När det onormala blivit normalt

Jag vet att frågan är känslig och även om mitt resonemang riskeras att missförstås eller någon kommer att känna sig trampad på tårna, så måste jag försöka förstå följande;

varför kommer det så många larmrapporter om situationen på dagis och hur barn mår idag - utan att det blir ett ramaskri bland Sveriges föräldrar och i media? Kan det bero på att det onormala har blivit normalt?

Tidigare hade vi på Hemmaföräldrar en rubrik som hette "detta skrivs i media om barnomsorgen". Där samlade vi in artiklar som rörde svensk barnomsorg - helt enkelt för att det var det enda alternativ som socialdemokraterna vill erbjuda oss föräldrar - dagis till alla barn från ett år. Nu har vi tagit bort den rubriken. Det blev för deprimerande att se allt negativt som skrivs om dagens barnomsorg. Tyvärr är det också så, att de människor som skulle behöva läsa artiklarna mest av allt, är de som konsekvent tar på skygglapparna när något negativt om dagis kommer på tal - de föräldrar som har barn som far illa på dagis. Ett beteende som jag funderat mycket över. Varför vägrar vissa människor att se vad som skrivs om dagis och ta det till sig? Hur kan någon enda förälder sätta på sig skygglappar inför något så viktigt som HUR många barns vardag ser ut?

Häromdagen pratade jag med en mamma som ska flytta och letar ny barnomsorg. Hon hade besökt ett kommunalt dagis i kommunen och blivit helt förskräckt. Ungarna vistades i små lokaler utan nästan några leksaker alls. Och värst av allt, det stank bajs på hela småbarnsavdelningen. När den här mamman sedan pratade runt i bekantskapskretsen och berättade om bajsstanken, så fick hon kommentaren;
"Jamen, så är det ju alltid, det stinker bajs på småbarnsavdelningarna. Det gör det där våra barn går också, personalen hinner inte byta."
Hon kunde inte för sitt liv förstå hur någon enda förälder kunde lämna sitt barn till det här dagiset!

Lägg till det att jag har hört flera föräldrar berätta om att de fått hem otvättade barn med bajs i baken. Personalen har tydligen inte haft tid att tvätta barnen. De drar bara av blöjan och torkar upp det värsta, sedan åker en ny blöja på.

I veckan mötte jag också en helt främmande mamma som tilltalade mig, när jag smålog lite åt hennes flicka. Hon berättade apropå ingenting att dottern blivit biten på dagis. På flickans kind syntes ett stort rött bitmärke! Det hände ofta enligt mamman. Dottern som var 16 månader blev ofta biten.
"Men du måste byta dagis, kan hon inte börja hos dagmamma istället, sa jag helt chockerad."
"Näe, jag vet inte sa mamman, vi vill ha ett dagis nära där vi bor, det får inte vara för långt bort."

När olyckor händer på dagis, barn dör i olyckor, glöms kvar ute i skogen på utflykter, eller blir utsatta för övergrepp så är alltid föräldrarna där och deklarerar
"men vi lastar inte personalen, ingen skuld ska läggas på dem"

Vems är skulden då?
Om nu personalen ansett sig underbemannad varför vägrar de inte gå till jobbet, varför strejkar de inte, kontaktar media och lever loppan? Eller varför informerar de åtminstone inte föräldrarna om att situationen är katastrofal, så att föräldrarna kan vidta åtgärder? Har barnen inget värde?

Var är rubrikerna i tidningarna frågar jag mig? Hur kan det här få fortgå? Varför reagerar inte dessa föräldrar?

Idag slogs jag av varför. Det onormala har blivit normalt!

Dagisföräldrar sinsemellan pratar om det som händer med varandra och ibland oss andra - men det säger det med en suck;
"ja, så är det, barn bits och personalen hinner inte med att skydda de små."
"Hoppsan, de hann inte byta bajsblöja idag heller."
"Ja, nu är de sjuka igen, bara för att andra lämnar in sina sjuka barn"
För att sedan snabbt släta över med;
"Men vårt dagis är ju så bra och det finns ställen som är värre."

För mig påminner det om kejsarens nya kläder - alla berömmer kungens kläder - som inte finns. Men tänk om en förälder bara en förälder en dag säger;
"FY F--N, det är ju katastrof att de lämnar in en magsjuk unge igen, så att alla barnen smittas för sjunde gången den här terminen"
eller "FY F--N, de har inte bytt blöja på mitt barn om det här fortgår så går jag till media och drar igång ett j-vla hallabaloo!"
"Det är ju SK-T helt enkelt ska vi ha ett samhälle som tillåter att barnen behandlas så här."

Slut med alla mantran, slut med alla ursäkter och en kraftig sund och normal reaktion på något mycket onormalt - vanskötsel av barn på dagis! Vi talar inte om barnhemsbarn i det gamla Rumänien här - hallå vi talar om svenska dagisbarn som far mycket illa! Kraftig reaktion tack!

En annan sak jag definitivt har lärt mig är "säg aldrig ett negativt ord om dagis som hemmaförälder." Det är helt lönlöst. Och det gör jag inte heller när jag pratar i min bekantskapskrets. En försiktig fråga ibland kan jag kosta på mig, just när föräldrar beskriver hur dåligt deras barn mår eller vilka beteendestörningar de har. Då provar jag ytterst försiktigt;
"Det skulle inte kunna bero på dagis då? Har ni funderat på att byta dagis eller byta till dagmamma?" Sorry, det är lika lönlöst varje gång. Då börjar ursäkterna;

"Men det är ett bra dagis"
"Och det kan inte vara det, som det beror på."
"Inte kan vi byta hon/han har ju alla sina kompisar där."
"Nej, det ligger så nära där vi bor, det blir för krångligt att byta."

Så jag har gett upp. Det går inte att nå fram till dessa människor genom att fråga om barnens dagis verkligen är så bra, om nu barnen mår så dåligt. Måste också säga att jag försöker naturligtvis inte få alla dagisföräldrar att sluta med dagis. Fungerar det bra så toppen. Jag har inga åsikter om det, utan är för valfrihet.

Men och ett stort men, när det fungerar uppenbart dåligt, då känner jag att jag måste göra något, försöka i alla fall och se om det går att få föräldrarna att ifrågasätta hur barnen behandlas. Och jag kan inte för mitt liv förstå varför dessa föräldrar inte reagerar och vidtar åtgärder, när deras barn far illa. Det här har sysselsatt mina tankar mycket. Kanske är jag numera närmare en lösning.

Älskar inte dessa människor sina barn?

Jo, det tror jag absolut att de gör. Men om en människa inte lyssnar till sin magkänsla utan lär sig att förtränga sina känslor, om och om igen. Så blir det som ett trauma. Det blir så känsligt att ämnet inte går att beröra. Förträngningen verkar så hårt, att varje vidrörande av det känsliga ämnet leder till att människor slår ifrån sig. Och visst måste det vara ett stort trauma för de människor som inleder barnens dagisstart med att lämna en vilt skrikande ettåring till främmande människor utanför den egna familjen, för att sedan skynda till jobbet. De känner att det de gör är fel, med varje fiber i sin kropp. Men samhället säger "du gör rätt, duktig förälder, du är produktiv och jämlik" "Och du alla andra gör som du."

Det onormala har blivit normalt - därför att det passar rådande politiska system.

Och där just där hittade jag något mycket viktigt. I tv, i tidningar i alla broschyrer om vårt samhälle pratas det om att alla sätter sina barn på dagis från ett år. Det pratas heller inte längre om barn mellan 1-5 år, utan det heter barn i förskoleåldern. Vi hemmaföräldrar syns inte, vi finns inte och omnämns vi någon gång så är det möjligtvis i rubriker som "dagisbarn är översjukliga jämfört med hemmabarn". Eller "barn som gått i förskola har bättre förutsättningar inför skolstarten än hemmabarn." I en liten mening här och där ställs hemmabarnen i ett motsatsförhållande till dagisbarnen. Aldrig som en del i en större kaka av valfrihet, aldrig som ett självklart alternativ till dagis. Vi ska tigas ihjäl, så att människor inte ska få en chans till att reflektera över att det går att göra ett annorlunda val än dagis från ett år.

I leva med barn står det följande (utgiven av Socialstyrelsen utgåva 1995); "Under det första halvåret skyddas barnet av antikroppar från mamman. Men det tar tid att bygga upp ett infektionsförsvar och när antikropparna från tar slut är det långtifrån klart. Det innebär att barnet i åldern 8-9 månader och upp till 2-årsåldern är inne i människans mest infektionskänsliga period. Man vet att ett normalt friskt barn under denna tid kan ha närmare en infektion med snuva, hosta och feber i månaden. Och barn som under denna tid börjar på dagis får räkna med ännu tätare infektioner."

Förutom att det måste vara oerhört jobbigt för ett litet barn att ständigt vara sjukt med feber och bli tvungen att ta den ena antibiotika kuren efter den andra, så kostar det samhället stora pengar för vabbande och för sjuka föräldrar som smittar ner sina arbetskamrater. Dessutom har det visat sig att mycket antibiotika till små barn verkar ge astma och astma hos barn ökar - extremt mycket.

Vidare står det om dagis i boken från Socialstyrelsen; "förskolan är i första hand en viktig tillgång för barnen och inte ett ställe att lämna dem till för att föräldrarna ska kunna arbeta. Jag besöker ofta dagis i mitt jobb och nästan alltid blir jag glad. En bra förskola är som en oas i en ibland hård omgivning. Jag önskar att många fler barn hade möjlighet att tillbringa mer tid där."

Indoktrinering och åter indoktrinering. Så vad kan vi föräldrar för valfrihet göra, för att få till ett samhälle som accepterar att inte alla är beredda att lämna ifrån sig sina ettåringar till dagis?

Jo, utan att diskutera eller kommentera varken dagis eller miljön där, så ska vi bara se till att göra allt för att sprida budskapet att vi finns, att det går att vara hemmaförälder och att det är kul och helt ok. Och kämpa för att vi också får ta del av subventioner inom omsorgen av våra egna barn. När vi syns och visar att vi finns och att man kan göra andra val för sina barn än dagis - allt utan att man kritiserar det val andra gjort så ger det resultat. Jag kan bara se till mig själv och min verklighet för att se att det fungerar.

En mamma som haft sina barn heltid på dagis från ett år, började försiktigt fråga mig en dag hur jag orkade vara hemma med mina barn "och vad gör ni på dagarna, hur får ni dagarna att gå?" Först trodde jag att hon var ute för att kritisera, vilket ofta hänt men sedan förstod jag att hon var allvarligt intresserad. Så jag berättade utan att säga att vi valt bort något (typ dagis) och istället fokusera på vad vi valt och varför. En månad senare berättade hon att hon bestämt sig för att börja arbeta deltid och ha yngsta barnet hemma mer från dagis. Dessutom sa hon att även det äldre barnet behövde henne för hjälp med läxor, varför hon skulle ägna mer tid åt barnen. En annan mamma berättade stolt för mig häromdagen att hon tänkte flytta sitt barn från dagis till dagmamma och lekis. Eftersom dottern varit så mycket sjuk med den ena lunginflammationen efter den andra. Då blir jag så glad, det går att förändra men aldrig aktivt genom att ifrågasätta eller kritisera - utan bara genom att finnas där - som hemmaförälder - och synliggöra alternativet till dagis och heltidsarbete.

Det känns som om jag har hittat en olåst bakdörr att nå fram till de föräldrar vars barn far illa på dagis. Genom att bara vara den jag är och genom att visa på att det finns alternativ, att det går (om knappt) att få ihop det ekonomiskt att vara hemma. Och att mina barn inte är udda eller har beteendestörningar trots att de varit hemma, utan att de faktiskt fungerar både socialt och i grupp. De kan börja skolan i årskurs 1 och få helt nya kamrater utan problem (barn måste inte hela tiden följas åt i den dagisgrupp de hamnade i som ettåringar), så får jag andra att följa efter och lyssna på sin inre röst.

Tyvärr har det också på senare tid alltmer visat sig att staten inte är en bra mamma eller pappa för våra allra minsta. Många barn idag mår urdåligt och nu börjar det kosta samhället en massa pengar. Då reagerar samhället. Inte när barnen bara mår dåligt men när deras dåliga psykiska och fysiska hälsa börjar kosta oproportionerligt stora pengar för samhället. Fokus ligger dock fortfarande på saker som; att hygienen måste bli bättre på dagis, kontrollen av personalen måste bli bättre (så att barnen slipper övergrepp), barngrupperna måste bli mindre (hur nu det ska gå till när det är så svårt att få personal till alla dagis).

Men det räcker inte. Snart måste även samhället inse att med bara ett alternativ så blir det inte bra, alla barn passar inte på dagis från ett år och samhället måste göra det möjligt för föräldrar att välja om de vill vara hemma längre med sina barn. Och samhället måste sluta straffa oss hemmaföräldrar. Vi ska vara välkomna tillbaka till arbetslivet efter småbarnsåren, vi ska slippa bli utförsäkrade, vi ska slippa få sämre pension och vi ska också ha rätt till subventioner eller ersättning för det arbete vi utför i omvårdnaden om de egna barnen.

Madeleine Lidman