Sprid forskning om vad små barn behöver, det är inte att skuldbelägga

Foto: Pixabay

Han hette Allan. En liten skrynklig farbror med ögon som plirade bakom svarta glasögonbågar. Alltid med en AIK-halsduk runt halsen. Vi bodde i samma hus. Han, skulle det visa sig senare, bodde i en träningslägenhet som socialen stod för. Jag märkte att han verkade väldigt ensam. Försynt och tyst och jag tänkte att jag skulle hänga en korg på hans dörr med julmat till julen. Och jag hade en stark önskan att förverkliga det hela, men livet kom emellan. Just den julen hände det massvis med andra saker och jag tappade fokus. En bit in på nästa år fick jag veta att han dött. Han hade legat död i tre dagar innan någon upptäckte honom. Den där fina tanken jag hade, lyckades jag aldrig förverkliga. Det skaver i samvetet än idag. Därför tänker jag varje jul på den lilla farbrorn i mitt hus, då för många, många år sedan och hur viktigt det är att göra vad man kan. Alla kan göra något litet för andra.

För mig är det medmänskliga uppdraget viktigt, samtidigt som mammas röst mässar i örat på mig: "Tänk på att det är lätt att bli utnyttjad om man är för snäll". Jag tänker alltid att jag vill göra mer, men försöker nöja mig med att jag gör vad jag kan. I vardagen, året om, försöker jag göra lite skillnad genom att stötta, inspirera och ge föräldrar råd - så att de har självförtroendet att våga följa sin magkänsla och satsa på tid för barn och balans mellan familj och arbete.

Det kanske verkar som ett lätt val att ha hemmaomsorg till sina barn: "Det är väl bara att stanna hemma om du känner för det". Njae, riktigt så enkelt är det inte, det lär den som väljer att gå mot strömmen snabbt märka. Verkligheten ser ju liksom ut så att hemmaföräldrar får man gärna ifrågasätta öppet och inför alla, men om en hemmaförälder delar forskning på sociala medier om vad små barn behöver - då blir det ett ramaskri och prat om skuldbeläggning: "JAG vill inte läsa sådant här. JAG mår dåligt då. SLUTA skuldbelägga mig. Alla kan faktiskt inte vara hemma så sluta dela sånt här".

För oss som vet hur de negativa, ifrågasättande och fördomsfulla kommentarerna kan hagla inför hemmavalet ibland, från både släkt, vänner och bekanta samt till och med BVC -  så är det lite häpnadsväckande att vi som aldrig går runt i vardagen som små prussiluskor och högljutt ifrågasätter föräldrar som väljer förskola, får dessa reaktioner när vi delar länkar till den forskning som finns kring vad små barn behöver. Det handlar ju faktiskt inte om föräldrars känslor - utan om de små barnen som inte kan göra sin röst hörd själva. Självklart går livet sina egna vägar och vi kan inte råda över allt. Men den förälder som får ta del av forskning om vad små barn behöver kan ju stanna upp en stund och reflektera över sin situation och se OM det går att göra vissa förändringar som gynnar barnet bättre. Olika falla ödets lotter och vi får de "spelkort" vi får i livet och får göra det bästa av det vi har. Kan vi inte förändra, så kan vi inte men då har vi i alla fall funderat ett varv. Och ofta går det ändå att göra vissa justeringar, men att bara skrika. "JAG vill inte höra det här", gör ju att allt bara fortsätter som förut när det kanske finns saker att göra som förbättrar för det lilla barnet.

Nej, jag måste säga att det börjar bli lite tröttsamt med vuxna människor som inte ser hur viktigt det är kunna ta till sig forskning och reflektera. Och dåligt samvete, ja det är tyvärr en del av föräldraskapet. Alla föräldrar har dåligt samvete av och till. Kanske just för att vi ska stanna upp och reflektera lite.

Sedan kommer det alltid finnas föräldrar som inte vill ha huvudansvaret för sina barn. De vill hellre arbeta. Och sedan finns det föräldrar som inte kan välja något annat och då ska ju självklart förskolans miljö utformas efter vad små barn behöver, så att även dessa barn får en så bra uppväxt som möjligt. Där är ju norsk forskning ett föredöme och den visar ju på till exempel varför små barngrupper är bra - då den berättar om varför stora barngrupper är dåligt. Den berättar om att långa dagar ger stressade barn och det blir då bra information till varför familjepolitiken bör utformas så att föräldrar har möjlighet att ge barnen korta dagar, om de vill. Och vill de inte kan forskningen användas till att anpassa förskolan bättre så att barnen blir mindre stressade, eller så kan det satsas på fler barnomsorgsalternativ för barn som stressas extra mycket i förskolemiljön. Barn som är introverta eller högkänsliga.

Forskning och tillgång till forskning är med andra ord en win-win för alla föräldrar. Visst kan det bli en chock för många då vi inte forskat i Sverige under de senaste 30 på vilken effekt förskolan har på barn. Istället har föräldrar matats med en massa felaktiga myter, för att de ska agera som politikerna vill. Men vilken föräldrar vill inte hellre ha korrekt fakta, än en massa myter, när det handlar om det viktigaste de har: sina barn. Så alla ni som tvekar att dela länkar till fakta och forskning, skippa rädslan och börja sprida informationen. För de små barnen, för förändring, för en bättre uppväxt för de allra yngsta. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något litet.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Ny studie; Förskolebarn som går långa dagar är mer stressade

Barn som gått i stora barngrupper får fler beteendeproblem i skolan

Stressade förskolebarn kan stressas för livet

Sätt inga ettåringar i förskolan

Det behövs ny forskning om förskolan

Nej barn MÅSTE inte gå i förskola för att utvecklas optimalt