måndag, juli 18, 2016

Vad tänker vi om våra livsval på dödsbädden

Madeleine Lidman Foto: Privat
Jag är 15 år och sitter i soffan hos en av kompisarna på landet. Vi sitter där och trängs ett gäng ungdomar och plötsligt säger kompisens mamma med en djup suck: "Ja, tänk 15 år och har hela livet framför sig". Det kändes så ödesmättat på något vis och den där frasen återkommer hela tiden i mitt huvud, för den stressade mig på något sätt. Det kändes som att jag verkligen måste göra något av mitt liv - jag som hade hela livet framför mig. Vad stort, att ha allt framför sig.

Och så blev det, jag valde att satsa på att plugga i skolan och jag arbetade hårt på de extrajobb jag hade på lov och sommarlov. "Alla jobb är viktiga och ska utföras väl", brukade mamma mässa. Det tog jag på stort allvar och om de så handlade om att inventera och räkna smådelar till datorer, så räknade jag noggrant och minutiöst. Ett väl utfört arbete handlade om respekt men också om framtida chanser - det gällde att visa vad man gick för helt enkelt.

När jag kom ut i arbetslivet så arbetade jag hårt. Jag tyckte det var kul att jobba och utan att jag tänkte på det hade jag valt motorvägen i livet. Det susade på i full fart och jag passerade den ena korsningen efter den andra med siktet inställt på FRAMÅT - hela tiden framåt mot nya mål. Sedan blev jag gravid - och fick havandeskapsförgiftning - och så kom mitt lilla barn och livet tog en ny vändning. Jag lämnade motorvägen och valde skogvägarna i livet i stället. Det blev tufft och annorlunda, otryggt och osäkert. Den bekräftelse som arbetet gett mig fick jag inte längre. Roliga resor, fester, träffar och utmaningar ersattes av "den lilla världen". Det var en stor omställning.

Men ... när jag landat i det hela så blev min färd på livets väg verkligen en färd på skogsvägarna. Det blev ett annat tempo och en annan upplevelse. En mer intensiv upplevelse och livet kändes i varenda cell i kroppen - på gott och ont. Att bli förälder innebär ju oro, ständig oro. Gör jag rätt nu - gör jag fel. Tänka, fundera, reflektera, få skuldkänslor när man upplever sig ha fattat mindre bra beslut, korrigera, tänka om - och mitt i allt det ... enorma lyckokänslor över de små sakerna, som egentligen var stora: första leendet, första tanden, första stegen, första orden. Och samtidigt under den här första perioden i bebisbubblan hände något med mig som människa. Jag blev mjukare, varmare och mer öppen för livet och människorna på vår jord. Trots att jag inte förstod det så hände något med mig som vi människor inte tar med i en meritförteckning - jag fick inte högre lön eller ett bättre betalt arbete - utan jag utvecklades som människa och fick ett bättre grepp om vad som är viktigt i livet. Jag hade turen att få grepp om det mitt i livet, när barnen kom - och inte som så många andra på dödsbädden. Det människor saknar på dödsbädden är inte att de inte arbetade mer, utan att de inte var mer med sina nära och kära.

Nu kan jag inte påstå att jag gjorde ett aktivt val att lämna motorvägen för skogsvägarna här i livet. Ska vi vara ärliga så körde jag snarare av vägen när jag fick havandeskapsförgiftning och landade mitt ute i skogen. Det aktiva valet gjorde jag dock när jag bestämde mig för att inte ta mig upp på motorvägen igen och köra vidare. Jag bestämde mig för att stanna där på skogsvägarna, mitt i den gröna skogen bland allt fågelkvitter och suset av vinden i trädkronorna. Jag tog därmed en vackrare men också en svårare, byngligare och tuffare väg framåt på livets väg - men ack en så mycket mycket mer fantastisk väg. Det blev med andra ord ingen standardlösning med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder - det blev två föräldrar som valde tid för barn och balans mellan familj och arbete.

Nu har det snart gått 20 år sedan mitt första barn föddes. Det har gått fort - mycket fort. Alla ni som haft eller har hund, vet hur man kan titta på sitt husdjur med kärlek och tänka "din stackare vilket kort liv du har". Den punkten har jag nått lite grann nu när jag verkligen förstår med hela mitt sinne hur korta liv inte bara våra husdjur har, utan även vi människor. Det är inte en insikt man kan dela egentligen, det är en insikt som man måste uppleva - genom att leva ett visst antal år. Jag tror att man måste hinna fylla 40 år för att förstå. Man måste kunna räkna ett antal decennier, lägga ihop dem och inse ... hoppsan det här gick visst extremt fort.

Det jag kan göra är att försöka dela med mig av den här kunskapen, bara tipsa lite så där så får var och ta till sig som känner för det: Det finns nämligen ingenting som är viktigare än att vara med sina nära och kära här på livets väg, så mitt tips är - ta vara på den här tiden med era barn, den går inte i repris. Ni som väljer tid för barnen och balans mellan familj och arbete - kommer att bli ifrågasatta. Och ni kommer att bli modstulna och ledsna på grund av det. Men kanske är de där påhoppen egentligen bara en fråga, eller en rädsla - och de som ifrågasätter och fäller elaka kommenterar om ert val är kanske bara oroade över att de själva valt fel. Så sträck på er och kom ihåg att ni är starka, modiga och alldeles särdeles speciella som vågar gå mot strömmen. Ni kommer kanske inte att känna er himlastormande lyckliga där mitt i livet på skogsvägarna, men en dag så trillar poletten ner och ni ser vad ni har åstadkommit här i livet och vad som är viktigt ... egentligen - och det är familjen och framförallt era barn.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Den som är hemma med barn är aktivist

Karriären kan vänta

Jag flöt med strömmen som alla andra. I dag ger jag mina barn tid




torsdag, juli 14, 2016

När blev det töntigt att våga vara vuxen

Foto: Natalie Buzina FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Jag måste ha missat något väsentligt för när blev det egentligen så extremt töntigt att vara vuxen. Lite ursäktande och skämtsamt ser jag statusuppdateringar som: "Det är vuxenpoäng på det". Jaa? Är det något som måste ursäktas? Är det inte något bra att det finns vuxna som vågar axla vuxenrollen. Hur blir ett samhälle där alla beter sig som tonåringar och bara tänker på sig själva och vad som är roligt och gynnar dem.

En effekt av att allt fler vägrar bli vuxna, är att föräldrar i större utsträckning efterfrågar enkla och bekväma svar på viktiga livsfrågor - svar som enbart ska bekräfta att de inte behöver ta ansvar, eller förändra sina liv när de får barn. Agnes Wold proffstyckare med åsikter som presenteras lika enkelt och billigt som en snabbmatskedja slänger fram en billig hamburgare, levererar lättsmälta åsikter som dövar det dåliga samvetet och låter föräldrar köra på i samma hjulspår och sätta sig själva främst. Hon skriver om allt ifrån att det är okej att dricka en flaska vin i veckan under graviditeten till saker som att det inte spelar någon roll hur vi tar hand om våra barn, eftersom hur de kommer att må och lyckas i livet, endast styrs av deras dna.

Föräldrar som väljer tid för barn och balans mellan familj och arbete är visst extra provocerande och ingen jublade högre än Agnes Wold när valfriheten inskränktes och regeringen med hjälp av L och C tog bort subventionen för hemmaalternativet: vårdnadsbidraget. Föräldrar som väljer tid för barn och vill berätta om sitt val får ofta höra att det inte "ska skuldbelägga", som att valet att vänta med förskola eller hoppa över det helt - automatiskt innebär att man ifrågasätter någon annans val.

Men skuldkänslor är inte farliga - de är sunda och ger oss en chans till reflektion. I stället för att skrika högt: "Man får inte skuldbelägga" så fort någon säger något som inte passar, så kan man vända blicken inåt och fundera över varför man känner skuld. Helt enkelt stanna upp en stund och reflektera och fundera på om det är något man kanske bör förändra - och om man inte vill det så har man vänt och vridit på skuldkänslan och kommit fram till varför. Det kallas utveckling och innebär att man mognar och är absolut ingenting att vara rädd för.

Faktum är att ingenting längre blir som vanligt när man blir förälder - och det börjar redan under graviditeten. Plötsligt är det inte du som blivande mamma som är viktigast längre, utan en liten varelse på tillväxt i magen. I SVT i morse berättade en forskare om att det visst finns studier som visar på risker med att dricka under graviditeten. En risk är att fostret inte kan bryta ner alkoholen och alkoholen kan också påverka stamcellernas utveckling. Det kan bli förändringar i arvsmassan hos barnet. När Agnes Wold får höra det så säger hon klämkäckt:
"Man kan ju naturligtvis inte garantera att inget händer ".

Nej men då ska man kanske inte heller så tvärsäkert under täckmanteln av sin professorstitel (i bakteriologi, by the way) gå ut och presentera en personlig åsikt som en sanning. Även om föräldrar blir supernöjda och det genererar många likes.

För det lilla barnet är det underbart skönt med vuxna som vågar axla sin föräldraroll och som sätter det lilla barnets väl och ve främst.  Det går alldeles utmärkt att leva ett bra liv, med guldkant på tillvaron, ett glas vin vid rätt tillfälle och i balans mellan barnets behov och de egna behoven, drömmarna och önskemålen. Men det krävs att man vågar axla föräldrarollen och göra saker utifrån ett barnperspektiv först och främst. Och det är faktiskt inte ett dugg töntigt.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Forskare kritisk till Agnes Wolds alkoholråd: "Oansvarigt"

Homo sapiens tid för barnen ett framgångsrecept

Anmärkningsvärt att Agnes Wold avfärdar forskning

Agnes Wold sprider myter och moraliserar

Starkare relation till jobbet än till barnen

Gästskribent Susanne Nyman Furugård: Ger feminist frikort i media

Det infantila samhället