fredag, december 29, 2017

En smutsig valrörelse kan bli bättre om de kloka och nyanserade tar mer plats

Foto: Heidi (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Så står jag här igen och reflekterar. Året 2017 går mot sitt slut och som vanligt så bävar jag alltid lite inför det nya året. Vi går nu in i ett valår och jag vet av erfarenhet att det kommer att slita oerhört hårt. Drömmen för mig hade ju varit om alla kunde anamma tänket att det är viktigt att skydda och stå upp för demokratin. Men då måste vi som vuxna människor klara av att lyfta olika problem, vända och vrida på dem, bolla med tankar och idéer och sedan komma med olika förslag på lösningar. Sedan är ju tanken att vi ska ta och titta på vad de olika partierna erbjuder för politik och så har vi möjlighet att rösta på det alternativ vi tycker är bäst. Men i Sverige har många diskussioner blivit oerhört polariserade och det verkar som många redan på förhand bestämt att det bara finns en åsikt som är korrekt och sedan ska oliktänkande jagas och helst bli av med sitt arbete och försörjning. Men det är ju inte demokrati - utan demokrati är att lugnt och tydligt deklarera: Jag håller inte med - jag tycker att det här är en bättre lösning. Och så presenterar man sitt eget förslag.

Vi kan vänta oss ett smutsigt valår säger alla och lite av det har redan börjat visa sig. På sociala medier är det många som går över alla gränser och attackerar politiska motståndare på en mycket låg nivå. Nu senast var det Ann Heberlein som råkade ut för ett fruktansvärt drev, efter en krönika i GP. Hon har varit öppen med att hon är bipolär men har också berättat att det går att leva med den sjukdomen genom att medicinera och äta rätt. Jag kan tänka mig att det stärkt många och minskat stigmat av psykisk ohälsa. Och vi ser ju hur den psykiska ohälsan hos barn, ungdomar och kvinnor bara ökar, så hon har varit ett föredöme som gått ut och berättat att det går att komma upp banan igen och leva som vanligt. Men tyvärr har hennes öppenhet använts emot henne på ett grymt och uträknat sätt.

Och av någon konstig anledning så finns det människor som gärna hakar på drev. Ni vet, lite som när en hund skadar sig och skriker till och andra hundar går till attack och biter den hunden. Vissa människor tycks lida av samma syndrom. Ett drev får dem att haka på och i ren elakhet och triggade av att alla andra är elaka, så hugger de hej vilt och försöker samtidigt vinna billiga poäng. De reduceras till renodlade mobbare som iskallt och rått attackerar någon, bara för att alla andra gör det. Precis som att det är riskfritt när man är fler. Nu senast var det Camilla Läckberg som valde att haka på drevet mot Ann Heberlein och vips så hade hon glömt bort allt prat om systerskap och att stå upp för andra kvinnor. Här gällde det bara att försöka skada en person, när det var åsikten som borde ha bemötts.

Det är skrämmande för det visar vad som väntar oss som vill föra en saklig debatt, som tror på demokratin och vår rätt att uttrycka en åsikt. Ja vi som tror att det är sakfrågan och inte oss som personer det ska handla om.

Men jag har ändå mitt i allt en tro på det goda hos människor och jag hoppas att vi blir många som på ett bra och diplomatiskt sätt tar diskussionerna och vågar stå upp för att det är dags att ge de allra yngsta barnen mellan 0-6 år, en röst i det här valet. Barnen är ju trots allt vår framtid och det är bara vi föräldrar som kan axla ansvaret och arbeta för att de ska få så bra första år som möjligt. Och blir vi många som sprider ljus genom att skriva nyanserat och balanserat där ute på sociala medier, som motsats till alla drev och allt hat, så blir kanske den här valrörelsen ändå ganska bra.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk






måndag, december 18, 2017

Allt yngre barn i förskolan, när tvångskvoteringen av föräldradagarna ökar

Foto: Jeff (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Nu visar regeringen återigen att om den får tillfälle att styra människors livsval, så gör den det. När vi accepterade världens högsta marginalskatt, så överlät vi samtidigt makten över våra egna liv till ett gäng politiker som sitter vid sina skrivbord och tittar på statistik och staplar - och sedan tar fram EN lösning för alla. Bara staplar som visar 50-50 duger och de här staplarna med föräldradagar ... aj, aj, aj. Inte visar staplarna 50-50 inte! Här ser vi ju att människor tar ut olika antal dagar och det ser inte bra ut i statistiken. Därför ska nu fler föräldradagar tvångskvoteras och tidsperioden som dagarna får tas ut ska minskas ner. Varför människor lever olika liv och gör olika val, är ointressant. Det finns bara ett sätt att leva som ska fungera för alla, har regeringen bestämt.

Ett annat problem förutom staplarna är att trots världens högsta skatter, så räcker inte pengarna till välfärden, så nu måste pensionsåldern höjas och småbarnsföräldrar måste arbeta ännu mer och komma ut i arbete ännu tidigare. Mer pengar ska matas in i slukhålet som regeringen skapat.

Men familjer är olika, barn är olika och vi har olika arbeten och olika förutsättningar. Tanken var ju att föräldraförsäkringen skulle göra det möjligt att kombinera barn och arbete. Men som det ser ut nu så kommer många barn att behöva barnomsorg redan efter 260 dagar, om regeringen får igenom sina förändringar. Alla familjer har inte så hög lön att de kan dryga ut dagarna och alla familjer kan inte ta ut de dagar som tvångskvoterats åt varje förälder och då kommer dagar att frysa inne och barnets tid i hemmet minska.

Vi har redan en familjepolitik som gör oss sjuka. Nyligen kom ytterligare en rapport om den kraftigt ökande psykiska ohälsan hos barn och ungdomar. Tyvärr har många av de borgerliga partierna köpt den socialistiska synen på jämställdhet, där allt handlar om att dela lika 50-50. Men allt handlar inte om staplar och statistik. Det handlar om riktiga människor. Det handlar om att vi bara har ett liv, att vi är olika och att om vi ska må bra och prestera bra, så måste makten över våra liv och hur vi planerar och pusslar ihop livet under småbarnsåren - ligga hos föräldrarna - inte hos politikerna.

Nu är frågan om de borgerliga partierna tänker sätta stopp för mer planekonomi i familjepolitiken och om de tänker se till att erbjuda ett alternativ. Moderaterna tog bort familjepolitiken under Reinfeldt-eran. Kommer de inför valet 2018 att ta tillbaka familjepolitiken och erbjuda ett tydligt icke-socialistiskt alternativ, som innebär respekt för människors rätt att själva bestämma över hur de planerar tiden under småbarnsåren? Och kommer C och L som var med och minskade valfriheten genom att ta bort vårdnadsbidraget, nu visa att de tänker sätta stopp för mer styrning? DET är saker som Sveriges föräldrar vill veta inför valet 2018.

Det mest skrämmande är att om regeringen får igenom sina förslag, så kommer trycket att öka på en förskola som redan befinner sig i en svår kris och har svårt att klara sitt uppdrag. Sveriges sjukaste yrkeskår kommer nu att få in alltfler och allt yngre barn att ta hand om. Det här är ett storskaligt experiment där politikerna helt tappat fattningen och något liknande har vi inte sett sedan DDR-tiden. Personligen kan jag tycka att den här drastiska förändringen vi ser nu är i nivå med när socialdemokraterna tänkte införa löntagarfonder för att kunna konfiskera alla företag. Nu är det barnen de är på jakt efter och staten vill minska barnens tid med föräldrarna ännu mer. Men är staten verkligen en bättre förälder?

Vill du sätta stopp för mer styrning av barnfamiljerna och vill du se att politikerna tar familjepolitiken på allvar och att fler partier tar fram ett alternativ till det som regeringen nu föreslår? Skriv då på namninamlingen Power to Parents 2018.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Politikerna glömmer det viktigaste när de pratar föräldraförsäkring - barnet

Barn är en frihetsinskränkning som måste fördelas mellan föräldrarna

P1: Debatt om föräldraförsäkringen mellan Madeleine Lidman och Carina Ohlsson, S-kvinnornas ordförande

Låt barnen få en röst i valet 2018

Riskfyllt styra ännu mer i familjepolitiken

Vänstern och L kör över Sveriges föräldrar

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Föräldrar måste få bestämma själva

Ha respekt för att familjer är olika




fredag, november 24, 2017

Om vi lärt av historien hade påhopp på hemmaföräldrar aldrig accepterats

Ibland undrar jag vart Sverige är på väg. Det är emellanåt svårt att få grepp om vad som händer och det är som att bli omkullsprungen av en skenande fårskock, du snurrar, ramlar, bli trampad på och reser dig och tänker: Vad hände? Lite så har det varit länge i Sverige att människor springer i en gemensam skock, i full fart utan att ha en aning om varför, eller vem som jagar på. När de skenar så springer dem omkull andra som inte är del av den skocken. Jag trivs inte i den miljön och springer inte hej vilt fram på livets väg -  så då får jag finna mig att stå i vägen rätt ofta.

Jag vill nämligen ha tid att stanna upp och reflektera. Och för mig innebär det att lyfta problem, vända och vrida på dem, bolla med tankar och idéer och fundera på olika lösningar. Men inom alltfler områden så är det fel väg att gå. Någon annan vet bättre och har redan identifierat problemet och erbjuder en färdig lösning: Den enda lösningen som du som vanlig liten gräsrot förväntas ta till dig snabbt och så måste du börja springa med skocken. Fort, fortare, fortast, utan att tänka efter.

Om du stannar och vägrar så blir det farligt. Vi ser nu hur alltfler som väljer att reflektera och fundera och som både vill göra sin egen problemanalys och föreslå sina egna lösningar, straffas. De som vill att vi alla ska springa i skock, har nämligen börjat skada människor som inte ansluter sig, genom att kontakta arbetsgivaren och kräva att folk får sparken. Ett annat sätt är att försöka begränsa hur människor når ut i sociala medier genom att massanmäla på Facebook, så att människor stängs av.

Nu börjar fler reagera och tycka att det är en farlig och odemokratisk utveckling och det är det ju så klart. Jag har alltid hållit hårt på att det är fel att skjuta budbäraren och bättre att fokusera på och diskutera budskapet. Men jag känner också att allting har sin början och den här trenden hade kunnat stävjas långt tidigare. Många som idag är upprörda var själva med och såg bort när något så harmlöst som att ge sina barn tid och satsa på att vara hemmaförälder, var något som kunde leda till att karriären spolierades.

Utan att skämmas eller tveka så har det till för bara några år sedan varit fritt fram att håna, förfölja, förlöjliga och försöka förstöra för hemmaföräldrar. Jag skrev själv ett inlägg 2005 och vädjade till proffstyckarna att sluta. Det kändes så sorgligt att vara tvingad att löpa gatlopp bara för att man gjort något så harmlöst som att man pusslat ihop sin egen lösning under småbarnsåren, istället för att välja standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder. Det har blivit bättre, mycket på grund av mitt intensiva arbete med att nyansera debatten.

Problemet är att så länge det bara var vi hemmaföräldrar som var villebråd och fick sämre jobbchanser, eftersom vi stämplades som parasiter och losers hela tiden i media, så var det okej att se bort verkade många tycka. Idag ser vi hur det här med att attackera och försöka sabotera människors försörjning spridit sig till att bli något som används mot alltfler som har en annan åsikt än den som eliten bestämt är den korrekta.

Det påminner om den här dikten av Martin Niemöller:

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist.
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten.
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude.
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

Det här visar hur viktigt det är att lära av historien och det visar också hur viktigt det är att kämpa för att behålla demokratin. Jag tänker som så att ju fler vi blir som undviker att ryckas med och hetsas in i den skenande fårskocken - desto bättre. Vi har ett viktigt arbete att göra där vi står upp för demokratin och vågar ta diskussionerna på ett bra och nyanserat sätt.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Jag ska inte betala för att du går hemma och drar benen efter dig

Det duger inte att jobba heltid, hämta sent på dagis och sedan klaga när man får problem



lördag, november 18, 2017

Proffstyckareliten: Barn är en frihetsinskränkning som måste fördelas mellan föräldrarna

Bild från boken "Vems valfrihet".
I två decennier har LO, Socialdemokraterna och proffstyckareliten funderat över hur de ska kunna införa tvångskvoterad föräldraförsäkring, (där föräldrar inte längre ska kunna skriva över dagar på varandra för att maximera barnets tid hemma). I boken "Vems valfrihet? Debattbok för en delad föräldraförsäkring" (2004), går det att läsa om hur eliten resonerar när de sitter och klurar på varför de måste bestämma de här bitarna åt oss vanliga små gräsrötter, som inte är lika upplysta och vet vårt eget bästa. Målet är så klart den där omtalade jämställdheten som bara kan åstadkommas med styrning, enligt eliten.

Personligen hade jag gärna sett en definition av vad jämställdhet egentligen är. Det som går att utläsa av elitens definition är att jämställdhet är att kvinnor arbetar heltid ett helt arbetsliv och sedan förutsätts få en bra pension. Valfrihet och egenmakt är bara ett problem, eftersom människor då riskerar att välja "fel".

Det trista är att det inte finns någon garanti för en bra pension eller en tryggad ålderdom om vi överlåter allt till staten och lägger en stor andel av våra intjänade pengar i statens vård. Vårt pensionssystem ändras ju hela tiden och idag avgörs till exempel pensionen av hur många som arbetar i vårt land. Arbetar färre och fler blir försörjda (som vid en stor invandringsvåg- då sänks pensionerna. Skatterna kan också höjas när som helst och då minskar pensionerna ytterligare. Pensionspengarna kan även omdisponeras och förflyttas för att fylla andra slukhål där staten har stora utgifter. Innan pensionssystemet ändrades så fick människor tillgodoräkna sig de 15 bästa inkomståren och sedan beräknades pensionen efter det. Det är alltså pensionssystemets utformning som är problemet och inte de val människor gör.

Frågan är därför om pensionerna är ett bra och korrekt sätt att definiera begreppet jämställdhet på. Vi vet ju ärligt talat inte vad världens högsta marginalskatt och alla pengar vi arbetar ihop och öser in i pensionssystemet en dag kommer att ge för utfall. Och vi vet faktiskt inte heller om vi kommer att leva den dag vi blir pensionärer. Det vi vet helt säkert är att vi bara har ett liv och att det inte går i repris.

För mig är jämställdhet inte bara pensioner, det handlar om att jag som kvinna ska ha samma rörelsefrihet i det offentliga rummet som männen har. Jag ska kunna gå ut på kvällen utan att riskera att bli våldtagen, jag ska kunna åka tunnelbana utan att bli antastad, jag ska inte bli kallad hora när jag rör mig ute. Jag ska dömas utfrån mina meriter och kunskaper när jag söker jobb - och inte missgynnas för att jag investerat tid i mina barn och stannat hemma längre - hemmatiden borde vara en merit i en cv. Varför ska den manliga normen om en obruten karriär vara vägledande? Och framförallt så ska jag som kvinna ha rätt att följa mina drömmar och ha möjlighet att leva det liv som passar mig och min familj, utan att jag straffas för de valen - bara för att nämna några saker. En bättre syn på tid för barn som en investering, skulle dessutom gynna alla föräldar och underlätta för föräldrar, oavsett kön, att välja tid för barn och balans mellan familj och arbete - om de VILL välja det.

Tyvärr verkar eliten ha missat vad jämställdhet egentligen är, vilket kraften i #metoo-rörelsen visat. Nyligen har flera kända män som påstått sig vara feminister visat sig vara allt annat än just det. Ta bara Fredrik Virtanen, Aftonbladet, Ehsan Fadakar, chef på Aftonbladet och komikern Soran Ismail. Kapten klänning var en annan känd feminist, med en annan agenda. Samtidigt ser vi hur otryggheten ökar, sexualbrotten når nya extrema höjder, kvinnors livsrum inskränks alltmer, men eliten tror fortfarande att tvångskvoterad föräldraförsäkring à la 50-50 är lösningen på alla dessa jämställdhetsproblem. "Sverige är världens mest jämställda land", hävdar vår så kallade feministiska regering. Lite stilla undrar jag: Är vi? Och sedan tänker jag att det inte är så konstigt att vi toppar våldtäktsstatistiken i världen, när fokus ligger så fel och eliten så totalt missat vad jämställdhet egentligen är. Ändå stoltserar de med att de ska ha rätt att bestämma åt oss, för de vet lite mer än vi andra och "måste gå före opinionen". Och som PM Nilsson säger i boken: "Det är en ganska obearbetad och oupplyst opinion. Det går ju inte att bara fatta politiska beslut efter vad folk tycker." (Cirka 80 procent vill inte ha mer tvångskvotering. En siffra som legat på samma nivå i flera decennier).

Karolina Ramqvist är en annan känd feminist som uttalar sig i boken och stoltserar med att hon själv  inte varit föräldraledig alls med dottern Jackie sex månader. Hon skriver hur irriterad hon är över att diskussionerna handlar om att föräldrar ska kunna fördela föräldradagarna själva mellan sig utifrån vad som passar just deras barn bäst och förklarar varför: "Min dotter är sex månader. Jag undrar vad som passar henne. Ska jag ge henne blanketten för uttag av föräldraförsäkring och se vad hon säger?"

 För många av oss som blir föräldrar är barnen något av det viktigaste och största som händer i våra liv. Därför blir det extra sorgligt att läsa följande rader av Bengt Westerberg, tidigare partiledare för L - och PM Nilsson, politisk redaktör på Expressen då (numera politisk redaktör på DI):

"Barn innebär en frihetsinskränkning. När man skaffar barn då får man en biologisk fotboja. Den här frihetsinskränkningen gör att man måste se till att den blir någorlunda jämnt fördelad mellan föräldrarna".

Men det är faktiskt inte en naturlag att vi ska ha världens högsta skatter och samtidigt världens minsta valfrihet. Det är våra pengar staten håvar in och det är våra liv staten sedan styr. Om ni proffstyckare vill dela exakt lika, sätta barnen i förskola så tidigt som möjligt och arbeta heltid - så gör det. Men sluta upp med att arbeta för att ta ifrån oss andra möjligheten att vara med våra barn och ge dem den tid, närhet, kärlek, goda anknytning och omsorg som vi anser att de behöver och har rätt till. En valfrihet som är starkt inskränkt på grund av världens högsta marginalskatt.

Madeleine Lidman

Hemmaföräldras nätverk

Läs också:

Migration fördubblar statens pensionskostnader

Regeringen föreslår att pensionsåldern höjs till 69 år

Nej, mer tvångskvotering av föräldradagarna löser inte #metoo-problemen

Forskare varnar: Sätt inga ettåringar i förskolan

Förskollärare: Hemmet är den bästa platsen för förskolebarnen

Riskfyllt att styra ännu mer i familjepolitiken

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Antidepressiva till barn allt vanligare

Regeringen tar hjälp av Agnes Wold för att minska förälrars tid med sina barn genom skamning

En del barn får separationssår och stresskador för livet

Dygnet-runt-förskolor ska lösa problemen med en försämrad föräldraförsäkring

 Politikerna glömmer det viktigaste när de pratar föräldraförsäkring - barnen








söndag, oktober 08, 2017

Löfven glömmer barnen när han stoltserar med att ha tagit bort vårdnadsbidraget

Foto:Arbeiderpartiet (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Partiledardebatt i SVT den 8 oktober. Stefan Löfven, S, statsminister (enbart på grund av decemberöverenskommelsen) ropar stolt ut:

"Vi tog bort vårdnadsbidraget som de borgerliga införde för att kvinnor skulle stanna hemma".

Ja, ni gjorde det ja och ni har lyckats sätta en så negativ bild att ingen politiker idag vågar bemöta det hela. Men det är inte en sann bild. Det handlade självklart aldrig om att kvinnor skulle hållas hemma, utan om att de barn som behövde det skulle kunna ha sin omsorg hemma längre.

Vårdnadsbidraget, VB, var en hemmasubvention för de barn som BEHÖVDE ha sin omsorg i hemmet lite längre och den gjorde att den förälder som ansvarade för omsorgen kunde vara hemma med sin anställning tryggad i tre år, samtidigt som SGI:n skyddades (den sjukpenninggrundande inkomsten). VB garanterade alltså att du som förälder inte behövde säga upp dig bara för att förskola eller pedagogisk omsorg inte var ett alternativ för ditt barn.

Det var ingen hög ersättning 3 000 kronor per barn och månad, skattefritt tills barnet fyllde tre år. Den summan var det när subventionen infördes 2008 och det var samma summa 2014 när S, V, MP, L och C valde att ta bort ersättningen till de som valt hemmaomsorg. Den låga ersättningen var enligt alla hemmaföräldrar jag pratade med inte det avgörande, utan det bästa med VB var att den förälder/föräldrar som var hemma kunde ha kvar en fot på arbetsmarknaden då anställningen var tryggad. VB garanterade alltså att jobbet fanns kvar, även om en förälder hade ett barn som behövde ha omsorgen hemma lite längre.

En annan finurlig sak som många tyckte om var att VB gynnade jämställdheten, eftersom VB också gjorde det möjligt för föräldrar att gå ner i arbetstid och jobba 50 procent. (Alltså mer än de lagstadgade 75 procenten som föräldrar har rätt till). Just den här möjligheten att arbeta 50 procent gjorde att flera föräldrar satsade på att arbeta 50 procent var och vara hemma 50 procent var. Tyvärr syntes det inte i statistiken när föräldrarna delade på VB. Andra som fick en lättare tillvaro och kunde ge sina barn mer tid var de ensamstående som med hjälp av VB kunde gå ner i tid och arbeta 50 procent de med.

Många glömmer också att VB hade fler fördelar. VB gick nämligen att skriva över på en annan person så att den som till exempel var egen företagare kunde låta en anhörig få ersättningen och barnet kunde ha hemmaomsorg när föräldern arbetade.

En lögn som ofta upprepats från motståndarna till hemmasubventionen är att "det var ju ändå bara fattiga, lågutbildade invandrarkvinnor som använde det."

Nej det var faktiskt inte det. Vi ska komma ihåg att utformningen och den extremt dåliga informationen om subventionens existens samt att den inte fanns i alla kommuner, gjorde att det bara var cirka 8 000 familjer per år som använde subventionen. Av dem hade cirka 30 procent invandrarbakgrund, men det är ju inte samma sak som att de stod långt ifrån arbetsmarknaden - att komma med ett sådant påstående utan att ha bevis och statistik är rent fördomsfullt. Sanningen är att nyanlända och de som hade ersättning från andra trygghetssystem inte fick ta ut VB, så de där inlåsningseffekterna som det talades om var bara humbug.

Ersättningen på 3 000 kronor var väldigt låg men blev ändå det som gjorde att familjer klarade sig med näsan ovanför vattenytan. Många som valde VB arbetade också kvällar och helger för att få ihop ekonomin.

Om Stefan Löfven och alla andra politiker som var med och ryckte undan mattan för de barn som inte mår bra i förskolegrupper eller annan pedagogisk omsorg, hade brytt sig om att följa upp det här borttagandet av VB, så skulle de ha fått kännedom om några av följderna nu när subventionen tagits bort:

- Föräldrar som behöver ha omsorgen om barnet hemma, måste nu säga upp sig och förlorar därmed en fot på arbetsmarknaden, med ekonomisk otrygghet som följd.

- De som vill kan inte längre välja att dela på hemmatiden genom att föräldrarna arbetar 50 procent var och är hemma 50 procent var.

- Den som är ensamstående kan inte längre satsa på en bättre balans genom att använda VB för att kunna gå ner ännu mer i arbetstid.

Och sedan finns det familjer där föräldrarna/föräldern sedan VB försvann inte kan ordna det så att barnet har omsorgen i hemmet lite längre. Förskola blir ett måste och barnet som kanske inte mår bra i förskolegrupper drabbas hårt. Så det där att jubla över att ha dragit undan mattan för många små barn, eller för att deras föräldrar nu kastas ut i ekonomisk otrygghet när de måste säga upp sig för att kunna vara hemma - är knappast något att vara stolt över.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Myten om vårdnadsbidraget

Vår vardag med vårdnadsbidraget

Ha, ha, ha - nu rycker vi undan mattan för de som har omsorgen om barnen hemma

Regeringens fel att småbarnsmammor blir utbrända

lördag, oktober 07, 2017

Quick fix mot psykisk ohälsa hos barn: Elchocker och antidepressiva

Foto: Lance Nielson (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Vad händer i vårt land? Nyligen visade det sig att alltfler barn äter antidepressiva mediciner, till och med så små barn som femåringar. Nästa quick fix är att ge barn elchocker så att de blir av med sina depressioner. En sidoeffekt av elchockerna är att en del mister alla barndomsminnen. För några år sedan gick debattens vågor höga angående de program som barn mals igenom i förskola och skola. Program som enligt undersökningar skadade mer än de gjorde nytta. Tanken var att de skulle göra barnen mer psykiskt välmående och träna bort olika beteendestörningar. Nyligen gick Skolverket ut och varnade för användningen av dessa program. Men även tidigare har SBU utvärderat och varnat för programmen.

Det är så skumt att barns hälsa och välmående betyder så lite och att det alltid är samma aktörer som tillfrågas och ska uttala sig om vad som är bra för barn. Aktörer som förnekar den forskning som finns kring vad små barn behöver.

Ett av programmen som rekommenderats flitigt på Folkhälsomyndighetens hemsida (tidigare Folkhälsoinstitutet) är SET, social och emotionell träning. Alla måste ju tänka att det måste vara en korrekt rekommendation när den kommer från en myndighet. Den som tittar lite närmare på VEM som rekommenderar programmet på Folkhälsomyndigheten ser dock ett och samma namn återkomma: Sven Bremberg. Samma man som varit med och tagit fram programmet SET. Han rekommenderar alltså ett program som han tjänar pengar på och i praktiken betyder det att han tjänar pengar på barns psykiska ohälsa.

Nyligen gick Bremberg också ut via samma informationskanal - Folkhälsomyndigheten - och påstod att "Förskola ger psykiskt välmående barn". Han paketerade bara om lite gamla och utländska studier och sedan svalde alla betet. Informationen kom ju från Folkhälsomyndigheten och då var den ju sann eller hur?

Nej studierna säger självklart inget om vilken effekt dagens förskola i Sverige har på barns psykiska välmående. Eftersom endast två procent av alla barn i dag inte går i förskola, så är det närmaste sanningen vi kan komma om vi ska påstå att förskolan har någon speciell effekt, är att titta på vilket psykiskt välmående barn har i vårt land. För vilken effekt förskolan har på barn har ingen studerat i Sverige under de senaste 30 åren.

Det är väldigt obehagligt att läsa om att vi nu ger barn elchocker, antidepressiva och kör dem igenom manualbaserade program (även kallade skolbaserade eller standardiserade program) - för att i ett desperat sätt försöka hitta en snabb lösning på den ständigt ökande psykiska ohälsan hos barn och unga. Men vi kommer aldrig undan det självklara och det är att om vi vill stoppa ökningen och få fler välmående barn, så måste vi börja titta på vad små barn BEHÖVER för att må bra. Och den kunskapen finner vi i forskning kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi.

Är det fler än jag som börjar se ett systemfel i hela vår familjepolitik där barnen är de som får betala priset för att vi i det här landet med ekonomiska styrmedel tvingar föräldrar att arbeta som mest under den period som barnen har som störst behov av sina föräldrar. Och bristen på tid med föräldrarna förklarar inte allt, inte heller den extremt dåliga situationen i många förskolor - men den kan förklara en del av den ständigt ökande psykiska ohälsan hos barn och unga i vårt land.

Söndagen den 8 oktober startar valrörelsen med den första partiledardebatten. Barn 0-6 år finns inte med någonstans. Familjepolitiken tigs ihjäl helt och hållet. Hur kan det vara på det viset när den psykiska ohälsan är så alarmerande hög hos barn och unga i Sverige? Det måste vi ändra på.

Vill du ge barn 0-6 år en röst i valet 2018? Tycker du att det räcker nu och vill se en mer barnvänlig politik? Skriv då på namninsamlingen Power to Parents.

Läs också:

Socialstyrelsens förslag: Elbehandla deprimerade barn

måndag, september 18, 2017

När det hette dagis hade verksamheten bättre förutsättningar

Foto: Ben Millett (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Den som vill diskutera stora barngrupper, få personal, ökningen av icke-lindriga skador i förskolan, ökningen i inköp till förskolorna av manualbaserade program (som ska dressera bort barnens bristande empati, sociala oförmåga, narcissism, eller utagerande beteenden) - gör bäst i att inte säga eller skriva dagis. Inte i en enda mening får ordet DAGIS slinka igenom. Ämnet må vara hur allvarligt som helst. Du kan precis ha lagt upp en bild på Facebook med en liten som har bitmärken över hela ryggen, där personalen inte märkt vad som hänt och en chockad förälder upptäckt det hela hemma. Men skriver du dagis så kommer resten av diskussionen att handla om att det heter förskola.

Jag kan absolut förstå tanken med att den som gått en utbildning i tre och ett halvt år har rätt att känna sig stolt över sin utbildning. Men varför denna extrema kränkthet när någon säger dagis. Jag är medveten om att det är en förkortning av daghem och att det var så det hette innan Läroplanen infördes. Läroplanen som gjorde dagis till skola och ettåringen till "en elev i det livslånga lärandet".

Men var verkligen dagis så mycket sämre än dagens förskola, så att det berättigar till att alla diskussioner totalt tappar fokus? Ska vi vara ärliga så vet vi ju inte om förskolan är bättre än dagis. För det är ingen som utvärderat vilken effekt förskolan i Sverige har på barn, under de senaste 30 åren - och inte heller har någon jämfört barn som gått på dagis med barn som gått i förskola. Så vad säger att förskola är bättre för barn än dagis?

Dagis var en verksamhet där lokalerna var mer hemlika, mysiga och ombonade. Leken var det centrala. Barngrupperna var mindre, personalen fler. Omsorgsbehovet var mer betonat och barnen hade en famn att krypa upp i.

Med mindre barngrupper och mer personal fanns det också bättre utrymme att hålla koll på barnen och minimera skador. Mer personal gjorde också att personalen hade mer tid att vägleda barnen och hjälpa dem med det sociala samspelet.

Många barn hade kortare dagar, vilket gjorde att de barn som måste vara där för att föräldrarna jobbade långa dagar, fick lugna stunder med personalen där de kunde tanka lite närhet, värme och få en chans att stressa ner lite.

Färre barn gjorde att det inte var lika bullerstört, barnen hade också en möjlighet att dra sig undan för att få lite lugn och ro. Det fanns mer tid för tröst, långa inskolningar och att se varje barn.

Mindre barngrupper gjorde att barnen fick komma utanför förskolegårdens höga stängsel för att tillbringa tid ute i det verkliga livet där allt händer. Mindre dokumentation gjorde att fokus hamnade på barnen och personalgruppen fanns med barnen - de satt inte och dokumenterade, sammanställde och följde upp skolverksamheten i ett annat rum.

Idag tillhör förskolepersonalen Sveriges sjukaste yrkeskår. Jag vet inte hur det var när det var dagisverksamhet. Många små barn tätt sprider naturligtvis smittor, men idag verkar den psykiska ohälsan och de orimliga kraven vara ett mycket större problem. Ständigt sjuk personal ökar andelen vuxna som barnen hela tiden måste möta, vilket ökar deras stress och otrygghet.

Och nej personalen var inte alltid lika välutbildad när det hette dagis, men det fanns ju förskollärare och barnskötare med kunskap om barns behov. Det var inte som idag när målet är att alla ska ha förskollärarutbildning. Ett mål som ändå aldrig kommer att uppnås då så många lämnar yrket. Tittar man lite på skolresultaten i det här landet - så var de faktiskt bättre när barnen gick på dagis. Att göra dagis till skola från ett års ålder, alltfler barn i verksamheten, barn som börjar allt tidigare - verkar snarare ha fått skolresultaten att sjunka.

Snart kommer en reviderad läroplan, trots att ingen utvärderat om införandet av en läroplan och förskola är bättre för barns välmående och utveckling, än vad dagis var. Egentligen är det väl det stora problemet just nu - inte om det heter dagis eller förskola, utan bristen på kunskap och att förskolan saknar rätt förutsättningar. Personalen kan ju ha hur bra utbildning som helst, bra tankar, idéer och visioner - men utan rätt förutsättningar så blir det inte bra.

Och eftersom förskolan är en pusselbit i familjepolitiken så kommer aldrig förskolans villkor att bli bättre förrän vi tar ett helhetsgrepp på familjepolitiken och börjar titta rent generellt på vad små barn BEHÖVER för att må bra. Den kunskapen är så viktig, både för hur förskolan utformas, men också för vilka barnomsorgsalternativ som behövs för att ge ALLA barn en chans att må bra och utvecklas bra under de första viktiga åren i livet.

Tyvärr men det känns att de här diskussionerna om det heter dagis eller förskola tar över helt, när det är familjepolitiken och vad små barn behöver som vi borde lägga krut på.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Varför sprids inte kunskap om små barns behov?

Skolverket kritiserar användningen av manualbaserade program i förskolan

Hjälp personalen - våra barn far illa

lördag, september 16, 2017

När makten använder forskningsförnekare för att styra folket

Foto: Madeleine Lidman (Almedalen 2017)
Vi skrattar och hånler av och till åt Nordkorea, när vi ser hur nyhetsuppläsarna sitter och säger exakt vad makten har sagt åt dem att säga. Men hur många ser igenom hur makten arbetar i Sverige?

Ta bara nu senast forskningsförnekaren Agnes Wold och hennes tillika forskningsförnekande kollega Cecilia Chaprowska. Samtidigt som regeringen nu under hösten ska lansera sin nya politik med mer styrning av Sveriges föräldrar - där föräldraförsäkringen ska kortas för att få ut framförallt alla småbarnsmammor i arbete ännu tidigare - så lanserar professorn i bakteriologi, Agnes Wold, sin föräldrapraktika med råd till föräldrar på "vetenskaplig grund" - bara så där, som av en tillfällighet, med råd som ger regeringen stöd för sin styrande politik. Och stöd behöver regeringen för svenska folket vill inte ha mer kvotering av föräldraförsäkringen, i undersökning efter undersökning säger de NEJ.  Så då måste förstås regeringen ta till alla medel för att få folket dit de vill. (Finns väldigt bra beskrivet i boken "The Animal Farm" - hur de arbetar för den som vill fördjupa sig i ämnet).

Agnes Wold bjuds in till SVT Opinion Live och en beundrande Belinda Olsson som delar Agnes Wolds ideologi och som varit med och skrivit boken Fittstim - tindrar med ögonen och ställer precis noll kritiska frågor. Trots att SVT påstår sig vara oberoende har de inte bjudit in någon för att bemöta Agnes Wolds ideologiska åsikter. Inte heller kommer det fram att Agnes Wold tillfrågats som expert av regeringen i den här frågan. (Och VAD vet en professor i bakteriologi om barns behov, egentligen?).Wold och Chaprowska valsar runt i det ena tv-programmet efter det andra, inbjudna för att sprida sin forskningsförnekande propaganda. Lite harmlösa saker från boken tas upp, men själva pudelns kärna om vad boken egentligen handlar om och vad budskapet är, undviker alla journalister.

En som dock tar bladet från munnen är Ivar Arpi som skriver på SvD:s ledarsida:

"Läkarna Agnes Wold och Cecilia Chrapowska lovar i "Praktika för blivande föräldrar" att innehållet står ”på vetenskaplig grund”. Därför öppnar jag boken med förväntan. Tyvärr visar sig boken vara mer av en politisk pamflett än vad titeln gör gällande.

Man brukar säga att en boks viktigaste budskap ska komma redan i första kapitlet. För Wold och Chrapowska är det allra viktigaste att kvinnor ska arbeta. Så mycket som möjligt, så snart efter förlossningen som möjligt, och så kvalificerat som möjligt. Det kan man tycka så klart. Men de påstår att de vill avliva myter för att minska föräldrars oro, och skriver samtidigt saker som: ”Vår uppfattning är att det har betydelse för hela ditt framtida liv hur den uppdelningen görs.” Det vill säga, kvinnor som är hemma längre än sin partner hamnar ohjälpligt efter. Så ohjälpligt att de kommer bli fattigpensionärer som inte kommer ha råd att gå på ”kondis med barnen och bjuda dina vuxna barn på middagar och semester”, som de skriver. Tänk på det nästa gång du ammar ditt barn, din blivande fattigpensionär!

Detta är inte vetenskap, utan skrämselpropaganda där falska motsättningar ställs upp. Men hjälper inte skrämselpropagandan, kan man ägna sig åt gammalt hederligt skambeläggande av kvinnor i stället. I en intervju i Föräldraförsäkringspodden med Lars Arrhenius, som är särskild utredare för utredningen om en modern föräldraförsäkring, säger Agnes Wold att hon vill att man ska ”skamma” mammor som tar ut mycket föräldraledighet. ”Ingen skambelägger hittills de här kvinnorna som roffar åt sig föräldraledigheten. Men det vill jag gärna göra.” Varför då, kanske någon undrar?

Jo, det finns en anledning till att Wold och Chrapowska inte ens berör vad kvinnor själva vill. När Agnes Wold i intervjun får frågan om detta säger hon att kvinnor är för indoktrinerade för att de ska kunna veta vad de egentligen vill. Vad kvinnor själva vill göra är med den logiken oviktigt – de lider ju ändå av ett falskt medvetande. Det viktiga är att de blir fina jämställda siffror i statistiken. (...)

För Wold och Chrapowska är det viktigt att barnen sätts i förskola tidigt, eftersom det minskar risken att kvinnor hamnar efter i karriären. Det handlar alltså inte om barnets behov. Även när de påstår att de har forskningen med sig i förskolefrågan rör det sig om gamla studier av tvivelaktig kvalitet, eller studier utförda i andra länder som inte enkelt går att generalisera till Sverige. Hade de varit trogna sin vetenskapliga ansats hade de skrivit att vi i dag vet för lite om vilka effekterna av förskolan är på barn, och i synnerhet på väldigt små barn, för att uttala oss tvärsäkert. När Agnes Wold påstår att ”ingenting talar för att det är bättre för barn att vara hemma två år än ett”, har hon alltså tagit av sig forskarhatten.

Att förespråka att barn ska börja förskolan tidigt och att kvinnor ska ta ut mindre föräldraledighet går givetvis att göra av politiska skäl – för att man tycker att det är viktigare att kvinnor och män ska bli jämställda rent statistiskt, än att de får välja själva. Men att låtsas att det finns vetenskaplig grund för ens egna ideologiska övertygelser är rent kvacksalveri.

I stället för att slå hål på myter, bidrar tyvärr Agnes Wold och Cecilia Chrapowska med egna."

Ja vi skrattar som sagt åt Nordkorea, men hur regeringen i mångt och mycket med stöd av media, arbetar för att föra föräldrar bakom ljuset i det här landet, i syfte att införa sin dröm som skapades en gång för länge sedan av makarna Myrdal, är helt sanslöst också.

I boken Sossesverige, av Fredrik Segerfeldt finns dock bakgrunden till dagens politik tydligt beskriven:

"Dagis och förskola var för socialdemokraterna inte bara en lösning på ett praktiskt problem – ett sätt att få ut kvinnorna på arbetsmarknaden. Det var också ett led i projektet att skapa en ny människa. Ingvar Carlsson, som då var utbildningsminister, talade i början av 1970-talet om att ”socialisera barnen i tidiga år”. Birgitta Dahl tryckte på behovet av en radikal Vietnampolitik på dagis. LO:s vice ordförande Gunnar Nilsson sa, i ett tal vid Unga Örnars kongress 1971, rakt ut vad det handlade om:

"Om vi vill att samhället ska förändras från att vara baserat på konkurrens och ett kapitalistiskt synsätt, då måste vi börja med att skapa samhällsmedborgare som aktivt verkar för dessa uppfattningar, och då måste vi ägna all uppmärksamhet åt de yngsta, även om vi riskerar att det kallas indoktrinering"."

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Antidepressiv medicinering av små barn ökar stort

Dygnet-runt-förskolor ska lösa problem med försämrad föräldraförsäkring

"Kvinnor ska inte kunma smita undan" - sa S-kvinnornas ordförande i en direktsänd radiodebatt

Politikerna glömmer det viktigaste när de pratar föräldraförsäkring - barnet

Ger "feminist" frikort i media

När blev det töntigt att vara vuxen?

Forskare blundar för kunskap om barns behov

Forskningsförnekarna

Ett outsourcat familjeliv kan ha negativ effekt på vårt välmående

Anmärkningsvärt att Agnes Wold avfärdar forskning

Mammor betalar priset för att jobba heltid

”Man har låtit det löpa fullständigt amok”, tycker Agnes Wold om 15 månaders föräldrapenning som är ”astronomiskt, folk är hemma i evigheter”. Till och med vårdkrisen är föräldraförsäkringens fel för att ”30-åringarna är ju borta så mycket så att det är ju bara 55-plussarna som är på jobbet numera”.
Regeringen tar hjälp av Agnes Wold för att minska föräldrars tid med sina barn genom skamning

Livsmedelsverket sågar Wolds åsikter om alkoholråd till gravida





söndag, september 10, 2017

Ett outsourcat familjeliv kan ha negativ effekt på vårt välmående

Foto: Madgerly (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Jag undrar om inte den vanligaste frågan en förälder med ett litet barn i dag får är: "När ska barnet in i förskolan?" - med det lilla tillägget: "Barn behöver ju träffa andra barn, ha roligt och lära sig saker". Hetsen att föräldrar ska lämna ifrån sig sina små är stor. Och det har blivit en självklarhet att vi ska outsourca familjelivet, relationerna och att små barn ska tillbringa det mesta av sin vakna tid på institution tillsammans med vuxna som de inte kommer att ha en relation med den dag de lämnar förskolan. Vuxna som kanske var med när de tog sina första steg och sa sina första ord. Vuxna som varit med barnet det mesta av dess vakna tid.

Vår "Matrix-mall" i Sverige - den svenska modellen - bygger på att vi ska vara duktiga och outsourca familjelivet och därmed den viktiga familjetiden och tid för relationer. För sedan ska vi gå ut och jobba heltid. Nu borde det ju vara fullt möjligt att försörja en familj på en lön, eller två halvtidslöner, i andra länder fungerar det utmärkt. Men i Sverige gör det inte det, eftersom vi har världens högsta marginalskatt. Den lilla summan som återstår efter skatt gör att väldigt många måste stå där med mössan i hand och be att få lite subventioner tillbaka av de pengar som gått iväg i skatt. Därmed har makten över människor val av livsstil flyttats till politikerna. För du ska ju inte tro att du får subventioner om du inte lever som politikerna har bestämt. Att du ska få pengar tillbaka är naturligtvis villkorat och handlar inte om vad som är bra familjen, eller för barnen. Villkoren har skapats utifrån ideologi.

Det får till följd att om du väljer standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder, så får du en subvention per barn med cirka 144.000 kronor per barn och år. Samma sak om du väljer att gå hemma och vara föräldraledig med ett barn, men vill lämna det andra i förskolan, då blir ditt val också kraftigt subventionerat.

Men aj och oj om du väljer att ha omsorgen om ditt barn hemma - av olika skäl - då får du noll kronor tillbaka i subventioner. Det är nämligen inte ett val som är acceptabelt, av ideologiska skäl, hos vissa partier. Alla familjer SKA göra likadant och fås att göra likadant med de ekonomiska styrmedel som byggts in i den svenska modellen. Ett verktyg som också lagts till för att styra familjer är särbeskattningen. Och som grädde på moset har de styrande knutit till sig ett antal forskningsförnekare som sprider fake news att det bara finns ett val att göra för alla barn som är bra - och det är att lämna bort dem vid ett års ålder. Som tack får forskningsförnekarna uppdrag, prestige, tjänar pengar och blir flitigt anlitade i media.

De politiker som skapade den svenska modellen och som skyddar den till varje pris och håller den under armarna har dock glömt en viktig sak: VAD som får oss människor att må bra. Nämligen tid med våra nära och kära, balans i livet, balans mellan familj och arbete.

Lotta Engelbrektson, Göteborgsposten har intervjuat Peter Strang, läkare och forskare som är den främste inom palliativ medicin. Han berättar om sin erfarenheter ur ett forskarperspektiv vad som viktigt i livet för vårt välmående:

"Kärlek och vänskap är fundamenten i livet. Inte bekräftelse genom arbete och prestation även om den kan kännas bra för stunden. Bara banden till andra människor kan överbrygga den existentiella ensamheten. Så kan man sammanfatta Peter Strangs klokskap, skriver Lotta Engelbrektson.

Blanda inte ihop äkta känslor med bekräftelse. Det är kärleken som gör tillvaron uthärdlig när livet krånglar till sig, säger han. Behovet av att höra ihop med andra är lika för oss alla och följer oss från vaggan till graven.
– Människor är skapade för att leva tillsammans. Önskan om gemenskap är genetiskt grundad och har bidragit till mänsklighetens framgång jämfört med andra djur, konstaterar han."

Men i Sverige har politikerna slagit sönder själva grunden för att vi ska kunna relationer. De har monterat ner familjetiden. Standardlösningen - har blivit vår nya religion och den Matrix-mall, som visar hur vi alla ska leva.

Vi har inte haft krig i det här landet på över 200 år, men trots det mår vuxna och barn extremt dåligt. Barnen som lämnas bort tas dessutom om hand på dagarna av personal som tillhör Sveriges sjukaste yrkeskår. Det gör att de har en strid ström av människor som passerar i deras liv under den tid som hjärnan utvecklas som mest. Under den tid när kärlek, närhet, god anknytning och god omsorg och socialt samspel med en vuxen ska forma hjärnan. Det är under den här tiden mellan 0-6 år som vår personlighet formas och den inre arbetsmodellen skapas som sätter grunden för hur vi kommer att klara livet och möta livets utmaningar.

Fungerar den svenska modellen? Får våra barn det de behöver? För att svara på den frågan måste vi faktiskt titta på på utfallet och det är hur barnen mår. Vi har en ständigt ökande psykisk ohälsa i det här landet. Det kostar i lidande, det kostar i pengar och varje år tar många barn sina liv, trots hög förskrivning av antidepressiv medicin. Vi kan naturligtvis fortsätta att låtsas som det regnar eller prata om annat, eller så kan vi ta det här på allvar och förändra familjepolitiken så att den bättre möter upp små barns behov och tar hänsyn till att vi är olika.

Vill du vara med och förändra och påverka politikerna? Vill du ge de små barnen en röst inför valet 2018? Tycker du vi ska en familjepolitik som utgår från forskning kring vad små barn behöver? Vill du ge föräldrar en möjlighet att hitta en bra balans mellan familj och arbete? Skriv då på namninsamlingen Power to Parents 2018. 

Läs också:

Ny forskning: Ju mer du kramar barnen - desto mer utvecklas deras hjärnor

Ger förskolan ettåringar den närhet de behöver?

Mor- och farföräldrar som sitter barnvakt minskar risken för att utveckla demens och Alzheimers

Så mycket betalar vi i skatt, egentligen

Det är ingen naturlag att vi ska stressa ihjäl oss under småbarnsåren

Hon har valt att vara hemmamamma

Heltidsjobb kan knäcka familjer

Förskolebarn har oroväckande höga nivåer av stresshormoner

BRIS kampan mot ungas psykiska ohälsa har fel fokus

Psykoterapeut: Barn behöver vara med ett fåtal personer de första åren

DN: Föräldrar måste få välja själva

Barn i förskoleklass alltmer osociala

Ideologin är viktigare än hänsynen till små barns behov

Varför sprids inte kunskap om små barns behov?

Ny studie: Förskolebarn som går långa dagar är mer stressade

tisdag, juli 25, 2017

Ta bort dina artiklar - du förstör för förskolan

Foto: Andreas Photography FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Det är inte lätt att försöka förändra och förbättra. Nu är jag en vanlig liten mamma, utan ekonomiska resurser, utan en stor och stark organisation bakom mig, eller en mängd höjdare som stöttar mig. Det är bara jag och mina små gräsrötter. Vi tillsammans, alla dessa små vanliga människor som vill att saker ska bli bättre för våra barn och för oss föräldrar. Efter 16 års ideellt arbete, där jag inte tjänat en krona på att hjälpa, stötta och inspirera människor att våga ge sina barn tid och där jag samtidigt försökt förbättra för ALLA barn - så förstår fortfarande inte en del tanken bakom mitt engagemang.

Varje artikel jag skriver för att lyfta problem och försöka hitta lösningar, väcker tyvärr också en enorm ilska hos de som är vana vid att hålla varandra om ryggen och tillsammans påtala hur fint tyget är i Kejsarens nya kläder. De blir inte glada när det kommer någon och säger att Kejsaren inte har några kläder ... om vi säger så. De ser inte några fördelar med att lyfta problem, vända och vrida på dem, bolla med tankar och idéer och hitta lösningar. Nej, INGEN får prata om problemen - vi ska prata om pedagogiken i förskolan och alla kul saker det går att göra med barnen. Ingenting annat!

Fokus blir då för att undvika problemformuleringar och prata lösningar - att flytta fokus och smutskasta mig som person. Inne på Förskolan.se med över 33 000 medlemmar sitter admin och andra och försöker tillskriva mig saker som inte är sanna. Tydligen finns det de som inte tror att en hemmaförälder kan arbeta för att alla barn ska ha det bra - i förskolan, hemma och i pedagogisk omsorg. En hemmaförälder bryr sig ju bara om sitt eget och vill att alla barn ska vara hemma, eller hur?

Nej, självklart inte.

Den som tittat in i ett barns klara ögon, som hållit en mjuk babykropp i sin famn och känt den där fulla tilliten: "Jag litar på dig som är vuxen, visst tar du hand om mig" - väljer inte bara ut vissa barn - och särskilt inte efter vilken omsorg de har - utan arbetar självklart för att alla barn ska ha det bra. Och för att alla barn ska få ha det bra under sin uppväxt, så måste vi göra något åt familjepolitiken i stort och där är förskolan en pusselbit, men inte den enda. Vi vet vad små barn behöver och jag tycker att det är så viktigt att vi också lyfter den kunskapen och gör förändringar.

Jag är ändå ganska trygg i att människor ser det problematiska i att sitta och smutskasta en person som inte är med i en grupp. Många vågar inte skriva något i gruppen, eftersom de får lämna då - men självklart så kontaktar de mig, Den här hetsen mot mig har nu resulterat i att jag i ett privat meddelande blivit uppmanad att ta bort mina debattartiklar på nätet, för jag "förstör för förskolan". Nej, jag förstör inte för förskolan - jag gör skillnad. Hade inte jag vågat lyfta de problem jag såg redan 2006 (Förskolebarn saknar skydd i en arbetsmiljölag) - efter Per Kågesons bok "Tid för barn" som kom 2005 (och gav mig bra argument), hade kanske inte fler vågat följa efter. Människor fungerar så. Ingen vill vara först, för den som är bland de första får betala ett högt pris. Det vet jag om någon.

Sedan tror jag på att arbeta tillsammans. Vad spelar det för roll vilket barnomsorgsalternativ vi väljer till våra barn. Vi väljer olika, eftersom våra barn är olika. Tyvärr får jag får inte vara med längre i Förskoleupproret. Mycket på grund av en miljöpartist - tillika förskollärare, som förföljt och jagat mig när jag var med i gruppen och som skrivit saker i stil med: "är dagishataren här nu", som smutskastat mig och skrivit till admin att jag måste uteslutas för att jag är hemmaförälder. Han har även i andra sammanhang skrivit att han "känner för att ladda ett gevär" när han retat sig på att medborgare klagat över väghållningen i en kommun. Vilket säger en del om vilken nivå han brukar ligga på. Men jag stöttar ändå Förskoleupproret, för jag vet att priset är högt för de som larmat. Tyvärr har de ännu inte lyckats åstadkomma några förändringar - och det visar också på hur viktigt det är att vi arbetar tillsammans. Vi som står upp för de små barnen ska inte kriga mot varandra. Det gynnar bara de som vill att allt ska fortgå som förut.

Många missar också att jag faktiskt arbetat på en deltidsförskola (lekis/kyrkis) under många år. Under ett år så drev jag i princip hela deltidsförskolan själv, då ordinarie förskollärare var sjukskriven eller vabbade det mesta av tiden. Jag är inte emot förskolan, men jag vill inte att det ska vara det enda alternativet - och jag vill att förskolan ska få bättre förutsättningar för att bedriva en bra verksamhet. Dessutom vill jag ha tillbaka deltidsförskolorna med verksamhet riktad specifikt till hemmabarn och dagmammebarn. Sedan bör varje kommun erbjuda pedagogisk omsorg i form av familjedaghem, flerfamiljssystem och omsorg i hemmet. Jag är övertygad om att vi får mer psykiskt välmående barn om vi har valfrihet och många olika alternativ.

Eftersom vi har skolplikt i det här landet så hamnar alla barn i skolan förr eller senare ändå. Och då är det väl bra om de fått tillbringa sina första år på ett sätt som gynnat dem i deras utveckling och som gett dem en bra, trygg och kärleksfull start i livet.

Mer dramatsikt är det inte, så nej jag tänker inte ta bort några artiklar. Jag tänker fortsätta på den inslagna vägen och fortsätta arbeta för alla små barn och för en bättre familjepolitik. Vill du också arbeta tillsammans med mig - så skriv gärna på namninsamlingen i Power to Parents, där jag och Susanne Nyman Furugård kämpar för att ge barn 0-6 år en röst i valet 2018.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Ett litet p.s angående Förskoleupproret

Förskoleupproret skriver att "man blir inte utesluten utan anledning". Men faktum är att jag inte blev utesluten, utan lämnade då det blev omöjligt för mig att skriva då jag hela tiden var förföljd av en person som hetsade mot mig och hoppade på mig. Det blev väldigt obehagligt och jag behövde en paus. När jag ansökte igen efter några månader blev jag blockerad direkt av admin bara för att jag ansökte.

Via pm ställde jag då en fråga varför, men jag fick tyvärr aldrig något svar. Men som sagt - det får stå för dem. Jag tror på att samarbeta och att alla föräldrar bör jobba tillsammans, i stället för att motarbeta varandra - bara för att vi väljer olika barnomsorgsalternativ :)




fredag, juli 07, 2017

Dygnet-runt-förskolor ska lösa problemen med försämrad föräldraförsäkring

Foto: Raymond Bosma FLICKR) LICENS: CC BY-SA
På seminariet som LO anordnade om föräldraförsäkringen i Almedalen den 5 juli, var parollen:
"En föräldraförsäkring för alla, vems behov ska den fylla?"

Jag har ett enkelt svar på den frågan: Barnets behov.

Fast det var ju inte på tapeten på det här seminariet heller. Barnets behov av tid med sina föräldrar nämns aldrig när det presenteras hur föräldraförsäkringen ska slaktas. Vad små barn behöver i form av närhet, kärlek, god omsorg, god anknytning och socialt samspel med de viktigaste personerna i barnets liv - är som vanligt en icke-fråga, trots att vi vet av forskning att de första åren är avgörande för hur barnet kommer att må längre fram i livet. Fokus är på vad facket vill, vad arbetsgivarna vill och vilka ideologiska drömmar politikerna vill förverkliga.

Tydligt illustrerat av talarna även på det här seminariet:

Ida Viklund, forskare Stockholms universitet (presenterade statistik för hur uttaget av föräldradagarna ser ut)
Annika Strandhäll, socialförsäkringsminister, S, (beskrev de ideologiska idéerna bakom försämringen)
Maria Lidström, huvudsekreterare i Utredningen för en modern föräldraförsäkring (beskrev uppdraget från regeringen)
Edel Karlsson-Håål, expert i jämställdhets- och lönebildningsfrågor, Svenskt Näringsliv (vill minska flexibiliteten och ha en tvåårsgräns för uttag.)
Berit Müllerström, andre vice ordförande, LO (berättade om att arbetarklassens män måste ta ut fler dagar och arbetarklassens kvinnor måste arbeta mer)
Moderator: Joa Bergold, utredare, LO (ingår också i regeringens utredning)

Den stora vision som Annika Strandhäll ,S nu målade upp handlade om hur regeringen och LO ska ta fram ett system som fungerar för jämställdheten. Med jämställdhet menar de då förstås per definition den socialistiska, som handlar om att dela exakt lika - 50-50. Utgångspunkten är inte den verklighet som föräldrarna lever i, utan den statistik som finns angående uttaget av föräldradagar. Bara statistiken av uttaget blir 50-50 är alla jämställdhetproblem lösta, enligt Annika Strandhäll och LO.

Den slakt av föräldraförsäkringen som de nu planerar handlar om följande:

- Inga dagar ska kunna tas ut efter tvåårsdagen.
- Rätten att ta ut obetalda dagar ska tas bort.
- Dagarna med lägstanivå ska tas bort.
- Dagarna ska  tvångskvoteras exakt lika mellan föräldrarna (föräldrarna ska inte kunna skriva över dagar på varandra i den redan individualiserade försäkringen).
- Kvalifikationskraven för att få en hög SGI (sjukpenninggrundande inkomst) ska förändras så att det blir svårare att få en hög SGI.

Det här ska leda till att kvinnor ska komma ut snabbare i arbetslivet efter att de fått barn och kvinnorna som i dag har sämre pensioner - ska därmed få högre pension. Så har regeringen och LO räknat ut det.

Men om nu regeringen faktiskt bryr sig så mycket om kvinnors pensioner som de säger - hur kommer det så då att det första de gjorde när de kom till makten, var att rycka undan mattan för de som försökt förbättra sina pensioner genom att spara privat. De införde nämligen dubbelbeskattning som gjorde att privat sparande blev helt meningslöst. Privat sparande, att föra över pension på den som är hemma, eller sambeskattning är ju andra förslag på lösningar som skulle kunna prövas, i stället för tvång.

Jag är också helt fascinerad av hur Annika Strandhäll presenterar kvinnor som en begåvningsreserv som de genom att försämra föräldraförsäkringen nu ska kunna ta för sig av för att få in mer skattepengar: "Kvinnor har högre utbildning än män och därför är det viktigt att de arbetar heltid så fort som möjligt så att deras kompetens och resurser tas tillvara."

Var det inte precis så här det resonerades i DDR och Sovjetunionen. Där människor reducerades till ett kollektiv, en produkt. När det handlar om riktiga levande människor som vill ha sina fria val, livsdrömmar, som vill få en möjlighet att satsa på tid för barn och balans mellan familj och arbete. Allt det är tydligen av underordnad betydelse när politikerna diskuterar ovanifrån hur de ska planera den lilla människans liv i detalj.

Tittar vi sedan på hur allt tvång slår på riktigt - om vi nu tar och lämnar den teoretiska skrivbordskonstruktionen ett tag - så ser vi att den här jämställdhetslinjen redan nu blivit en sjukskrivningslinje. Enligt statistik frånFörsäkringskassan ökar sjukskrivningarna hos kvinnor kraftigt efter andra barnet. I Stockholm ökar sjukskrivningarna redan efter första barnet, något som Försäkringskassan tror beror på att där väljer en majoritet standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder. Nyligen kom det också statistik som visar att när pappor tar ett större ansvar för barnen, så ökar sjukskrivningarna även för dem.

Det här visar ju hur tufft det är redan nu för familjer att få ihop livspusslet under småbarnsåren, med den föräldraförsäkring vi har. En föräldraförsäkring som nu alltså ska bli ännu sämre om regeringen och LO får bestämma.

Hur ser då planeringen ut för de små barnen när regeringen drastiskt ska minska föräldrarnas tid med sina små? Jo - och här kommer det riktigt otäcka - enligt Strandhäll måste "förskolan ställas om och erbjuda dygnet-runt-service för att tillgodose behovet av barnomsorg när föräldrarna ska arbeta mer".

För mig låter det här som att vi snart har samma system som Israel prövade på sina kibbutzer mellan 1950-1980, innan det systemet övergavs. Föräldrarna är bara arbetskraft och barnen ska få växa upp på institution och tas om hand av utbildad personal. Jag tycker att det låter lika illavarslande som när socialdemokraterna genom löntagarfonderna ville förstatliga alla svenska företag. Nu är det föräldraskapet som ska förstatligas. Föräldrarnas tid med barnen ska alltså reduceras från en låg nivå till en obefintlig, trots att politikerna redan reducerat barndomen till ett år.

Inför valet 2018 har det nu i alla fall blivit väldigt tydligt vad en röst på socialdemokraterna (och LO vår skuggregering) innebär.

Tycker du att den utvecklingen är obehaglig, så skriv på namninsamligen Power to Parents och ge barn 0-6 år en röst inför valet 2018.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Se till mig som liten är

Det är ingen naturlag att vi ska stressa ihjäl oss under småbarnsåren

Jämställdhetslinjen har blivit en sjukskrivningslinje

Mammorna betalar priset för att arbeta heltid

Skriv på namninsamling mot försämringar i familjepolitiken Power to Parents

Jämställdhet är mer än bara siffror på ett papper

Politikerna har i smyg reducerat barndomen till ett år

Riskfyllt att styra ännu mer i familjepolitiken

Svensk familjepolitik och Israels kibbutzer

Det finns inte bara en lösning för att uppnå jämställdhet

Hur dygnet-runt-förskola kan se ut i praktiken

S vill införa delad föräldraförsäkring (debatt mellan Madeleine Lidman, HFN och Carina Ohlsson, S-kvinnornas ordförande)



tisdag, juli 04, 2017

Politikerna glömmer det viktigaste när de pratar föräldraförsäkring - barnet

Foto: Medushead (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
I dag var det dags att besöka ett seminarium i Almedalen rörande vad de olika partierna vill med föräldraförsäkringen. S, V, grön ungdom (MP), C, M och KD var där och chefsorganisationen Ledarna var arrangör. SD saknades.

Mikrofonen vandrade mellan politikerna, chefsekonomen Anna Thoursie på Ledarna och regeringens utredare Lars Arrhenius. Anna Thoursie var snabb med att berätta att andra länder som Tyskland velat ta efter Sverige och vår föräldraförsäkring, men hon hade minsann berättat för dem att vår föräldraförsäkring är ett enda stort misstag - ett misstag som måste rättas till.

Det blev lite surrealistiskt att sitta och höra hur politiker och personer knutna till dem satt och pratade om vår påstådda unika föräldraförsäkring, samtidigt som de hade olika förslag att slakta den på. För numera är föräldraförsäkringen inte längre unik, utan bara ett hinder för att jämställdheten. Och om det lilla barnet som föräldraförsäkringen är till för pratas det inte alls.

Politikerna glömde också att nämna att vi är unika på fler sätt - vi har nämligen världens högsta marginalskatt.

De extremt höga skatterna har gjort att människor måste stå med mössan i hand och be att få tillbaka lite av sina hårt inarbetade pengar, för att gå runt, sedan skatten är betald. Det är inte många som kan försörja en familj på en lön i dag. För vi har inte bara höga marginalskatter, vi har 25 procents moms på nästan alla varor också (några har lägre procentsats). För att inte tala om bensinen där har vi både moms och skatt i bensinpriset, vilket gör att skatten på bensin är 65,8 procent. Även på elen har vi både moms och skatt. Skatt på skatt på skatt.

Sett i ljuset av det så kom föräldraförsäkringen till för att lindra effekterna av de extremt höga skatterna så att det lilla barnet skulle vara garanterad att få ha sin omsorg i hemmet i minst ett år. Något som annars skulle vara en omöjlighet att ordna för många. Men nu väljer politikerna att ändra förutsättningarna. Pengarna ska inte längre främst garantera att barnet får ha sin omsorg i hemmet minst ett år, utan har blivit ett verktyg att styra hur tidigt föräldrar ska återgå till arbete. Vi är inte längre betrodda med att själva fördela dagarna i den redan individualiserade föräldraförsäkringen, Om vi arma små stackare får valfrihet - så kommer vi automatiskt att välja"fel". Med andra ord kommer varje familj att använda föräldradagarna för att pussla utifrån sina förutsättningar för att maximera tiden barnet har sin omsorg hemma. Vi är olika, så vi kommer att välja olika lösningar - och då blir det fel för politikerna påstår sig ha facit och det finns bara en lösning att uppnå jämställdhet: att dela dagarna exakt lika.

Det är ingen hejd på vilka fördelar som kommer att uppnås med tvångskvotering. Män och kvinnor kommer att tjäna lika mycket, vips försvinner alla skillnader som handlar om att en majoritet av kvinnorna arbetar i offentlig sektor med låga löner och männen i privat sektor med högre löner. Vi kvinnor kommer också att få bättre pensioner - att det säkerligen inte kommer att finnas några pensionspengar kvar om några år är inget problem alls. Vips så kommer också alla höga sjukskrivningstal hos småbarnsmammor att försvinna, för att kvinnor är så sjuka beror ju på de lata männen som inte tar sitt ansvar men delar vi exakt lika på dagarna så kommer männen börja hjälpa till.

I korthet lät det så här på seminariet:

Vänsterpartiet, Linda Snecker:

- Frihet leder till att kvinnor väljer fel och får en sämre löneutveckling i arbetslivet. Sedan vill inte män i heterosexuella förhållanden ta sitt föräldraansvar, eftersom det ingår i den patriarkala strukturen att inte göra det. Därför måste männen tvingas att ta sitt ansvar. (Sedan är det alltid intressant att lyssna till politiker som vill bestämma åt andra och så titta på hur de själva agerar. Så här gjorde Linda Snecker för att förlänga sina föräldradagar - samtidigt som hon vill korta ner andras).

Liberalerna, Lina Nordquist:

- Föräldraförsäkringen straffar kvinnor som inte har barn. Alla kvinnor ses som förlorare av arbetsgivaren. Därför är det bättre att korta föräldraförsäkringen och bara ge föräldrar två val, antingen är de hemma lite längre med 70 procent av lönen, eller så är de hemma en kort tid med full lön.

Socialdemokraterna, Carina Ohlsson:

 - Det finns så många nyanlända kvinnor som tar ut dagar retroaktivt så att de är hemma år efter år med sina barn. Det ger inlåsningseffekter. Frihet är också problematiskt då föräldrar inte tar ut dagarna exakt lika och då blir de inte jämställda. Andra än föräldrarna ska inte heller kunna ta ut dagar, för då blir det ojämställt på den nivån också.

Moderaterna:

- Problemet är att kvinnorna inte släpper in männen, utan tar dagarna själva.

Centern, Solveig Zander:

- Föräldraförsäkringen måste tvångskvoteras rakt av, möjligheten att ta ut obetalda dagar måste tas bort och det är absurt att SGI:n (sjukpenninggrundande inkomsten) får behållas så att det blir full ersättning även till nästa barn. SGI:n måste försämras, så att kvinnor arbetar mer och därmed blir jämställda.

Grön ungdom, Alice Josephsson:

- Föräldraförsäkringen måste tvångskvoteras för att uppnå jämställdhet och det är löjligt med jämställdhetsbonus. Varför ska männen klappas på huvudet och få en bonus för att de tar ut föräldradagar.

KD, Marie-Louise Forslund Mustaniemi:

- KD tycker att föräldrarna ska kunna förfoga helt och hållet över föräldradagarna och att inga dagar ska vara tvångskvoterade. Däremot tycker kvinnoförbundet att 60 dagar ska tvångskvoteras till pappan.

Regeringens utredare, Lars Arrhenius:

- Vi har pratat med Agnes Wold (professor i bakteriologi) och hon har förklarat för varför tvång behövs: "När det gäller vem som tar ut dagarna så är det ett område där kvinnorna har makten att bestämma och därför tar de ut det mesta av dagarna".

Med andra ord så behöver de stackars överkörda männen regeringens hjälp för att ta makten från kvinnorna så att de får ta exakt lika många dagar. Vem som burit barnet i nio månader med allt vad det innebär, vem som fött barnet, vem som eventuellt drabbats av olika komplikationer i samband med graviditet och förlossning och vem som ammar barnet är helt ointressant och ska inte ge några extra dagar. Regeringens utredare har med andra ord redan bestämt vad utslaget ska bli och sedan ska rapporter och annat anpassas efter det. Ett koncept som känns alltför välbekant.

I höst kommer utredningen och de som borde få sin röst hörd är ju föräldrarna - inte politikerna och utgångspunkten borde inte vara jämställdheten, utan barnet. Det är våra pengar de ska fördela och då borde vi gräsrötter få vår röst hörd. Och enligt undersökning efter undersökning så säger 80 procent nej till mer tvångskvotering. Dessutom finns det mängder med sätt att arbeta för ökad jämställdhet och det går att arbeta med eventuella sidoeffekter av olika fria val, istället för att tvinga människor att leva på ett visst sätt,

Frågan är varför politikerna inte lyssnar?

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Östländer bäst på föräldraförsäkring

2004; Karl-Petter Thorwaldsson utreder föräldraförsäkringen

2005: LO: Föräldrapenning bara upp till barnets fyraårsdag

2013: LO pressar S om föräldraförsäkringen

2013: Dåligt stöd bland medlemmarna

2015: Minister vill korta föräldratiden hemma

S vill införa delad föräldraförsäkring. Debatt Madeleine Lidman, HFN och Carina Ohlsson, S-kvinnornas ordförande

Föräldrar måste få bestämma själva

Vänstern och FP kör över Sveriges föräldrar

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Riskfyllt styra mer i familjepolitiken

Jämställdhetslinje riskerar bli sjukskrivningslinje

Ha respekt för att familjer är olika

Låt barnen få en röst i valet 2018




lördag, juli 01, 2017

Bli inte kränkt när du får stöd - it takes a village to raise a child

Foto: Eric Levin (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Jag minns hur skönt jag tyckte det var att leka ute på gården. Den svarta asfalten  som var perfekt för trampbilen, gruset och den ständiga skuggan som garanterades av husen runt omkring. Nåde den som råkade peta ut lite grus så att det hamnade på asfalten - då fanns det alltid någon äldre dam som tittade ut genom fönstret och så fick man en tillsägelse. Barndomen bestod av en mängd vuxna som i olika situationer bara dök upp och gav lite vägledning. Ibland lite överdrivet kanske, men de fanns där och vi barn var vana vid att vuxna såg oss och hade koll på oss, Andra vuxna än våra föräldrar.

Men på bara några decennier har allting förändrats, barn är numera förskole- eller skolpersonalens ansvar. Möjligtvis också föräldrarnas, men dem träffar de ju inte så ofta och att andra människor som inte har en relation till ett barn skulle säga till barnet - ses som en kränkning, mot barnet och föräldern.

Hur blev det så här? När blev barnen endast föräldrarnas ansvar eller förskolans/skolans ansvar? Det är så illa att människor i dag oftast inte ens reagerar när de ser ett ensamt barn som är på väg att skada sig. Jag har tidigare skrivit om hur jag ständigt plockar upp ensamma barn som sprungit bort. Det är ju inte så att de specifikt alltid trillar över mig, utan många har gått förbi det lilla barnet innan jag agerat. Tänker på den lilla ettåring som lekte vid rulltrappan i Solna Centrum. Självklart så lyfte jag upp den lilla innan han trillade ner för trappan. Bar runt honom i närmaste affär tills vi hittade hans mamma, som tappat bort honom. Men HUR kunde så många vuxna välja att inte se och att inte agera och rädda barnet?

Sedan det blev en norm att små barn ska in förskolan vid ett års ålder har en massa andra saker förändrats också, som att vi vuxna glömt hur viktigt det är att stötta varandra i föräldrarollen och hjälpas åt med barnen.

Därför blev jag också lite ledsen när jag läste Malin Wollins krönika om hur ledsen hon blev när andra vuxna betedde sig illa för att de förmodligen tyckte att hennes barn sprang omkring lite för mycket på bryggorna. Det gör ont i mig att läsa hur hon kände när de vuxna i stället för att bara lite milt säga: "Oj, vi sitter här och solar - kan ni springa där på andra sidan i stället". (Eller vad det nu var för problem med att barnen var glada och sprang omkring). I stället valde en äldre herre att demonstrativt börja sopa bort sand från bryggorna för att visa indirekt att han var missnöjd med att barnen sprang där.

Hjälp tänker jag. Där gjorde han så att hon kände sig som en urusel förälder, när ett vänligt vägledande ord till barnen hade löst situationen på ett mycket bättre sätt. Vi människor är ju sociala varelser och det vi hela tiden måste jobba med är hur vi ska samspela med varandra på ett bra sätt och det ska vi även lära våra barn. Jag önskar att vi kunde släppa det här med att varje barn bara är förälderns ansvar. Barnen är allas vårt ansvar tycker jag. Dessutom är det inte så lätt att vara nybliven förälder för vad har dagens föräldrar, varav många själva tillbringat långa dagar på institution, fått med sig för hur vi ska samspela och agera där ute i den riktiga världen? Inte alltför mycket är jag rädd, vilket naturligtvis försvårar de här bitarna.

Alla föräldrar är osäkra, ingen föds till förälder - det är något du lär dig att bli och ju mer tid du tillbringar med dina barn, desto lättare blir det att vara förälder. Men du behöver också stöd ifrån andra, inte elaka blickar, suckar, eller demonstrativa beteenden. Bättre då med ett leende och några vänliga vägledande ord som också inspirerar och stöttar föräldrar med små barn för hur de ska vägleda sina egna barn och vad de ska tänka på när de ska samspela med andra människor.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Mer tid med barnen - gör att du utvecklas som förälder