måndag, juli 18, 2016

Vad tänker vi om våra livsval på dödsbädden

Madeleine Lidman Foto: Privat
Jag är 15 år och sitter i soffan hos en av kompisarna på landet. Vi sitter där och trängs ett gäng ungdomar och plötsligt säger kompisens mamma med en djup suck: "Ja, tänk 15 år och har hela livet framför sig". Det kändes så ödesmättat på något vis och den där frasen återkommer hela tiden i mitt huvud, för den stressade mig på något sätt. Det kändes som att jag verkligen måste göra något av mitt liv - jag som hade hela livet framför mig. Vad stort, att ha allt framför sig.

Och så blev det, jag valde att satsa på att plugga i skolan och jag arbetade hårt på de extrajobb jag hade på lov och sommarlov. "Alla jobb är viktiga och ska utföras väl", brukade mamma mässa. Det tog jag på stort allvar och om de så handlade om att inventera och räkna smådelar till datorer, så räknade jag noggrant och minutiöst. Ett väl utfört arbete handlade om respekt men också om framtida chanser - det gällde att visa vad man gick för helt enkelt.

När jag kom ut i arbetslivet så arbetade jag hårt. Jag tyckte det var kul att jobba och utan att jag tänkte på det hade jag valt motorvägen i livet. Det susade på i full fart och jag passerade den ena korsningen efter den andra med siktet inställt på FRAMÅT - hela tiden framåt mot nya mål. Sedan blev jag gravid - och fick havandeskapsförgiftning - och så kom mitt lilla barn och livet tog en ny vändning. Jag lämnade motorvägen och valde skogvägarna i livet i stället. Det blev tufft och annorlunda, otryggt och osäkert. Den bekräftelse som arbetet gett mig fick jag inte längre. Roliga resor, fester, träffar och utmaningar ersattes av "den lilla världen". Det var en stor omställning.

Men när jag landat i det hela så blev min färd på livets väg verkligen en färd på skogsvägarna. Det blev ett annat tempo och en annan upplevelse. En mer intensiv upplevelse och livet kändes i varenda cell i kroppen - på gott och ont. Att bli förälder innebär ju oro, ständig oro. Gör jag rätt nu - gör jag fel. Tänka, fundera, reflektera, få skuldkänslor när man upplever sig ha fattat mindre bra beslut, korrigera, tänka om - och mitt i allt det - enorma lyckokänslor över de små sakerna, som egentligen var stora: första leendet, första tanden, första stegen, första orden. Och samtidigt under den här första perioden i bebisbubblan hände något med mig som människa. Jag blev mjukare, varmare och mer öppen för livet och människorna på vår jord. Trots att jag inte förstod det så hände något med mig som vi människor inte tar med i en meritförteckning - jag fick inte högre lön eller ett bättre betalt arbete - utan jag utvecklades som människa och fick ett bättre grepp om vad som är viktigt i livet. Jag hade turen att få grepp om det mitt i livet, när barnen kom - och inte som så många andra på dödsbädden. Det människor saknar på dödsbädden är inte att de inte arbetade mer, utan att de inte var mer med sina nära och kära.

Nu kan jag inte påstå att jag gjorde ett aktivt val att lämna motorvägen för skogsvägarna här i livet. Ska vi vara ärliga så körde jag snarare av vägen när jag fick havandeskapsförgiftning och landade mitt ute i skogen. Det aktiva valet gjorde jag dock när jag bestämde mig för att inte ta mig upp på motorvägen igen och köra vidare. Jag bestämde mig för att stanna där på skogsvägarna, mitt i den gröna skogen bland allt fågelkvitter och suset av vinden i trädkronorna. Jag tog därmed en vackrare men också en svårare, byngligare och tuffare väg framåt på livets väg - men ack en så mycket mycket mer fantastisk väg. Det blev med andra ord ingen standardlösning med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder - det blev två föräldrar som valde tid för barn och balans mellan familj och arbete.

Nu har det snart gått 20 år sedan mitt första barn föddes. Det har gått fort - mycket fort. Alla ni som haft eller har hund, vet hur man kan titta på sitt husdjur med kärlek och tänka "din stackare vilket kort liv du har". Den punkten har jag nått lite grann nu när jag verkligen förstår med hela mitt sinne hur korta liv inte bara våra husdjur har, utan även vi människor. Det är inte en insikt man kan dela egentligen, det är en insikt som man måste uppleva - genom att leva ett visst antal år. Jag tror att man måste hinna fylla 40 år för att förstå. Man måste kunna räkna ett antal decennier, lägga ihop dem och inse: hoppsan det här gick visst extremt fort.

Det jag kan göra är att försöka dela med mig av den här kunskapen, bara tipsa lite så där så får var och ta till sig som känner för det: Det finns nämligen ingenting som är viktigare än att vara med sina nära och kära här på livets väg, så mitt tips är - ta vara på den här tiden med era barn, den går inte i repris. Ni som väljer tid för barnen och balans mellan familj och arbete - kommer att bli ifrågasatta. Och ni kommer att bli modstulna och ledsna på grund av det. Men kanske är de där påhoppen egentligen bara en fråga, eller en rädsla - och de som ifrågasätter och fäller elaka kommenterar om ert val är kanske bara oroade över att de själva valt fel. Så sträck på er och kom ihåg att ni är starka, modiga och alldeles särdeles speciella som vågar gå mot strömmen. Ni kommer kanske inte att känna er himlastormande lyckliga där mitt i livet på skogsvägarna, men en dag så trillar poletten ner och ni ser vad ni har åstadkommit här i livet och vad som är viktigt egentligen - och det är familjen och framförallt era barn.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Den som är hemma med barn är aktivist

Karriären kan vänta

Jag ska inte betala för att du går och drar benen efter dig

Det duger inte att jobba heltid, hämta sent på dagis - och sedan klaga när man får problem

Jag flöt med strömmen som alla andra. I dag ger jag mina barn tid




7 kommentarer:

Denandraresan.com sa...

Om man tittar på vad folk ångrar sig i sina liv när de ligger inför dödsbädden så är det precis det att man inte spenderade mer tid med sina barn och följde sina intressen som ligger i topp. Det finns en hel del studier om det så det är bara att googla.

Det är en lögn att man ska jobba och göra karriär i sitt liv för att lyckas. En lögn som leder till djup ånger. Det finns så mycket mer i livet. Och det allra viktigaste. Det är våra barn. Det är märkligt att så många har så konstiga prioriteringar i Sverige.. Eller kanske inte, vi tränas ju till att tänka att det är normalt redan som ettåring på förskolan.

Anonym sa...

Jag är en 40 år gammal man. Jag och min fru lämnade motorvägen, karriären, högavlönat arbete i Stockholm för skogsvägen. Nu bor vi på landet med vårt lilla barn. ( vi vill gärna ha fler). Vi har mycket mindre pengar, men är lyckligare. Vi somnar och vaknar till fågelkvitter. Luften är ren och härlig att andas. Fisk köper vi inte, det fiskar jag i älven och havet och ägg får vi från grannen. Utsikten är en grön skog åt alla håll. I Stockholm såg jag endast husväggar, byggen och betong. Folk frågar mig varför jag gjorde detta val. Jag svarar att de med hög sannolikhet kommer göra samma val förr eller senare. Det gäller bara att tillåta sig att vara lite filosofisk och ifrågasätta samhällets utveckling och förväntningarna som ställs på oss redan från dagis och vidare i vuxen ålder.

Madeleine Lidman sa...

Tack för att ni delar med er :)

Madeleine Lidman sa...

Vi ska jobba heltid från det barnen knappt lärt sig gå, Med tvångskvotering ännu kortare tid med barnen - och argumentet: "för att få en bra pension". Och hur vet vi att det finns några pensionspengar sedan. Inte ens i dag räcker ju pensionen till det nödvändigaste för den som arbetat hårt ett helt liv:

Pensionär har inte råd att köpa mat



Anonym sa...

Bara man försörjer sig själv eller av någon annan än skattebetalarna så får man gärna arbeta så lite som möjligt. Jag vill dock inte att mina skattepengar ska gå till människor som går hemma år efter år. Vi som jobbar gör inte det för att vi älskar att vara från nära och kära utan för att vi måste försörja dem och oss och en hel massa människor som aldrig bidragit med en krona i skatt till det gemensamma.
Det bästa vore förstås om alla kunde få jobba, men inte mer än de vill så länge de klarar att försörja sig på sin lön. Det orättvisa i Sverige är att vissa aldrig behöver jobba medan andra jobbar ihjäl sig.

Bra text, jag instämmer helt om vad som är viktigt i livet, vill bara påpeka att det inte får vara så att vissa får leva det goda livet på bekostnad av andra, som naturligtvis också vill vara med de sina så mycket det går.

Owe Bennfält sa...

Jag vill inte att mina skattepengar skall behöva gå till fångvård och/eller psykvård till de stackars ungdomar, som har fått en usel start på grund av en misslyckad barndom. Dom får en tuff start i livets ofta hårda skola. En start som dom sannerligen inte, av egen förskyllan, har gjort sig förtjänta av!

Lina henriksson sa...

Så fint skrivet! Och så otroligt viktigt ❤️ Hoppas fler får upp ögonen för hur viktiga vi föräldrar är för våra barn och att barnen inte bara är något att ”lämna” över till förskolan, speciellt inte som nyblivna 1-åringar.. så ledsamt att samhället formar oss att tycka det är normalt.. väntar med skräck på vad resultatet av detta gör med våra barn, de som är vår framtid.. kramar