tisdag, maj 23, 2006

"Graviditet är ingen sjukdom"

Ibland räknas arbetet som hemmaförälder som ett "riktigt" arbete - men bara när det passar regeringen. Har du blivit sjuk av din graviditet eller tagit kejsarsnitt - räkna inte med att bli sjukskriven.

räknas vården av det egna barnet som ett arbete och klarar du att ta hand om ditt nyfödda barn själv, så blir du inte sjukskriven. Det är bara att börja ta ut föräldraledighetsdagarna. Är det rimligt att en regering får tänja så på gränserna?

När jag väntade mitt första barn blev jag sjuk av graviditeten - mycket sjuk. Jag fick havandeskapsförgiftning, som resulterade i att njurarna fungerade allt sämre och jag läckte mer och mer äggvita. Blodtrycket steg och jag samlade på mig vätska. De sista dagarna av graviditeten gick jag upp 1 kg om dagen i vikt, bara i vätska. I v. 36 var läget akut och min dotter plockades ut med kejsarsnitt. Under operationen kände jag flera gånger att något hände i kroppen, "nu händer det något igen" fick jag säga flera gånger. Det var blodtrycket som steg. "Nu är det upp i 200/170", hörde jag någon ropa och medicin sattes in. Blodtrycket gick ner och en stund senare fick jag den där obehagliga känslan igen, när blodtrycket var på väg upp.

Läkarna kommenterade också min insida under operationen "titta på henne, t.o.m. alla inälvor är vätskefyllda". Själv kunde jag inte se vad som hände eftersom operationsområdet var avskärmat och jag ägnade dessutom all kraft åt att försöka få illamåendet och kräkreflexerna att upphöra.

Den var en liten skrutt de plockade ut ur min mage. Hon vägde 2.466 gram och var 46 cm lång. Jag gissar att hennes tid i min mage inte varit en vidare behaglig upplevelse med en stressad mamma som pressade sig maximalt på arbetet, för att leva upp till myten som samhället placerat på mina axlar "graviditet är ingen sjukdom". Själv var jag mycket sjuk efter snittet och fick tjata mig till att få ha mitt barn en liten stund hos mig. Hon mådde inte bra och jag mådde inte bra. Efter att jag sytts ihop fick jag efter mycket tjat ha mitt barn hos mig i max 30 minuter. Sedan skulle hon till prematuren och jag bevakas.

Till kvällen, samma dag som snittet, skjutsades jag tillbaka till specialist MVC:n. Men jag ville till mitt barn. Hela sjuksängen fick de baxa ner till prematuren men väl där fick jag lämna avdelningen, för jag bara kräktes. Upp på specialist MVC:n igen. Där kräktes jag och försökte äta, kräktes och åt. Totalt vansinnigt men jag kämpade på eftersom jag hade hört att det var bra att få igång magen så fort som möjligt efter ett kejsarsnitt. Och mitt mål vara bara att bli frisk så fort som möjligt så att jag skulle få vara med mitt barn. Hela min kropp längtade efter denna lilla unge som jag ännu bara fått hålla i under en kort stund om 30 minuter.

Senare samma dag plockades urinkateter och dropp bort. Framåt lunchtid nästa dag började jag se vita blommor segla omkring i rummet framför mina ögon. Eftersom jag visste att det kunde vara ett tecken på att havandeskapsförgiftningen accelererat, så ringde jag på personalen. Ändå hade de vid upprepade tillfällen sagt "så fort barnet är ute, så blir du bra". Nu var det illa, riktigt illa. Den stackars sjuksköterskan som kom förstod att situationen var allvarlig och försökte panikartat sätta en kanyl i armvecket, utan att lyckas med att hitta en ven. "Sätt den i handen, sa jag. Jag har precis haft en kanyl där. Och det fungerade".

Hon lämnade en kanyl hängande i armvecket på mig och satte snabbt den andra i handen. Sedan fick jag mannitol (urindrivande) och sövdes ner. Jag hade nämligen samlat på mig vätska igen (hade inte kissat sedan dagen innan) och hjärnan började nu svullna, liksom övriga organ i kroppen.

Det blev en lång väg tillbaka för mig. Två hela dagar med min dotter förlorade jag. Något som för barnet i alla fall kompenserades av att hennes pappa var där. Han hade tyvärr ingen övernattningsmöjlighet på sjukhuset, så besöken blev därefter. Sedan började kampen. I början fick de köra ner hela sängen - för jag skulle amma till varje pris - det hade jag själv bestämt. Jag ammade en trött liten tjej och sedan pumpade jag. Min dotter hade då haft ett andningsuppehåll, men sängen hade larmat. Tyvärr visade det sig att hon inte heller mådde riktigt bra, hon var trött och blev allt gulare. Efter ytterligare några dagar fick jag besöka henne i rullstol, sedan blev jag tvingad att gå. Vilket var en pärs, för det snurrade i skallen och jag mådde illa, men jag höll mig i väggarna och gick ner till prematuren flera gånger per dag. Ammade och pumpade.

Den åttonde dagen efter snittet, ville jag åka hem. Då hade jag definitivt fått nog av sjukhusmiljön. Läkarna var tveksamma. Blodtrycket var högt och jag läckte mycket äggvita. När jag skrevs ut efter åtta dagar hade jag fortfarande mycket svårt att gå och röra mig (jag hade tvingats till stillhet i 6 veckor innan snittet) mycket vätska i kroppen, läckte äggvita och var tvungen att äta blodtryckssänkande medicin samt smärtstillande. Senare skulle det också visa sig att jag fått en liten njurskada av havandeskapsförgiftningen.

Nu inträffade det som fortfarande upprör mig - jag blev inte sjukskriven. I socialdemokraternas nya Sverige ansågs jag nämligen frisk - om jag kunde ta hand om mitt barn själv så kunde jag inte sjukskrivas. Det var bara att börja ta ut föräldraledighetsdagarna. Om min man stannat hemma (för att ta hand om barnet, hur han nu skulle ha kunnat amma henne), så hade jag kunnat sjukskrivas men inte annars.

Alltså i detta läge räknades min vård om dottern som ett arbete. Om jag klarade att arbeta genom att ta hand om min dotter, så kunde jag inte vara sjukskriven. Om jag inte var sjukskriven så var jag alltså i samhällets ögon fullt arbetsför och kapabel att gå in och jobba på kontor eller fullt kapabel att ta hand om min dotter själv. Arbete som arbete gällde i detta läge.

Men annars räknas ju aldrig arbete med att ta hand om sitt barn, som ett arbete. Om inte någon annan tar hand om barnet förstås. Tar grannen hand om din unge och du hans, då är det ett arbete, men tar du hand om din egen unge - är det inte ett arbete.

För mig är det här ett exempel på hyckleri å det grövsta. Samhället KAN INTE säga att det är ett arbete att ta hand om de egna barnen när det passar (för att spara pengar som i det här fallet). Och sedan komma och säga att det inte är värt något och att vi föräldrar inte ska ha ersättning för det arbete vi lägger ned som hemmaföräldrar vid ett annat tillfälle.

Jag har upplåtit och slitit på min kropp - med risk för mitt eget liv - för att frambringa detta barn som en dag ska försörja herr Statsministern. Men vad har jag fått för det, när jag valde att själv ta hand om mitt barn? Jag är utförsäkrad, får aldrig någon sjukersättning om jag blir sjuk. Naturligtvis inte ens när mina barn blir smittade av sina ständigt sjuka kompisar som går på dagis. En smitta som emellanåt också drabbar mig och kostar mig en massa pengar som (numera) egenföretagare. Jag kommer också att få en mycket sämre pension, eftersom jag valt barnen under några år.

Det finns ett stort behov hos dagens hemmaföräldrar att debattera den orättvisa som vi utsätts för. Men nätet är i dagsläget vår enda möjlighet. en av landets största dagstidningar - Dagens Nyheter har bestämt sig var de ska stå i frågan - barnen ska användas som en murbräcka för jämställdhet och det senaste är att banka in i människors huvuden att vi måste lagstifta om delad föräldraledighet för att få ökad jämställdhet.

Skriver vi hemmaföräldrar några artiklar i ämnet - refuseras de. Och många tidningar följer efter. TV ska vi inte tala om, någon som har sett ett program i TV med hemmaföräldrar som ett lika självklart alternativ som dagis vad gäller barnomsorg? Men det är bara att fortsätta kämpa för ökad valfrihet. Situationen inom dagens barnomsorg och hälsan hos Sveriges barn talar för oss och för ökad valfrihet, eftersom barn är olika, vilket tydligt börjar visa sig nu i hälsostatistiken hos barn och i köerna till BUP som bara ökar (barn- och ungdomspsykiatriska). Dagis passar helt enkelt inte alla barn och då måste det finnas alternativ att erbjuda.

Madeleine Lidman

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar