söndag, januari 13, 2019

Det finns en sista gång för allt, så ta vara på tiden med barnen

Foto: Pixabay
Det är sommar och jag är sex år. Syrran är två. Den här sommaren har mamma och pappa en massa saker som ska fixas, så vi har placerats hos min mormor på Gotland under några veckor. Varje helg kommer mamma och pappa ner och varje gång de ska åka är det som hjärtat slits ur kroppen. Vi vill ju vara med mamma och pappa.

Mormor är snäll, vi får god mat, hon bor i en stor villa i Visby och vi har en härlig trädgård att leka i. Hon läser sagor och pysslar om oss. Men ... ingenting går upp mot mamma och pappa - och de vill nog också helst vara med oss, så lite opsykologiskt så säger de varje gång de åker till fastlandet:

"Ni får lova att inte gråta när vi åker".

Jag minns speciellt en av gångerna. Vi står där hand i hand jag och min lillasyster och tittar mot gatan där vi ser hur mamma och pappa kliver in i bilen. Lite tyst förmanar jag henne: "Kom ihåg - vi får inte gråta". Jag ser hur hennes underläpp börjar darra och jag känner hur halsen snör ihop sig och hur tårarna bränner bakom ögonlocken, men jag vet också att vi måste vara tappra - vi vill ju inte göra mamma och pappa ledsna. Innan de hinner köra iväg så ger lillsyrran upp ett illvrål och gråter för fullt. Det går inte att stoppa. Jag blir alldeles svettig och snäser åt henne: "Men vi fick ju inte gråta". Sedan börjar jag också storgråta.

Än idag har dåligt samvete för att jag snäste åt min syster. Sedan dess har jag dessvärre också haft svårt med avsked. Något som inte är helt optimalt när mina stora barn bor utomlands och "seglar i hamn" med jämna mellanrum och tankar lite trygghet - innan de ger sig iväg ut i världen igen. Vilket innebär många avsked, om och om igen. Jag ler stort när de åker, samtidigt som ångesten river i magen.

Det är något alldeles speciellt med att få barn och det går så fort. Den där känslan när de är små och man aldrig vill släppa dem utom synhåll, utan bara ha dem nära, nära. Kanske kände jag tidigt att #livetgårinteirepris och nog visste jag att de en dag skulle flyga ur boet, men inte att det skulle gå så fort. Och tänk att det är så att det finns en sista gång för allt. En sista gång de smyger över i sängen efter en mardröm för att få trygghet. En sista gång de sitter i knäet, håller handen och tittar beundrade på dig och säger: "min mamma eller min pappa". Det finns en sista gång för allt - så ta vara på tiden med barnen.

En liten text från tidningen Femina:

"Det finns en sista gång för allt.

Det kommer en tid när du kommer att mata ditt barn för allra sista gången.
En tid när de kommer somna på dig efter en lång dag,
och det blir sista gången du någonsin håller ditt sovande barn.

En dag kommer du att bära dem på höften och sätta ner dem,
och aldrig lyfta upp dem på det sättet igen.

Du kommer tvätta håret i badet en kväll,
och från den dagen och framåt vill de bara bada ensamma.

De kommer att hålla handen för att korsa vägen,
och sedan aldrig sträcka sig efter din hand igen.

De kommer smyga in i ditt rum vid midnatt för att kramas,
och det blir sista natten någonsin du vaknar av detta.

En eftermiddag kommer du att sjunga "hjulen på bussen"
och göra alla övningar till,
sedan sjunger du aldrig den sången igen.

De kommer att pussa dig hej då vid skolan.
och nästa dag kommer de att be att få gå till skolan själva.

Du kommer att läsa en sista god natt-saga,
och tvätta ditt sista smutsiga ansikte.
De kommer att springa till dig med utsträckta armar och bli upplyfta,
för den allra sista gången.
Och saken är den att du kommer inte ens veta att det är sista gången.

Tills det inte blir några mer tillfällen. Och även då kommer det ta ett tag att inse.
Så medan du lever i dessa stunder,
kom ihåg att det finns bara ett antal tillfällen,
och när de är borta, kommer du längta efter ytterligare en enda gång.

En sista gång." (Översättning: Madeleine Lidman)

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Inga kommentarer: