måndag, september 18, 2017

När det hette dagis hade verksamheten bättre förutsättningar

Foto: Ben Millett (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Den som vill diskutera stora barngrupper, få personal, ökningen av icke-lindriga skador i förskolan, ökningen i inköp till förskolorna av manualbaserade program (som ska dressera bort barnens bristande empati, sociala oförmåga, narcissism, eller utagerande beteenden) - gör bäst i att inte säga eller skriva dagis. Inte i en enda mening får ordet DAGIS slinka igenom. Ämnet må vara hur allvarligt som helst. Du kan precis ha lagt upp en bild på Facebook med en liten som har bitmärken över hela ryggen, där personalen inte märkt vad som hänt och en chockad förälder upptäckt det hela hemma. Men skriver du dagis så kommer resten av diskussionen att handla om att det heter förskola.

Jag kan absolut förstå tanken med att den som gått en utbildning i tre och ett halvt år har rätt att känna sig stolt över sin utbildning. Men varför denna extrema kränkthet när någon säger dagis. Jag är medveten om att det är en förkortning av daghem och att det var så det hette innan Läroplanen infördes. Läroplanen som gjorde dagis till skola och ettåringen till "en elev i det livslånga lärandet".

Men var verkligen dagis så mycket sämre än dagens förskola, så att det berättigar till att alla diskussioner totalt tappar fokus? Ska vi vara ärliga så vet vi ju inte om förskolan är bättre än dagis. För det är ingen som utvärderat vilken effekt förskolan i Sverige har på barn, under de senaste 30 åren - och inte heller har någon jämfört barn som gått på dagis med barn som gått i förskola. Så vad säger att förskola är bättre för barn än dagis?

Dagis var en verksamhet där lokalerna var mer hemlika, mysiga och ombonade. Leken var det centrala. Barngrupperna var mindre, personalen fler. Omsorgsbehovet var mer betonat och barnen hade en famn att krypa upp i.

Med mindre barngrupper och mer personal fanns det också bättre utrymme att hålla koll på barnen och minimera skador. Mer personal gjorde också att personalen hade mer tid att vägleda barnen och hjälpa dem med det sociala samspelet.

Många barn hade kortare dagar, vilket gjorde att de barn som måste vara där för att föräldrarna jobbade långa dagar, fick lugna stunder med personalen där de kunde tanka lite närhet, värme och få en chans att stressa ner lite.

Färre barn gjorde att det inte var lika bullerstört, barnen hade också en möjlighet att dra sig undan för att få lite lugn och ro. Det fanns mer tid för tröst, långa inskolningar och att se varje barn.

Mindre barngrupper gjorde att barnen fick komma utanför förskolegårdens höga stängsel för att tillbringa tid ute i det verkliga livet där allt händer. Mindre dokumentation gjorde att fokus hamnade på barnen och personalgruppen fanns med barnen - de satt inte och dokumenterade, sammanställde och följde upp skolverksamheten i ett annat rum.

Idag tillhör förskolepersonalen Sveriges sjukaste yrkeskår. Jag vet inte hur det var när det var dagisverksamhet. Många små barn tätt sprider naturligtvis smittor, men idag verkar den psykiska ohälsan och de orimliga kraven vara ett mycket större problem. Ständigt sjuk personal ökar andelen vuxna som barnen hela tiden måste möta, vilket ökar deras stress och otrygghet.

Och nej personalen var inte alltid lika välutbildad när det hette dagis, men det fanns ju förskollärare och barnskötare med kunskap om barns behov. Det var inte som idag när målet är att alla ska ha förskollärarutbildning. Ett mål som ändå aldrig kommer att uppnås då så många lämnar yrket. Tittar man lite på skolresultaten i det här landet - så var de faktiskt bättre när barnen gick på dagis. Att göra dagis till skola från ett års ålder, alltfler barn i verksamheten, barn som börjar allt tidigare - verkar snarare ha fått skolresultaten att sjunka.

Snart kommer en reviderad läroplan, trots att ingen utvärderat om införandet av en läroplan och förskola är bättre för barns välmående och utveckling, än vad dagis var. Egentligen är det väl det stora problemet just nu - inte om det heter dagis eller förskola, utan bristen på kunskap och att förskolan saknar rätt förutsättningar. Personalen kan ju ha hur bra utbildning som helst, bra tankar, idéer och visioner - men utan rätt förutsättningar så blir det inte bra.

Och eftersom förskolan är en pusselbit i familjepolitiken så kommer aldrig förskolans villkor att bli bättre förrän vi tar ett helhetsgrepp på familjepolitiken och börjar titta rent generellt på vad små barn BEHÖVER för att må bra. Den kunskapen är så viktig, både för hur förskolan utformas, men också för vilka barnomsorgsalternativ som behövs för att ge ALLA barn en chans att må bra och utvecklas bra under de första viktiga åren i livet.

Tyvärr men det känns att de här diskussionerna om det heter dagis eller förskola tar över helt, när det är familjepolitiken och vad små barn behöver som vi borde lägga krut på.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Varför sprids inte kunskap om små barns behov?

lördag, september 16, 2017

När makten använder forskningsförnekare för att styra folket

Foto: Madeleine Lidman (Almedalen 2017)
Vi skrattar och hånler av och till åt Nordkorea, när vi ser hur nyhetsuppläsarna sitter och säger exakt vad makten har sagt åt dem att säga. Men hur många ser igenom hur makten arbetar i Sverige?

Ta bara nu senast forskningsförnekaren Agnes Wold och hennes tillika forskningsförnekande kollega Cecilia Chaprowska. Samtidigt som regeringen nu under hösten ska lansera sin nya politik med mer styrning av Sveriges föräldrar - där föräldraförsäkringen ska kortas för att få ut framförallt alla småbarnsmammor i arbete ännu tidigare - så lanserar professorn i bakteriologi, Agnes Wold, sin föräldrapraktika med råd till föräldrar på "vetenskaplig grund" - bara så där, som av en tillfällighet, med råd som ger regeringen stöd för sin styrande politik. Och stöd behöver regeringen för svenska folket vill inte ha mer kvotering av föräldraförsäkringen, i undersökning efter undersökning säger de NEJ.  Så då måste förstås regeringen ta till alla medel för att få folket dit de vill. (Finns väldigt bra beskrivet i boken "The Animal Farm" - hur de arbetar för den som vill fördjupa sig i ämnet).

Agnes Wold bjuds in till SVT Opinion Live och en beundrande Belinda Olsson som delar Agnes Wolds ideologi och som varit med och skrivit boken Fittstim - tindrar med ögonen och ställer precis noll kritiska frågor. Trots att SVT påstår sig vara oberoende har de inte bjudit in någon för att bemöta Agnes Wolds ideologiska åsikter. Inte heller kommer det fram att Agnes Wold tillfrågats som expert av regeringen i den här frågan. (Och VAD vet en professor i bakteriologi om barns behov, egentligen?).Wold och Chaprowska valsar runt i det ena tv-programmet efter det andra, inbjudna för att sprida sin forskningsförnekande propaganda. Lite harmlösa saker från boken tas upp, men själva pudelns kärna om vad boken egentligen handlar om och vad budskapet är, undviker alla journalister.

En som dock tar bladet från munnen är Ivar Arpi som skriver på SvD:s ledarsida:

"Läkarna Agnes Wold och Cecilia Chrapowska lovar i "Praktika för blivande föräldrar" att innehållet står ”på vetenskaplig grund”. Därför öppnar jag boken med förväntan. Tyvärr visar sig boken vara mer av en politisk pamflett än vad titeln gör gällande.

Man brukar säga att en boks viktigaste budskap ska komma redan i första kapitlet. För Wold och Chrapowska är det allra viktigaste att kvinnor ska arbeta. Så mycket som möjligt, så snart efter förlossningen som möjligt, och så kvalificerat som möjligt. Det kan man tycka så klart. Men de påstår att de vill avliva myter för att minska föräldrars oro, och skriver samtidigt saker som: ”Vår uppfattning är att det har betydelse för hela ditt framtida liv hur den uppdelningen görs.” Det vill säga, kvinnor som är hemma längre än sin partner hamnar ohjälpligt efter. Så ohjälpligt att de kommer bli fattigpensionärer som inte kommer ha råd att gå på ”kondis med barnen och bjuda dina vuxna barn på middagar och semester”, som de skriver. Tänk på det nästa gång du ammar ditt barn, din blivande fattigpensionär!

Detta är inte vetenskap, utan skrämselpropaganda där falska motsättningar ställs upp. Men hjälper inte skrämselpropagandan, kan man ägna sig åt gammalt hederligt skambeläggande av kvinnor i stället. I en intervju i Föräldraförsäkringspodden med Lars Arrhenius, som är särskild utredare för utredningen om en modern föräldraförsäkring, säger Agnes Wold att hon vill att man ska ”skamma” mammor som tar ut mycket föräldraledighet. ”Ingen skambelägger hittills de här kvinnorna som roffar åt sig föräldraledigheten. Men det vill jag gärna göra.” Varför då, kanske någon undrar?

Jo, det finns en anledning till att Wold och Chrapowska inte ens berör vad kvinnor själva vill. När Agnes Wold i intervjun får frågan om detta säger hon att kvinnor är för indoktrinerade för att de ska kunna veta vad de egentligen vill. Vad kvinnor själva vill göra är med den logiken oviktigt – de lider ju ändå av ett falskt medvetande. Det viktiga är att de blir fina jämställda siffror i statistiken. (...)

För Wold och Chrapowska är det viktigt att barnen sätts i förskola tidigt, eftersom det minskar risken att kvinnor hamnar efter i karriären. Det handlar alltså inte om barnets behov. Även när de påstår att de har forskningen med sig i förskolefrågan rör det sig om gamla studier av tvivelaktig kvalitet, eller studier utförda i andra länder som inte enkelt går att generalisera till Sverige. Hade de varit trogna sin vetenskapliga ansats hade de skrivit att vi i dag vet för lite om vilka effekterna av förskolan är på barn, och i synnerhet på väldigt små barn, för att uttala oss tvärsäkert. När Agnes Wold påstår att ”ingenting talar för att det är bättre för barn att vara hemma två år än ett”, har hon alltså tagit av sig forskarhatten.

Att förespråka att barn ska börja förskolan tidigt och att kvinnor ska ta ut mindre föräldraledighet går givetvis att göra av politiska skäl – för att man tycker att det är viktigare att kvinnor och män ska bli jämställda rent statistiskt, än att de får välja själva. Men att låtsas att det finns vetenskaplig grund för ens egna ideologiska övertygelser är rent kvacksalveri.

I stället för att slå hål på myter, bidrar tyvärr Agnes Wold och Cecilia Chrapowska med egna."

Ja vi skrattar som sagt åt Nordkorea, men hur regeringen i mångt och mycket med stöd av media, arbetar för att föra föräldrar bakom ljuset i det här landet, i syfte att införa sin dröm som skapades en gång för länge sedan av makarna Myrdal, är helt sanslöst också.

I boken Sossesverige, av Fredrik Segerfeldt finns dock bakgrunden till dagens politik tydligt beskriven:

"Dagis och förskola var för socialdemokraterna inte bara en lösning på ett praktiskt problem – ett sätt att få ut kvinnorna på arbetsmarknaden. Det var också ett led i projektet att skapa en ny människa. Ingvar Carlsson, som då var utbildningsminister, talade i början av 1970-talet om att ”socialisera barnen i tidiga år”. Birgitta Dahl tryckte på behovet av en radikal Vietnampolitik på dagis. LO:s vice ordförande Gunnar Nilsson sa, i ett tal vid Unga Örnars kongress 1971, rakt ut vad det handlade om:

"Om vi vill att samhället ska förändras från att vara baserat på konkurrens och ett kapitalistiskt synsätt, då måste vi börja med att skapa samhällsmedborgare som aktivt verkar för dessa uppfattningar, och då måste vi ägna all uppmärksamhet åt de yngsta, även om vi riskerar att det kallas indoktrinering"."

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Antidepressiv medicinering av små barn ökar stort

Dygnet-runt-förskolor ska lösa problem med försämrad föräldraförsäkring

"Kvinnor ska inte kunma smita undan" - sa S-kvinnornas ordförande i en direktsänd radiodebatt

Politikerna glömmer det viktigaste när de pratar föräldraförsäkring - barnet

Ger "feminist" frikort i media

När blev det töntigt att vara vuxen?

Forskare blundar för kunskap om barns behov

Forskningsförnekarna

Ett outsourcat familjeliv kan ha negativ effekt på vårt välmående

Anmärkningsvärt att Agnes Wold avfärdar forskning

Mammor betalar priset för att jobba heltid

”Man har låtit det löpa fullständigt amok”, tycker Agnes Wold om 15 månaders föräldrapenning som är ”astronomiskt, folk är hemma i evigheter”. Till och med vårdkrisen är föräldraförsäkringens fel för att ”30-åringarna är ju borta så mycket så att det är ju bara 55-plussarna som är på jobbet numera”.
Regeringen tar hjälp av Agnes Wold för att minska föräldrars tid med sina barn genom skamning

Livsmedelsverket sågar Wolds åsikter om alkoholråd till gravida





söndag, september 10, 2017

Ett outsourcat familjeliv kan ha negativ effekt på vårt välmående

Foto: Madgerly (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Jag undrar om inte den vanligaste frågan en förälder med ett litet barn i dag får är: "När ska barnet in i förskolan?" - med det lilla tillägget: "Barn behöver ju träffa andra barn, ha roligt och lära sig saker". Hetsen att föräldrar ska lämna ifrån sig sina små är stor. Och det har blivit en självklarhet att vi ska outsourca familjelivet, relationerna och att små barn ska tillbringa det mesta av sin vakna tid på institution tillsammans med vuxna som de inte kommer att ha en relation med den dag de lämnar förskolan. Vuxna som kanske var med när de tog sina första steg och sa sina första ord. Vuxna som varit med barnet det mesta av dess vakna tid.

Vår "Matrix-mall" i Sverige - den svenska modellen - bygger på att vi ska vara duktiga och outsourca familjelivet och därmed den viktiga familjetiden och tid för relationer. För sedan ska vi gå ut och jobba heltid. Nu borde det ju vara fullt möjligt att försörja en familj på en lön, eller två halvtidslöner, i andra länder fungerar det utmärkt. Men i Sverige gör det inte det, eftersom vi har världens högsta marginalskatt. Den lilla summan som återstår efter skatt gör att väldigt många måste stå där med mössan i hand och be att få lite subventioner tillbaka av de pengar som gått iväg i skatt. Därmed har makten över människor val av livsstil flyttats till politikerna. För du ska ju inte tro att du får subventioner om du inte lever som politikerna har bestämt. Att du ska få pengar tillbaka är naturligtvis villkorat och handlar inte om vad som är bra familjen, eller för barnen. Villkoren har skapats utifrån ideologi.

Det får till följd att om du väljer standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder, så får du en subvention per barn med cirka 144.000 kronor per barn och år. Samma sak om du väljer att gå hemma och vara föräldraledig med ett barn, men vill lämna det andra i förskolan, då blir ditt val också kraftigt subventionerat.

Men aj och oj om du väljer att ha omsorgen om ditt barn hemma - av olika skäl - då får du noll kronor tillbaka i subventioner. Det är nämligen inte ett val som är acceptabelt, av ideologiska skäl, hos vissa partier. Alla familjer SKA göra likadant och fås att göra likadant med de ekonomiska styrmedel som byggts in i den svenska modellen. Ett verktyg som också lagts till för att styra familjer är särbeskattningen. Och som grädde på moset har de styrande knutit till sig ett antal forskningsförnekare som sprider fake news att det bara finns ett val att göra för alla barn som är bra - och det är att lämna bort dem vid ett års ålder. Som tack får forskningsförnekarna uppdrag, prestige, tjänar pengar och blir flitigt anlitade i media.

De politiker som skapade den svenska modellen och som skyddar den till varje pris och håller den under armarna har dock glömt en viktig sak: VAD som får oss människor att må bra. Nämligen tid med våra nära och kära, balans i livet, balans mellan familj och arbete.

Lotta Engelbrektson, Göteborgsposten har intervjuat Peter Strang, läkare och forskare som är den främste inom palliativ medicin. Han berättar om sin erfarenheter ur ett forskarperspektiv vad som viktigt i livet för vårt välmående:

"Kärlek och vänskap är fundamenten i livet. Inte bekräftelse genom arbete och prestation även om den kan kännas bra för stunden. Bara banden till andra människor kan överbrygga den existentiella ensamheten. Så kan man sammanfatta Peter Strangs klokskap, skriver Lotta Engelbrektson.

Blanda inte ihop äkta känslor med bekräftelse. Det är kärleken som gör tillvaron uthärdlig när livet krånglar till sig, säger han. Behovet av att höra ihop med andra är lika för oss alla och följer oss från vaggan till graven.
– Människor är skapade för att leva tillsammans. Önskan om gemenskap är genetiskt grundad och har bidragit till mänsklighetens framgång jämfört med andra djur, konstaterar han."

Men i Sverige har politikerna slagit sönder själva grunden för att vi ska kunna relationer. De har monterat ner familjetiden. Standardlösningen - har blivit vår nya religion och den Matrix-mall, som visar hur vi alla ska leva.

Vi har inte haft krig i det här landet på över 200 år, men trots det mår vuxna och barn extremt dåligt. Barnen som lämnas bort tas dessutom om hand på dagarna av personal som tillhör Sveriges sjukaste yrkeskår. Det gör att de har en strid ström av människor som passerar i deras liv under den tid som hjärnan utvecklas som mest. Under den tid när kärlek, närhet, god anknytning och god omsorg och socialt samspel med en vuxen ska forma hjärnan. Det är under den här tiden mellan 0-6 år som vår personlighet formas och den inre arbetsmodellen skapas som sätter grunden för hur vi kommer att klara livet och möta livets utmaningar.

Fungerar den svenska modellen? Får våra barn det de behöver? För att svara på den frågan måste vi faktiskt titta på på utfallet och det är hur barnen mår. Vi har en ständigt ökande psykisk ohälsa i det här landet. Det kostar i lidande, det kostar i pengar och varje år tar många barn sina liv, trots hög förskrivning av antidepressiv medicin. Vi kan naturligtvis fortsätta att låtsas som det regnar eller prata om annat, eller så kan vi ta det här på allvar och förändra familjepolitiken så att den bättre möter upp små barns behov och tar hänsyn till att vi är olika.

Vill du vara med och förändra och påverka politikerna? Vill du ge de små barnen en röst inför valet 2018? Tycker du vi ska en familjepolitik som utgår från forskning kring vad små barn behöver? Vill du ge föräldrar en möjlighet att hitta en bra balans mellan familj och arbete? Skriv då på namninsamlingen Power to Parents 2018. 

Läs också:

Ny forskning: Ju mer du kramar barnen - desto mer utvecklas deras hjärnor

Ger förskolan ettåringar den närhet de behöver?

Mor- och farföräldrar som sitter barnvakt minskar risken för att utveckla demens och Alzheimers

Så mycket betalar vi i skatt, egentligen

Det är ingen naturlag att vi ska stressa ihjäl oss under småbarnsåren

Hon har valt att vara hemmamamma

Heltidsjobb kan knäcka familjer

Förskolebarn har oroväckande höga nivåer av stresshormoner

BRIS kampan mot ungas psykiska ohälsa har fel fokus

Psykoterapeut: Barn behöver vara med ett fåtal personer de första åren

DN: Föräldrar måste få välja själva

Barn i förskoleklass alltmer osociala

Ideologin är viktigare än hänsynen till små barns behov

Varför sprids inte kunskap om små barns behov?

Ny studie: Förskolebarn som går långa dagar är mer stressade

tisdag, juli 25, 2017

Ta bort dina artiklar - du förstör för förskolan

Foto: Andreas Photography FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Det är inte lätt att försöka förändra och förbättra. Nu är jag en vanlig liten mamma, utan ekonomiska resurser, utan en stor och stark organisation bakom mig, eller en mängd höjdare som stöttar mig. Det är bara jag och mina små gräsrötter. Vi tillsammans, alla dessa små vanliga människor som vill att saker ska bli bättre för våra barn och för oss föräldrar. Efter 16 års ideellt arbete, där jag inte tjänat en krona på att hjälpa, stötta och inspirera människor att våga ge sina barn tid och där jag samtidigt försökt förbättra för ALLA barn - så förstår fortfarande inte en del tanken bakom mitt engagemang.

Varje artikel jag skriver för att lyfta problem och försöka hitta lösningar, väcker tyvärr också en enorm ilska hos de som är vana vid att hålla varandra om ryggen och tillsammans påtala hur fint tyget är i Kejsarens nya kläder. De blir inte glada när det kommer någon och säger att Kejsaren inte har några kläder ... om vi säger så. De ser inte några fördelar med att lyfta problem, vända och vrida på dem, bolla med tankar och idéer och hitta lösningar. Nej, INGEN får prata om problemen - vi ska prata om pedagogiken i förskolan och alla kul saker det går att göra med barnen. Ingenting annat!

Fokus blir då för att undvika problemformuleringar och prata lösningar - att flytta fokus och smutskasta mig som person. Inne på Förskolan.se med över 33 000 medlemmar sitter admin och andra och försöker tillskriva mig saker som inte är sanna. Tydligen finns det de som inte tror att en hemmaförälder kan arbeta för att alla barn ska ha det bra - i förskolan, hemma och i pedagogisk omsorg. En hemmaförälder bryr sig ju bara om sitt eget och vill att alla barn ska vara hemma, eller hur?

Nej, självklart inte.

Den som tittat in i ett barns klara ögon, som hållit en mjuk babykropp i sin famn och känt den där fulla tilliten: "Jag litar på dig som är vuxen, visst tar du hand om mig" - väljer inte bara ut vissa barn - och särskilt inte efter vilken omsorg de har - utan arbetar självklart för att alla barn ska ha det bra. Och för att alla barn ska få ha det bra under sin uppväxt, så måste vi göra något åt familjepolitiken i stort och där är förskolan en pusselbit, men inte den enda. Vi vet vad små barn behöver och jag tycker att det är så viktigt att vi också lyfter den kunskapen och gör förändringar.

Jag är ändå ganska trygg i att människor ser det problematiska i att sitta och smutskasta en person som inte är med i en grupp. Många vågar inte skriva något i gruppen, eftersom de får lämna då - men självklart så kontaktar de mig, Den här hetsen mot mig har nu resulterat i att jag i ett privat meddelande blivit uppmanad att ta bort mina debattartiklar på nätet, för jag "förstör för förskolan". Nej, jag förstör inte för förskolan - jag gör skillnad. Hade inte jag vågat lyfta de problem jag såg redan 2006 (Förskolebarn saknar skydd i en arbetsmiljölag) - efter Per Kågesons bok "Tid för barn" som kom 2005 (och gav mig bra argument), hade kanske inte fler vågat följa efter. Människor fungerar så. Ingen vill vara först, för den som är bland de första får betala ett högt pris. Det vet jag om någon.

Sedan tror jag på att arbeta tillsammans. Vad spelar det för roll vilket barnomsorgsalternativ vi väljer till våra barn. Vi väljer olika, eftersom våra barn är olika. Tyvärr får jag får inte vara med längre i Förskoleupproret. Mycket på grund av en miljöpartist - tillika förskollärare, som förföljt och jagat mig när jag var med i gruppen och som skrivit saker i stil med: "är dagishataren här nu", som smutskastat mig och skrivit till admin att jag måste uteslutas för att jag är hemmaförälder. Han har även i andra sammanhang skrivit att han "känner för att ladda ett gevär" när han retat sig på att medborgare klagat över väghållningen i en kommun. Vilket säger en del om vilken nivå han brukar ligga på. Men jag stöttar ändå Förskoleupproret, för jag vet att priset är högt för de som larmat. Tyvärr har de ännu inte lyckats åstadkomma några förändringar - och det visar också på hur viktigt det är att vi arbetar tillsammans. Vi som står upp för de små barnen ska inte kriga mot varandra. Det gynnar bara de som vill att allt ska fortgå som förut.

Många missar också att jag faktiskt arbetat på en deltidsförskola (lekis/kyrkis) under många år. Under ett år så drev jag i princip hela deltidsförskolan själv, då ordinarie förskollärare var sjukskriven eller vabbade det mesta av tiden. Jag är inte emot förskolan, men jag vill inte att det ska vara det enda alternativet - och jag vill att förskolan ska få bättre förutsättningar för att bedriva en bra verksamhet. Dessutom vill jag ha tillbaka deltidsförskolorna med verksamhet riktad specifikt till hemmabarn och dagmammebarn. Sedan bör varje kommun erbjuda pedagogisk omsorg i form av familjedaghem, flerfamiljssystem och omsorg i hemmet. Jag är övertygad om att vi får mer psykiskt välmående barn om vi har valfrihet och många olika alternativ.

Eftersom vi har skolplikt i det här landet så hamnar alla barn i skolan förr eller senare ändå. Och då är det väl bra om de fått tillbringa sina första år på ett sätt som gynnat dem i deras utveckling och som gett dem en bra, trygg och kärleksfull start i livet.

Mer dramatsikt är det inte, så nej jag tänker inte ta bort några artiklar. Jag tänker fortsätta på den inslagna vägen och fortsätta arbeta för alla små barn och för en bättre familjepolitik. Vill du också arbeta tillsammans med mig - så skriv gärna på namninsamlingen i Power to Parents, där jag och Susanne Nyman Furugård kämpar för att ge barn 0-6 år en röst i valet 2018.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Ett litet p.s angående Förskoleupproret

Förskoleupproret skriver att "man blir inte utesluten utan anledning". Men faktum är att jag inte blev utesluten, utan lämnade då det blev omöjligt för mig att skriva då jag hela tiden var förföljd av en person som hetsade mot mig och hoppade på mig. Det blev väldigt obehagligt och jag behövde en paus. När jag ansökte igen efter några månader blev jag blockerad direkt av admin bara för att jag ansökte.

Via pm ställde jag då en fråga varför, men jag fick tyvärr aldrig något svar. Men som sagt - det får stå för dem. Jag tror på att samarbeta och att alla föräldrar bör jobba tillsammans, i stället för att motarbeta varandra - bara för att vi väljer olika barnomsorgsalternativ :)




fredag, juli 07, 2017

Dygnet-runt-förskolor ska lösa problemen med försämrad föräldraförsäkring

Foto: Raymond Bosma FLICKR) LICENS: CC BY-SA
På seminariet som LO anordnade om föräldraförsäkringen i Almedalen den 5 juli, var parollen:
"En föräldraförsäkring för alla, vems behov ska den fylla?"

Jag har ett enkelt svar på den frågan: Barnets behov.

Fast det var ju inte på tapeten på det här seminariet heller. Barnets behov av tid med sina föräldrar nämns aldrig när det presenteras hur föräldraförsäkringen ska slaktas. Vad små barn behöver i form av närhet, kärlek, god omsorg, god anknytning och socialt samspel med de viktigaste personerna i barnets liv - är som vanligt en icke-fråga, trots att vi vet av forskning att de första åren är avgörande för hur barnet kommer att må längre fram i livet. Fokus är på vad facket vill, vad arbetsgivarna vill och vilka ideologiska drömmar politikerna vill förverkliga.

Tydligt illustrerat av talarna även på det här seminariet:

Ida Viklund, forskare Stockholms universitet (presenterade statistik för hur uttaget av föräldradagarna ser ut)
Annika Strandhäll, socialförsäkringsminister, S, (beskrev de ideologiska idéerna bakom försämringen)
Maria Lidström, huvudsekreterare i Utredningen för en modern föräldraförsäkring (beskrev uppdraget från regeringen)
Edel Karlsson-Håål, expert i jämställdhets- och lönebildningsfrågor, Svenskt Näringsliv (vill minska flexibiliteten och ha en tvåårsgräns för uttag.)
Berit Müllerström, andre vice ordförande, LO (berättade om att arbetarklassens män måste ta ut fler dagar och arbetarklassens kvinnor måste arbeta mer)
Moderator: Joa Bergold, utredare, LO (ingår också i regeringens utredning)

Den stora vision som Annika Strandhäll ,S nu målade upp handlade om hur regeringen och LO ska ta fram ett system som fungerar för jämställdheten. Med jämställdhet menar de då förstås per definition den socialistiska, som handlar om att dela exakt lika - 50-50. Utgångspunkten är inte den verklighet som föräldrarna lever i, utan den statistik som finns angående uttaget av föräldradagar. Bara statistiken av uttaget blir 50-50 är alla jämställdhetproblem lösta, enligt Annika Strandhäll och LO.

Den slakt av föräldraförsäkringen som de nu planerar handlar om följande:

- Inga dagar ska kunna tas ut efter tvåårsdagen.
- Rätten att ta ut obetalda dagar ska tas bort.
- Dagarna med lägstanivå ska tas bort.
- Dagarna ska  tvångskvoteras exakt lika mellan föräldrarna (föräldrarna ska inte kunna skriva över dagar på varandra i den redan individualiserade försäkringen).
- Kvalifikationskraven för att få en hög SGI (sjukpenninggrundande inkomst) ska förändras så att det blir svårare att få en hög SGI.

Det här ska leda till att kvinnor ska komma ut snabbare i arbetslivet efter att de fått barn och kvinnorna som i dag har sämre pensioner - ska därmed få högre pension. Så har regeringen och LO räknat ut det.

Men om nu regeringen faktiskt bryr sig så mycket om kvinnors pensioner som de säger - hur kommer det så då att det första de gjorde när de kom till makten, var att rycka undan mattan för de som försökt förbättra sina pensioner genom att spara privat. De införde nämligen dubbelbeskattning som gjorde att privat sparande blev helt meningslöst. Privat sparande, att föra över pension på den som är hemma, eller sambeskattning är ju andra förslag på lösningar som skulle kunna prövas, i stället för tvång.

Jag är också helt fascinerad av hur Annika Strandhäll presenterar kvinnor som en begåvningsreserv som de genom att försämra föräldraförsäkringen nu ska kunna ta för sig av för att få in mer skattepengar: "Kvinnor har högre utbildning än män och därför är det viktigt att de arbetar heltid så fort som möjligt så att deras kompetens och resurser tas tillvara."

Var det inte precis så här det resonerades i DDR och Sovjetunionen. Där människor reducerades till ett kollektiv, en produkt. När det handlar om riktiga levande människor som vill ha sina fria val, livsdrömmar, som vill få en möjlighet att satsa på tid för barn och balans mellan familj och arbete. Allt det är tydligen av underordnad betydelse när politikerna diskuterar ovanifrån hur de ska planera den lilla människans liv i detalj.

Tittar vi sedan på hur allt tvång slår på riktigt - om vi nu tar och lämnar den teoretiska skrivbordskonstruktionen ett tag - så ser vi att den här jämställdhetslinjen redan nu blivit en sjukskrivningslinje. Enligt statistik frånFörsäkringskassan ökar sjukskrivningarna hos kvinnor kraftigt efter andra barnet. I Stockholm ökar sjukskrivningarna redan efter första barnet, något som Försäkringskassan tror beror på att där väljer en majoritet standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder. Nyligen kom det också statistik som visar att när pappor tar ett större ansvar för barnen, så ökar sjukskrivningarna även för dem.

Det här visar ju hur tufft det är redan nu för familjer att få ihop livspusslet under småbarnsåren, med den föräldraförsäkring vi har. En föräldraförsäkring som nu alltså ska bli ännu sämre om regeringen och LO får bestämma.

Hur ser då planeringen ut för de små barnen när regeringen drastiskt ska minska föräldrarnas tid med sina små? Jo - och här kommer det riktigt otäcka - enligt Strandhäll måste "förskolan ställas om och erbjuda dygnet-runt-service för att tillgodose behovet av barnomsorg när föräldrarna ska arbeta mer".

För mig låter det här som att vi snart har samma system som Israel prövade på sina kibbutzer mellan 1950-1980, innan det systemet övergavs. Föräldrarna är bara arbetskraft och barnen ska få växa upp på institution och tas om hand av utbildad personal. Jag tycker att det låter lika illavarslande som när socialdemokraterna genom löntagarfonderna ville förstatliga alla svenska företag. Nu är det föräldraskapet som ska förstatligas. Föräldrarnas tid med barnen ska alltså reduceras från en låg nivå till en obefintlig, trots att politikerna redan reducerat barndomen till ett år.

Inför valet 2018 har det nu i alla fall blivit väldigt tydligt vad en röst på socialdemokraterna (och LO vår skuggregering) innebär.

Tycker du att den utvecklingen är obehaglig, så skriv på namninsamligen Power to Parents och ge barn 0-6 år en röst inför valet 2018.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Se till mig som liten är

Det är ingen naturlag att vi ska stressa ihjäl oss under småbarnsåren

Jämställdhetslinjen har blivit en sjukskrivningslinje

Mammorna betalar priset för att arbeta heltid

Skriv på namninsamling mot försämringar i familjepolitiken Power to Parents

Jämställdhet är mer än bara siffror på ett papper

Politikerna har i smyg reducerat barndomen till ett år

Riskfyllt att styra ännu mer i familjepolitiken

Svensk familjepolitik och Israels kibbutzer

Det finns inte bara en lösning för att uppnå jämställdhet

Hur dygnet-runt-förskola kan se ut i praktiken

S vill införa delad föräldraförsäkring (debatt mellan Madeleine Lidman, HFN och Carina Ohlsson, S-kvinnornas ordförande)



tisdag, juli 04, 2017

Politikerna glömmer det viktigaste när de pratar föräldraförsäkring - barnet

Foto: Medushead (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
I dag var det dags att besöka ett seminarium i Almedalen rörande vad de olika partierna vill med föräldraförsäkringen. S, V, grön ungdom (MP), C, M och KD var där och chefsorganisationen Ledarna var arrangör. SD saknades.

Mikrofonen vandrade mellan politikerna, chefsekonomen Anna Thoursie på Ledarna och regeringens utredare Lars Arrhenius. Anna Thoursie var snabb med att berätta att andra länder som Tyskland velat ta efter Sverige och vår föräldraförsäkring, men hon hade minsann berättat för dem att vår föräldraförsäkring är ett enda stort misstag - ett misstag som måste rättas till.

Det blev lite surrealistiskt att sitta och höra hur politiker och personer knutna till dem satt och pratade om vår påstådda unika föräldraförsäkring, samtidigt som de hade olika förslag att slakta den på. För numera är föräldraförsäkringen inte längre unik, utan bara ett hinder för att jämställdheten. Och om det lilla barnet som föräldraförsäkringen är till för pratas det inte alls.

Politikerna glömde också att nämna att vi är unika på fler sätt - vi har nämligen världens högsta marginalskatt.

De extremt höga skatterna har gjort att människor måste stå med mössan i hand och be att få tillbaka lite av sina hårt inarbetade pengar, för att gå runt, sedan skatten är betald. Det är inte många som kan försörja en familj på en lön i dag. För vi har inte bara höga marginalskatter, vi har 25 procents moms på nästan alla varor också (några har lägre procentsats). För att inte tala om bensinen där har vi både moms och skatt i bensinpriset, vilket gör att skatten på bensin är 65,8 procent. Även på elen har vi både moms och skatt. Skatt på skatt på skatt.

Sett i ljuset av det så kom föräldraförsäkringen till för att lindra effekterna av de extremt höga skatterna så att det lilla barnet skulle vara garanterad att få ha sin omsorg i hemmet i minst ett år. Något som annars skulle vara en omöjlighet att ordna för många. Men nu väljer politikerna att ändra förutsättningarna. Pengarna ska inte längre främst garantera att barnet får ha sin omsorg i hemmet minst ett år, utan har blivit ett verktyg att styra hur tidigt föräldrar ska återgå till arbete. Vi är inte längre betrodda med att själva fördela dagarna i den redan individualiserade föräldraförsäkringen, Om vi arma små stackare får valfrihet - så kommer vi automatiskt att välja"fel". Med andra ord kommer varje familj att använda föräldradagarna för att pussla utifrån sina förutsättningar för att maximera tiden barnet har sin omsorg hemma. Vi är olika, så vi kommer att välja olika lösningar - och då blir det fel för politikerna påstår sig ha facit och det finns bara en lösning att uppnå jämställdhet: att dela dagarna exakt lika.

Det är ingen hejd på vilka fördelar som kommer att uppnås med tvångskvotering. Män och kvinnor kommer att tjäna lika mycket, vips försvinner alla skillnader som handlar om att en majoritet av kvinnorna arbetar i offentlig sektor med låga löner och männen i privat sektor med högre löner. Vi kvinnor kommer också att få bättre pensioner - att det säkerligen inte kommer att finnas några pensionspengar kvar om några år är inget problem alls. Vips så kommer också alla höga sjukskrivningstal hos småbarnsmammor att försvinna, för att kvinnor är så sjuka beror ju på de lata männen som inte tar sitt ansvar men delar vi exakt lika på dagarna så kommer männen börja hjälpa till.

I korthet lät det så här på seminariet:

Vänsterpartiet, Linda Snecker:

- Frihet leder till att kvinnor väljer fel och får en sämre löneutveckling i arbetslivet. Sedan vill inte män i heterosexuella förhållanden ta sitt föräldraansvar, eftersom det ingår i den patriarkala strukturen att inte göra det. Därför måste männen tvingas att ta sitt ansvar. (Sedan är det alltid intressant att lyssna till politiker som vill bestämma åt andra och så titta på hur de själva agerar. Så här gjorde Linda Snecker för att förlänga sina föräldradagar - samtidigt som hon vill korta ner andras).

Liberalerna, Lina Nordquist:

- Föräldraförsäkringen straffar kvinnor som inte har barn. Alla kvinnor ses som förlorare av arbetsgivaren. Därför är det bättre att korta föräldraförsäkringen och bara ge föräldrar två val, antingen är de hemma lite längre med 70 procent av lönen, eller så är de hemma en kort tid med full lön.

Socialdemokraterna, Carina Ohlsson:

 - Det finns så många nyanlända kvinnor som tar ut dagar retroaktivt så att de är hemma år efter år med sina barn. Det ger inlåsningseffekter. Frihet är också problematiskt då föräldrar inte tar ut dagarna exakt lika och då blir de inte jämställda. Andra än föräldrarna ska inte heller kunna ta ut dagar, för då blir det ojämställt på den nivån också.

Moderaterna:

- Problemet är att kvinnorna inte släpper in männen, utan tar dagarna själva.

Centern, Solveig Zander:

- Föräldraförsäkringen måste tvångskvoteras rakt av, möjligheten att ta ut obetalda dagar måste tas bort och det är absurt att SGI:n (sjukpenninggrundande inkomsten) får behållas så att det blir full ersättning även till nästa barn. SGI:n måste försämras, så att kvinnor arbetar mer och därmed blir jämställda.

Grön ungdom, Alice Josephsson:

- Föräldraförsäkringen måste tvångskvoteras för att uppnå jämställdhet och det är löjligt med jämställdhetsbonus. Varför ska männen klappas på huvudet och få en bonus för att de tar ut föräldradagar.

KD, Marie-Louise Forslund Mustaniemi:

- KD tycker att föräldrarna ska kunna förfoga helt och hållet över föräldradagarna och att inga dagar ska vara tvångskvoterade. Däremot tycker kvinnoförbundet att 60 dagar ska tvångskvoteras till pappan.

Regeringens utredare, Lars Arrhenius:

- Vi har pratat med Agnes Wold (professor i bakteriologi) och hon har förklarat för varför tvång behövs: "När det gäller vem som tar ut dagarna så är det ett område där kvinnorna har makten att bestämma och därför tar de ut det mesta av dagarna".

Med andra ord så behöver de stackars överkörda männen regeringens hjälp för att ta makten från kvinnorna så att de får ta exakt lika många dagar. Vem som burit barnet i nio månader med allt vad det innebär, vem som fött barnet, vem som eventuellt drabbats av olika komplikationer i samband med graviditet och förlossning och vem som ammar barnet är helt ointressant och ska inte ge några extra dagar. Regeringens utredare har med andra ord redan bestämt vad utslaget ska bli och sedan ska rapporter och annat anpassas efter det. Ett koncept som känns alltför välbekant.

I höst kommer utredningen och de som borde få sin röst hörd är ju föräldrarna - inte politikerna och utgångspunkten borde inte vara jämställdheten, utan barnet. Det är våra pengar de ska fördela och då borde vi gräsrötter få vår röst hörd. Och enligt undersökning efter undersökning så säger 80 procent nej till mer tvångskvotering. Dessutom finns det mängder med sätt att arbeta för ökad jämställdhet och det går att arbeta med eventuella sidoeffekter av olika fria val, istället för att tvinga människor att leva på ett visst sätt,

Frågan är varför politikerna inte lyssnar?

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Östländer bäst på föräldraförsäkring

2004; Karl-Petter Thorwaldsson utreder föräldraförsäkringen

2005: LO: Föräldrapenning bara upp till barnets fyraårsdag

2013: LO pressar S om föräldraförsäkringen

2013: Dåligt stöd bland medlemmarna

2015: Minister vill korta föräldratiden hemma

S vill införa delad föräldraförsäkring. Debatt Madeleine Lidman, HFN och Carina Ohlsson, S-kvinnornas ordförande

Föräldrar måste få bestämma själva

Vänstern och FP kör över Sveriges föräldrar

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Riskfyllt styra mer i familjepolitiken

Jämställdhetslinje riskerar bli sjukskrivningslinje

Ha respekt för att familjer är olika

Låt barnen få en röst i valet 2018




lördag, juli 01, 2017

Bli inte kränkt när du får stöd - it takes a village to raise a child

Foto: Eric Levin (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Jag minns hur skönt jag tyckte det var att leka ute på gården. Den svarta asfalten  som var perfekt för trampbilen, gruset och den ständiga skuggan som garanterades av husen runt omkring. Nåde den som råkade peta ut lite grus så att det hamnade på asfalten - då fanns det alltid någon äldre dam som tittade ut genom fönstret och så fick man en tillsägelse. Barndomen bestod av en mängd vuxna som i olika situationer bara dök upp och gav lite vägledning. Ibland lite överdrivet kanske, men de fanns där och vi barn var vana vid att vuxna såg oss och hade koll på oss, Andra vuxna än våra föräldrar.

Men på bara några decennier har allting förändrats, barn är numera förskole- eller skolpersonalens ansvar. Möjligtvis också föräldrarnas, men dem träffar de ju inte så ofta och att andra människor som inte har en relation till ett barn skulle säga till barnet - ses som en kränkning, mot barnet och föräldern.

Hur blev det så här? När blev barnen endast föräldrarnas ansvar eller förskolans/skolans ansvar? Det är så illa att människor i dag oftast inte ens reagerar när de ser ett ensamt barn som är på väg att skada sig. Jag har tidigare skrivit om hur jag ständigt plockar upp ensamma barn som sprungit bort. Det är ju inte så att de specifikt alltid trillar över mig, utan många har gått förbi det lilla barnet innan jag agerat. Tänker på den lilla ettåring som lekte vid rulltrappan i Solna Centrum. Självklart så lyfte jag upp den lilla innan han trillade ner för trappan. Bar runt honom i närmaste affär tills vi hittade hans mamma, som tappat bort honom. Men HUR kunde så många vuxna välja att inte se och att inte agera och rädda barnet?

Sedan det blev en norm att små barn ska in förskolan vid ett års ålder har en massa andra saker förändrats också, som att vi vuxna glömt hur viktigt det är att stötta varandra i föräldrarollen och hjälpas åt med barnen.

Därför blev jag också lite ledsen när jag läste Malin Wollins krönika om hur ledsen hon blev när andra vuxna betedde sig illa för att de förmodligen tyckte att hennes barn sprang omkring lite för mycket på bryggorna. Det gör ont i mig att läsa hur hon kände när de vuxna i stället för att bara lite milt säga: "Oj, vi sitter här och solar - kan ni springa där på andra sidan i stället". (Eller vad det nu var för problem med att barnen var glada och sprang omkring). I stället valde en äldre herre att demonstrativt börja sopa bort sand från bryggorna för att visa indirekt att han var missnöjd med att barnen sprang där.

Hjälp tänker jag. Där gjorde han så att hon kände sig som en urusel förälder, när ett vänligt vägledande ord till barnen hade löst situationen på ett mycket bättre sätt. Vi människor är ju sociala varelser och det vi hela tiden måste jobba med är hur vi ska samspela med varandra på ett bra sätt och det ska vi även lära våra barn. Jag önskar att vi kunde släppa det här med att varje barn bara är förälderns ansvar. Barnen är allas vårt ansvar tycker jag. Dessutom är det inte så lätt att vara nybliven förälder för vad har dagens föräldrar, varav många själva tillbringat långa dagar på institution, fått med sig för hur vi ska samspela och agera där ute i den riktiga världen? Inte alltför mycket är jag rädd, vilket naturligtvis försvårar de här bitarna.

Alla föräldrar är osäkra, ingen föds till förälder - det är något du lär dig att bli och ju mer tid du tillbringar med dina barn, desto lättare blir det att vara förälder. Men du behöver också stöd ifrån andra, inte elaka blickar, suckar, eller demonstrativa beteenden. Bättre då med ett leende och några vänliga vägledande ord som också inspirerar och stöttar föräldrar med små barn för hur de ska vägleda sina egna barn och vad de ska tänka på när de ska samspela med andra människor.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Mer tid med barnen - gör att du utvecklas som förälder






lördag, juni 17, 2017

Folkhälsomyndigheten sprider FAKE NEWS - igen

Foto: Marco_Verch (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Folhälsomyndigheten och forskningsförnekaren Sven Bremberg har presenterat ännu en av sina "nyheter". Återigen påstås det en massa saker som saknar belägg. Nu heter det att "Förskolan är bra för barns psykiska hälsa". Det sorgliga är att dessa nyheter alltid handlar om gammal forskning som inte har någon som helst relevans för vilken effekt dagens förskola har på barn. Tänk om de journalister som så ihärdigt delar dessa "nyheter" som publiceras med jämna mellanrum från Bremberg, någon gång kunde ta och titta på källorna till alla dessa fake news.

I sin sammanställning har Folkhälsomyndigheten som vanligt använt sig av gammal forskning som inte är relevant för dagens förskola. Dessutom är det bara en studie som är svensk av de åtta som det hänvisas till. Studier från 1960- och 1970-talets förskola och 1990-talet, säger ju ingenting om vilken effekt dagens förskola med stora barngrupper och få personal har på barn.

Ett annat stort problem är att studierna jämför förskolebarn med barn som gått hos dagmamma. Men som vanligt får Bremberg det att låta som att det är hemmabarn vs förskolebarn det handlar om. Jag har personligen ingen aning om hur dagmammorna arbetade i Norge och Danmark på 1960-talet men att påstå att förskola är bra för barn, bara för att man jämfört dagisbarn med dagmammebarn i några gamla studier från Norge och Danmark, är faktiskt en direkt lögn.

Tydligen är Bremberg upprörd över Professor Ulla Waldenströms faktaspäckade bok: "Mår barnen bra i förskolan" där hon tydligt lyfter problemantiken att det saknar forskning under de senaste 30 åren i Sverige, kring vilken effekt förskolan har på barn. Bremberg skriver därför "att det är viktigt att klargöra den AKTUELLA KUNSKAPEN om förskolan effekter på barn.

Vilken aktuell kunskap!!!! Vilka svenska studier på vilken effekt förskolan har på barn? Det finns ju inga sådana studier, inte ens studierna från Norge och Danmark är aktuella eller relevanta för de positiva effekter som förskolan påstås ha på barn.

Svenska barn mår ju dessutom bara sämre och sämre. Vi har en alarmerande ökning av psykisk ohälsa om förskolan främjar psykisk hälsa hos barn och en majoritet går där - varför mår då inte barnen bra?

Andra lögner som presenteras i informationen från Folkhälsomyndigheten, handlar om att James Bowlbys anknytningsforskning avfärdas som en oprövad teori. Det här har Bremberg hävdat många gånger och jag har pratat med Malin Broberg professor i utvecklingspsykologi och hon poängterar att det finns gedigen forskning kring anknytning. Men bara en sann forskningsförnekare kan sprida sådana lögner. Synd bara att han sitter på Folkhälsomyndigheten och har så stort inflytande över att föräldrar serveras en massa fake news, när det är fakta de behöver för att kunna fatta rätt beslut kring sina barns första år i livet.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Forskare blundar för barns behov

Lista över några av de mest ihärdiga forskningsförnekarna

När ska vi börja prata om att det går att förebygga psykisk ohälsa? (Fast då minskar förstås Sven Brembergs inkomster - då han tjänar bra med pengar på att sälja program till skolor och förskolor som sägs bota psykisk ohälsa)

söndag, juni 04, 2017

Släpp mobilen och börja samspela med ditt barn!

Foto: Gonzalo Baeza (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Samtidigt som politikerna minimerat barndomen till ett år, så verkar föräldrar ha glömt de mest basala kunskaperna vad det lilla barnet upp till ett år behöver (och även senare med för den delen). I förra veckan satt jag i sandlådan med en liten som var runt året. Mitt emot mig satt en pappa helt uppslukad av sin mobil. Hans lilla bebis på kanske 11 månader stod vid ett litet bord i sandlådan framför honom med ryggen mot honom - och rörde försiktigt en plastkratta fram och tillbaka. Det var som att hon inte visste riktigt vad hon skulle göra med den. Ansiktet var helt nollställt. Där på andra sidan satt jag med min ettåring och pratade och fyllde på sand i små formar och vi gjorde sandkakor och lekte tillsammans. Jag tyckte så synd om den lilla en bit bort och började prata lite med henne, sa "hej" och "vad gör du för fint". Hela ansiktet lyste upp och hennes rörelseaktivitet ökade. Det var som att se en batterileksak som var på väg att stanna av sina rörelser helt, plötsligt få nytt liv. Hennes gensvar kom direkt och det är ju inte så konstigt för små barn är helt inriktade på socialt samspel och svarar via spegelneuronerna.

Jag fortsatte prata med den lilla och tänkte att pappan kanske skulle släppa sin mobil och se att hans barn faktiskt inte var en grönsak, utan ett livs levande barn som ville ha lite socialt samspel, för att utvecklas och må bra. Men icke. Utan att släppa mobilen med blicken såg jag att han log åt att jag pratade med hans barn, men han bara fortsatte knappa. Efter ett tag kom ett hostande förskolebarn och hoppade ner i sandlådan. Det var en så skrällande hosta att jag lyfte bort min lilla och gick därifrån, samtidigt ser jag hur förskolebarnet i sin gula väst springer fram till den lilla och hostar henne rakt i ansiktet. Pappan bara fortsatte peta i sin mobil. Inte en enda gång lyfte han blicken för att se på sitt barn, skydda sitt barn eller interagera med sitt barn. Det var verkligen som att han trodde att han hade en grönsak framför sig, en grönsak som inte behövde mer än kläder på kroppen, blöjan bytt och mat i magen. En grönsak som man kunde ta till parken, parkera i sandlådan, strunta i och sedan sitta där och leka med mobilen.

Men den där lilla "grönsaken" råkar vara i sin mest utvecklingsintensiva period då samspelet med den vuxne är själva grunden för barnets utveckling. Den där lilla skulle kunna blomma ut med lite närhet, kärlek, socialt samspel och inte bara stå där nästan förstenad med ett stumt ansikte.

Naturligtvis agerar inte alla föräldrar så här, men förvånande många. Kanske väntar de på att barnet ska in i det livslånga lärandet i förskolan och förstår inte hur mycket små barn lär sig via vardagspedagogiken, genom att tillsammans med en trygg vuxen få upptäcka världen. Den kunskapen verkar ha gått förlorad för många och det är så sorgligt. Lika sorgligt som att se alla små barn sitta i sina framåtvända barnvagnar, tomt stirrande utan kontakt med föräldern.

Det känns som att vi mer än någonsin behövs fakta på bordet vad små barn mellan 0-6 år behöver. Och istället för vilseledande fraser som: "en förälder kan aldrig ersätta en pedagog" - så behöver föräldrar få tillbaka den självklara kunskapen om hur viktiga föräldrar är för små barns välmående, för deras utveckling och framtida psykiska och fysiska hälsa.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

lördag, maj 13, 2017

Vi vill inte ha några hemmafrulobbyister här

Foto: Allie Osmar Siarto (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Tänk att det ska vara så svårt att förstå att vi har olika drömmar med livet. Till att börja med så är det ju så att när vi blir vuxna så har vi alla ett bagage med oss som ligger till grund för de beslut vi tar. Min farfars farfar, drömde om att se världen och göra nya upptäckter. Han var den första svensken i Nubien. Själv älskar jag svensk natur och gotländsk och sörmländsk i synnerhet. Jag har inga drömmar om att resa och se världen, utan älskar att vara i naturen här hemmavid med mina nära och kära. Så tråkigt och oinspirerande i mångas ögon att klockorna stannar, men inte för mig.

För prio ett för mig är att få tid för relationer snarare än att göra nya upptäckter. Sedan tycker jag självklart om att förändra, förbättra och stå upp för den lilla människan. Hjälpa - göra skillnad, stötta och inspirera människor att ta steget och ge sina barn tid. För tid med sina föräldrar är det barn önskar sig mest av allt. Barn har en inneboende drivkraft och dröm att få upptäcka världen tillsammans med sina föräldrar - de viktigaste personerna i barnets liv.

Barn kan inte få nog av sina föräldrar när de är små och den tid vi ger våra barn är väl investerad tid då all närhet, kärlek, god anknytning och god omsorg skapar den inre arbetsmodell som de sedan har med sig för att möta livet ... och livets utmaningar. För det är inte så lätt alla gånger att vara människa - och särskilt inte i Sverige av någon anledning där självmorden bland barn och unga är många och den psykiska ohälsan är hög - trots att det borde vara en bra plats att leva på då vi har en hög levnadsstandard och inte varit i krig på flera hundra år. Problemet är kanske att vi har en hög materiell levnadsstandard men brist på känslomässig närhet och tid för relationer. Därför fortsätter jag fortsätter mitt uppdrag här i livet: att kämpa för att stötta de föräldrar som vill satsa på tid för barn och balans mellan familj och arbete - att kunna göra just det. Vi har ju bara ett liv och #detgårinteirepris, så det är här och nu som gäller och vilka val vi gör är viktigt.

Men lätt är det inte i ett land där politikerna bestämt att vi alla ska springa fort, fort i ekorrhjulet. I de politiska ramarna och genom attityden i samhället så ska vi alla förmås att välja standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder. Det är den bästa lösningen för jämställdheten säger politikerna, ty det enda och yttersta målet är att vi ska tjäna exakt lika mycket pengar, vilket leder till att alla kvinnor måste göra som männen har gjort i alla tider och arbeta heltid - i synnerhet när barnen är små.

Lite stilla tänker jag - varför kan vi inte i stället satsa på att bjuda in männen till att leva ett liv i bättre balans under småbarnsåren. Uppmuntra och inspirera dem att gå ner i tid och få mer tid för relationer och familjeliv? I HFN har vi många föräldrar som arbetar och är hemma omlott, där båda går ner i arbetstid. Barnen växer upp så fort så varför inte ta chansen, tänker jag.

Barn är olika, familjer är olika, föräldrar är olika - så varför vill politikerna att vi alla ska göra likadant? Det blir jag inte riktigt klok på men det kanske är för att jag inte förstår hur hårt vissa människor sitter fast i ideologins grepp.

Förr om åren var angreppen på oss hemmaföräldrar nästan på gränsen till hatiska. I media var påhoppen för ett decennium sedan ganska grova och då skrev jag en liten vädjan till de proffstyckare som hoppade på oss. I dag är valfrihetsmotståndarna som sitter fast i sin ideologi, mer rädda. Ja faktiskt så rädda att de hela tiden arbetar på att se till att utesluta mig ur forum där jag kan tänkas nyansera diskussionerna och föra in ett barnperspektiv - eller ett rent mänskligt livsperspektiv. För självklart har jag i många år också kämpat för att även förskolan ska bli bättre. Förskolan är ju en pusselbit i familjepolitiken men kan inte vara den enda. Den här rädslan att låta en hemmaförälder vara med och prata om vad som kan bli bättre i förskolan, har gjort att jag utan att bryta mot några regler kastats ut både från Förskolan.se och Förskoleupproret (två olika Facebook-grupper): "Vi vill inte ha några hemmafrulobbyister här", säger de i ett försök att smutskasta oss hemmaföräldrar - vi som valt att kliva av ekorrhjulet några år och inte alls vill att specifikt kvinnor ska vara hemma (det är ju därför vi heter HEMMAFÖRÄLDRARS nätverk) - utan bara pratar om att föräldrar kan ta det lite lugnare under småbarnsåren och välja något annat än förskola heltid när barnen är små.

Den här rädslan känns lite sorglig för det handlar ju inte om att vara emot förskolan - utan att vara emot att alla barn ska tvingas gå i förskola från ett års ålder, vare sig det fungerar för det specifika barnet eller inte. Det handlar också om att kämpa för att föräldrar som väljer att stanna hemma längre, inte ska kastas ut i ekonomisk otrygghet. Det handlar om rättvisa, valfrihet och familjepolitiska ramar som gör det möjligt. Mer dramatiskt är det inte.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Min första debattartikel om vad som kan bli bättre inom förskolan långt innan Förskoleupproret fanns: "Förskolebarn saknar skydd i en arbetsmiljölag"

Flera tusen medlemmar i nätverk för hemmaföräldrar

Mammor betalar priset för att jobba heltid

Jag ska inte betala för att du går hemma och drar benen efter dig

Vad vi tänker om våra livsval på dödsbädden

Det duger inte att jobba heltid, hämta sent på dagis och sedan klaga när man får problem

Snälla proffstyckare var inte rädda för oss hemmaföräldrar

I U-länderna svälter barn ihjäl. I Sverige tar barn livet av sig

När ska vi börja prata om att det går att förebygga psykisk ohälsa

Det är ingen naturlag att vi ska stressa ihjäl oss under småbarnsåren

Heltidsjobb kan knäcka familjer



lördag, maj 06, 2017

Men sluta prata familjepolitik då. Jag vill bara ha hjälp

Ibland kommer kraven på att jag inte ska prata familjepolitik över huvud taget. Nu nyligen var det en person med sin hemvist i det rödgröna Malmö (där politikerna grovt missköter stadens ekonomi, samtidigt som de motarbetar all valfrihet och knackar dörr hos föräldrar som väljer bort förskola) som redan i ansökan till HFN:s Facebook-grupp passade på komma med lite indirekt kritik mot hur jag arbetar:

"Min tanke med att gå med i gruppen var främst att träffa andra föräldrar som är hemma med sina barn, så att vi kan få en eller några återkommande lekkamrater till dottern. Det verkar dock inte vara inriktningen på gruppen riktigt, den verkar mer politisk än jag trodde. Eller hur ser du på det?"

Ja det är väl lika bra att jag förtydligar hur jag ser på det hela.

Efter två decennier av hårt arbete med att stötta, inspirera och ge föräldrar råg i ryggen att våga välja tid för barn och balans mellan familj och arbete, så har det naturligtvis också varit så att jag opinionsbildat för att det ska bli lättare att välja tid för barn. Jag ställer krav på alla partier att ta fram en modern familjepolitik som gör de möjligt, men kritiserar också de som till varje pris motarbetar all valfrihet och försöker tvinga alla föräldrar att välja standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder.

Jag var hårt drivande och var med och arbetade för att vårdnadsbidraget skulle införas - och jag varnade också för att med en rödgrön regering skulle föräldrar köras över igen som en ångvält och styrningen skulle öka. Precis så blev det. Vårdnadsbidraget rök direkt när nuvarande regering kom till makten och sakta men säkert drar de åt tumskruvarna för att få in alla föräldrar i samma fålla, oavsett om föräldrar vill det eller barnen mår bra av det. De styrs enbart av ideologi.

Dessutom är det så att enda anledningen att jag fått jobba gratis i 16 år med att dagligen stötta föräldrar ute i alla kommuner i vårt avlånga land, beror ju på att de rödgröna saboterar all valfrihet och dessutom matar ut propaganda att barn måste gå i förskola, vilket skapar en enorm osäkerhet hos föräldrar. För mig blir det därför lite konstigt att människor som röstar på de rödgröna och ger dem mandat att sabotera människors möjligheter att vara hemma och hitta andra hemmaföräldrar - sedan vänder sig till mig. För att sedan förvänta sig att jag inte bara ska arbeta gratis för att hjälpa dem - utan dessutom ska avstå från att framföra någon kritik eller prata om vilka politiska beslut som ställer till alla problem som ju faktiskt ändå är en orsak till att de vänder sig till mig.

Hänger ni med? Varför ska jag arbeta gratis för att kompensera vad de rödgröna hela tiden ställer till med? Anledningen till att jag vill ha en förändring i de politiska ramarna är ju att med mer valfrihet så behövs inte mitt ideella arbete. Hur många skulle orka arbeta flera timmar gratis varje dag med att stötta människor? Inte många - och faktiskt inte jag heller. Jag börjar bli ganska slutkörd efter två decennier, så därför blir jag lite lätt upprörd över kravet att jag ska avstå från att prata politik.

I HFN har vi alla politiska inriktningar och vi pratar familjepolitik och hur de politiska ramarna ska kunna bli bättre anpassade efter att familjer är olika och barn är olika. Vi pratar inte bara om det, men det händer ... och det ingår ... och det får man acceptera. Och jag bloggar mycket om det. De allra flesta har inga problem med det - de scrollar när de inte gillar ett inlägg och de allra flesta är tacksamma och förstår att det inte är någon självklarhet att jag ska ägna mig åt det här, eller ens orka hur länge som helst. Många hjälper mig därför och stöttar andra föräldrar varje dag, sprider budskapet att HFN finns, arbetar politiskt för att förändra och förstår att jag behöver stöd för att orka. Mer dramatiskt är det inte.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

onsdag, april 26, 2017

Det är ingen naturlag att vi ska stressa ihjäl oss under småbarnsåren

Foto: Andrew Imanaka (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Reklamen på tv susar förbi. Filmen som spelas upp är en stressad kvinna som sliter på jobbet och sedan släpar hem en motsträvig unge från förskolan, för att till slut hamna i säng utan att kunna sova. Men då finns det hjälp ... pillerhjälp. Även i komedier så skämtas det om det här springandet i ekorrhjulet, med stressade föräldrar som i till exempel i programmet Solsidan. Karaktären Fredde målar över barnets vattkoppor och tar med ungen till jobbet för att förskolan vägrade ta emot det sjuka barnet på morgonen. Sedan skäms pappan när en kollega blir smittad av vattkoppor och dör. För det viktiga jobbet kan ju självklart inte stå tillbaka så att pappan är hemma med sitt sjuka barn.

Hur blev det så här? För det är ju faktiskt inte en naturlag att vi måste ha vår mest intensiva period i livet när barnen är små. DET är ju bara något som politikerna bestämt åt oss, genom att styra föräldrars val så hårt i de familjepolitiska ramarna, att få kan välja något annat än heltidsarbete när barnen är små. Priset för att gå sin egen väg och välja bort standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder - är nämligen väldigt högt då familjer som går mot normen kastas ut i ekonomisk otrygghet.

Den här hårda styrningen är en del av det som kallas den svenska modellen. Den modellen bygger på att vi ska ha världens högsta marginalskatter. Det gör att vi betalar in så mycket pengar i skatt att vi sedan måste stå med mössan i hand och be att få subventioner tillbaka för att få ekonomin att gå runt. Systemet är också skapat så att båda föräldrarna ska tvingas ut i arbete under småbarnsåren och här kommer särbeskattningen in som ett verktyg. En familj som låter en vuxen vara hemma och där sedan en arbetar utanför hemmet får betala mer i skatt på grund av särbeskattningen, än familjen där två personer arbetar. Det gör att det för de allra flesta i det här landet inte går att försörja en familj på en lön, EFTER skatt.

Problemet med den här hårda styrningen är att den kostar i andra änden. Visst får staten in mycket skattepengar genom att tvinga specifikt småbarnsföräldrar att arbeta heltid. Men den psykiska ohälsan hos framförallt kvinnor ökar hela tiden samt även den psykiska ohälsan bland barn. Samtidigt är den svenska modellen lurig för den kan verka så bra men den har också en annan nackdel och det är att den ser till att kvinnor i offentlig sektor har låga löner och dåliga arbetsvillkor.

Den svenska modellen är nämligen en pakt mellan arbetsgivarna i offentlig sektor och fackföreningarna. Om fackföreningarna (i någon slags rättvisetanke) ständigt får igenom att alla ska ha väldigt lite skillnader i lön för de som arbetar i offentlig sektor - så går arbetsgivarna med på det under förutsättning att lönerna hålls nere. De kvinnor som har de slitigaste, tuffaste yrkena får då både se sina möjligheter till valfrihet i livet tas bort, samtidigt som de tvingas arbeta hårt utan möjlighet att kunna höja sina löner, eller förbättra sina arbetsvillkor.

Förmodligen är det därför som de socialistiska politikerna är så rädda för privata alternativ, för då kan kvinnor starta eget, få egenmakt över sina liv och höja sina löner.  Om fler ser att de kan få egenmakt genom att fler privata alternativ startas inom vård och omsorg - och att de även kan reglera sina arbetstider och hitta en bättre balans mellan familj och arbete - så riskerar hela den svenska modellen att falla - och politikerna förlorar sin makt att styra över folket. Om skattetrycket minskar och människor har ekonomiska möjligheter att välja mer fritt - faller också den svenska modellen - där makten över den lilla människans liv, ligger hos staten.

Under tiden fortsätter media och statliga institutioner ge sken av att det är en naturlag att vi ska stressa ihjäl oss under småbarnsåren. Vilket i själva verket är lika mycket en naturlag som att människor ska vara mänskliga batterier som i filmen Matrix. Precis som datamodellen Matrix som styr människors medvetande, ser till att hålla människor lugna så att de ska fortsätta vara batterier, matar media och andra statliga instiutioner ut bilden av att vi måste arbeta som mest när barnen är små. För att mildra oron hur barnen mår i den svenska modellen - har staten forskningsförnekarna till sin hjälp. De går helt och hållet i statens ledband och arbetar idogt på för att hjälpa till och styra människor genom att undanhålla fakta och mata ut myter, så att de ska följa med strömmen och göra som politikerna bestämt. Titta bara på villkoren för de som arbetar i förskolan. Ingen lyssnar när de berättar att de vill ha bättre miljö och högre lön. I stället matar propagandamaskineriet ut att de är "superhjältar" och räknar med att de ska nöja sig med det.

De som tänker: karriär och barn - javisst - men inte nödvändigtvis samtidigt, pekas ut som snyltare och losers. Men att ha en familj och ha ansvaret för att ha omsorg om de egna barnen och vägleda dem ut i världen, är faktiskt för många det absolut viktigaste arbetet under hela deras livstid. Ett obetalt arbete men ändå så viktigt, givande och lärorikt. Därför är det dags att skrota den svenska modellen och ta fram nya familjepolitiska ramar, som ger människor egenmakt att besluta hur de vill leva under de viktiga småbarnsåren.

Vill du ha möjlighet att bestämma mer själv hur du formar ditt liv under småbarnsåren. Skriv då på namninsamlingen där vi i Power to Parents ställer krav på politikerna inför valet 2018.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Heltidsjobb knäcker familjer

Hon har valt att vara hemmamamma

Mammor betalar priset för att arbeta heltid




fredag, april 21, 2017

Ansvaret att lösa problemen i skolan ska ligga på politikerna - inte på barnen

Det är något konstigt med den socialistiska synen att vi måste försöka stöpa alla människor  i exakt samma form. Alla dessa likadana människor ska sedan leva exakt likadana liv och för att ingen ska välja sin egen väg och olikheterna ska blomma ut, så måste människor ha politikernas "hjälp" och styras hårt i de politiska ramarna. Endast på så sätt kan vi få ett jämlikt samhälle - enligt den socialistiska definitionen.

Tror de rödgröna verkligen att lycka för alla människor är exakt samma sak? Exakt samma livsval. Karriärval. Bostadsval. Val som rör barnen. Och så vidare. Varför är denna likriktning något slags drömmål och ett samhällsmål i ett framtida utopia? Decennium efter decennium har de strävat vidare mot samma mål. Olikheter ska suddas ut, människor ska slipas ner och slipas om. I detta arbete blir valfrihet ett stort hot mot utopia, för valfrihet gör ju att vi väljer olika - och våra olikheter blir då synliga

Sedan de rödgröna kom till makten 2014 som en liten minioritetsregering som fått sitta kvar enbart på grund av att något snille kom på DÖ (decemberöverenskommelsen) - som satte demokratin ur spel (ja jag tycker faktiskt så) - så har de dragit upp takten i 180 för att riva ner varje liten valfrihetsreform som finns. Människors valmöjligheter ska snävas in till varje pris.

- Vårdnadsbidraget, VB, togs bort allra först. En liten valfrihetsreform som gjorde att föräldrar kunde välja att ha barnen hemma längre - utan att de behövde säga upp sig och förlora en fot på arbetsmarknaden. Även SGI:n (den sjukpenninggrundande inkomsten) var skyddad med VB och föräldrar hade också möjlighet att med VB gå ner i arbetstid och jobba 50 procent. (Tyvärr hjälpte L och C till med att snäva in människors valfrihet och stöttade de rödgröna i den här utopin).

- De tvångskvoterade fler föräldradagar, så att föräldrars möjligheter att skriva över dagar på varandra för att maximera barnets tid hemma, försämrades. Alla föräldrar ska enligt den socialistiska principen ut och arbeta tidigt och "ingen ska kunna smita undan", som S-kvinnornas ordförande sa i en debatt med mig i P1.

- I vissa kommuner har de rödgröna också begränsat valfriheten genom att svälta ut de privata dagmammorna. De sänker helt enkelt barnomsorgspengen (som alliansen införde för att garantera att privata barnomsorgsalternativ skulle få starta) så mycket för de som bedriver privat pedagogisk omsorg, att verksamheten inte går runt. Ingen ska kunna välja privat pedagogisk omsorg - alla ska välja förskola - oavsett om barnen mår bra i förskolegrupper eller inte.

Nu har de rödgröna siktet inställt på skolorna. Sedan friskolereformen har skolor med mängder av olika inriktningar startat och i dag går cirka 10 procent av alla grundskolebarn i friskolor. En väldigt låg andel, men det kan ha räddat skolgången för många barn att föräldrarna kunnat välja en skola som är anpassad efter barnets behov.

Föräldrar har inte heller längre bara varit tvungna att ta den skola som ligger närmast, utan var man bor och i vilket område har inte längre spelat någon roll, utan barn har haft möjlighet att ställa sig i kö till skolor i andra områden.

Allt det här har gjort att de rödgröna länge gnällt över över att vissa skolor fått sämre resultat när "dragarbarnen" försvunnit till friskolor, eller bara valt en annan skola i det fria skolvalet. I stället för att i det läget fundera över varför föräldrar väljer bort en viss skola och specifikt ta tag i den skolan, så lägger de alltså över ansvaret på barnen. Om bara dragarbarnen kommer tillbaka till skolan så är alla problem lösta.

Men vad löser det egentligen?

Jo skolans resultat skjuter kanske i höjden lite när dragarbarnen går där. Men får dessa barn verkligen samma chans att uppnå sin fulla potential i en skola där deras primära uppgift är att vara "kuddbarn" och "stötdämpare" åt stökiga elever? För det är faktiskt så att många skolor löser stöket i klassrummen med att placera lugna skötsamma barn bredvid stökiga elever.

Personligen tycker jag att det är orättvist mot både kuddbarnen och de stökiga barnen. I min värld så tar man tag i saker och ser till att dragarbarnen får utmaningar, så att de kan utvecklas efter bästa förmåga, samtidigt som de "stökiga eleverna" får stöd att uppnå sin potential. Jag vill alltså lägga ansvaret på politikerna att lösa problemen i skolan - inte på barnen. Men då måste vi våga erkänna att vi är olika - att våra barn är olika.

Men så tänker inte regeringen. Därför har de nu lagt som förslag att begränsa valfriheten. Det ska inte gå att ställa sig i kö tidigt till en skola som föräldrar känner fungerar och passar för det egna barnet. Och sedan ska platser i populära skolor lottas ut, så du ska som förälder inte längre kunna maximera ditt barns chanser - utan lotten ska få avgöra ditt barns

För övrigt så kraschade svensk skola redan på 70-talet, så krisen i skolan kom långt innan friskolorna och det fria skolvalet.

Det är så sjukt som det kan bli. Barnen ska alltså användas som redskap för att fixa till att vissa skolor inte fungerar som de ska. Summan av kardemumman blir att alla ska ha det lika dåligt. Ingen ska få en chans. Varför inte bara göra det enkelt för sig och rättvist - och se till att ALLA skolor håller en hög kvalitet. Ansvaret ska ligga på politikerna - inte på barnen.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Den skolan räddade mitt barns liv

Vältra inte över problemen på de duktiga flickorna

I Sverige har inte alla barn samma värde

Ska vi återinföra kuddflickorna?

Varför inte lotta var människor ska bo också?

Slumpen är aldrig rättvis