söndag, februari 10, 2019

Det är förlegat och odemokratiskt att straffa föräldrar som ger barnen tid

Foto: Pixabay
Det kanske är åldern men jag känner att jag funderar alltmer över sakernas ting och ordning. Som det här att det finns få saker som väcker så starka känslor som inlägg där en djurmamma gör allt för sina ungar, för att rädda dem. Inte ett öga är torrt. Men när människomammor gör samma sak för sina barn och räddar barnen från till exempel standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder, som de vet kommer att skada barnen, så är de töntiga. Framförallt mammor som gör valet är losers som inte vet bättre. De kommer ju få sämre pension och sätter sig själva i ekonomisk knipa och låter sig bli beroende av någon annan än staten.

Vissa verkar inte förstå drivkraften i att göra uppoffringar under en period för att barnen ska få ett bra liv. Även om politikerna bestämt att vi alla ska välja standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder, så fungerar inte den lösningen för alla. Behöver man då välja något annat så straffas man på olika sätt. Men det beror enbart på att politikerna byggt in det straffet i de familjepolitiska ramarna, eftersom man anser att föräldrar som väljer tid för barn och balans mellan familj och arbete, väljer fel. Alla ska med ekonomiska styrmedel tvingas att välja lika.

Av någon anledning så tycks det inte bekymra politiker och proffstyckare att en lösning inte fungerar för alla och att det alltid kommer att finnas föräldrar som tar det straff som politikerna dömt ut, hellre än att leva på ett sätt som barnen inte kommer må bra av. Kärleken till barnen är större än oron för vad valet att ge barnen tid ska resultera i.

Män har i alla tider valt karriär framför att ge barnen och familjen tid. Idag hyllas de kvinnor som gör likadant och framhålls i media som goda förebilder och lyckade exempel på hur man ska vara, samtidigt som de som väljer barnen framför karriären några år, ses som passiva offer som inte förstår bättre. Problemet är bara att då är ju ingen med barnen, för även om män som ger sina barn tid hyllas är det fortfarande lika svårt för män att gå ner i tid som det är för mammor på grund av hur familjepolitiken är utformad. Men även attityden till föräldrar som ger sina barn tid, spelar in. Jag har aldrig riktigt förstått det där varför vi ska arbeta som mest när barnen behöver oss som mest.

Karriär och barn - javisst - men inte nödvändigtvis samtidigt.

Därför funderar jag lite vad som skulle hända om vi helt enkelt bestämde att det faktiskt är alldeles självklart att små barn behöver sina föräldrar och sedan ger föräldrar en möjlighet att sy ihop en bra lösning med tid för barn och balans mellan familj och arbete under småbarnsåren, om de vill så klart. Skulle det verkligen vara så farligt om vi började leva lite olika och göra lite olika val, eftersom vi ju ändå är olika. Och då menar jag att vi ska tillåtas att göra olika val, utan att straffas för det.

Det går att förändra de politiska ramarna - och det går att förändra attityden till föräldrar som ger sina barn tid. Gör man dessa förändringar så blir det inte längre samma stigma som det är idag att välja bort ekorrhjulet några år. Med tanke på den ständigt ökande psykiska ohälsan hos barn, så tror jag inte att det är hållbart att fortsätta leva som vi gör nu. Staten måste släppa taget om medborgarna lite, släppa fram demokratin och återupprätta rätten för människor att välja själva. För hur staten än hotar, hoppar på, förföljer och försöker tvinga föräldrar att lämna bort sina små barn för att arbeta heltid - så kommer det alltid att finnas de som tar straffet och väljer tid med barnen. Kärleken till barnen är större än rädslan för vilket straff man kommer drabbas av.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Kattmamma går fem gånger genom eld för att rädda sina ungar

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Why you shouldn´t ignore a crying baby

Farlig stress

Om skrikande barn vid lämning i förskolan

Alex Schulman: Jag fick anstränga mig för att inte börja gråta

Förskola före två års ålder kan skada ditt barn

Carrying matters

Varför talar vi inte om barnens 50-timmars arbetsvecka



2 kommentarer:

Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Cecilia Gardner Larsson sa...

Du sätter fingret på de springande punkterna:

1. Barns behov av tid med sina närmaste.
2. Kollektivismen i Sverige som är sjukt stark och där vi alla är lite rädda för friheten att tänka själv och göra annorlunda av rädsla för att stå utanför gruppen.
3. Tilltron till att "någon annan" ska ta ansvar och lösa problem/tala om hur vi ska göra.

Det är dags för en ny dackefejd- uppror mot centralstyrning och överbeskattning!