor några vuxna i det här landet - alltså vuxna på det där sättet som innebär att man tar ansvar .och agerar. För hur kan det komma sig att vi hela tiden diskuterar psykisk ohälsa - men aldrig barnets första år? HUR barnet får växa upp under de år när barnet skapar sig en inre arbetsmodell av hur livet fungerar? Ja, den tid när hjärnan utvecklas som mest och några viktiga grundläggande saker som: god anknytning, god omsorg, närhet, kärlek och socialt samspel med en vuxen som leder barnet ut i världen och är den trygga hamnen ska finnas där.

Vi pratar om det som kommer senare och hur det påverkar. Utseendehetsen, nätet, livet - allt det som slår tonåringen till marken, som ger sår i själen och är tufft. För det är verkligen inte lätt att vara tonåring, men varje decennium har sin hets och sina problem - och sin oro. Men varför dukar så många under av livets utmaningar just nu? DET kanske vi borde diskutera, om vi vågade vara vuxna alltså. Om vi bara skulle ta och skita i allt i det här med att vara rädda för att skuldbelägga. För VAD är egentligen viktigast - att vi väljer att inte diskutera något som eventuellt skulle kunna ge någon förälder skuldkänslor, eller att barnen mår apdåligt och drabbas av psykisk ohälsa? VAD är viktigast?

Personligen tycker jag att valet är lätt. Det är dags att börja prata om vad små barn behöver - för att inte RISKERA att drabbas av psykisk ohälsa senare i livet. Några garantier finns det aldrig, barn är olika och olika falla ödets lotter, en del får för mycket på sitt lott, men för att försöka garantera att barnet är redo att möta livets utmaningar i tonåren så måste vi börja prata om de första åren ... och vad barn behöver då, för att vi föräldrar ska maxa deras chanser.

Familjetid: Jag skulle vilja säga att det egentligen är ganska enkelt: barn behöver sin familj först och främst. Förutom den goda omsorg, goda anknytning, närhet, kärlek och sociala samspel barnet behöver, så behöver alla barn tid med sin familj. En familj som har tid att sitta ner åtminstone till frukost och middag och äta tillsammans med barnen och PRATA om livet, om vardagliga saker, som hjälper barnet att reflektera över livet. Alla föräldrar som satsar på arbetslinjen - javisst - men glöm inte tid för relationer också. Har ni barn så måste tid för barn in i planeringen någonstans. Och då menar jag inte aktivitetstid ... att rusa med barnen som skållade råttor till den ena aktiviteten efter den andra - utan verkligen tid att bara vara, umgås och göra vardagliga saker tillsammans. Ja helt enkelt familjetid - där även syskonen får vara tillsammans.

Vägledning: Barnuppfostran - det pratar vi inte om längre. Jag föredrar ordet vägledning, men jag anser att barn behöver vägledning ut i livet. Barn gör dessutom inte som vi säger - de gör som vi gör. Vi måste både tänka efter hur vi själva agerar, men också ta med barnen i det vi gör, så att de lär sig. Det är vi föräldrar som ska vägleda dem ut i livet i olika situationer och visa dem HUR man beter sig på ett acceptabelt sätt och interagerar med andra människor. Tro inte att förskola och skola ska kunna lära barnen de här bitarna - det är föräldrarnas sak. Barnet föds programmerat för att lära sig saker. Hela deras varelse är inriktad på att via spegelneuroserna lära sig hur man ska agera och bete sig som människa, i en familj, i en grupp av människor. All socialisering börjar i familjen. Allt vi gör med våra barn och hur vi är mot dem, sätter deras inre kompass och arbetsmodell.

Det känns också vettigt och naturligt att våga vara vuxen och sätta gränser. Man behöver inte få barnen att skämmas, sätta dem i skamvrån, eller förödmjuka dem, för att man fostrar och vägleder dem. Att inte vägleda barnen är att göra dem en stor otjänst,  de får svårt att finna sig tillrätta i olika sociala sammanhang - och de kommer att bli impopulära när de inte förstår HUR man beter sig i olika sammanhang. Var sak har sin tid och man får ha en inre kompass och känna av när barn är mogna för olika saker. Sunt förnuft för vad som är rimligt kommer man långt med.

Ett sammanhang: Traditioner anses av vänstern som löjligt och småborgerligt, men traditioner knyter faktiskt ihop dåtid med nutid, gör att vi kan berätta för barnen hur det var när vi själva var små, när mor- och farföräldrar var små och så vidare. Det hjälper barnet att orientera sig i livet. Det skapar mening och ett sammanhang. Igenkännandets lycka: Julafton, påsk, midsommar, allhelgona. Det är inte fel att ge barnen ett sammanhang genom att knyta ihop förfädernas historia med tiden som är nu, utan underlättar och ger barnet sin plats i kedjan och kan också bli ett svar på många av livets svåra frågor: Vad gör jag här? Känner man sin historia och sin släkts historia faller fler pusselbitar på plats snabbare, tror jag.

Kärlek: Att bli förälder innebär att ge plats för barnen i sitt liv. Man behöver inte utplåna sig själv, men man måste inse att någon annan nu är viktigare och har företräde på många sätt. Barn innebär förändring - och det gör att livet inte längre kan eller ska levas på samma sätt, som innan man fick barn. Kärlek är att lyssna på barnets signaler och stå upp för sitt barn. Gör inte du som förälder det - vem ska göra det då? Har du som förälder till exempel valt förskola - och det inte fungerar och ditt barn tydligt signalerar att det vantrivs i förskolan -  LYSSNA - agera och välj ditt barn. Det finns mängder med saker att göra: ta hem barnet, byt förskola, byt till dagmamma, välj vårdnadsbidraget (så länge det nu finns kvar). Men titta inte bort, svik inte ditt barn - för det sår barnet då får i själen, kan resultera i psykisk ohälsa längre fram i livet.

I boken ”Förskolan för de allra minsta. På gott och ont”, står det (som en förklaring till att barn får fortsätta att fara illa i förskolan): ”Som en förklaring till dagens moment 22 där ingenting händer och inga protester hörs varken från föräldrar eller personal, ser de ”den ömsesidiga pakten av hänsyn” – som en förklaring. Personalen vill inte säga något för då riskerar de att ge föräldrarna skuldkänslor och föräldrarna säger inte något eftersom de ser att personalen sliter i den stora barngruppen och gör sitt bästa”.

Egentligen är allt det här enkla grundläggande saker, så varför är de då så svåra att uppfylla? Mycket beror på att politiken någon gång under 1900-talet gick över en gräns och klåfingriga politiker började detaljstyra människors liv, genom en extremt styrande familjepolitik. Genom att tvinga in dem i ekorrhjulet begränsades också föräldrars möjligheter att ta hänsyn till det enskilda barnets behov. Barn är ju olika.

Spiken i kistan blev att nu under det senaste decenniet - göra som flera partier (S, V, MP och M) ta bort familjepolitiken som ett politikområde -  och i stället splittra upp den i endast: förskola och föräldraförsäkring. Men familjepolitiken är ett pussel som består av fler pusselbitar än så - och det föräldrar behöver är valfrihet och fler verktyg för att kunna pussla under småbarnsåren, inte mer styrning. För en mycket negativ sidoeffekt av all styrning är att föräldrar inte kan ge barnen det de behöver under sina första viktiga år i livet - och de som då får betala priset är barnen. Det kostar pengar och är ett enormt slöseri med människoliv. Därför är det hög tid att göra familjepolitiken till en av de viktigaste frågorna i politiken igen. Föräldrar behöver fler subventionerade alternativ än standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder. Sedan behöver vi en förskola som garanterar att små barn får vad de behöver och där vi här och nu, för alltid, slutar med moment 22.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Det finns en gräns för vad barn tål

Karriär och barn - javisst - men inte nödvändigtvis samtidigt

Nej barn MÅSTE inte gå i förskola för att utvecklas optimalt

Mer tid med barnen gör att du utvecklas som förälder

Magkänsla och sunt förnuft är klart underskattade














måndag, juli 06, 2015

Svenska föräldrar vill bli förda bakom ljuset - det är bekvämast så

Foto:Fansisco Osorio(FLICKR) LICENS: CC BY-SA
När en majoritet flyter med strömmen och gör likadant, är det viktigt att de stryks medhårs ... även om det blir ett slags lurendrejeri över det hela. Vi får ju inte "skuldbelägga" och säger vi att Kejsarens nya kläder ... inte finns där på riktigt ... så kan ju någon bli arg ... och välja att läsa en annan tidning, se en annan kanal ... eller köpa en annan bok, välja en annan vara och så vidare. Det gäller att hålla sig vän med majoriteten.

Ta bara som exempel alla föräldrar som väljer standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder. Även om den lösningen fungerar för många föräldrar och barn ... så finns det flera andra som inte mäktar med det hela. Barn som mår urdåligt över sina 50-timmars veckor i förskolan, föräldrar som blir sjukskrivna av stressen att få ihop det tuffa livspusslet ... en räkning som skjuts på framtiden där många barn kommer att få men i form av psykisk ohälsa ... och där föräldrar blir utbrända och långtidssjukskrivna.

Men det får vi  inte prata om får då skuldbelägger vi. Alltså hyllas föräldrar som väljer standardlösningen och "gör rätt för sig" - till skillnad från de som väljer tid för barn och balans mellan familj och arbete ... som "parasiterar" på samhället. Fast de som väljer efter sin magkänsla, sitt sunda förnuft och det som är bäst där och just då, bidrar väsentligt mer till samhället och kostar väsentligt mindre - än de som dukar under ... en sanning som aldrig presenteras. Svart eller vitt ska det vara.

Barnpsykologer som uttalar sig i tv bör falla in in samma fålla och vakta sina ord. Det gäller att hålla sig vän med majoriteten. Enligt olika källor fick till exempel Lousie Hallin inte fortsätta på TV 4 för att hon inte strök majoriteten medhårs. Hon hade mage att utifrån barnets perspektiv och nya rön kring utvecklingspsykologi, neurobiologi och anknytning ge lite andra råd till de heltidsarbetande föräldrarna än vad som var lämpligt. Det var inte sanningar de ville höra ... och där försvann hon ur rutan.

Imorse pratades det i TV 4 om separationsångest hos barn. Barn är olika till att börja med, men barn som inte har en trygg anknytning i botten kan faktiskt ha svårare med separationer. Det ska då "tränas bort" enligt psykologen som fick besvara föräldrars frågor. Svaren indikerade att lyhörda föräldrar är ett problem och de måste tuffa till sig och låta barnen "träna på att ha ångest". Men för ett barn som är  i en känslig fas i livet, eller som inte är redo ... kan en sådan "träning" där man inte är lyhörd för barnets signaler få framtida konsekvenser. Det här är fakta som föräldrar behöver få ta del av. Alla svar finns där för den som orkar läsa på om anknytningen och hur den fungerar. Och ett barn som lämnats skrikande i förskolan - kan faktiskt bara på grund av det ha mycket svårare med en separation när det är lite äldre.

Överlag så finns det en slags anda att göra lyhörda föräldrar till ett problem. Är barnen inte mogna för att skolas in i förskolan - en del barn blir aldrig mogna eftersom det är en miljö som inte fungerar för alla barn ... så ligger problemet hos föräldrarna. De är för mjäkiga, sänder fel signaler till barnet och så vidare. De måste lära sig att vara mer hårdhudade inför barnets gråt och signaler - "och bara gå sin väg" ... barnet ska "tränas" att acceptera lämningssituationen.

Nej, det ska de inte alls "lära sig". Alla föräldrar borde läsa på om hur anknytningen fungerar INNAN  de fattar beslut om vilken omsorg de ska välja under småbarnsåren: förskola, dagmamma, flerfamiljssystem, eller omsorg i hemmet - och lämningar ska ske utifrån ett barnperspektiv och med anknytningsforskning som en grund för HUR det ska gå till.

Det finns mängder med alternativ - och föräldrar som lär sig att vara lyhörda och ta in barnens signaler när de är små har mycket att tjäna på det. Barnen blir trygga, de får en trygg inre arbetsmodell för hur livet fungerar - föräldern/föräldrarna blir en trygg hamn ... varifrån barnen upptäcker livet. Med det som grund behövs ingen "träning" för att få barn att finna sig i olika saker. Det behövs bara trygg vägledning ... ut i livets olika situationer, när barnet är moget för det.

Och precis som vi människor är olika - är barn olika. Det finns ingen mall som passar alla ... som vi ska försöka pressa alla barn igenom ... tror vi det ... kör vi över barnen ... men vi gör även våld på våra egna känslor som vi tvingas trycka undan och gömma långt inne någonstans. Kanske är det därför en del föräldrar blir direkt aggressiva när de får fakta i stället för myter. De känner starkt att de måste gå i försvarsposition ... för hur de än försöker ... så vet de ... längst inne vad som är bra för deras barn ... och inte.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Nej barn MÅSTE inte går i förskola för att utvecklas optimalt