Förskolorna inspekteras inte

Som alla vet vid det här laget så befinner sig den svenska förskolan i djup kris.... en del av oss har känt till det länge och arbetat för förbättringar - andra har valt att behålla skygglapparna på och istället fokuserat på att bekämpa de som velat förbättra situationen och åtgärda problemen.

De som kommit i kläm är alla de barn som fått gå år ut och år in i undermåliga förskolor med stora barngrupper och få personal. Nu har en förskola till nyligen fått stänga - och det hör ändå till ovanligheterna att det går så långt. En anledning till det är väl säkerligen att små förskolebarn saknar skydd i en arbetsmiljölag och en Lex Sarah lag.

Men den svenska förskolan är ju så fantastiskt enligt myten - så fantastiskt att den till och med går på export. Vad ska man säga..... stackars, stackars barn.

Alla dessa myter, alla dessa falska invagganden i säkerhet. Föräldrar som ständigt får myter om att förskolebarn blir bättre i skolan, blir mer socialt välfungerande. Teori och praktik. Myter och sanningar. Men mitt i allt det här finns det väl ändå någon ytterst ansvarig. I Sverige är väl allt så kvalitetssäkrat och kontrollerat.....eller.

I Göteborg där larmen om krisen i förskolan duggat tätt, visar det sig att Skolinspektionen inte har gjort någon tillsyn i förskolorna sedan...... hör och häpna...

2004.

Föräldrarnas största oro just nu verkar ändå vara om de ska få plats till sina små ettåringar eller inte. Kanske.... borde de vara mer oroade över att få en plats. För VAD kommer deras barn egentligen att erbjudas för verksamhet. Men föräldrar är inte särskilt oroade, de får ju sällan höra sanningen. Något som ett eventuellt införande av en Lex Sarah lag skulle ändra på. Kanske har vi nu kommit ett litet steg närmare det införandet - utredning föreslår Lex Sarah-regler för skola och förskola:

"Den som arbetar i en utbildning eller en verksamhet inom skollagens område ska vara skyldig att rapportera missförhållanden till sin förskolechef eller rektor. Förskolechefen eller rektorn får ansvar för att utreda och avhjälpa missförhållandet. Allvarliga missförhållanden ska anmälas till Skolinspektionen. Det föreslår den särskilda utredaren Margareta Åberg, lagman och chef för Förvaltningsrätten i Göteborg, som idag överlämnar betänkandet - Rapportera, anmäla och avhjälpa missförhållanden - för barns och elevers bästa (SOU 2011:33), till utbildningsminister Jan Björklund."

Det har inte varit lätt att få fram den här förändringen. Vi är många som kämpat för det här. Själv har jag lagt ned många fem års arbete genom att skriva debattartiklar, blogga, skriva till ansvariga politiker, skriva kommentarer, inlägg på forum med mera... ja listan kan göras hur lång som helst, men trägen vinner. Och ett stort tack till förra Barnombudsmannen Lena Nyberg som var med och kämpade i så många år för att förskolebarnen skulle få det bättre. Och även innan henne kämpade BO för förskolebarnen:

Redan 1998 och 2001 påtalade dåvarande Barnombudsmannen att förskolebarn borde omfattas av en arbetsmiljölag och Lena Nyberg fortsatte sedan att kämpa mycket under sina år för att det här skulle bli verklighet. Sedan hon slutade har det varit väldigt tyst från BO angående våra allra minsta och deras situation.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Tid för barn handlar om både mammor och pappor

Hemmaföräldrars nätverk startade för att det är viktigt med valfrihet - men då talar vi också valfrihet fullt ut, där både mammor och pappor ska ges en chans att ge sina barn tid. Det är så att det oftast är kvinnor som väljer att vara hemma, precis som att 9 av 10 som arbetar inom vård och omsorg också är kvinnor. Men även om fler mammor är hemma så betyder det inte att papporna inte gör något - eller inte ger sina barn tid (de kan fortfarande gå ned i arbetstid, låta bli att arbeta övertid och välja bort "egentid" och aktiviteter utanför hemmat till förmån för barnen).

Följer man debatten i media så ser man att den här ekvationen är svår att få ihop för många proffstyckare och politiker. De klarar inte av att se att människor väljer olika och att det inte behöver vara dåligt. Kanske är det därför de fördrar enkla lösningar, som att ingen av föräldrarna ska ge barnen tid. Då är vi jämställda i deras ögon - alla har valt lika och de kan koppla av.

När jag läser gamla blogginlägg sedan några år tillbaka så inser jag att jag har utvecklats och fått nya tankar i många frågor. Debatten och diskussionen kring våra liv och hur vi får chansen att leva, är så otroligt viktig för att utveckla det samhälle vi lever i, så att det passar alla.

Men utvecklingen ska komma ifrån gräsrotsnivå.

Tyvärr så kommer alldeles för mycket färdiga och ensidiga lösningar istället från proffstyckare och politiker och de kör utnötningsmetoden och skriver och debatterar om samma sak.......om och om igen - som i fallet med kvoterad föräldraförsäkring. Till slut har det nötts så mycket att människor börjar uppleva det som en sanning, ett måste. Än har vi inte nått dit just i den frågan för en majoritet vill ha valfrihet men en del räddhågsna politiker börjar dra öronen åt sig och börjar tro att det här är en politik människor vill ha - eftersom frågan ständigt kommer upp, överallt och i alla sammanhang. Men märk väl..... inte från gräsrötterna.

Det blir så fel bara när man påtvingar en utveckling på människor på det viset. Ofta får det - som i fallet med en annan "utnötningsfråga" - införandet av standardmodellen (två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder) - många negativa sidoeffekter som man inte räknat med från början. När utvecklingen som i det här fallet tvingats fram med ekonomiska styrmedel, så blir de negativa sidoeffekterna ständigt ökad psykisk ohälsa hos små barn. Helt enkelt för att en påtvingad utveckling går för fort fram och så hoppar man över att stämma av hur de politiska ramarna man satt, egentligen slår mot människor i praktiken. Någon avstäming eller kontroll över effekterna behövs ju inte - eftersom man redan "vet" att det är rätt väg att gå, så utan att tveka påtvingar politikerna en bestämd modell på människorna ovanfrån.Resultat ser vi nu i en helt oacceptabel miljö för förskolebarn, där de är längre dagar på dagis än föräldrarna är på arbetet och får vistas i stora barngrupper med få personal.

Själv blev jag chockad när jag upptäckte att socialdemokraterna i maj 2006 avvisade förslaget om att förskolebarn skulle omfattas av en arbetsmiljölag. Ett ganska brutalt avslag för de små barnen som jag var den enda att uppmärksamma i en debattartikel i Svenska Dagbladet. Inte en enda tidning hakade på och ifrågasatte det här avslaget av skydd eller vad det skulle komma att betyda för de minsta barnen i förskolan och för deras miljö. Nu fem år senare kan vi tydligt se resultatet i en förskola som faktiskt har fått ännu större barngrupper och ännu mindre personal.

Av det kan vi lära oss att det är viktigt att inte bestämma åt människor hur de ska leva sina liv - att det är viktigt att media inte censurerar åsikter - utan att de vågar släppa fram många olika åsikter, så att debatten kan utveckla och leda vårt samhälle framåt. Och framförallt att det är viktigt med journalister som tänker själva och har redaktioner som vågar ta debatten. Vi måste hela tiden våga fundera över vilka som drar i "våra livstrådar" och fundera över vilken agenda de egentligen har. Därför känner jag att jag gärna vill dela med mig av Pelle Billings tankar - "Vad händer när män börjar tala" - för att få lite balans i den ständiga tsunami av millimeterfeminsternas åsikter som sköljer över oss.

Madeleine Lidman

Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Matte Matiks Blogg

Den kreativa hemmaföräldern

Att stanna hemma med barn ses hos många proffstyckare och även hos en och annan karriärkvinna som bortslösade år. "Där går de små parasiterna hemma med sina barn och presterar noll och nix".

Är då hemmatiden helt bortkastad? År när hemmaföräldern hasar omkring hemma och bakar cupcakes och städar. Eller kan det vara så att även hemmaåren är utvecklande för den förälder som är hemma? Kan tiden när man bygger upp sin hemmatillvaro - och introducerar vardagspedagogiken till barnen, när man bygger nätverk med nya föräldrar och barn och när man febrilt försöker hitta sätt att utveckla sig, så att man kan få in en fot igen på arbetsmarknaden, eller när man kämpar för att få ihop ekonomin sedan den höga skatten är betald - verkligen ge något?

Självklart är det så att du utvecklar nya färdigheter när du är hemma, som du har stor nytta av när du återvänder till arbetslivet. Och lika självklart är det att de som inte har gjort valet att stanna hemma och ge sina barn tid OCH lider av dåligt samvete för det - inte är sena att hoppa på hemmaföräldrarna och kritisera dem. (Tack och lov gör inte alla det - de allra flesta accepterar att vi väljer olika och behöver inte heller försvara sitt eget val genom att försöka misskreditera andras).

Det är fyra ledord som jag faktiskt ser som hemmaföräldrarna definitivt utvecklar och det är sin;

- kreativitet

- flexibilitet

- effektivitet

- förmåga att ha många bollar i luften

I Sverige är hemmaföräldrarna extra utsatta eftersom vårdnadsbidraget inte finns i alla kommuner (och har funnits så kort tid). De allra flesta har därför fått finna sig i att de varit tvungna att säga upp sig för att kunna stanna hemma (vårdnadsbidraget gör att du har kvar din anställning) - så att de tvingats ut i total otrygghet. Dessutom förlorar de sin SGI - sjukpenninggrundade inkomst och finner sig utförsäkrade. Något som storeligen glädjer människor som till exempel Nalin Pekgul (s), som nyligen satt och skrek till några hemmamammor i programmet "Kvällsöppet med Ekdal" - att de minsann inte skulle vända sig till henne om de fick ekonomiska svårigheter på grund av sitt val att ge sina barn tid.

Så förutom otrygghet, och ekonomiska svårigheter på grund av särbeskattningen som gör att hemmafamiljen ofta får betala mer i skatt än familjen med två inkomster - så måste hemmaföräldrarna utstå ständiga påhopp från proffstyckare, karriärkvinnor/män (med dåligt samvete) och en del politiker som blir vrålarga när de inte lyckas tvinga alla människor att göra samma val här i livet.

För att våga ta steget att ge sina barn tid med de oddsen - så krävs det förstås en alldeles speciellt stark personlighet och ett stort mod. Hemmaföräldrarna kommer vare sig de vill eller inte att tvingas utveckla sin kreativitet för att kunna ta klivet tillbaka till arbetslivet igen. Många väljer att starta eget, andra vidareutbildar sig och en del utvecklar sig så mycket i den kreativa vardag som hemmatiden ändå erbjuder, att de uppfinner något alldeles eget.

Men det pratas det förstås tyst om. Vem vill/vågar skriva en artikel med den vinklingen. Just nu - inte någon - det är inte gångbart. Vill man sälja tidningar är det säkrast att skriva det som en majoritet vill läsa och hemmaföräldrarna tillhör inte majoriteten. Därför tar jag tillfället i akt att berätta om den tyska 35-åriga hemmafrun Melitta Bentz från Dresden i Tyskland som år 1908 fick idén att filtrera kaffet genom en bit läskpapper, som hon tog från sin sons skrivbok. Hon såg strax det geniala i idén och tog patent på den. Melittas namn blev snabbt synonymt med kaffefilter och filtren säljs fortfarande under hennes namn.

Så nästa gång ni går och kokar kaffe och lägger i ett melittafilter, så skänk en kreativ hemmaförälder en tanke och kom ihåg att det finns många fler där ute, även om deras historia ännu inte finns på pränt.

Madeleine Lidman

Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Det här blir hemmaföräldrar bättre på

Så bygger du din hemmatillvaro

Fler uppfinnare

Skrämmande okunskap hos vissa läkare

Man kan lägga energi på olika saker. Många i dag har insett att den svenska förskolan befinner sig i en djup kris och att väldigt många barn far riktigt illa i den miljö som de tvingas tillbringa sina dagar i. Därför arbetar de aktivt för att påtala problemen och försöka förbättra de små barnens vardag. All heder åt dessa människor som lägger tid och energi på att kämpa för våra allra minsta.

Sedan finns det människor som kämpar med näbbar och klor för att bevara myten om att den svenska förskolan håller en hög kvalitet och att dagens stora barngrupper och få personal inte innebär några som helst risker för barnen. Den ständigt ökande psykiska ohälsan hos barn till trots.

Cecilia Chrapkowska läkare vid Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus - även politiskt engagerad i Feministiskt initiativ, Fi, tillhör de som vill bevara myten och skriver flitigt debattinlägg för att med alla medel upprätthålla sakernas tillstånd, så att allt blir vid sin ordning. Det är inte särskilt hedervärt i mina ögon. Hon hävdar till exempel att det finns vetenskapliga studier av hur förskolevistelse påverkar barns utveckling och hänvisar naturligtvis till den ENDA STUDIE som gjorts på barn i Sverige - Bengt-Erik Anderssons studie gjord på 119 barn (några hoppade av under tidens gång) - som gick på dagis i slutet av 70-talet och början på 80-talet. Problemet är bara att den studien inte har evidens och det beror bland annat på att föräldrarna själva fick anmäla sig till studien. Ett annat problem är att det talas om "förskolebarn" men hälften av barnen som omnämns som "förskolebarn" gick hos dagmamma! Dessutom såg dagis på 80-talet helt annorlunda ut jämfört med dagens förskola;

- Läroplanen fanns inte
- Personalen var inte lika välutbildad
- Barngrupperna var mindre
- Personalen var fler

Men det finns studier och forskning som har evidens som till exempel NICHD studien gjord på över 1 000 barn. Där förskolorna många gånger höll högre kvalitet än förskolorna i Sverige. Den studien visar att dagisbarnen hade ett litet försprång i kunskaper inför skolstarten men att den skillnaden är utraderad vid 12 års ålder, då det INTE går att se några som helst skillnader. Däremot visade det sig att dagisbarnen blev betydligt mer aggressiva och hade fler beteendestörningar och det hade en direkt koppling till vistelsetiden på dagis - ju längre dagar desto mer aggressiva och utagerande blev barnen.

Men Cecilia Chrapkowska är tack och lov ganska ensam om att fortfarande hylla förskolan i sin nuvarande form - med stora barngrupper och få personal. De allra flesta ser och har sett problemen under flera år nu. Böckerna "Tid för barn" av Per Kågeson och "Förskolan för de allra minsta. På gott och ont" sammanfattar läget väldigt bra. De som har ställt sig på barnens sida skriver blanda annat i artikeln "Staten måste ta ansvar för alla förskolors kvalitet" följande;

"Stora barngrupper är riskabla på flera sätt. Stress innebär psykobiologisk obalans som, om den blir långvarig, ökar risken för framtida psykosomatisk sjuklighet. Stresstillstånd utvecklas om oro och ängslan inte kan fångas upp i en trygg relation. Andra viktiga stressfaktorer i stora barngrupper är buller och trötthet".

Sue Gerhardt berättar i sin bok "Kärlekens roll" hur studier av dagisbarn visade på höga nivåer av kortisol;

"Den amerikanska forskaren Andrea Dettling använde sig av kortisolmätningar för att avläsa vilken effekt detta hade på stressresponsen. Hon gick till en förskola för att studera barn i tre- fyra årsåldern som var åtskilda från sin närmaste anknytningsperson hela dagarna.

Hon fann att barnen upplevde denna erfarenhet stressande. Det behövde inte vara så att barnen såg stressade ut eller uppträdde som om de var stressade, men deras stressrespons var aktiverad och deras kortisolnivåer steg allteftersom dagen led, i synnerhet för de barn som var mindre socialt begåvade. På eftermiddagen hade de extra höga kortisolnivåer – alltså vid en tid på dagen då de normalt sett var minskande hos barn som var hemma med en förälder".

Men enligt Cecilia "finns det dock inga svenska studier som tyder på att förskolevistelse försämrar barns psykiska hälsa". Nej, för det finns inga svenska studier gjorda överhuvudtaget. En skicklig liten vilseledande mening. Och för att vända på det hela - så finns det faktiskt inte några studier som visar på varför vi i Sverige har en ständigt ökande psykisk ohälsa hos barn, så hur kan en läkare som Cecilia bara hävda att det INTE finns ett samband med dagens förskola? Det är inte seriöst.

Men hur som helst så finns det mängder med studier utomlands och det finns mängder med psykologer, läkare och människor som arbetar med barn - som ser ett samband mellan stora barngrupper, få personal i förskolan och psykisk ohälsa. Det finns människor som berättar fakta istället för att underhålla myter.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Ideologi bakom Chaprowskas myter

Ge oss valfrihet att ta hand om våra barn
Per Kågeson (författare till boken "Tid för barn") om Bengt-Erik Anderssons studie

Frågorna kring förskolan är känsliga men de måste ställas

Det saknas forskning om förskolans konsekvenser

Föräldraexpert: Vänta med att sätta barnet på dagis

Mobbningen börjar redan i förskolan

Dagis kan skada ditt barn

Stress gör barn både psykiskt och fysiskt sjuka

Richard Bowlby om stress in daycare

Bejaka föräldrars magkänsla

Förskolan, forskningen och sanningen

10 år och sjuk av stress